Femtonde söndagen efter trefaldighet ”Ett är nödvändigt”
Text: Matt 6:31-34
Jesus sade: Gör er inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Tankar inför söndagen
Gör er inga bekymmer, det är lättare sagt än gjort det.
Jag oroar mig nämligen ganska ofta. Kanske inte direkt för om jag ska kunna köpa mat, jag har turen att ha ett arbete och lön. Men visst kan jag oroa mig för att inte kunna arbeta om jag blir sjuk. Jag oroar mig för att inte vara tillräckligt bra på det jag gör, och för att människor kanske inte ska tycka om mig då. Jag oroar mig för att det ska hända något med dem jag tycker om. Jag oroar mig för att bli ensam i livet. Och jag oroar mig för att jag inte ska hinna med och klara av allting som jag tycker att jag borde hinna med och klara av för att vara riktigt så bra och duktig som jag skulle vilja vara. Och en hel massa andra saker.
Så det är ju alldeles lysande det här att vi aldrig behöver bekymra oss mer. Det finns bara en liten hake. Det här stämmer ju inte – det vet både ni och jag. Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Livet blir inte bekymmersfritt för att vi tror på Gud. Det finns inga specialregler i livet som gör att vissa slipper oro och bekymmer och sorger, medan andra får dras med dem. Jag tror att sådant som gör ont hör till varje människas liv. Alla oroar sig. Och det med rätta. För det gör ont när något hemskt händer någon vi tycker om. Och det är enormt svårt och smärtsamt att leva i ensamhet. Och det är ett helvete att inte veta om man själv och ens familj har råd med mat nästa dag. Det finns tusen saker i livet som verkligen är svåra och som verkligen gör ont – det är klart att vi oroar oss. Det tror jag är naturligt och det tror jag att vi får göra.
Jag tror inte att Jesus menar att säga – tro på mig bara, så kan ni strunta i allting annat sedan! Att leva blir svårt om vi struntar i allting – lite måste vi nog bekymra oss om att ta ansvar i våra liv. Varken mat eller dryck eller kläder ramlar ner från himlen, och mat och dryck och kläder behöver vi för att överleva.
Jag tror inte heller att Jesus menar att skuldbelägga oss för att vi oroar oss. Att säga till någon som är på svältgränsen att han eller hon inte ska bekymra sig för vad de ska äta är som att slå dem på käften. Och så brukar inte Jesus göra. Jesus brukar känna med oss och vara nära oss där vi är. Jesus brukar inte skuldbelägga, utan lyfta av skuld och skam.
Jag tror att det kanske är något alldeles särskilt som Jesus vill att vi inte ska bekymra oss för. Jag tror att Gud ser all vår oro och känner med oss, och säger: ”Jag förstår att ni är oroliga, och jag lider med er för jag känner att det är jättejobbigt. Men en sak ska ni i alla fall inte behöva oroa er för – ert eget värde.”
Några rader tidigare i Matteusevangeliet säger Jesus: Se på blommorna. Se på fåglarna och på gräset. Gud tar hand om dem allihop, låter blommorna slå ut i blom och fåglarna leva och sjunga. Och Gud tar hand om oss – för vi är mycket, mycket mer värda än både blommorna och fåglarna.
Vi får oroa oss för sådant som vill hota vår trygghet och våra liv. Men det finns saker som vi inte behöver oroa oss för. Inte för att det är enkelt att låta bli, det säger jag inte. Men jag tror att Gud skulle önska att vi kunde släppa en del av oron som är så svår för oss, och kunna låta bli att oroa oss för att vi inte ska göra allt rätt eller våra uppgifter bra. Kunna låta bli att oroa oss för att vi inte ska hinna med eller klara av eller vara duktiga. Och kunna låta bli att överhuvudtaget bekymra oss för att åstadkomma eller prestera någonting. För vi kan aldrig, aldrig höja vårt eget värde, eller för den delen sänka det, genom att göra något. Vi är redan värda mer än någonting annat – bara för att vi är. I Guds ögon är vi mycket, mycket mer värda än fåglar eller blommor eller den dyrbaraste skatt vi kan tänka oss. Alla, var och en, och lika mycket.
Vi är Guds utvalda ögonstenar. Och vi är inte utvalda på grund av vår intelligens eller vårt utseende eller vår förmåga att göra olika saker – vi är utvalda för att Gud älskar oss. Det kan vi inte påverka. Vi kan inte göra något för att få Gud att älska oss mer – för Gud älskar oss redan mest. Och vi kan inte göra något för att sabba det eller få Gud att älska oss mindre – för Gud älskar oss för att vi är – inte för något vi gör.
Därför kan Gud idag säga: gör er inga bekymmer, fast vi vet att våra liv är fulla av saker att bekymra sig över. För att Gud förstår vår oro, och vill säga att det finns i alla fall något vi inte behöver bekymra oss för: vårt oändliga värde, och Guds kärlek till oss.
/Linda Isberg, präst