Plötsligt en morgon kände Charlotte Sachs en stark röst inom sig som sa: Du ska ringa pastorsexpeditionen i Danderyd.
– Det var mycket egendomligt. Jag har inte funderat på Gud eller religion. Jag hade inte ens varit inne i Danderyds kyrka, trots att jag har bott i Stocksund sedan 1986.
Hon fick kontakt med kyrkoherde Kristin Molander och under det senaste året har de haft samtal en eller två gånger i veckan.
– Samtalen har varit så fina. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord. Att det var just Kristin, det är förundransvärt, för vi passar så bra ihop.
Vad betyder förundran för dig?
– Att saker och ting händer utan att jag själv har styrt över det. Jag blir till exempel förundrad när jag hittar något som jag har tappat bort. Förundran är något positivt oväntat.
Så fort man kan samla fler än åtta personer i kyrkan kommer Charlotte Sachs att konfirmeras i Danderyds kyrka.
– Om alla mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma så blir vi 26 personer.
– Jag önskar mig ingen moppe, men familjen får gärna ge mig lite blommor, säger hon och skrattar.
Hon blir allvarlig och säger att även om man är över 80 kan man ändra en hel del i sitt liv och pröva nya vägar.
– Jag har både skiljt mig, skaffat nytt boende och ska snart konfirmera mig. Man behöver inte fastna i en dyster situation bara för att man är gammal.
Hennes barndomshem var inte religiöst. Att konfirmeras som ung var aldrig aktuellt och som vuxen gick hon ur Svenska kyrkan. Hon valde att satsa på läkaryrket och har en lång karriär som neurolog bakom sig.
– Det kliniska och rationella kom i förgrunden för mig och arbetet var uppslukande och givande.
De senaste tio åren har hon satsat på sitt konstnärskap och målat och tecknat intensivt, flera timmar varje dag.
– Jag har egentligen alltid tecknat, men det fanns inte tillräckligt med tid när jag arbetade. Det fanns inte heller plats för fantasi i hjärnan som man behöver när man ska prestera konstnärligt.
Charlotte Sachs har haft flera separatutställningar och varit med på Liljevalchs Vårsalong elva gånger.
– Målandet är viktigt för mig. Det underbara med att måla är den totala självförglömmelsen. Det är skönt att få semester från sig själv och jag är lycklig när
processen är igång. Efteråt är man sig själv igen och tänker på var man har ont, eller vad man nu ska kunna oroa sig för.
Hon säger att ju mer hon målar, desto fler idéer får hon till nya målningar.
– Jag är förtjust i detaljer och vill få in saker som man kanske inte normalt lägger märke till. Även om det är realistiskt så finns det oväntade saker i målningarna.
Hon som länge hade ett naturvetenskapligt perspektiv på livet är glad att det konstnärliga har fått komma i förgrunden det senaste decenniet.
– Och nu har jag upptäckt en ny sida i livet. Gemenskapen med kyrkan och vad det kan betyda – allt det är nytt för mig. Det är spännande och givande. Det ger mig en sorts trygghet. Nu har jag blivit medlem i Svenska kyrkan igen. Inte för att någon sa åt mig, utan för att jag ville.
Hon tycker om att gå i kyrkan och tar med sin dvärgpudel Noa.
– Han har till och med blivit utnämnd till Danderyds kyrkohund, säger hon och
skrattar.
– Det känns bra att gå i kyrkan. Det är en högtidlighet som jag längtat efter, men inte hittat förut. Det är stilla, allvarsamt. Jag låter kyrkorummet tränga in i mig när jag lyssnar på Guds ord. Jag blir förundrad. Det behövs för att jag ska finna ro.
Text: Mia Sjöström
Foto: Elliot Elliot
Artikeln med Charlotte Sachs är publicerad i Livet nr 2/21 och du kan läsa hela tidningen här.