Allhelgonahelgen är också en helg då det blir tydligt att vi är en del av ett sammanhang – en familj, en släkt, ett människosläkte, en gemenskap som går genom tid och rum.
I kyrkans historia har de som betytt mycket för att synliggöra kristen tro och stå upp för sin tro hyllats lite extra och kallats för helgon, oftast efter att de hade dött. Det började man med redan på 100-talet i de första kristnas gemenskap och genom århundradena kom helgonen att bli väldigt många. I den tidiga kyrkan fick varje helgon en egen firningsdag men så småningom blev det så många att en gemensam dag infördes för alla helgonförklarade, utom de som ansågs vara extra värdefulla och fick behålla sina egna dagar i almanackan.
Synen på helgonens betydelse skiftar lite inom den världsvida kyrkofamiljen. I vår protestantiska del av kyrkan ser vi helgonen som goda förebilder som gått före oss. I en av evangeliebokens böner för Alla helgons dag ber vi:
”Låt deras förebild väcka oss till ett heligt liv, så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar”.
Allhelgonahelgens andra firningsdag kallas ”Alla själars dag”, en dag för att minnas alla som dött, inte bara helgonen. Då påminns vi också om vårt eviga hopp – Guds kärlek genom Jesus Kristus som ger oss hoppet om evigt liv för alla människor, hoppet om en annan del av verkligheten som kallas himlen där det finns rum för alla.
Hur det är i den verkligheten är det ju ingen som vet, men det finns många beskrivningar av hur det skulle kunna vara. Psalmen vi får höra här ger en hoppfull beskrivning med sång, lek, dans och återseendets glädje.
