Text: Mark 15:21-41
En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de att bära hans kors. De förde Jesus till det ställe som kallas Golgota (det betyder Skallen). Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det. De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. På anslaget med anklagelsen mot honom stod det: Judarnas konung. Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: »Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu och stig ner från korset.« Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: »Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom.« Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom.
Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabachtani?« (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod intill hörde det och sade: »Han ropar på Elia.« En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: »Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom. «Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: »Den mannen måste ha varit Guds son. «Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor och Salome. De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem.
------------
Vi människor klarar ganska mycket innan vi brister. En kropp kan stå ut med mycket smärta, hårda slag, kronisk värk, långvarigt slitigt arbete och ändå inte bli helt oanvändbar. Vi klarar mycket sorg och oro, psykiska påfrestningar och sjukdomar, innan vi helt brister och går itu. Den oerhörda smärta, hopplöshet och förtvivlan vi erfar när vi slutligen brister kan vi inte föreställa oss. Vi kan bara känna det om och när det händer.
Jesus fick under sina sista dagar på jorden uppleva många svåra påfrestningar. Psykiskt; han levde med oron och ovissheten inför det som skulle hända. Han blev förråd av en av sina älskade vänner, förnekad av en annan. Han blev hånad och smädad. Och också fysiskt; han piskades, fick en törnekrona nertryckt över huvudet och tvingades i ett slitet och försvagat tillstånd bära sitt kors vägen till Golgota. Svåra påfrestningar, men än höll han ihop.
Tills han till slut fästes vid korset. Korsfästelse är en av de saker kroppen inte klarar. Att korsfästa var en avrättningsmetod, målet var att döda. Att helt bryta ner en människa, så att hon gick över bristningsgränsen för vad hon kunde klara.
Precis som jag sa kan vi inte föreställa oss smärtan. Men vi kan känna en del av den. Alla har vi vår egen smärta att känna med. Egna erfarenheter av hopplöshet och förtvivlan. Med dem kan vi känna med Jesus som faktiskt förtvivlar. ”Gud, varför har du övergivit mig?” Gud går över bristningsgränsen, Gud går sönder. Om Gud är i hopplöshet, är då inte allt hopp ute?
Men något annat går också sönder. När Jesus till slut brister och faller i bitar – då brister också förhänget i templet. Förhänget hängde framför det allra heligaste, templets innersta, hemliga rum. Där traditionen sa att Gud fanns. Dit in fick ingen gå, utom översteprästen en gång om året. Att komma så nära Gud var farligt. Det måste finnas något skydd.
Men nu är det som om i den totala hopplösheten och förtvivlan, när vi brister – då når Gud oss. Förhängena mellan Gud och oss, allt det som står i vägen, det rämnar och brister också. Alla våra prestationskrav, våra föreställningar om hur vi är och bör vara, våra skydd, vår försiktighet, det vi gör som inte är Guds och vår egen vilja. När inget skydd finns kvar – då når Gud oss.
Det här är inte något glorifierande av lidandet, som om det skulle vara något bra i sig. Det betyder inte att Gud bara finns i lidandet. Hopplöshet och förtvivlan är fruktansvärda erfarenheter. Erfarenheter som vi inte önskar någon, som vi definitivt inte önskar oss själva eller söker efter. Erfarenheter att kämpa mot.
MEN att förhänget brister är Guds försök att nå fram till oss med en försäkran. Vi klarar inte hopplösheten själva. Vi brister och faller i bitar. Därför har Gud själv brustit och fallit i bitar. För vår skull. För att när vi faller sönder ska någon vara där. När vi brister möter Gud oss. För att vi inte längre själva kan göra något.
Att brista och falla i bitar är en erfarenhet ingen borde behöva uppleva. Inte heller Gud. Därför känner vi idag vreden, smärtan och sorgen över att Jesus måste uppleva den ofattbara smärtan och brista. Vi vet att Jesus måste lida för vår skull. För mig. För att jag skulle få vara nära Gud. Att någon vill göra det för mig kan få mig att överväldigas av förundran, ömhet och tacksamhet. Att någon måste göra det för mig kan fylla mig med skamsenhet och sorg. Men att det måste hända kan jag inte göra något åt. Och jag vill inte vara skild från Gud, jag vill vara nära Gud. Det jag kan göra är att uttrycka min sorg.
Men det är inte bara för Jesus vi sörjer. Idag känner vi också vreden, smärtan och sorgen över att vi människor måste uppleva den ofattbara smärtan och brista. Varje dag lider människor på olika sätt sin egen korsfästelse. Och det borde inte få lov att hända. Det här är en dag för vrede och sorg över livets villkor, som kan vara allt annat än mänskliga.
Det är också en dag för att minnas att Gud har brustit och gått sönder. Och vi minns förhänget som brast; i den totala hopplösheten och förtvivlan. När det går så långt att vi brister och faller sönder, då når Gud oss. Gud tar vår hand och brister med oss.
/Linda Isberg, präst