13.e söndagen efter trefaldighet

”Medmänniskan”

Trettonde söndagen efter Trefaldighet  ”Medmänniskan”

Text: Lukas 10:23-37

Jesus vände sig till lärjungarna och sade enbart till dem: »Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.«

Den barmhärtige samariern.
En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?« Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.« För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?« På den frågan svarade Jesus: »En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!«

Tankar för dagen

Medmänniskan skulle det handla om, medmänsklighet, att leva tillsammans och vara människor MED varandra. Vad ska man säga om medmänsklighet när bilderna omkring oss så brutalt talar om motsatsen till medmänsklighet? Situationen i Afghanistan, våldsbrott, hot, attacker och överfall i vår närhet och ute i världen. Det är som om vår evangeliebok utgår från en fin och skyddad värld, och när den möter vår verklighet så blir det världens krock. Vad ska man säga? Jag vet inte. Ändå är vi fyllda av både ordlöshet och ord, och även om jag inte vet vad jag ska säga, så finns det något jag vill säga.

För efter att ha haft evangelieboken och verkligheten sida vid sida framför mig ett par dagar, så känns det ändå som om det finns samband. Kanske är det precis rätt dag att tala om Medmänsklighet. Berättelsen om samariern talar också den om ett brutalt våldsdåd, om överfall och misshandel. Den talar om att stänga in sig och misstro människor för att de är annorlunda, kommer från ett annat land eller har en annan åsikt eller ett annat sätt att leva. Den talar om vår rädsla att våga stanna och hjälpa, våga vara nära varandra, orka ta hand om varandra. Den talar om kärlek, men också om brist på kärlek.

Det finns många frågor kring det som händer i världen och i vår närhet. Vem? Varför? Vart är vi på väg? Frågor som vi inte har svar på. Men något som jag tror måste vara sant oavsett vem och varför, är att när sådana här saker händer, så finns det för lite kärlek i världen. När ungdomar inte har fått erfara och lära sig sätt att uttrycka sin vrede och ilska utan att ta till våld, då har vi vuxna älskat för lite. När någon mår så dåligt att han har behov att döda, då har vi runtomkring älskat och stöttat för lite. När någon överhuvudtaget känner så lågt människovärde att behovet att förstöra sitt eget och andras liv ytterligare tar överhanden, då har vi älskat för lite.

Och jag menar inte att peka ut någon eller att tala om att de som finns närmast borde ha handlat annorlunda. Jag menar inte ge enkla lösningar, som att en dålig barndom automatiskt medför sjukdom eller kriminalitet. Jag tror det ligger mycket djupare än så. I strukturer, i samhällsklimat – i oss. För vi är de som bestämmer vilka som ska vara godkända i ett samhälle, vi sätter normerna för vad man ska kunna och klara av. Och om vi inte duger och passar in – då är livet fruktansvärt svårt.

Jag tror att det ligger i villkoren för mänsklighet att känna sig trasig. Det finns en trasighet i oss, kanske kan vi kalla den att vi skilts från vår omedelbara närhet till Gud, från en nära och enkel gudsrelation. Eller att vi skilts från kärleken. Det är en del av att vara människa. Och den trasigheten blir större allteftersom livet går, och vi råkar ut för sådant som river sönder ännu mer. En del av oss klarar oss med sår som inte är livshotande. En del av oss kan råka så illa ut att vi fullständigt trasas sönder. Det kan kännas hopplöst men jag tror också att det finns möjlighet att läka, om inte helt så åtminstone till vissa delar. Och jag tror inte att det finns någon annan läkekraft så stor som kärlek.

Därför är kärlek det ord som går igenom min ordlöshet, mitt vemod och min vanmakt inför våldet. Jag kan ibland känna mig som en trasig skiva när jag, för jag vet inte vilket gång i ordningen, säger att vi är älskade av Gud och att vi får sträva efter att riva murar och älska varandra. Texterna idag är lite sådana också. Ord vi hört kanske till leda: berättelsen om den barmhärtige samariern, ord som älska din nästa, Gud är kärlek, Gud älskar oss. Ställt mot verkligheten som den ser ut kan orden kännas som uttjatade klyschor. Men kanske kan vi också välja att se att det är ju just de här orden som vi tydligen behöver höra om och om igen.

Och de är inte uttjatade eller puttenuttiga – de är livsnödvändiga. De är skillnaden mellan liv och död. De är skillnaden mellan att föräldrar förlorar sina barn i fruktansvärda våldsbrott. De är skillnaden mellan att barn får ha sin förälder hos sig under uppväxttiden, och att de hastigt rycks ifrån dem och de lämnas i sorg och vanmakt. De är skillnaden mellan att en människa får hjälp och stöd att leva sitt liv, och att han eller hon lämnas ensam att förstöra sitt och andras liv. Det finns för lite kärlek i världen.

Min vanmakt får mig att vilja gripa tag i varje människa och trycka in kärlek i honom eller henne, visa att de är älskade och hela deras trasighet. Det kan jag inte. Men kanske kan jag fortsätta att försöka se varje människa jag möter som en medmänniska – någon som hör ihop med mig, som är MED mig, som i allt väsentlig är som jag – istället för någon som är främmande för att han eller hon är annorlunda. Kanske kan jag fortsätta att försöka påverka strukturer i samhället, försöka inpränta värderingar som jag vill ska råda. Kanske får vi låta dagens text bli en uppmaning att inte titta bort, att inte övermannas av vanmakten, att inte gå förbi, utan att stanna. Det finns för lite kärlek i världen. Och för att leva vidare måste jag våga fortsätta tro, att du och jag kan ändra på det.

/Linda Isberg, präst