Foto: Illustration Per Hardestam

Livet i prästgården – musik, fest, möten

– Som kyrkoherdens barn var man lite påpassad, berättar Esse (Carl Esias) Holmgren, född 1940 och uppvuxen på prästgården i Lungsund mellan Kristinehamn och Filipstad. – Men Sundsta låg avsides från kyrkbyn, så vi hade det ändå väldigt fritt.

Minnena från barndomen är ljusa. Han var lillebror med fyra systrar. Pappa Franz och mamma Aina flyttade till Lungsund 1937, efter kortare sejourer med tjänster i Uddeholm och Sunnemo. Ja, det var förstås bara Franz som hade tjänst, prästfrun förväntades att jobba ändå. Så fortsatte det ända tills Franz pensionerades 1972.

– Mamma hade ett väldigt stort och tungt ansvar för alla kyrkliga evenemang, särskilt runt högtiderna och den årliga syföreningsbazaren, berättar Esse.

Mamma Aina hade det mesta av ansvaret kring barnen och hushållet, som ständigt utökades med gäster i samband med sammanträden, bokcirklar, syjuntor och på somrarna ett konfirmandläger med 25 ungdomar som inneboende i flera veckor.

Esse tror att det ibland var svårt för mamma Aina i skuggan av Franz:

– Pappa var så älskad, men mamma fick alltid hålla sig i bakvattnet.

Huset fylldes också ofta av musik, fester och umgänge. Pappa Franz var en duktig sångare som sjungit i Orphei Drängar i Uppsala. Tillsammans med en vän sjöng han ofta ur Gluntarne när det var bjudningar medan mamma Aina ackompanjerade på piano.

Självklart skulle barnen hjälpa till med det mesta hemma i prästgården: klippa gräs, rensa köksträdgården, skotta snö, laga mat och diska. Någon hjälp med hus och trädgård från församlingen minns inte Esse. Tvärtom bekostade Holmgrens själva de förbättringar som gjordes.

Äldsta systern Gunilla blev Franz inofficiella assistent på pastorsexpeditionen, som låg i prästgården. Pappa Franz skrev under blanketter in blanco och sedan kunde Gunilla själv hantera många folkbokföringsärenden.

– På lördagskvällarna fick vi inte störa pappa, då förberedde han sin predikan, minns Esse.

– Visst kunde jag vara trött på jobb i trädgården eller snöskottning i stället för att vara med kompisarna, men jag har ändå svårt att hitta något negativt med att växa upp i prästgården, sammanfattar Esse.

Det var en strid ström av besökare i prästgården. Ibland fick barnen hålla sig undan och vara tysta. När kyrkan renoverades och det nya församlingshemmet byggdes 1954 bodde – förstås – arkitekten och konservatorn tidvis i prästgården. Efter nybygget flyttade en del kyrkliga möten och arrangemang från prästgården till församlingshemmet.

Esse förstod redan under uppväxten att prästgårdslivet skilde sig från andra barns liv i bygden, men han skulle inte vilja byta ut sin barndom:

– Att vara prästbarn var en gåva – vi var så nära föräldrarna och levde verkligen med i årets alla högtider.