(Ur Spira 2 2021)
Friluftsgruppens samordnare Anna Hellgren sätter kaffepannan på elden hon tänt vid en av grillstugorna nedanför Bräntberget. Will Skaskiw, ursprungligen från Vermont i USA, bjuder på hemgjort risgodis. ”Det är bara nyttiga saker i”, skämtar han. Will har deltagit i många av friluftsgruppens aktiviteter – skidåkning, cykling, fjällvandring och camping.
– För mig känns naturen helig och när jag är ute känner jag mig som mest tillfreds. Jag tror det har att göra med att vi människor kommer från naturen och har någon form av minne av hur vi brukade leva. Kanske kommer vi att leva så igen i framtiden?
I bagaget har Will med sig ett helt liv av friluftserfarenheter från olika delar av världen. Han berättar om en vandring som sjukvårdare i Namibias öken med brittiska ungdomar, vissa av dem från socialt utsatta områden. Han minns hur duktiga ungdomarna med svårare bakgrund var på att lösa problem som uppstod och vilket självförtroende det gav dem. Och nätterna under den klara stjärnhimlen var speciella.
– Det gick att läsa böcker i ljuset från stjärnorna. Jag steg ofta upp och tände en eld, och så satt vi och pratade tillsammans.
Terry Mordi från Nigeria delar Wills upplevelse av att känna sig hemma i naturen.
– Att vara ute tar bort både stress och tristess och får mig att le igen. Hemma gick jag ofta ut i skogen och lyssnade på fågelsången, säger han och påpekar att det handlade om mindre skogar. I djupa skogar är det farligare att vistas på grund av vilda djur.
Chockad när han kunde åka på isen
I Nigeria pågår mycket socialt liv utomhus och Terry saknade det tills han hittade friluftsgruppen.
– Jag tycker om det avslappnade umgänget i gruppen, att man bestämmer att träffas för att fika och tar med det man har. Ingen har ansvar för att bjuda.
Terrys största naturupplevelse med friluftsgruppen är en skridskoutflykt till Tavelsjön. Han visste inte att en hel sjö kunde frysa och kunde inte tro att han skulle kunna gå på isen.
– Men jag vågade prova och det var superspännande! Jag tog en massa bilder som jag skickade hem, och de blev helt chockade. Det är en erfarenhet jag aldrig glömmer.
Utbudet i friluftsgruppen styrs mycket av deltagarnas önskningar. Anna minns en övernattning i Björnlandets nationalpark, som hon hjälpte till att ordna utifrån önskemål, trots att hon var skeptisk eftersom det var mitt i myggsäsongen.
– Jag är från inlandet så för mig var det inga problem, men andra fick panik och kunde inte sova. Men de steg upp och tittade på solen i stället.
Vara ute blir gemensamt språk
Vän i Umeås grundpelare är att skapa möten och gemenskap mellan människor från olika länder, och det gäller också för friluftsgruppen. På en utflykt till Öre älv före pandemin räknade Anna till 17 olika nationaliteter i bussen. Will tror att friluftsliv gör det särskilt lätt att umgås över kulturgränser.
– Ute i naturen behöver man inte prata samma språk, att vara ute tillsammans är ett gemensamt språk, säger han.
Terry, som kom till Sverige för 1,5 år sedan, tycker att hans integrering i samhället gått lättare än väntat, tack vare gemenskapen i Vän i Umeå. Han hoppas på fler utflykter när corona-restriktionerna lättar, så att han får öva på sin svenska. Will, som befunnit sig lite längre i Sverige, finner en atmosfär i friluftsgruppen som han annars saknar.
– Det svenska samhället är så välordnat att det mellanmänskliga inte är så närvarande. Det kan vara svårt att hitta en sådan här grupp, som är öppen, stöttande och ger gemenskap.
Under pandemin har bussutflykter och fjällvandringar fått ta paus, till förmån för promenader, skidåkning och cykling i närområdet. Anna tror ändå att de mindre träffarna varit en hjälp för att bryta zoommötes-leda och isolering. Hon tycker att det blir en alldeles särskild form av umgänge ute i naturen.
– Jag väljer hellre skogen än krogen. De djupaste samtalen och de svåraste hemligheterna har jag fått ta del av ute i naturen. Det är på något sätt lättare och mer avslappnat där.
Terry Mordis och Will Skaskiws svar är översatta från engelska.