Femte söndagen i påsktiden ”Att växa i tro”
Text: Joh 16:5-11
Jesus sade: Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Varför skulle annars våren tveka?
Vad var det som fick en av våra stora författare, Karin Boye att skriva orden om vårens tvekan, om växandets motstånd? Varför skulle annars våren tveka? Runtomkring oss exploderar våren i växande, som om den kommit över sin tvekan, det är inte svårt i grönskande senvår att tala om att växa i tro. Ändå är det inte längesen vi upplevde vårens första, försiktiga tvekan. Och det är inte svårt att känna igen sin egen tvekan.
Att växa är inte enkelt. Det är bra att växa, till och med livsnödvändigt, tror jag. Men det är inte alltid enkelt. Inte för inte har vi i vårt språk ordet växtvärk. Att växa kan göra ont. Och jag tror att det handlar om att växa innebär förändring och ibland till och med förlust. Lärjungarna har det svårt nu, under Jesus sista tid med dem. De är förvirrade och rädda och önskar inte denna förändring som låter så obegriplig och skrämmande. Jesus försöker, i hela detta långa tal som pågår både före och efter dagens text, att ingjuta mod och hopp i dem, men de kan inte riktigt förstå, förändringen gör för ont.
För att våga växa behöver vi släppa det som är nu. Så var det för lärjungarna, och så är det för oss. Det som växer kan inte vara statiskt. På ett eller annat sätt måste en förändring ske – annars har ju inget växande skett. Växten med två blommor på är förändrad sedan igår, när det bara fanns en blomma. Det är samma växt – men den är förändrad. På samma sätt är vi menade att växa. Att ta till oss nya intryck, att göra dem till ett med oss och att förändra våra tankesätt och synsätt, våra sätt att leva. Men att släppa det som är nu, det är svårt. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Det är lätt att bli skrämd av det okända, av det nya som tär och spränger, men som vi kanske inte riktigt kan förstå och urskilja.
Ibland kanske växandet är så pass enkelt att det åtminstone är att bara bygga på. En ny blomma för varje dag, en ny tanke att lägga till våra andra. Men vi vet också att ibland måste vi förlora något för att kunna växa vidare. Ibland måste vi lägga ifrån oss sådant som vi trott på och hållit för sant för att kunna växa. Och det kan vara en smärtsam förlust. Vi vet det när vi ser på små barn som går igenom sin ganska tydliga växt; att lämna nappen, eller snuttefilten, eller föräldrarnas sovrum kan vara svårt och smärtsamt. Vi vuxna vet att det är ett nödvändigt steg för växandet, att det måste ske och att barnet kommer att komma igenom smärtan. Men barnet vet inte det. Barnet är mitt i förlusten, i smärtan över att behöva ge upp sin trygghet och i skräcken för det som ska komma som han/hon inte känner till.
Jag tror att det kan vara lika smärtsamt och skrämmande för oss vuxna att växa. Också vi kan behöva ge upp trygga mönster och tankesätt, ja kanske till och med livsförhållanden för att kunna växa. Och visst gör det ont när knoppar brister… Ibland tvekar vi – och det är inte så konstigt. Till och med våren tvekar ju inför förändringens smärta – varför skulle inte vi göra det? Ändå tror jag att Gud uppmanar oss att släppa, att inte hålla så hårt att vi hindrar växande och förändring.
Det är ingen lätt uppmaning att följa. Vi behöver bara se på oss själva i kyrkan. Kyrkan, som om vi följde Guds uppmaning, borde vara växtplats nr 1. Istället är kyrkan kanske en av de institutioner och gemenskaper som ofta är allra mest rädda för förändring. Där vi vill hålla hårt om hur det är, hålla hårt om våra former, hålla hårt om Gud. Men jag undrar om vi inte i det missar poängen med Gud. Gud kan aldrig vara statisk, aldrig stängas in eller hållas fast. Gud är växandets Gud. En Gud som möter oss på ständigt nya sätt i ständigt nya situationer. Jag vet inte hur det är med er, men för mig har Gud aldrig varit något vidare på att dyka upp på just de sätt och på just de platser där jag har väntat mig och tyckt att det skulle vara lämpligt. Däremot blir jag gång på gång överraskad när jag minst av allt anar det. Det går inte att hålla fast Gud.
Och egentligen tror jag det är likadant med människor. Det går inte att hålla fast oss själva eller varandra, att hindra oss från att växa. Om vi gör det tynar vi bort. Vi behöver växa fritt, få grönska och slå ut i blom. Trots svårigheterna, trots växtvärken, så tror vi att växandet är något gott, något vi behöver för att överleva. Vi människor, var och en av oss, är skapade med fantastisk potential till växande och utveckling. Vi har fått förmågan att ta till oss nya intryck, att uppleva nya känslor, att erfara nya upplevelser, att göra dem till ett med oss och att förändra våra tankesätt och synsätt, våra sätt att leva.
Små frön ämnade att bli något stort, att växa och slå ut i blom. Och vi blir aldrig färdigvuxna vi växer hela livet, om vi bara vill och vågar.
Gud vill och vågar. Vill att vi ska växa, och vågar vara med oss under växtvärken och rädslan. Gud tror på vår möjlighet att växa, och jag tror att vi idag får uppmaningen: Våga släppa taget, våga sluta hindra dig själv ifrån att växa. Jag är med dig. Våga sprickningens smärta – för på den följer blomningens kraft och färg.
/Linda Isberg, präst