Monika

Minnesrunan
Jag älskar jorden, mullen.
Att våra kroppar är sprungna ur marken, doftande.
Och fuktigt uppstigna ur Guds födande sköte.
Som groddar ur levande näring, ur jordmånen, ur döendet som är liv. Transformationen, är kompostering av orden som blir kött, är inkarnationens lukt, jordens lust till sig själv. “Av jord är du kommen, till jord ska du åter bliva”. Ja, jag hör, ja jag förnimmer, jag har hemvist här, hemortsrätt i mullen.
Ändå viskade en from heterodemon i mitt öra:
“Din nakenhet hör hemma i herrtidningarna” och inte här i teologin, inte i andligheten och inte i mullen utan som mat för gubblustan. För vi äger blicken, vi äger tolkningen.
Demonen skriver si, demonen smaskar så. Intervjuad i landets största finlandssvenska dagstidning, den demonen.

Teolog som jag men man, men med status, men med ställning.
Han vill äga tolkningen av min hud som skimrat och som skimrar i regnbågens alla färger. Den demonen vet bara en plats för nakenheten, stackars man. Stackars hetero, stackars enfald, som tycker att mitt paradisjag borde stå till tjänst för herrar som tillfredställer sig själva med bilder av kvinnor.
Den demonen är kyrklig, en maktperson som försöker få mig att krypa in i hörnet, in i skåpet och stå till tjänst med min paradiskropp?
Demonen förnedrar det jag målat i rött, gult, orange, grönt, lila, blått. Kroppen jag målat i prideparken. Pridekroppen jag talat tydliga ord om, att “ingen ska diskrimineras för sin hudfärg”.

Så du försökte kväsa mångfalden? Visa på den enda plats som kropp har i din existentiellt arma natt? Så vet detta. En vacker dag blir också demoner till mull, vandringsvägar och fält. Ur er ska morötterna dras upp, potatisen myllas. Av jord är även du.

Monika

The Eulogy
I love the earth, the soil. That our bodies have sprung out of the ground, smelling sweetly. And damply risen out of God’s birthing womb. Sprouting out of living sustenance, out of the soil, out of the dying which is life.
The transformation, it is composting the words that become flesh, it is the smell of incarnation, the earth’s desire for itself. “Earth to earth, ashes to ashes, dust to dust”. Yes, I hear. Yes, I sense. I have my dwelling here, the right to settle and reside in the soil.
And still, a pious hetero demon whispered in my ear:
“Your nakedness belongs in men’s magazines” and not here in Theology, not in spirituality and not in the soil, but as sustenance for the lusty desires of old men.
For we own the gaze, we own the interpretation. Behold as the demon writes one day so and chomps and munches another day so. Chomp, chomp. The demon is interviewed in one of the country’s biggest newspapers.

A theologist like me but a man, but with status, but with prestige.
He endeavors to own the interpretation of my skin shimmering in all the colours of the rainbow. For that demon there is only one place for nakedness. Poor man, poor straight. Poor simplicity and ignorance to think that my paradise self should be at service to gentlemen who indulge themselves with images of women. That demon is ecclesiastic, a person in power who is trying to make me crawl into the corner, into the closet, to present my paradise body to his service. The demon disgraces that which I have painted in red, yellow, orange, green, purple, blue. The body I have painted in the Pride park.
The Pride-body I have described what it represents in clear words: “no one shall be discriminated against because of their skin colour”.

So you tried to quell this diversity? Divert attention onto the only significance that the body has in your existentially poor night? Know this.
Even demons turn into soil, trails, and fields, eventually.
Out of you, carrots will be pulled up, potatoes will be sunk into you. Of earth you are also.

Monika

Muistopuhe
Rakastan multaa niin, koska kehomme sikiää maasta hajuineen ylösnousseena, Jumalan kohdusta kosteana kuin elon itu kalmistossa.
Muutun, kompostoidun, lihallistun sanoista todellisuuteen. Tuoksun halua elää.
Halua elää omaa ja ominta. Kodossani, kehossani. Ja siinä sinä, senkin piru korvassani, senkin etova hinku, hengität pahasti ja halukkaasti limaasi silmiini, että sokaistuisin, että uskoisin.

Että alistuisin omaan kuolemaani katseesi halun ja kalun edessä.
Veisaat omistuksen virttä:
“Ruumiisi on miestenlehtien iloksi” koska meidän on valta, kunnia ja voima. Iankaikkisesti.

Onpa lakeus ankea, näköpiiri köyhä, kun alas­tomuus muuttuu tuotteeksi, kun kristityn miesih­misen mielessä sateenkaarikeho on hetero-om­aisuutta.
En anna sinulle anteeksi, en ryömi kaappiisi, en palvele sinua enkä haarojen välejäsi, vaikka olitkin kirkollinen voimamies, monien kun­nioittama. Senkin raakile.
Puut jo kukkivatkin ja kantavat hedelmää niityillä joilla rakkaus kirmailee.
Siellä missä myös sinä olet vain tuhkaa ja tuulta. Tai paskan lannoittama porkkana.