16:e söndagen efter trefaldighet

”Döden och livet”

Sextonde söndagen efter trefaldighet ”Döden och livet”

Text: Jesaja 26:19

Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land.


Tankar inför söndagen

”Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land.”

Ljuset är nog en av våra vanligaste bilder för Gud. Ljuset som skingrar kaoset i skapelsen, Jesus som säger ”Jag är världens ljus”, livets ljus som vinner över dödens mörker osv. Säkert hänger det ihop med att det är en bra bild, den talar till oss, alla har något slags erfarenhet av hur ljus kan underlätta i mörker; göra att vi hittar bättre, göra så att vi inte blir rädda, hjälpa oss att se vad som händer osv.

De här orden jag läste ur Jesaja, de talar om ljusets dagg, som Gud låter falla över skuggornas land. Och jag tycker det låter som en behaglig bild av Guds ljus. Inte ett ljus som slår ner som en blixt i våra liv, inte ett skarpt ljussken som sticker i ögonen, eller bländar mig så att jag inte kan se. Utan ljus som är som daggen. Som samlas under natten över gräset – över allt det som är våra liv. Våra vardagsuppgifter, våra glädjeämnen, våra rädslor, våra skuggor. Guds ljus lägger sig kring våra liv som daggen lägger sig som en lätt, mjuk matta över världen. Så små vattendroppar att de inte riktigt är synliga för ögat – men om vi känner på gräset med handen eller med bara fötter – då känner vi tydligt det livgivande vattnet som täcker gräset.

Och jag tänker mig att det är kanske är litegrann så som Guds ljus funkar i våra liv. Jag har i alla fall inte riktigt upplevt det så att Guds ljus har slagit ner med full kraft och sopat undan allt mörker så att allt blir enkelt och jag blir ständigt glad och lycklig. Snarare kanske det är så att Gudsljuset finns som ett tunt, lätt lager i mitt liv. Mitt liv är fortfarande detsamma, det ser likadant ut, för ljusets dagg syns knappt med blotta ögat. Men ibland kan jag känna hur det finns något som omsluter med liv och ljus. Lätt och försiktigt vilar ett hopp också över det som annars hade varit mörker och hopplöshet. Och hade vi plockat fram ett förstoringsglas så hade vi sett de små, små vattendropparna, som när solen tittar fram bryter ljuset som prismor, i alla färger. Och vi hade fått en något annan bild av våra liv, sett hopp och färger som vi kanske inte riktigt varit medvetna om.

I fullt soligt dagsljus torkar daggen – som om den kommer när den behövs som mest, över skuggornas land, under natten, i mörkret. Då finns den där; färg och hopp som mjukt omsluter våra liv i ett löfte om ljus. Och i det löftet får vi vakna till våra dagar; Guds dagg är en ljusets dagg, och Gud låter den falla över skuggornas land.

/Linda Isberg, präst