Söndagen efter Alla Helgons Dag - ”Vårt evighetshopp”
Luk 12:4-7
Jesus sade: ”Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.”
Tankar inför söndagen
Det är Allhelgonahelg, många besöker kyrkogårdarna och tänder ljus, eller minns på andra sätt alla vi älskar som dött ifrån oss. Den här helgen handlar om sorg – men också om hopp. ”Vårt evighetshopp” är temat för dagen. Och det handlar inte bara om hoppet om evigt liv efter den död vi drabbas av när livet här och nu tar slut. Genom hela livet lider vi tusen dödar – dödar av sorg, övergivenhet, smärta, sjukdomar, ensamhet, meningslöshet. Och ändå, säger texterna, finns alltid hopp om liv.
Ofta talar vi om det hoppet som ljuset som vi någonstans vet alltid följer på mörkret. Men egentligen kanske hoppet är något större och djupare – något som finns i både mörkret och ljuset, som rör hela livet. Jag tror att hoppet kan sammanfattas i en av meningarna jag läste i texten här innan. Det stod: ”Ingen är glömd av Gud”. Ingen är glömd av Gud. Kanske är det vårt största hopp.
För när livet känns riktigt hopplöst, då tycker jag att det kan kännas som om jag är bortglömd – av alla, av livet, av ljuset och kanske av Gud.
Men här kommer Guds ord till oss: Var inte rädda! Ni är inte glömda – ingen är glömd. Inte i ljuset – men inte heller i sorg och mörker. Ibland känner jag att vi behandlar mörkret orättvist. Kanske beror det på att vi bor i ett land som så stor del av året är kallt och mörkt, kanske är det därför våra bilder av Gud handlar så mycket om ljus och värme. De Gudsbilder i bibeln som beskriver Gud som till exempel skugga eller svalka använder vi nästan aldrig. Och de bilderna tycker jag att det finns skäl att lyfta fram. För visst finns det väl något positivt att hämta också i mörkret? Alla mår inte bra av sol och värme och sommar – många andas ut när hösten äntligen kommer med sin vila. En grav är inte bara bädd för döden – utan också för livet. I den mörka jordbädden vilar frön och växter. En välbehövd vila, som skapar förutsättning för att ta upp näring, för att fyllas av växtkraft och så småningom kunna tränga upp ur jorden.
Det är som om livet fungerar bäst om det får finnas växlingar – inte bara i årstiderna, utan också i vars och ens liv. Tider av mörker och vila får växla med tider av ljus och energi. Och även om både kompakt mörker och bländande ljus kan vara skrämmande, så finns i både mörkret och ljuset något att hämta.
Jag tror att det är här någonstans vårt eviga hopp ligger. Inte nödvändigtvis i ljuset som följer på mörkret – utan i Guds kärlek som finns både i ljuset och i mörkret. I detta att vi inte är bortglömda. Var vi än befinner oss i våra liv, hur det än ser ut, så finns det en fortsättning – innanför vårt jordelivs gräns, eller bortom den. Aldrig någonsin glöms vi bort och lämnas i något tillstånd.
Därför kan vi tillåta oss att finnas i varje tillstånd. Vi kan hämta det bästa ur det som är; vila i mörkret, energi i ljuset, svalka i kylan och värme i solen. Så får vi vara i våra liv, så får vi leva det som är livet – det som är stort och obegripligt, det som ibland fylls av sorger vi inte kan förstå, och ibland av kraft som ger oss glädje. Vårt hopp ligger i att ingen är glömd av livet – ingen är glömd av Gud.
/Linda Isberg, präst