Sex diakoner och en präst vigda till tjänst

Den 13 juni, Andra söndagen efter trefaldighet, fick Göteborgs stift sex nya diakoner då biskop Susanne Rappmann vigde diakonkandidaterna Robert Christensson, Helena Johannesson, Cecilia Jonberg, Maria Larsson, Niina Lybacken och Frida Winge samt en ny präst då prästkandidaten Ann-Sofie Orrdal vigdes för tjänst i Svenska kyrkan. Direkt efter vigningen går de nyvigda ut i tjänst i församlingar i Göteborgs stift. Vid en av gudstjänsterna togs också pastor Ola Bojestig emot för tjänst som präst i Svenska kyrkan.

I sitt vigningstal till kandidaterna sa biskop Susanne Rappmann:

– Var ni än kommer att komma har Gud gått före er. Gud finns redan på plats. Gud har redan gjort inbjudan. Er uppgift är att säga välkommen. Er uppgift är att skapa sammanhang där människor känner: Ja här vill jag vara. Här får jag växa.

– Att få tala om livet tillsammans med Jesus. Det är uppgiften mina vänner, och det är fantastiskt.

– Glöm nu inte att när ni säger ja har kyrkan och Gud sagt ja till er: Mitt ja är beroende av att Gud sa ja för mig. Både i dopet och i vigningen.

Torsdagen före vigningshelgen genomgick kandidaterna diakon- respektive prästexamen inför domkapitlet i Göteborg. Det var sista delen i utbildningen till diakon respektive präst och därmed blev kandidaterna behöriga att vigas till sina ämbeten och träda i tjänst i Svenska kyrkan.

Vid vigningen i domkyrkan avlade diakon- och prästkandidaterna sina vigningslöften. Löftena handlar om att säga ja till att utöva ämbetet så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen. Prästerna lovar också att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten (dopet och nattvarden) samt att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. Diakonerna lovar att hjälpa dem som behöver det och stå på de förtrycktas sida, att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild samt att leva som vittnen om Guds kärlek och försoningens hemlighet.

Diakonens uppgift i Svenska kyrkan är leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att gestalta Guds kärlek. Diakonen ska försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

En präst skall i sitt uppdrag leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

Vid vigningsgudstjänsten kl 11.00 togs Ola Bojestig, pastor i Equmeniakyrkan, emot som präst i Svenska kyrkan. Ola ordinerades som pastor i dåvarande Svenska Missionsförbundet 1991 och är efter avgivande av prästlöftena inför domkapitlet i Göteborg behörig präst i Svenska kyrkan.

De nyvigda prästerna kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkter i särskilda introduktionsförsamlingar under sitt första år som präster. Därefter är de behöriga att söka tjänst i Svenska kyrkan. Diakonerna är i och med vigningen behöriga till diakontjänster i Svenska kyrkan.

De nyvigda diakonerna

Robert Christensson, för tjänst i Domkyrkopastoratet

Helena Johannesson, för tjänst i Tjörns pastorat

Cecilia Jonberg, för tjänst i Skepplanda pastorat

Maria Larsson, för tjänst i Kungälv-Ytterby församling

Niina Lybacken, för tjänst i Skallsjö församling

Frida Winge, för tjänst i Kinds pastorat

Den nyvigda prästen

Ann-Sofie Orrdal, för tjänst i Getinge Oskarströms pastorat

Övergått till tjänst som präst i Svenska kyrkan

Ola Bojestig, för tjänst i Lindberga pastorat

Så här presenterade kandidaterna sig inför vigningen

Diakoner

Robert Christensson, Höviksnäs, för tjänst i Domkyrkopastoratet. Jag har jobbat som jurist i många år och fann en allt större diskrepans mellan vad jag gjorde och vad jag ville göra. Det finns möjligheter i Diakonatet som inte finns någon annanstans. Som diakon får jag möjlighet att vara medvandrare till min nästa under kortare eller längre tid. Att få människor att inse att det spelar roll både vilka vi är och hur vi lever våra liv och att ge mina medmänniskor hopp och tröst är en ynnest.

Helena Johannesson, Henån på Orust, för tjänst i Valla församling, Tjörns pastorat. Efter ett rikt yrkesliv som socionom både i kyrkan och i socialtjänsten, har jag fått kommentaren, att jag sluter cirkeln, genom studierna inför och vigningen till diakon nu 2021. Det startade med ungdomsengagemang i Sävedalens församling på 70-talet och sedan socionomstudier för närmare 40 år sedan. Jag ser att Gud har kallat mig till hans tjänst på olika sätt i mitt liv. Kallelsen och vigningen till diakon är en gåva som jag med stor förtröstan önskar kunna förvalta rätt med min långvariga yrkeskompetens, min livserfarenhet och min tro som grund.

