Heliga Trefaldighets dag eller Missionsdagen ”Gud – Fader, Son och Ande”
Text: Matt 11:25-27
Vid den tiden sade Jesus: »Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
På söndag är det Heliga trefaldighets dag eller Missionsdagen. Och mission handlar om att vi alla har ett uppdrag. Uppdraget att visa på Guds kärlek till varje människa, att leva Guds vilja. Och visst kan det många gånger verkligen synas som ett omöjligt uppdrag, det räcker ju att se hur världen ser ut.
All förstörelse, all svält, allt våld, allt förtryck – all den kärlekslöshet som verkar så oändlig. Omöjligt att rå på! Och förresten, hur ska vi kunna veta Guds vilja? I ett myller av situationer där vi varken vet ut eller in, där någon säger att Gud vill si och någon annan säger att Gud vill så. Hur ska jag med alla mina mänskliga begränsningar, ens ha en aning om vad Gud tänker och känner? Omöjligt!
Det är lätt att bli bunden av det här. Att bli så uppgiven av vanmakt, eller så försiktig av rädsla att göra fel, att jag blir handlingsförlamad och inte gör någonting, uppdraget blir verkligen omöjligt.
Men Gud är inte den som binder – Gud befriar!
Söndagen handlar om Fadern, Sonen och Anden, treenigheten. En tanke som är absolut genialisk, tycker jag. Den tillåter nämligen inte att någon lägger beslag på Gud. Gud är aldrig bara på ett sätt – Gud är alltid större. Vi människor kan aldrig rama in Gud och säga att Gud är detta och detta och detta och inget mer. Vad vi än säger om Gud, så är det alltid så att det inte är hela sanningen. Gud är större. Ibland har man försökt använda treenigheten som en begränsning, och sagt att Gud är Fader, Son och Ande – inget annat och inget mer. Men det tycker jag är att missbruka treenighetstanken. Den är inte en bild som stänger in och begränsar, den är en bild som öppnar för mångfald. Våra upplevelser och erfarenheter av Gud är alltid bara en liten liten bit av allt det som Gud är. Treenighet säger vi – kanske borde vi säga mångenighet, eller oändlighetenighet.
Gud är mångfald. Och det kan befria mig. Uppdraget är inte en enskild människas ansvar, inte bara mitt. Det heliga uppdraget finns nedlagt i varje människas hjärta – vi delar det, vi är inte ensamma.
Om vi hade fortsatt läsa meningen som kommer efter dagens evangelietext hade vi fått möta Jesus ord: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag ska ge er vila.” Och kanske ligger ändå den största befrielsen i detta, när missionen, uppdraget står i centrum, mitt i allt som vill ge oss mod och uppmana oss att gå ut i livet och handla, så får vi plötsligt möta dessa ord. Liksom helt tvärtom. Och när orden möter mig i det här sammanhanget, så ser jag att de inte bara handlar om att få lämna sina bekymmer till Gud, eller att få pusta ut och ta en paus en stressig dag. De har en mycket djupare innebörd också.
”Vila i mig i ditt uppdrag.” Det är det jag tror Gud säger. Och det behöver vi höra. För när vi människor har ett uppdrag att utföra, så handlar nästan allt genast om att prestera. Vi ska vara duktiga. Och då kommer prestationsångesten och alla tankar som binder oss: Hur ska jag göra? Vad ska jag göra? Hur ska jag kunna? Hur ska jag klara av?
Men Gud säger: ”Vila i mig.” Det är Guds kraft vi får använda, inte vår egen. Gud kräver aldrig någonsin prestation för sin kärlek. Den får vi vila i alltid, oavsett vad vi gör eller säger eller tänker. Och om vi vågar vila i den – då tror jag att vi lever vårt uppdrag, vår mission. Vi kan aldrig prestera något för att visa Guds kärlek – men vi kan vara något, eller rättare sagt någon. Vi kan vara de Gud skapat oss till – för Gud kan! Gud kan visa sin kärlek genom oss. Gud säger: ”om du vilar i mig, så är det MIN börda, och MITT ok. Jag bär.”
Om vi tror att vi ensamma ska kunna göra något, om vi tror att vi ska visa Guds kärlek genom att prestera och vara duktiga – då är verkligen uppdraget omöjligt. Men om vi vågar släppa prestationskraven och känna att det är Gud som lever och älskar och skapar genom oss – då tror jag att ingenting är omöjligt. Gud gör det omöjliga möjligt när vi vågar vara istället för att hela tiden göra. Det finns en tanke, en mening och ett mål med att vi är de vi är – avbilder av Guds oändliga mångfald. Det är för att ett omöjligt uppdrag ska bli ett möjligt uppdrag.
/Linda Isberg, präst