Johannes döparens dag

”Den högstes profet”

Den helige Johannes döparens dag ”Den högstes profet”

Text: Luk 1:5-17

På den tiden då Herodes var kung i Judeen fanns det i Avias avdelning en präst som hette Sakarias. Hans hustru härstammade från Aron och hette Elisabet. De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. De var barnlösa eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren. En gång när turen hade kommit till hans avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud var det han som efter den sedvanliga lottningen bland prästerna skulle gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick. Då visade sig Herrens ängel för honom, till höger om rökelsealtaret. Sakarias blev förskräckt vid denna syn och fruktan föll över honom. Men ängeln sade till honom: »Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. Han skall bli din glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse. Ty han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet, och han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett.«

Tankar för dagen

I fredags var det som bekant midsommarafton. Och som vi brukar gav vi oss iväg för att plocka blommor till kransar att ha i håret. Utbudet var lite skralt tyckte vi, som gärna ville ha många olika färger och variation i blomsterutbudet. Vi hade blåklocka, rödklöver och lite grönt men tyckte det saknades färg. Maskrosor fanns det förstås, men maskrosor…

Den här märkliga blomman som visserligen är fantastiskt vacker, gul och lysande som solen – men som ingen vill ha in i sin trädgård. Sommaren kan vi längta efter, blommor kan vi längta efter – men jag har nog aldrig hört någon säga att de längtar efter maskrosor.

Johannes, tror jag var lite som en maskros. Inte i den vanliga betydelsen maskrosbarn, ett barn som växer upp mot alla odds i en hård och kärlekslös miljö – tvärtom, tror jag. Johannes var efterlängtad. Elisabet och Sakarias hade levt långa liv i saknad och längtan efter ett barn att älska, ett barn som var en del av dem, ett barn som skulle ge dem glädje och det anseende som hörde till en ”riktig” familj – föräldrar och barn. De var till åren, och deras hopp borde väl egentligen ha varit ute, när Gud ger dem det de längtar efter – en son.

Gud möter Elisabets och Sakarias innersta längtan – men jag undrar om det blev riktigt som de tänkt sig. De fick sin son att älska – men Johannes liv kanske inte blev riktigt vad en förälder längtar efter för sitt barn. Jag kan tänka mig att föräldrarnas längtan för sin son var ett jobb, kärlek, lycka, ett liv utan alltför mycket sorger och smärtor. Men Johannes, han hamnade långt ifrån det vanliga, accepterade familjelivet. Johannes var en grubblare, och en rebell. Berättelserna berättar om hur han levde i öknen, utan bekvämligheter, åt gräshoppor och vildhonung, och klädde sig i kamelhår. Arg var han, ilsken som ett bi skäller och domderar han och försöker få folk att omvända sig och göra bättring. På det sättet tycker jag att Johannes är lite som maskrosen. Bilden av den ökendammige, härjade ilskne Johannes är inte precis bilden av de flesta föräldrars innersta längtan för sitt barn. Jag undrar hur de hanterade det?

Det är farligt att längta. Vår innersta längtan är ömtålig och skör. En längtan öppnar nämligen för risken att bli sårad. Om längtan inte uppfylls och besvaras blir vi besvikna. En ouppfylld längtan kan vara en livslång sorg. Kanske är det därför vi inte alltid vågar berätta för andra om vår längtan. Att berätta om sin innersta längtan är att avslöja sig själv, att berätta att vi saknar något i livet, och att vi är ledsna för det. Vi vill kanske helst inte att någon ska veta hur besvikna vi är, om nu inte längtan skulle uppfyllas. Om vi är riktigt rädda för att bli besvikna, då kan vi kanske kväva mycket av vår längtan – ju mindre vi förväntar oss, desto mindre är risken att vi blir besvikna. Och ändå tror jag att det finns kvar en kärna av längtan hos oss – längtan efter gemenskap, att få vara älskad, att de vi älskar ska ha det bra.

Gud möter vår längtan. Och påminner oss om att det inte bara är farligt att längta – det är härligt också. Att få det där vi längtar efter uppfyllt, att få känna hur bitar faller på plats. Kanske blir det när Gud möter oss och vår längtan som när Gud mötte Elisabet och Sakarias – det blir inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vi kanske längtade efter en blomma, och i vårt inre såg vi en åkervinda – och så fick vi en maskros. Längtan är mött, men annorlunda än vi väntade. Inte sämre, men annorlunda. Kanske är det så att vår allra innersta längtan är så ömtålig att vi gömmer den till och med för oss själva – bara Gud kan se hur den verkligen ser ut, vad vi verkligen längtar efter och behöver.

Utmaningen kanske är att se att det var just en maskros som kunde fylla min längtan. Att släppa åkervindan, se maskrosens skönhet och nytta, och låta den fylla min saknad och längtan. Kanske klarar jag inte det, utan slänger bort maskrosen och fortsätter längta efter min åkervinda. Det är nämligen inte lätt.

Gud har alltid en helhetsbild som jag inte har.
Jag får lita på att Gud ser det jag inte ser.

Jag kan se på sommarängarna och stranden, på alla vackra djur och underliga små kryp, på alla sköna blommor och obegripliga ogräsväxter. Gud sätter samman sin värld, skapar dag efter dag, varje ögonblick en sammanvävd helhet som är förunderlig och omöjlig att förstå. I den världen har vi vår plats. Det är det som är vår räddning. Att vi skapas av Gud som en pusselbit i det oändliga pussel som är universum – en bit med särskild form och särskild färg och särskilt motiv. Och om vi känner oss som maskrosor och har svårt att hitta vår plats i pusslet, eller se vår betydelse, så ser Gud. Gud vill oss väl och möter vår längtan efter att få vara med i helheten och gemenskapen. Och om vi inte alltid ser det, så tror jag det är just för att Gud möter vår längtan på ett sätt som är mycket större än vi kan föreställa oss.

Jag undrar som sagt hur Elisabet och Sakarias gjorde. Om de höll kvar och gick och längtade efter ett stadigt arbete och ett riktigt hus för sin son att bo i. Eller om de kunde se att Johannes kanske hade sin plats just där han var, och kunde ta emot allt det han hade att ge dem – han, den efterlängtade gudagåvan med tovigt hår och bara fötter och något vilt i blicken – den efterlängtade blomman som inte blev en åkervinda, utan en vacker, solgul maskros.

/Linda Isberg