Pilgrimmer på vandring längs en landsväg. Soligt väder och blå himmel.
Foto: Agneta Riddar

Något händer i oss när vi är på vandring

På medeltiden pilgrimsvandrade människor för att korta ned tiden i skärselden. Idag är motivet ett annat. Det kan handla om att gå på egen hand eller tillsammans med andra; att samtala och reflektera, att begrunda och kontemplera. De som vandrar som pilgrimer upplever både en yttre och en inre resa.

Pilgrimsvandrarna har samlats på kullen intill Mycklebys nya kyrkogård. Det vackra träkorset liksom växer ur marken, det är gjort av Jan Gustafsson, en av de kända båtbyggarbröderna på Orust. Det är mulet, bara några grader varmt och lite kyliga vindar. Men så hörs lärkorna sjunga runt omkring oss, som om de vill ge oss hopp om en bra dag, om en vår som är på väg.

Inger Lifv, läser texterna för Påskdagen, som hon gjort många, många gånger tidigare. I tjugo år har hon varit kyrkvärd här i Myck­leby. Texter om stenen som var bortrullad, den tomma graven och om den förunderliga uppståndelsen. Egil Midtbö, Orusts egen pilgrimspräst, stämmer upp i psalmen Livet vann, dess namn är Jesus och vi gör så gott vi kan för att sjunga med.

Pilgrimsdagen invigs med gudstjänsten och vi delas in, coronasäkert, i två grupper. Det är en heldagsvandring, från Myckleby kyrka till Långelanda kyrka, drygt 12 km. Leden ingår i församlingens pilgrimsnätverk, En åtta på ön.

Inger ska inte följa med på vandringen, hon är ju ändå 81 år fyllda. Men att lyckönska oss på vandringen gör hon gärna. Hela sitt liv har hon varit engagerad i kyrkan; kyrkvärd, kyrkoråd, församlingsråd, kyrklig syförening, stiftsfullmäktige och delegat till kyrkomötet. Allt detta arbete för kyrkan, vad har det gett henne?

– Åh, så mycket det gett mig, säger Inger. Jag har fått modet att prata inför andra och jag är inte heller rädd för att ta ansvar.

– Vår tro ger hopp för framtiden! När jag miste min man för tretton år sedan hade jag så mycket stöd av min tro och av kyrkan. Jag brukar säga till andra människor, när de har det svårt: du får den kraft du behöver.

Vi börjar vår vandring. Upp på kullen förbi kyrkan och församlingshemmet och ut över de vidsträckta åkrarna och ängarna. Än så länge är det landsväg, lättgånget. Lätt att prata och göra nya bekantskaper. Berättelser om andra vandringar, pilgrimsvandringar och fjällvandringar. Många i gruppen är kyrkligt engagerade och många har rest några mil för att komma med.

Pilgrimsprästen talar om lärjungarnas tvivel på att Jesus verkligen hade uppstått. ”Om de, som hade följt Jesus så länge, tvivlade, inte är det då konstigt om också vi gör det.”

Nu får alla chansen att dela med sig av egna tankar och den som inte vill säger bara pass:

Varje år upplever jag att jag får en möjlighet att börja på något nytt. Men nu är det som att vi fått en extra skjuts som mänsklighet över hela jorden att förstå det här. Att hitta ljuset, hoppet och kärleken.

Uppståndelsen är hoppfull, detta är inte slutet. Det är berg och dalar för oss alla och vi får bära korset i perioder, men hoppet finns där.

Uppståndelsen är som det här året, vi börjar om varje dag. Vi hoppas vi ska klara av alla utmaningar, en dag i taget.

”Jag är lite skör för tillfället, men jag har ändå ett hopp.

Det är som naturen, allt verkar helt dött men så kommer det tillbaka, varje vår!

Hörde ni alla lärkorna, de försökte nästan överrösta dig, Egil. Våren börjar om, det ger nytt hopp varje år.

Påskens hela berättelse handlar ju om lidandet också i våra liv. Att man då kan få känna att det finns ett ljus, något att tro på, även när det är som mörkast. Det är hoppfullt för mig.

Vi går vidare under tystnad och funderar över vad som sagts. Den nutida pilgrimen är ute på vandring av egen fri vilja, kanske med en önskan att kunna göra också en inre vandring. Något händer i oss när vi är ute på vandring – solen sipprar ner genom lövverket, fågelsången gör oss sällskap, vi har all tid i världen, vi har tid att lyssna på varandras berättelser. Eller vi vandrar i tystnad och låter tankarna tala.

På medeltiden kunde det vara andra skäl till vandringen. Om jag hade handlat illa, så kunde sockenprästen ålägga mig en botgöring. Om jag hade stulit ett lamm från min granne, kunde jag kanske bli tillsagd att pilgrimsvandra till S:t Olavs källa i Hjärtum och dricka av dess vatten.

