Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet

”Samhällsansvar”

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet ”Samhällsansvar”

Matt 22:15-22

Fariseerna gick bort och kom överens om att försöka få fast honom för något han sade. De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: »Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?« Jesus märkte deras onda avsikt och sade: »Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.« De räckte honom en denar, och han frågade: »Vems bild och namn är det här?« – »Kejsarens«, svarade de. Då sade han till dem: »Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« När de hörde detta blev de häpna. De lät honom vara och gick sin väg.

 

Rom 13:7-10

Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

 

Tankar för söndagen

Temat för söndagen är ”Samhällsansvar.” Ordet samhälle låter kanske lite torrt och trist, men idén ”samhälle” är fantastisk och radikal. Att leva i en gemenskap. Att istället för att klara sig var och en på egen hand välja att leva tillsammans och hjälpas åt, komplettera varandra och dela med varandra. För det är egentligen det som är grunden till ett samhälle – att vi vill leva i gemenskap.

Jag undrar ibland hur ett samhälle byggt på tro, på gudsrelation egentligen skulle se ut? Skulle det fungera? Jag tror det skulle vara ganska annorlunda jämfört med det vi lever i nu…

I en av sångerskan Eva Dahlgrens texter beskrivs en gemenskap som liknar Paulus skildringar av det tänkta kristna idealsamhället, och som för mig är en träffande beskrivning av det jag tror kanske är Guds tanke med sitt folks liv tillsammans. Hon skriver:

här i staden där jag bor finns inga regler bara undantag
här i staden där jag bor är tanken stark och köttet svagt
dom har undersökt vårt blod för ingen vet vad dom ska tro
kanske folket här är onormalt
det är nåt fel vi sätter vårt anseende på spel
och låter kärleken få övertag
min familj är dom som vill höra samman
finnas till för varandra, stark och stor
här är vatten tjockt som blod
en familj som ett stort hus, inga gränser inget slut

Det här är ett sätt att beskriva hur jag tror att ett liv i gemenskap som Guds barn kan se ut. Ett samhälle utan gränser och regler – med bara undantag. Ett samhälle där anseendet, vad andra tror och tycker om en, sätts åt sidan för att släppa fram kärleken. Ett samhälle där vi hör ihop så starkt, som om samma blod flöt i allas ådror – fast vi är så olika.

Det är sådana här tankar som gör ordet samhälle spännande: kärlek, vem vi är, hur vi fungerar tillsammans. Jag vet ju att vi är människor, och att vi behöver lagar och förordningar för att klara att leva tillsammans – men jag tror att det är skillnad på regler och regler. I andra versen på Eva Dahlgrens sång sjunger hon:

”Här i staden där jag bor finns ingen norm, gemensam tro, här är Gud ingen morallag”.

Och här tror jag Jesus skulle hålla med! Han var minsann inte alltid den mest laglydige – han var ofta gränsöverskridaren, och lagöverträdaren. Och jag tror att vissa regler får också vi sträva efter att överträda och sudda ut. Många av våra skrivna regler är till för att skydda oss från att bli skadade, och de kan vi nog behöva – vi är ju inte Jesus, bara vanliga människor. Men det viktigaste är kanske att reagera mot de regler som inte skyddar, utan tvärtom skadar. Oftast är de kanske oskrivna. Reglerna som säger att vi ska se ut på ett visst sätt, prestera vissa saker, producera ett visst antal kronor, passa in i en viss familjebild, bete oss på ett visst sätt. De reglerna skadar obönhörligt alla som inte passar in. De skadar mig – och de skadar andra. När det kommer till vem vi är, så tror jag nämligen inte att det finns någon som är regel – alla är vi undantag. Alla är unika. Om någon inte passar in – då passar inte heller jag in.

Jag tror nämligen att total gemenskap, total kollektivism, bara kan finnas om det samtidigt finns total individualism. Och tvärtom. Vi kan bara helt få lov att vara oss själva om vi är det i gemenskap med andra, om vi får komplettera och kompletteras av varandra.

Jag tror att Jesus vill peka på vad som är viktigt i vår mänskliga gemenskap. Stor frihet – och stort ansvar. Frihet att låta oss själva och varandra vara de vi är, vara individer, vara undantag – inte regel. Och ansvar att visa oss själva och varandra kärlek, att leva i kärlek, att komplettera och låta sig kompletteras, att ge och ta emot. Kanske är att ta sitt samhällsansvar att aldrig glömma att vi hör ihop och att alla behövs. Att inte någon får lämnas utanför – då förlorar vi för mycket – utan vi får istället låta kärleken räcka till alla oss unika undantag som tillsammans är Guds familj.

/Linda Isberg, präst