21 år tog det innan jag tog modet till mig att berätta för min familj om min högst personliga hemlighet.
Jag har vuxit upp i en starkt präglad familj, präglad av den kristna frikyrkan i Sverige. Jag var en stor del av det, och kan idag, såhär i efterhand skämmas över vem jag var. Dömde var och varannan människa man stötte på. Bara för att de inte delade samma tro som en själv.
Idag, några år senare, känner jag mig inte som någon syndare. För jag vet att Gud älskar mig för den jag är. Och ingen människa kan någonsin ta det ifrån mig. För den människa som dömer mig sätter sig själv över Gud. Satan försökte samma sak och se hur det gick för honom…
I en mindre by i mitten av Dalarna fick jag vara med om det som påverkat och gjort mig till den person som jag är idag. I ett samhälle där alla kände alla och man lätt påverkades av vad andra tyckte. Jag blev starkt troende, fanatisk skulle jag kunna påstå. Jag delade mer än gärna med mig av den tro som jag hade. Och fördömde lika lätt också. När elever hånade mig och frågade om jag kunde gå på vatten, vände jag mig självsäkert om och svarade ”häll lite vatten på golvet så kan jag gå på det om du vill”. Jag var inte rädd för något. En annan gång när en äldre kille gick förbi och sa att han skulle döda mig svarade jag med att han skulle föreslå ett datum så jag kan skriva upp det i min kalender.
Under hela den här tiden bar jag på min hemlighet om att jag var en syndare. Av det värsta slaget. Jag var homosexuell. Men det erkände jag inte då. Under den här tiden som jag började uppleva vem jag var och samtidigt hade min starka tro så beskrev min mamma mig som väldigt kall och känslolös. Och det var jag.
Jag tillät mig inga känslor. Vilket resulterar i att man kan bli kall. När mamma påtalade att tjejer tittade på mig fnyste jag och viftade bort det. Jag hade inga känslor, inte de där kärleksfulla lyckliga känslorna.
Jag berättade för min familj den 10 mars 2011, det är två av mina systrars födelsedag. Jag brukar skämtsamt säga att jag tyckte de fick för mycket uppmärksamhet och att jag också minsann ville ha lite uppmärksamhet.
Ett sms fick berätta vem jag var, till mamma, ett snabbt svar efter att jag sagt att jag var homosexuell kom där det endast stod ”Va?”. Kanske inte det jag hade räknat med men i det efterföljande telefonsamtalet kändes allting mycket bättre. Jag kunde äntligen vara fri i vem jag var. Och var inte längre låst till att jämt och ständigt tänka på hur jag skulle bete mig eller föra mig.
Emil