Att bli pensionär efter nästan 40 år som präst är en ny och omvälvande upplevelse. Som att ”vända blad” i min personliga livsberättelse. Jag har inte för avsikt att i denna krönika ge ut något som kan liknas vid något slags memoarer. Snarare några reflektioner och eftertankar utifrån mina erfarenheter av mitt liv i kyrkans tjänst. Under åren som gått har jag många gånger tänkt hur den kyrka jag tjänar också tjänar människorna. De former som utvecklats för verksamheterna i kyrkan: Är de verklighetsanknutna? Svarar de upp mot människors behov? Hur är det med gudstjänstlivet? Har de berört och tillfört något av mänsklig och andlig utveckling och fördjupning?
Utvidgade gränser
Det mest påtagliga i förändingsprocessen i kyrkan är utan tvekan de många sammanslagningarna av pastorat och församlingar. Under 70- och 80-talen var församlingsbegreppet levande. Tillhörigheten till en viss församling kändes nära och påtaglig. Församlingsgemenskapen hade ett av sina givna centrum i gudstjänsten. Men det fanns flera mötesplatser som skapade närhet och samhörighet. För egen del minns jag med glädje tiden jag fick vara med och leda "husförhör". Vi samlades i hemmen där vi togs emot av husets människor med enkel måltid med möjlighet till otvungen samvaro. Ofta fanns deltagare som sällan eller aldrig gick i kyrkan. Vi samtalade kring några teman med anknytning till tro och liv. Församlingen utgjordes av den lilla gruppen som bodde inom en och samma "rote". Ett begrepp för den bygemenskap som omfattade några få gårdar och hemman. I den lilla gruppen var alla sedda och uppmärksammade. Såväl nyinflyttade som mångårigt bosatta. Det som skapades under ett sådant möte sänkte trösklar och löste upp spärrar. Vi inte bara "känner till" och "känner igen" något om varandra. Gemenskapen stärktes och fördjupades så nu "känner" vi varandra. Ur den lilla gruppen föddes det goda och nära relationer.
En omständighet som var vanlig i församlingarna då var att präster och ofta även annan anställd personal bodde i församlingen. Som boende mitt bland människorna fanns en närhet som skapade en värdefull samhörighet i vardagen. Att kunna delta i och vara synlig i aktiviteter utanför kyrkan var som en ordlös kommunikation som stärkte en god vi-känsla. Vi har som prästfamilj fått möjligheten av att få bo just så där vi verkat. Mina sista år kunde jag inte fullfölja min sista prästtjänst på annat sätt än att pedla in från min bostadsort. Något jag jag kände som en stor förlust.
Gemenskapsgränser i förändring
Vad händer med den kyrka vi älskar när gemenskapsgränserna ständigt flyttas? Vad händer med oss och vårt liv som kristna? Består vår gemenskap bara av att "känna till" eller "känna igen" något om varandra. Att "känna" varandra personligen med allt det vi är som enskilda människor. Det är och har alltid varit basen och utgångspunkten i kyrkans liv som skapas, formas och skapas i de små sammanhangen.
Jag minns att en av mina vänner under uppväxtåren sa ungefär så här: "Bara något riktigt svårt och hemskt kunde hända, ett krig, en naturkatastrof eller något annat...; DÅ skulle vi väl ändå tänka om". Så rätt han fick!. Corona-pandemin har verkligen skakat om oss alla. Otaliga är de som mist nära och kära. Smittspridning och dödstal påminns vi om varje dag. För första gången har vi ställts inför fullbordat faktum: Vi är på väg att få tänka om och ställa om på många sätt för livets och mänklighetens skull. Kan det också var upptakten till en ny inriktning och en ny livsstil där såväl utvidgade geografiska gränser går hand i hand med en mänskligt nära gemenskap.
Mot en gränslös framtid
Eftertankar som blir till framtidstankar. Att ensidigt romatisera och idelalisera kring det som varit är inte fruktbart. Kanske den lilla och den nära gemenskapen är på väg tillbaka? Ensamhet och isolering har öppnat upp en ny längtan efter mening och tillhörighet. Låt oss ta vara på den. Göra något bra av den! Biskop Lönnermark kunde lyfta fram längtan som bland det viktigaste vi har: "Var rädd om din längtan - den leder oss närmare Gud och oss själva". Trogna mot vår innersta längtan kan vi ta oss hur långt som helst i vår andliga och mänskliga utveckling.