Cecilia Jonberg, Skepplanda, för tjänst i Skepplanda pastorat. Jag bor i Skepplanda tillsammans med min man och våran dotter. På fritiden lyssnar jag på ljudböcker, spelar padel eller pratar i telefon med vänner och familj. Som diakon ser jag fram emot mötet med människor och hoppas att jag kan bidra med att förmedla glädje och hopp.

Maria Larsson, Ytterby, för tjänst i Kungälv-Ytterby församling. Jag bor i Ytterby med min man och våra tre barn. Jag har tidigare arbetat som psykiatrisjuksköterska. De senaste åren har jag funnits som diakoniassistent i Kungälv-Ytterby församling. Nu ser jag fram emot att få fortsätta att möta människor i min nya tjänst som diakon. Som diakon vill jag visa gästfrihet, lyfta fram vårt hopp i Kristus, vara mig själv och sätta Jesus i centrum.

Niina Lybacken, Sandared, för tjänst i Skallsjö församling. Jag är uppväxt i Sörmland och bor nu min med familj utanför Borås. Jag är kulturintresserad, älskar bland annat att läsa, och finner vila i naturen. I mitt uppdrag som diakon vill jag med frimodighet och i kraft av Gud få sprida hopp och glädje. Jag tänker mycket på hur vår kyrka ska vara en relevant och aktiv del i samhället – att få utveckla samverkan, kreativa möten och dialog ser jag fram emot. Jag hoppas bidra till en levande och öppen kyrka där var och en finner sin plats och får växa och fördjupas i tro.

Frida Winge, Borås, för tjänst i Kinds pastorat på Mötesplats Prästgården. Efter min lärarutbildning och en kort tid i tjänst som lärare, valde jag att prova att arbeta i Svenska kyrkan. Här blev jag kvar! Sammanhang och möten på vägen gjorde att jag upplevde mig kallad till diakon. För mig är det viktigt att kyrkan får vara en plats där orden är en del; lika viktig som erfarandet av tro, genom sinnena, händer och öron. Jag önskar vara en del av en inkluderande kyrka. Jag är mamma till tre barn, tillsammans med dem och min man bor jag på en liten gård utanför Borås. En ledig dag dricker jag gärna the, umgås med familj och vänner, tränar och lyssnar på musik. 

Präst

Ann-Sofie Orrdal, Halmstad, för tjänst i Getinge-Oskarströms pastorat. Jag har arbetat i 30 år som pedagog i Svenska kyrkan med människor i alla åldrar. Jag har älskat mitt jobb och Svenska kyrkan! Nu har jag efter studier, funderande och tjat från Gud sagt ja till kallelsen att bli präst, en uppgift jag vill ta mig an med stor respekt och varsamhet. Jag ser med glädje fram emot att få dela liv med människor i både vardag och helg, att få vara med i livets olika skiften, i både glädje och sorg. Jag vill visa att kristen tro bär och ger hopp och mening i livet. Sedan drygt 30 år tillbaka delar jag mitt liv med Staffan och tillsammans har vi en vuxen dotter.

Övergår till tjänst som präst i Svenska kyrkan

Ola Bojestig, för tjänst i Lindberga pastorat. I juni 1991 ordinerades jag som pastor i dåvarande Svenska Missionsförbundet. Efter 30 år i olika tjänster i kyrkan får jag nu förnya mina löften i ett nytt sammanhang och fortsätta leva i kallelsen. För det är jag tacksam och glad som nyinflyttad varbergsbo att få tjänstgöra som pastorsadjunkt i Lindberga församling.

Biskop Susannes predikan och vigningstal

Andra söndagen efter Trefaldighet, Lukasevangeliet 14:15-24

Fint att ni kunde komma!

Ja, dessvärre fick inte alla plats, några av er sitter hemma, men ni är ändå med och ni är varmt välkomna.

Värre gick det för festfixaren i dagens evangelietext. Han har skickat inbjudan och planerat, men när maten är klar så tycks de inbjudna glömt bort vad som väntade. Just den har dagen har de i varje fall inte tid. De har legitima skäl för att avstå middagen. De har ett arbete att sköta och en familj att ta hand om. Men mannen imponeras inte av ursäkterna utan blir mäkta irriterad. – De där ska aldrig mer bli bjudna. Middagen kommer hållas och andra får ta plats vid bordet.

Vem är jag i denna liknelse? Vad är dess ärende idag?

Jag har fastnat i frågan om inbjudan (om inbjudan till middagen, den himmelska festen eller till Guds rike som det står i söndagens rubrik).

Vad har jag gjort av den, vi har väl inte tappat bort den?

I torsdags hade vi diakon och prästexamen. Då samtalade vi utifrån Mikael Kurkialas bok När själen går i exil. Modernitet, teknologi och det heliga.

