Fjärde söndagen i Påsktiden "Vägen till livet“
Joh 16:16-22
Jesus sade: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.« Då sade några av lärjungarna till varandra: »Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?« De sade: »Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.« Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: »Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.
Vi lever i löftenas tid. Påsktiden, när Gud gett oss det stora löftet om att livet ska vinna över döden. Påskdagen känns redan rätt avlägsen, så jag tycker det är rätt skönt att vi får några veckor där vi påminns om löftet, och att vi lever i löftenas tid. Som i orden vi läste, där Jesus lovar oss: ”Sannerligen, jag säger er: er sorg skall vändas i glädje.” Jesus lovar en vändningens tid.
Ibland har jag väldigt lätt att tro på löftet om ljus. Kanske för lätt till och med. Som nu, i vårens tid och när vi får en sån där riktigt fin och solig dag och sen är dagen efter kanske ok, men rätt mulen och kylig ändå. Och genast känner jag nåt slags besvikelse.
Som om den ena dagens sol berättade NU har våren kommit. Nu ska det vara så här – som om det nånsin varit så i vårt klimat. Ändå har jag någon slags förhoppning om att sådana vårdagar bär på löftet om konstant sol ett par månader framöver.
Och jag tror att min kropp hade rätt på ett sätt. Löftet är ju riktigt, det är dags, våren kommer att komma. Däremot hade kroppen fel på ett annat sätt – våren i Sverige och Skåne är inte enbart sol och värme.
Det kan vara lätt att sluta tro på löftet när det inte ser ut riktigt som vi önskar och tänker oss. Kanske kunde vi önska oss att påskens löfte om liv skulle få lite mer genomslag i vår tillvaro, att det skulle vara ett löfte om att nu kan inget mera ont hända oss. Och så märker vi att det fortfarande finns så mycket som drabbar oss och förminskar våra liv – sjukdomar, skador, sorg, kärlekslöshet, rädsla osv osv. Och de här sakerna drabbar oss faktiskt fortfarande, fast Jesus har dött och uppstått för vår skull.
Han ger löftet till sina vänner i sitt avskedstal till dem, kvällen innan han ska dö. Jesus vet vilka svåra dagar som väntar, inte bara för honom utan också för hans vänner. De kommer att förlora en vän, de kommer att förlora den framtid de trodde var deras – de kommer att kastas djupt ner i mörker och förtvivlan.
Det är ett tillstånd vi inte önskar någon som vi tycker om. Så Jesus försöker förbereda sina vänner. Försöker säga att de inte behöver förtvivla, att mörkret inte kommer att vara för evigt, att sorgen ska vändas i glädje. Men det funkar inte. Vännerna förstår överhuvudtaget inte vad Jesus talar om. De är ju här tillsammans nu, – vart är det han ska försvinna? Och hur lång tid är en kort tid? Vad pratar han om?
Det är inte så konstigt att lärjungarna inte förstår. För jag tror att det är så med oss människor, att vi inte riktigt kan föreställa oss det nattsvarta mörkret. Vi kan bara uppleva det när vi är mitt i det. Det går inte att tänka sig in i hur det skulle kännas om någon som står nära mig skulle dö imorgon, eller om jag skulle få reda på att jag hade en svår sjukdom, eller om jag skulle sjunka i en djup depression. Inte heller i efterhand är det säkert att vi kan komma ihåg och frammana känslorna, då när vi inte längre är kvar i mörkret.
Lika svårt som det är för oss att föreställa oss nattmörkret när vi är i det ljusa, lika svårt är det att föreställa sig ljuset när vi är i det svartaste svarta. När livet syns utan möjligheter, så är det omöjligt att tänka sig en annorlunda framtid. Mörkret är kompakt.
Ändå kan vi i efterhand när vi återvänt till ljuset se att det fanns en vändning. Sorgen vändes i glädje. Jesus visste ju det. Han visste att han gick in i påskdagarna, i den tid som vi varje år sedan dess har kommit ihåg och manifesterat hur sorgen vänds i glädje. Jesus gick in i långfredagens mörker och natt, hopplöshetens timmar för vännerna omkring honom. Och där, någonstans i det svartaste vände det. Jesus fick nytt liv. Själva ögonblicket för uppståndelsen finns inte skildrat i våra berättelser, ingen såg det och har kunnat berätta. Och också det speglar på något sätt våra liv. För det mesta märker vi nog inte exakt när det vänder. Vi måste liksom ha kommit en liten, liten bit på väg mot ljuset innan vi ser: ”Nu har det vänt. Nu går vi i riktning mot ljuset.”
Våra skildringar av Jesus nya liv börjar en stund efter uppståndelseögonblicket med dem som kom till graven och fann att han var borta. De fortsätter med att han visar sig för sina vänner vid olika tillfällen. Den här tiden och de här berättelserna präglas på något sätt av ostadighet. Vännerna kastas mellan förtvivlan och glädje. När de känner igen Jesus tror de – när de lämnas ensamma är tvivlet där igen.
Det är som den första, skälvande tiden brukar vara när mörkret, sorgen eller depressionen vänt. Ostadig, små blänk av ljus i mörkret, framtidstro blandad med bakslag. Vi är inte säkra, vi ser kanske inte riktigt ännu att det faktiskt har vänt.
Samtidigt som vändningens tid brukar vara en skälvande, ostadig tid, så tycker jag att den på något sätt är extra full av livskraft. Kanske är det för att vi fortfarande står med ena benet kvar i mörkret – vi kan fortfarande känna förtvivlan, och kontrasten mellan ljus och mörker blir stor. Det är som om varje liten upplevelse av ljus, varje glimt av framtidstro, varje sekund av välmående riktigt fyller mig med liv. Jag känner mig så stark – eftersom min övervägande självbild fortfarande är att jag är svag. Jag känner mig så glad – eftersom jag fortfarande är van vid att vara ledsen. Jag känner mig så modig – eftersom jag fortfarande ofta låter rädslan hålla mig i sitt grepp.
Så småningom, när vi får leva mer och mer i ljuset, så mattas känslan av livskraft och livsmod något. Den blir det övervägande i livet, och drabbar oss kanske inte med samma kraft. Den blir vana.
Jag tror inte att vi behöver lidande för att kunna glädjas, det är inte det jag vill säga. Det nattsvarta mörkret är inget vi önskar varken oss själva eller andra, det är livskrympande och något att kämpa mot. Men vi vet också att det är något som finns, som är en del av våra liv.
Och vad Jesus säger till sina vänner och till oss, är att han ska besegra det för oss. När han går in i det mörkaste mörka, så gör han det för att vinna ljusets seger. För att se till att det blir som han har lovat – att vändningens tid alltid kommer, oavsett hur mörkt vårt mörker blir, att sorgen vänds i glädje.
Vändningens tid är vårens tid och livskraftens tid. Vi lever i en värld där mörker och vinter finns – men det är en värld som växlar. I mörker och vinter finns alltid löftet om vår och sommar, Guds löfte till oss: Vändningens tid kommer. Er sorg ska vändas i glädje.
/Linda Isberg, präst