Apostladagen ”Sänd mig”
Text: 1 Tim 1:12-17
Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare. Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen.
Tankar för dagen
Här möter vi Paulus. Paulus som, enligt honom själv, var den sista man kunde tänka sig skulle välja att följa Jesus. Paulus, som föraktade och förföljde Jesu lärjungar, som tyckte sig göra så mycket orätt och elakt.
I texten får vi en aning om hur Guds rike funkar, hur vi får leva. Alla kan vi få vara en del av Guds folk. Alla som förut inte funnit barmhärtighet kan finna barmhärtighet. Texten talar om att det Gud vill är en djup samhörighet och kärlek, alla människor emellan. Vi hör ihop, vi är ett folk. Alla tillhör vi Gud, och jag tror att vi gör det oavsett var vi kommer ifrån eller vilken religion vi har eller vad vi har gjort i våra liv eller vilka åsikter vi har.
Och visst är budskapet om Guds folk ibland stötande för oss människor som är så vana vid att dra gränser och dela upp oss i vi och dom. Här är vi som tänker ungefär lika – och där är dom som tänker annorlunda. Här är vi som kanske aldrig begått ett brott – och där är dom som har fått livstids fängelse. Här är vi som är med i kyrkan – och där är de dom som inte är det. Och så vidare.
Det är ju lätt för mig att säga ”Gud älskar alla lika mycket”, men nog tycker jag att jag måste väl ändå vara lite bättre än någon som till exempel mördat någon. Lite mer borde väl Gud älska mig, lite mer borde jag få vara med? Budskapet om gudsfolket är svårt att svälja, det är stötande – om vi plockar bort nåden och tron, om vi plockar bort Gud och Guds kärlek, så funkar inte budskapet. Då blir det bara ”gör vad du vill och bry dig bara om dig själv” av budskapet. Jesus budskap är tvärtom. Vi hör ihop, vi hänger ihop. Det jag gör inverkar på andra. Det andra gör inverkar på mig. När jag väljer bort andra förminskar jag mig själv, och hela Guds folk. Och jag förminskar Gud.
Jag tror inte att det är så att vi människor är uppdelade i två läger; de som tror och de som ”handlar i otro”. Jag tror att vi alltid är både och, så är det i alla fall för mig. Jag försöker komma ihåg att vara den som tror, den som minns att Gud är större än jag, jag försöker ta tillvara alla människor runtomkring mig, försöker att inte döma andra och slå mig själv för bröstet. Men jag vet också att jag ofta tänker ”vi” och ”dom”, att jag placerar mig själv på en sida och andra på den andra, att jag tycker att jag är lite bättre än någon annan.
Så här är det nog för oss alla, enkelt ibland och svårt ibland. Ändå är det just vi, varje människa, som sänds ut i våra liv med den stora utmaningen att leva budskapet om Guds folk, att vi alla hör ihop, budskapet om kärlek och barmhärtighet. Och när vi tvivlar och tvekar får vi hämta kraft i kallelsen och sändningen, riktad till varje människa. Guds oändliga nåd gör oss alla till ett folk, till ett i Jesus Kristus.
/Linda Isberg