Den kristna fastetiden börjar med askonsdagen som i år inföll den 17 februari. Dagen kom nästan lite malplacerat. Dels gick det ändå inte att fira askonsdagsmässa med fler än åtta personer, dels kändes det som att fastetiden redan pågått länge. Alla har vi fått avstå från sådant vi annars älskar eller tar för givet. Alla har vi berörts av livets sårbarhet och påmints om vår dödlighet, även utan att någon ritade ett kors av aska i pannan på oss med orden ”Kom ihåg att du är stoft. Stoft ska du åter bli.” I skuggan av pandemin är fastan inte en specialitet för extra ivriga, utan en gemensam erfarenhet. Allmängods. Och därför något att prata om.
Pandemin har vant oss vid försakelser, men tar för den skull inte alltid fram det bästa inom oss. Tålamodet har prövats, kärleken likaså. Det har blivit tydligare hur beroende vi är av varandra i hälsa och sjukdom, i liv och död. Gemensamt ansvarstagande och ett solidariskt delande av bördor är långt ifrån självklart. Det gäller i de nära relationerna likväl som i samhället samt mellan samhällen och kontinenter. Insikten att vi verkligen är en enda mänsklighet under samma himmel har svårt att tränga in.
Ändå är just denna insikt en förutsättning för att klara både pandemin och klimatkrisen. Så länge inte också de fattigaste fått vaccin, går ingen riktigt säker. Så länge vi inte tar ett gemensamt och solidariskt ansvar inför klimatförändringarna kan ingen känna sig trygg i längden.
Fastans mening är att ge oss en fördjupad erfarenhet av vårt beroende i våra relationer, och att erfara detta med hela vårt jag: med kropp, själ och ande. Vi är som mest mänskliga när vi vårdar ömsesidigheten i det fyrdimensionella nätverk av relationer där vi hör hemma: relationen till oss själva, till våra medmänniskor, till hela skapelsen och till den transcendenta verklighet som de flesta här på jorden kallar Gud.
Fastans mening är att göra detta fyrfaldiga nät av relationer mera slitstarkt. Då stärks vi i tillförsikten att vi, oavsett livets händelser, aldrig helt klipps av från detta livsnät. I koncentrationen på det väsentliga tränas vår andliga motståndskraft och vår omsorg om de fyra relationerna. Då hamnar det viktigaste i fokus. Det oviktiga får lov att sjunka undan.
Till den kristna fastan hör Jesu lidande och död, hans passionshistoria. I Bibelns Nya testamente finns den i fyra versioner, berättad av de fyra evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Den femte evangelisten som han kallats, Johann Sebastian Bach (1685-1750), har skapat storverk i form av Matteuspassionen (1727) och Johannespassionen (1724). Bach var djupt präglad av Luthers teologi. Han ville lyfta fram Ordet och följer därför i stort sett evangelisternas distinkta berättelser.
Således skiljer sig de två passionerna från varandra inte bara i längd utan också till karaktären. Matteuspassionen börjar med sorg och klagan. Den tar fasta på kamp och övergivenhet genom att gestalta Jesu förtvivlansrop: Eli, Eli, lema sabachtani? Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Koralens mäktigt vemodiga ”O huvud blodigt sårat” och sorgens tårar i slutet fångar evangelistens berättelse. Johannespassionen, som uruppfördes i Leipzig på långfredagen 1724, speglar Johannesevangeliets teologi som talar om korset som seger snarare än nederlag. Den börjar med ett kosmiskt anslag och slår fast att Guds son utstrålar härlighet till och med i förnedringens gestalt. Det är inte övergivenhetens rop som kommer från Jesu läppar utan: ”Det är fullbordat”. I slutet ljuder den fridfulla kören ”I ro vi stilla överlåta ditt helga stoft och mer ej gråta”. Gråten har stillnat, det som har hänt på korset och vid graven ”upplåter himlens port och stänger kvalens ort”. Allra sist följer den förtröstansfulla slutkoralen som har ett eko i Den svenska psalmboken (psalm 239:3).
Ordet passion har dubbel betydelse. Å ena sidan lidande, å andra sidan lidelse. Lidelsen i sin tur kan både vara kärlekens och masspsykosens lidelse. Den senare klingar med i Johannespassionen när människorna förvandlas till en blodtörstig mobb. Emellanåt porträtterar Johannesevangeliet judarna som oförstående – ett drag som ter sig helt annorlunda i ett inifrånperspektiv än från ett utifrånperspektiv. I det senare fallet blir det lätt att läsa in antijudiska och antisemitiska drag i detta evangelium.
Hos Bach förenas lidandets passion med lidelsens passion. Jesu passion, hans lidande, blir synonym med Guds kärleks väg till människan, nämligen vägen till frihet och hopp. Själva nyckeln till denna frihet finns mitt i Johannespassionen, i körkoralen ”Durch dein Gefängnis, Gottes Sohn, ist uns die Freiheit kommen”:
Du står som fånge, o Guds Son
– vi få i frihet vara.
Ditt fängelse är nådatron
och fristad för din skara.
Om du ej fått din träldom svår,
så vore evig träldom vår.
Här fångas Luthers tanke och erfarenhet av ”det saliga bytet”. Kristus tar på sig alla bördor och ger oss den fulla friheten i stället.
Tro är först och främst en erfarenhet av frihet. Reformationens grundtanke är ju att kärlek inte går att förtjäna genom duktighet. Guds välvilja går bara att ta emot gratis, av nåd. Nu är detta att låta sig älskas inte alltid det lättaste för oss människor, men inför korset som symbol för Guds kärleks väg till mänskligheten är det trots allt den enda lämpliga hållningen: att tillåta sig att vara älskad. Johannespassionen för ihop passionens båda betydelser, lidande och lidelse. I Jesu passionshistoria bokstavligen genomkorsas det kosmiska lidandet av en ännu större passion: Guds kärleks lidelse. Därför brister aria och kör ut i orden:
Skynda, ni angripna själar,
Lämna era plågor,
Skynda – Varthän? – till Golgata!
Ikläd er trons vingar,
Skynda – Varthän? – till korsets krön,
där er välgång redan blommar.
Där de tre stora frågorna – finns det mening, duger jag, är jag älskad – har fått ett gudomligt ja till svar, där går det att slappna av från prestationskampen. Den vars krafter inte längre går åt för att frälsa sig själv har så mycket större frihet att möta andras behov. Du blir fri från något och samtidigt fri för något. Fastan blir en övning i denna frihet. ”Iklädd trons vingar” växer utrymmet för att höra andras rop, ta ansvar och bidra till det gemensamma goda – med och utan en pågående pandemi.
Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan
(Johannespassionen sänds i P2 på Långfredagens kväll.)
Länk till artikeln på DN debatt 2021-04-02 (bakom betalvägg)