Pilgrimsvandrandet då handlade mycket om botgöring, en synd som skulle sonas. På 1100-talet utvecklades dessutom läran om skärselden, där man pinades för att renas från sina synder innan man fick komma in i himmelen.

Så för att korta ned tiden i skärselden genomförde människor på medeltiden långa pilgrimsresor, till Rom, till Jerusalem, till Santiago de Compostela, till Nidaros (nuvarande Trondheim). Det är svårt för en nutida männi­ska att förstå hur starkt religiösa människor var. Under medeltiden genomsyrades varje aspekt av livet av kristendomen och makten över människors sinnen var stor.

Men också då ville pilgrimen få släppa vardagslivet, klä sig enkelt och ge sig ut på vägarna med de strapatser som kom. Det var ett sätt att komma närmare Gud. Man gick med staven i hand, i sol och i regn, över berg och dal, övernattade i det fria eller i enkla boningar, åt det som gavs som allmosor eller köpte enkel mat för en liten peng.

Nästan varje söndag möter vi människor på leden, ensamma eller i sällskap.

2008 inspirerades Pia Askland-Josefsson av berättelserna från nutida människor som gett sig ut på pilgrimsvandring. Hon och en väninna bestämde sig för att testa en heldagsvandring på Kinnekulle.

– Det blev en dag i augusti som vi hade ledigt i almanackan och det var en av sommarens hetaste dagar. Vi fick en bra vandring och det var fin natur.

– När jag kom hem tänkte jag att pilgrimsvandra borde vi ju kunna göra på min ö också. Här har vi ju väldigt varierad natur; skogar, hagar, ängar och havet. Så jag gick in och hälsade på fritidsavdelningen på kommunen. Vi började ha lite möten med kyrkan, med kommunen och så blev det en förstudie, sen ett EU-projekt och sen invigning av vår ”Åtta på ön”. Det var så mycken positiv energi runt oss, från politiker, näringslivet, allmänheten och från många vandrare.

Pia driver, tillsammans med sin man Tavlebords honungsgård och förutom bin, så har de också boende, butik, café mm. De har också anlagt en liten rundslinga runt gården, så gästerna kan göra en minivandring med picknickkorg.

– I vinter så har jag och en kollega gått delar av pilgrimsleden här på Orust, på söndagar. Vi går några timmar, fikar, pratar och går sen tillbaka igen, till våra bilar. Så nu har vi snart gått runt hela åttan på ön!

– Nästan varje söndag möter vi människor på leden, ensamma eller i sällskap. Jag tror att det finns ett stort behov idag av att komma ut, att vara i naturen.

 

Inger Livh, kyrkvärd, Pia Askland-Josefsson, pilgrimsvandrare och Egil Midtbö, pilgrimspräst.
Inger Livh, kyrkvärd, Pia Askland-Josefsson, pilgrimsvandrare och Egil Midtbö, pilgrimspräst. Foto: Agneta Riddar och Anna Mattsson

Åttan på ön har blivit längre med åren. Idag finns elva mil märkta leder som går genom områden där människor levt sen stenåldern, med minnesmärken och gravar från järnåldern och från tider när Bohuslän hörde till Norge.

– Åttan går genom alla sockenkyrkor, berättar Egil, men nu har vi också kopplat till Hälleviksstrand och en liten väg mot Dragsmark och mot Flatön. Vi vill koppla på norr­över och mot Stenungsund, så vi kan komma vidare västerut och söderut.

Även om pilgrimsvandrandet mattats på sina håll märker inte Egil av det på Orust. Snarare tvärtom!

– Eftersom jag får ha det som en del av min tjänst, jag kallar ju mig till och med för pilgrimspräst, så ser jag kraften i det. Idag har vi mycket samarbete med andra. Med regionen, kommunen, turistorganisationerna. Och Västkuststiftelsen ska hjälpa oss hålla lederna öppna.

– Förr kunde det vara diskussioner om att kalla våra leder för pilgrimsled, borde de inte heta vandringsled? Den frågan finns inte längre.

Men för att göra arbetet hållbart över tid krävs att inte enbart lita till ideella krafter, men Egil. Basen måste vara i församlingen och sen samarbete med andra.

– Jag är otroligt tacksam för att jag får vara pilgrimspräst. Jag har fått lov att åka till Skottland varje år med en grupp och vandra en vecka och med konfirmanderna har vi åkt på pilgrimsresa till Rom. Så jag försöker inkorporera tanken med pilgrim i många sammanhang.

Gruppen har haft en efterlängtad matpaus med vidunderlig utsikt från Stillingsön. Det är dags att bryta upp.

”Herre visa mig din väg – och gör mig villig att vandra den!”*

Text & foto Agneta Riddar

* Pilgrimens bön, inspirerad av Heliga Birgitta.

Texten har tidigare publicerats i tidskriften Korsväg (nr 2 2021).