Första halvan av 1900-talet var prästgårdarnas storhetstid. Prästgårdarna var många och självklara centralpunkter för kyrkans verksamhet. Pastorsexpeditionen låg här, syjuntor och kyrkoråd träffades här och här hölls också både dop, bröllop och själavårdssamtal. Prästgården var lika mycket arbetsplats som familjebostad.
Som mest fanns runt 130 prästgårdar i Karlstads stift, 1974 var de 66, 2013 var de 21 och i skrivande stund äger stiftet nio prästgårdar. Tre används som församlingshem och tre är på väg mot nya öden, så det finns bara tre som fortfarande är tjänstebostäder: i Frändefors i södra Dalsland, i Östmark nordväst om Torsby och i Ekshärad norr om Hagfors.
Prästgårdarnas historia börjar under tidig medeltid när Sverige gradvis kristnas. Först byggdes kyrkan av ortsbefolkningen. För att få en präst skänkte traktens bönder mark och byggde hus, så att prästen och hans tjänstefolk kunde försörja sig.
I landskapslagar från 1200- och 1300-talen står hur många och vilka hus som skulle finnas på en prästgård. Stuga, stekarhus, lada, sädeslada, visthus, sovstuga och fähus var vanligt och församlingen skötte underhållet.
Magnus Erikssons landslag från år 1350 gällde hela riket och där fanns kraven på sju hus till varje prästgård med.
På 1720-talet stipulerades huvudbyggnadens storlek; normalt 15,3x7 meter med en invändig takhöjd på 2,3 meter. Det var rejält stora hus för tiden och motsvarades av de tjänstebostäder som majorer och överstelöjtnanter fick.
I många församlingar anställdes med tiden hjälppräster, kaplaner, som fick bo i prästgården eller så byggdes särskilda, men mindre, kaplanboställen åt dem. För att sköta klockringningen anlitades klockare, som också vårdade kyrkan och inventarierna. Från 1600-talet fick klockaren undervisa i och leda sången i kyrkan.
En annan uppgift var att lära ungdomar att läsa och skriva. Det var en kvalificerad tjänst, som ibland besattes av utbildade präster. Församlingen stod också med ett klockarboställe i blygsammare storlek än prästgården.
Prästerna var alltså i gamla tider också jordbrukare, ofta med en av socknens större gårdar. Inte förrän 1862 kom en prästlöneförordning som gjorde att prästyrket renodlades och marken arrenderades ut. Prästen fick delvis betalt in natura från prästgårdens odlingar och djurhållning. Först 1910 infördes ren kontantlön till prästerna, men prästgården som tjänsteförmån blev kvar ända in i våra dagar.
Från 1932 var församlingarna inte längre tvungna att hålla med tjänstebostad, men i praktiken hade de flesta präster det ändå. Från 50-talet började antalet tjänsteboställen minska rejält.
De flesta prästgårdar har sålts som privatbostäder, men några har fått helt andra användningsområden. I Nybble, söder om Kristinehamn och i Frändefors i Dalsland har prästgårdarna blivit församlingshem. Fryksände prostgård i Torsby används till många olika kyrkliga och kommunala verksamheter. Ölme prästgård, väster om Kristinehamn, är numera finkrog med övernattningsrum. I dalsländska Brålanda har prästgården också blivit café, alldeles invid 45:an.