Jag tror att Mikael skulle säga att vårt samhälle i stort har tappat bort inbjudan. De andliga frågorna, talet om Guds Rike, om helighet och delandet av erfarenhet av Guds närvaro har trängts undan. Vi arbetar och strävar, vi förser oss med mat och rimligt rent vatten, men hur är det med mening?

Mikael Kurkiala är inte moralist. Men han undrar om inte en helt materialistisk syn på världen och livet gör den onödigt platt. Är det detta förhållningssätt som ligger bakom skenande psykisk ohälsa, en akut ekologisk kris och globala orättvisor?

Boken är rik och kan inte sammanfattas på ett par minuter. Till dess förtjänst hör verkligen att Kurkiala förmår skildra modernitetens komplexitet och ambivalens. Men den är kulturkritisk och dess ärende är en inbjudan och uppmaning att ta det andliga och heligheten på allvar.

Jag närmar mig alltså dagens text med boken i färskt minne. Och här finns en tydlig påminnelse om den inbjudan som många av oss fick i dopet. Välkommen i kyrkans gemenskap och att leva som Jesu lärjunge! Det var kanske för länge sedan och mycket har såklart hänt. För några fanns det en naturlig fortsättning. För andra så hittade barnatron inte någon växtplats och gudserfarenheterna saknade såväl språk som sammanhang. Eller så var det bara livet som kom emellan. Skola, arbete och familj…

Vi vet inget om liknelsens nej-sägare, de är ju bara litterära figurer, men det är inte orimligt att leka med tanken att de gärna skulle komma på middag, men inte just idag… nästa vecka passar bättre eller kanske efter pensionen. Ibland möter jag människor med en stark längtan efter tro, men som säger att just nu ryms inte de stora frågorna i mitt liv. Jag skulle vilja gå oftare i kyrkan men jag hinner inte. Bakom skymtar jag en tanke om tro som en fritidssysselsättning vid sidan av alla måsten av träning och sociala plikter.

Så faller vi i modernitetens fälla som klyver världen i andligt och världsligt – i stället för att se att allt hör samman.

Att svara ja på kallelsen till Guds rike, att ta sin tro och andliga längtan på allvar innebär inte att välja bort familj och arbete. Sökandet inåt, längtan efter Gud, efter mening och mognad, är tätt förknippat mot sökandet utåt i ansvarstagande för de uppgifter som är mina i livet.

Men det är sant att vi är kallade att svara på inbjudan, inte bara låta den ligga.

Det skaver för den som likställer frihet med att hålla alla dörrar öppna, gärna med en oändlig mängd möjliga val.

Kristen tradition, i likhet med flertalet andra andliga traditioner, vidhåller vikten av att våga välja. Erfarenheten har nämligen visat att ett tydligt ja, ett begränsande av valmöjligheter, paradoxalt nog är det som gör människan fri att leva. Kurkiala påminner om att av jordens alla arter är människan troligen den minst genetiskt programmerade. Till det djupt mänskliga hör vår frihet att välja.

Han skriver: Att följa sitt kall är att finna och bejaka friheten i sitt eget liv.

Vigningskandidater!

Snart är det dags för er att säga ja, och att avlägga livslånga löften. Ni följer ert kall, bejakar er frihet, för att tjäna Gud och människor.

Under torsdagens samtal konstaterade vi att vårt samhälle och kyrka står inför stora utmaningar, men vi noterade också att det finns många möjligheter. Färre lever av de berättelser som burit generationer av kristna före oss, samtidigt som människor söker sig till våra kyrkor, tänder ljus och gärna tillbringar tid i skog och mark.

Det finns tydliga tecken på att Guds inbjudan till gemenskap når fram också idag.

Minns detta vänner! Vart än ni vänder blicken, på vilken plats ni än kommer att tjäna så är Gud där. Inbjudan är utsänd och förberedelserna är gjorda. Det är Gud som dukar bordet och lagar maten, vår uppgift är att säga välkommen! Att berätta om livet tillsammans med Jesu på ett sätt som doftar himmel på jord, att skapa sammanhang som rymmer festligt skratt men också har plats för gråt.

Ytterligare en påminnelse vill jag skicka med denna dag som hör samman med den förra och det är att ert ja idag, vore inte möjligt utan att det föregåtts Guds och kyrkans ja. Det är viktigt att vila i, alla de dagar då känslan av otillräcklighet riskerar att ta över. Gud lägger sin skatt i bräckliga lerkärl – i sådan som du och jag – och det är bara att häpna.

Kom också ihåg måltiden är dukad även för präster och diakoner. Så slå er ofta ner vid det bordet. Vila i den världsvida gemenskapen och med Gud själv!

Drick ur dopets källa, ett livgivande vatten, som rymmer långt mer än den kemiska beteckningen H2O. Ett mysterium att förundras över!