Text: Luk 18:9-14
Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: »Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.«
Tankar för dagen
Äkta eller falskt? Bra eller dåligt? Sympatiskt eller odrägligt? Fromhet är ett märkligt ord. Det är ett sådant där ord med både enormt positiv och väldigt negativ klang. ”Han är så from!” Kan vi säga beundrande. ”Han är så from!” Kan vi säga och uttrycka att någon är superjobbig. Kanske hänger det ihop med det här med äkta och falsk, men det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad som gör en fromhet falsk och vad som gör den äkta.
Jesus berättelse om farisén och tullindrivaren tycker jag är väldigt enkel att svälja. Det är lätt att hålla med och nicka och förstå, vi känner igen tankarna. Men kanske inte så mycket för att vi tänker på fromhet, som för att vi i vårt samhälle och vår kultur är hårt skolade i Jantelagen; vi ska inte berätta hur bra vi är, vi ska inte säga att vi är förmer än någon annan, vi ska inte tro att vi är något. Det är obehagligt när människor påstår sig vara duktigare och bättre en andra, vi kan inte riktigt hantera det. Därför ligger det ganska nära tillhands att utan att tänka så mycket på det säga: ”Usch! Den där farisén är otäck, fy vilken falsk fromhet.” Det är självklart för oss att Jesus har rätt.
Jag tror att vi lätt glömmer att när Jesus en gång berättade den här berättelsen, då var den förmodligen inte alls särskilt självklar. Vi förknippar ofta fariséerna med något negativt, men i det samhälle Jesus levde i var det fint och bra att vara farisé. Fariséerna kunde människor se upp till, de var kunniga och ansågs säkert leva mycket nära Gud. Det kanske till och med var så att det var svårt att tänka sig någon mer from än en farisé. Tullindrivare däremot var inte mycket att hänga i julgranen. Så det som för oss känns så självklart och enkelt att hålla med om slog säkert an en helt annan ton hos dem som hörde Jesus berätta, och var nog inte alls särskilt självklart. Snarare ganska märkligt.
Jag tror inte att texterna idag ska läsas som en bekräftelse av Jantelagen. Jag tror inte att de handlar om att berätta för oss att vi inte ska vara så stolta, att trycka ner oss i skorna och påminna oss om att vi inte ska tro att vi är något. Jag tror att de handlar om något annat. I episteltexten läste vi om hur alla är rättfärdiga och befriade. Om hur Gud inte gör skillnad på människor. Jag tror att vad Jesus vill säga är att fromhet handlar om kärlek.
Att kärleken är det som gör skillnad på äkta och falsk fromhet. Många, många handlingar som skadat människor har utförts i Guds och fromhetens namn. Krig, tortyr och avrättningar har skett och sker med hänvisning till att det skulle vara Guds vilja, det enda fromma och rätta att göra. Fromheten har blivit en ursäkt och täckmantel för att få utöva kärlekslöshet – och jag undrar om inte det i Guds ögon är just falsk fromhet.
Jag undrar också om det inte är det som är fariséns egentliga ”brott” – att han i kärlekslöshet avfärdar andra människor som mindre värda, att han stänger ute dem och drar gränser. Det får mig att fundera på när min fromhet blir falsk. Vem är jag kärlekslös mot i Guds namn? Jag är ju egentligen precis som farisén. Jag gör skillnad på människor. När jag säger att farisén är falsk och tullindrivaren äkta, så har jag ju gjort precis som farisén i texten. Och visst ligger det i oss att det är osympatiskt att skryta med sig själv, men nog är det ändå accepterat att vi precis som farisén känner oss som lite bättre människor om vi till exempel inte stjäl saker eller slår ner någon eller lurar andra.
Falsk fromhet är ju inget vi slutat med i kyrkan. Vi stänger fortfarande ute människor i Guds namn, vi vill fortfarande att människor ska förändras för att få vara med. Kärlekslösheten frodas varje gång vi tittar på en människa och dömer ut henne på grund av hennes åsikter eller vem hon älskar eller vad hon tror eller vad hon inte tror eller hur hon lever eller något annat.
Och det är lätt att fastna i de här fällorna. Det är så lätt att titta på andra istället för sig själv. Det är så lätt att gå in i normer och mönster som finns, att tycka att sådant som är annorlunda är konstigt och sämre än det som vi är vana vid, det som är vi. Det är så lätt att ta för givet att vara tullindrivare är dåligt, och att vara farisé och fasta och lämna tionde är bra.
Jag tror att Gud vill befria oss ifrån Jantelagen, ifrån tanken på att fromhet är något vi presterar genom att följa vissa regler. För det är nämligen också lätt att glömma att fromhet handlar om kärlek. Inte om trossatser och dogmer, inte om att be ett visst antal böner varje dag eller om att gå till kyrkan. Det handlar inte om att röra sig på ett visst sätt eller aldrig svära eller leva på ett sätt som är accepterat av samhället eller kyrkan. För om vi gör allt det här, men tar bort kärleken så blir det bara pannkaka av alltihop. Gud är kärlek, och Gud vill kärlek. Det måste få vara botten i allting. Det är det som ger mening åt bönerna, åt kyrkan, åt livet. Tar vi bort kärleken men behåller reglerna så skadar vi bara varandra – tar vi bort kärleken så tar vi bort Gud.
Men om vi håller kvar kärleken, så kan ordet fromhet istället för att bli negativt få vara ett riktigt tufft och kraftfullt höjdarord. Kanske kan att vara äkta from få översättas med att vara gränslöst kärleksfull. Inte att följa regler och normer till punkt och pricka, utan att alltid sätta människan före regler och normer. Att våga riva murar och gränser. Att våga tänka själv och följa sina innersta känslor – att våga älska.
/Linda Isberg, präst