Johannesevangeliet 21:1-14
Jesus visade sig igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: »Jag ger mig ut och fiskar.« De sade: »Vi följer med dig.« De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: »Mina barn, har ni ingen fisk?« De svarade nej, och han sade: »Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.« De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är Herren!« När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: »Hämta några av fiskarna som ni just fick.« Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.Jesus sade till lärjungarna: »Kom och ät.« Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.
Jesus var borta. Petrus och de andra vännerna hade visserligen sett honom ett par gånger sen han dog, nu när han var uppstånden. Men ändå verkar de fortfarande ganska vilsna utan sin vän. Honom som de lämnat hus och hem för att följa – nu fanns han plötsligt inte där längre. Och när vi möter dem idag har de gått tillbaka till sina liv, de har gett sig ut och fiskat. Och så, i den kalla gryningstimmen, kommer Jesus gående, för att dela bröd med vännerna på stranden.
Så är de nu här. Jesus och Petrus. Och det kan inte ha varit något lätt möte för Petrus. Det sista han gjorde innan Jesus blev dödad var att förneka honom tre gånger. Han svek sin vän. Och säkert är han nu förkrossad och ledsen och skamsen. Jag vet inte vad han förväntar sig från Jesus sida när de möts vid sjön och han känner igen honom. Jag kan ana att han bär på rädsla och oro inför vad Jesus ska säga om allt han gjort. Och Jesus säger ”Kom och ät”. Jesus bjuder in till gemenskap, trots allt.
Det här mötet är fullt av hopp för oss. Jesus möter Petrus med upprättelse och förlåtelse. Jesus har lovat att förlåta oss och här får Petrus ta emot den. Till och med de stora sveken och misstagen. Och inte bara en gång, utan så många gånger som det behövs. Det är det ena hoppet i det här mötet. Det andra är kärleken, att det är kärleken som är grunden för förlåtelsen. Jesus, Gud, kommer oss till mötes, i kärlek till oss. Och Petrus, och de andra, möter Jesus med kärlek tillbaka. När Petrus får klart för sig att det är Jesus som står där på stranden kastar han sig i vattnet, ivrig inför att få möta sin vän igen. Han trotsar sin skam, sin oro och rädsla och låter kärleken leda honom.
Jag tror att något av det viktigaste vi kan lära oss om kärleken är att den inte är något vi kan prestera. Vi kan inte bestämma oss för eller tvinga oss själva att älska eller inte älska någon. Kärleken funkar inte på det sättet, den växer liksom inifrån utan att vi kan sätta igång den eller stänga av den. Kärleken väljer vi inte själva. Och jag tror att det är precis samma sak med vår kärlek till Gud. Vi kan inte bestämma oss för att älska Gud, eller inte älska Gud. Jag tror att vi alla har Gudslängtan och Gudskärleken nedlagd djupt i oss, som något av det som hör till vad det är att vara människa. Kärleken finns redan där.
Sen tror jag också att vi vet att vi inte alltid vi tar emot och öppnar för kärleken. Det krävs ett visst mod att våga älska och bli älskad. För om jag vill utforska vad det är att älska någon annan för att lära mig hur jag kan älska Gud, då kommer jag inte ifrån att kärleken kan vara lite utmanande. När jag älskar någon låter jag det förändra mitt liv. När jag älskar någon lägger jag en del av mig själv i hennes eller hans händer, jag släpper en del av min egen kontroll och litar på någon annan. När jag älskar någon vill jag göra allt jag kan för henne eller honom.
Och kanske är det sådana saker som kan hjälpa oss när vi ställer frågan till oss själva: älskar jag Gud? Kanske är det sådana saker som vi får öva på. Att låta Gud vara med och förändra mitt liv och mina planer. Att lita på Guds omsorg. Att vilja göra vad jag kan för Gud och för att sprida Guds kärlek i världen. För att våga få oss att likt Petrus hoppa i vattnet.
Det är inte fullkomligt enkelt och självklart kanske. Men det är ändå något som är möjligt för oss alla. Det är inte omöjligt, som det skulle vara om Jesus frågade om vi alltid kunde göra rätt eller alltid kunde vara kloka. Jesus frågar inte efter perfekta människor eller superhjältar. Jesus frågar om vår kärlek – och den har vi alla i oss, redan från början.
Och kanske är kärlek det bästa vittnesmålet om påskens under. Gud älskar världen så mycket att Jesus lider och dör och uppstår för vår skull, för att kärleken och ljuset ska segra i våra liv. Och jag tror att det bästa sättet vi kan vittna om det här är att leva i Guds kärlek och förlåtelse. Att ta emot Guds förlåtelse och försoning, att förlåta oss själva och andra. Petrus är vårt stora påskvittne idag – inte för att han har presterat något fantastiskt, utan för att han får Jesus upprättelse och förlåtelse. Och så kan vi be om att få bli vittnen, att någonstans någon gång ska någon se hur det rakt igenom våra sprickor och brister lyser av Guds försoning och upprättelse – av uppståndelsens ljus.
/Linda Isberg, präst