Tredje söndagen efter trefaldighet ”Förlorad och återfunnen”
Text: Luk 15:1-7
Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: »Den mannen umgås med syndare och äter med dem.« Då gav han dem denna liknelse: »Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Tankar för dagen
Jag har hört berättelsen om det förlorade fåret så många gånger, att jag liksom måste tänka en runda extra för att verkligen höra hur otrolig den är. Det är fantastiskt att tänka sig att Gud söker efter oss – alltid, varje sekund, hur långt borta vi än har varit. Gud uppmärksammar vår frånvaro.
Vi är alltid saknade när vi kommit bort.
Ändå är det som om Gud inte riktigt nöjer sig med det här. Gud gör mycket, mycket mer än nödvändigt. Det räcker inte med att finna oss, hjälpa oss hem igen, det ska också firas, och berättas om det.
Ibland glömmer jag bort just hur aktiv Gud är i berättelsen om det förlorade fåret. Bakom sökandet ligger en massa oro och längtan och undran
Jesus berättade den här berättelsen som en bild av Gud. Gud nöjer sig alltså inte heller. Jag, som aldrig ägt några får, tänker spontant att 99 är väl gott nog. Skulle jag verkligen riskera så många för ett enda, och ge mig ut och söka. Kanske är det så fåraherdar gör, jag vet inte. Gud gör i varje fall så, Gud nöjer sig inte med de 99 som redan finns, alla måste vara med, annars är det någon som saknas, någon viktig.
Jag tycker alltid att det är svårt att riktigt tro på Guds kärleksbudskap vad gäller mig själv. Det är svårt att riktigt ta till sig det, att känna att det gäller mig. Kanske är det därför Gud tar i så övermåttan. Vi kanske inte kan se och känna hela djupet i det Gud vill säga oss och ge oss – men kanske kan vi våga känna att åtminstone en liten bit av allt det här är sant också för oss. Kanske kan jag våga hoppas på att jag får obegränsat med chanser, att jag alltid är älskad, att jag har någon som oroligt söker efter mig och väntar på mig och springer ut och hämtar mig. Kanske kan jag våga se att hos Gud finns den djupaste glädjen över att ha återfunnit just mig, att just jag är så viktig att Gud ständigt söker efter mig och vill leda mig hem.
/Linda Isberg, präst