Sjukhuskyrkan – ett stöd för patienter, anhöriga och personal

Kyrkans tidning vecka 41

Mittemot caféet på centrallasarettet i Växjö hittar man sjukhuskyrkan. I andaktsrummet kan man sitta ner en stund, lägga stenar eller pärlor på altaret som en symbol för det man känner, eller skriva i en bok som ligger framme. Sjukhuskyrkan kan bli en plats för stillhet i en rörig livssituation.

Liksom det mesta i samhället fick även sjukhuskyrkan ställa om delar av sin verksamhet under pandemin. Inte minst blev det en ny erfarenhet att använda skyddsutrustning av olika slag i alla möten. Conny Karlsson, sjukhuspräst på Centrallasarettet i Växjö upplevde att sjukhuskyrkan fick fortsätta att röra sig fritt på sjukhuset, men under ansvar.

- En ny erfarenhet är att arbetet blev mer inriktat på personalen, framför allt med de som arbetar på avdelningar som blev Covid-avdelningar. Där fanns vi ibland med flera gånger i veckan för reflektion och för att fånga upp personalens tankar och känslor, berättar Conny.

Sjukhuskyrkan upplevde även ett större deltagande i etiska samtal inom vården. Dessa kunde handla om att ge personalen verktyg för att möta den etiska stress som man riskerar att hamna i då man inte kan ge den vård man kan eller skulle vilja ge. Även verktyg för nya sätt och medel att möta anhöriga blev viktiga. Conny berättar:

-  Många i personalen går runt med en oro över att en ny våg ska komma och ställa allt på ända igen. Sjukhuskyrkan är en resurs i detta, inte minst i samtalen med både chefer och personal.

Även andaktslivet har sett annorlunda ut:

- Under pandemin har det inte fått förekomma några gruppsamlingar på sjukhusen, varför alla andakter och mässor fick ställas in. Nu letar vi former för att öppna upp för detta igen. Vi har dock kunnat hålla många enskilda andakter och enskilda mässor har firats, säger Conny.

Under pandemin har sjukhuskyrkan kunnat vara ett stöd för många, ibland också ett ställföreträdande anhörigstöd när anhöriga inte fått besöka.  Sjukhuskyrkan fick också ibland vara med och stötta anhöriga som kom för att ta avsked av anhöriga som dom kanske inte hade sett på flera månader på grund av besöksförbuden på äldreboenden.

Conny berätta hur anhörigstödet kan se ut:

- När slutet närmar sig har anhöriga alltid fått komma till sjukhuset. Men om det var en Covid-patient kanske inte alltid anhöriga kunde eller vågade komma av oro för egen hälsa. Då kunde vi gå till patienten och sitta där ett tag och framföra hälsningar från familjen, ibland via länk.

Behovet av sjukhuskyrkan framöver är svårt att sia om, men Conny ser flera områden där sjukhuskyrkan kan behöva stötta i framtiden:

- Det finns många anhöriga som inte kunnat få det avsked de ville få eller behövde få, med allt vad det innebär av eventuell skuld och sorg. Det finns också en oro för en allmänt ökad psykisk ohälsa där vi också måste vara beredda på att möta upp. De existentiella frågorna har fått en annan tyngd rent allmänt när folk tvingats stanna upp i livet och där behöver kyrkan svara upp, säger Conny.

Conny känner att det finns många lärdomar att ta med sig, även om det kan kännas lite för tidigt att kunna sammanfatta den här omskakande tiden:

- Pandemin är ytterligare ett bevis på hur oerhört skört livet är, inte bara livet i sig, utan hela vår tillvaro så som vi känner den. När vi inte längre kan umgås, röra oss fritt och göra allt det där vi tagit för givet så blir man oändligt tacksam när man får börja göra det igen och påminns samtidigt om hur lätt allt kan tas ifrån en. Framöver hoppas jag på ett Covid-fritt liv utan de restriktioner som begränsar människor och närheten dem emellan, säger Conny.

/Sara Peterson