Text: Joh 15:1-9
Jesus sade: Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.
Tankar för dagen
Idag får vi höra om bilden av oss och Gud som en vinranka. En växt där Gud är stammen, eller stocken, och vi är grenarna. Vi hänger ihop med stammen, samma sav som stiger i stammen som är Gud rinner i trädgrenarna som är vi. I var och en av oss finns en kärna som är gudomlig, en gudsgnista.
Det är också lite oroande att höra orden om att rankan ska ansas, och om grenar som ska skäras bort. Är jag en sådan gren? Borde bitar av mig skäras bort för att jag ska passa i Guds form? Borde jag leva på ett annat sätt än jag vill? Vi har ofta tänkt så. Att människans vilja strider mot Guds vilja. Att om jag ska göra Guds vilja så måste jag göra våld på mig själv, och på det som jag vill. Det som är mänskligt står emot det som är gudomligt. Men bilden av vinrankan säger något annat. Den gudomliga kärnan, Guds kärlek som finns i var och en av oss - det tror jag är det som djupast sett är vi. Det är det djupast mänskliga, inte att vi står emot Gud, utan att vi har en bit av Gud i oss.
Och jag tror att kampen inte är mellan Guds vilja och min, utan mellan min djupaste vilja som överensstämmer med Guds, och allt det andra som kommer in i mitt liv som inte är av Gud. Krav från oss själva och andra på att vi ska se ut på ett visst sätt och klara av vissa saker. Rädsla för att inte passa in. Jämförelser, osäkerhet, avundsjuka, besvikelse, kärlekslöshet och så vidare. Saker som gör att jag inte gör det där som är min innersta vilja, utan får mig att vilja något annat. Vi tränger liksom bort den underliggande, djupaste viljan. Och vi är inte bara gudomliga varelser - vi är också de som gör fel, som inte räcker till, som sviker. Vi är också syndare – men det är sekundärt. Det är en förvrängning av det ursprungliga, av vårt gudomliga väsen.
Jag tror inte att bilden av vinrankan som ska ansas betyder att Gud vill tukta oss och ta bort viktiga delar av det som är vi, eller på något vis förminska oss. Jag tror att den istället är en bild av kärlek och befrielse. Gud är ingen som vi behöver kämpa mot, utan Gud är trädgårdsmästaren som tar hand om oss och med omsorg och kärlek, rakt och ärligt, befriar oss från det som tynger oss och skrämmer oss och förminskar våra liv, för att vi ska få leva så mycket som möjligt i det goda. För att både vi och människor omkring oss ska få njuta av god frukt. För att vi ska få växa så mycket som möjligt till de vi innerst inne är, den där gudomliga kärnan.
Vinstocken i vår bild är befrielsens träd, där vi är grenarna som får och ger näring på så många olika sätt. Vi är skapade av Gud med en alldeles särskild tanke, med alldeles särskilda gåvor. Och jag tror att vi får ägna våra liv åt att känna Guds Ande i oss, den som finns där någonstans innerst inne under alla skal av rädsla och misslyckanden och självförakt. Och ju mer vi vågar känna och följa den, desto mer tror jag att vi kan ta vara på våra och varandras gåvor, och desto mer tror jag att vi kan växa till de vi djupast är; gudomliga, älskade och älskande människor.
/Linda Isberg, präst