Skärtorsdagen - det nya förbundet

Text: Mark 14:12-26

Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: »Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?« Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem: »Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss.« Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

Jesus utpekar förrädaren

På kvällen kom han dit med de tolv. Medan de låg till bords och åt sade Jesus: »Sannerligen, en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig.« Då blev de bedrövade och frågade honom, den ene efter den andre: »Det är väl inte jag?« Han svarade: »Det är en av de tolv, han som doppar i skålen tillsammans med mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.«

Den sista måltiden

Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: »Ta detta, det är min kropp.« Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: »Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.«

--------------

Det är skärtorsdag. Dagen då vi minns den allra första gången någon tog ett bröd, bröt det och sa ”detta är min kropp”. Detta enkla, som människor sedan dess har gjort ofta, överallt i världen. Och i handlingen har vi kommit ihåg hur Jesus gjorde så med sina vänner, hur Jesus gav sin egen kropp för vår skull.

Förr fick vi inte ta emot nattvard förrän vi var konfirmerade, det hette att man skulle vara stor och förståndig nog att förstå nattvarden. Som väl är har vi blivit klokare, och vi får ta emot nattvarden från det att vi är helt små – för nattvarden kan vi inte förstå. Den är ett mysterium, som nog bara kan upplevas och anas. En handling som på något vis förenar brustenhet och läkedom.

Vi brukar tänka att den där sista måltiden som Jesus åt med sina vänner, den var liksom en föraning om vad som skulle komma. Jesus bröt brödet, liksom hans kropp under dagarna som kom skulle brytas sönder och dödas. Jesus skulle lida outhärdlig smärta, ensamhet, ångest, hopplöshet. Gud själv skulle gå igenom den smärta som vi människor får gå igenom under våra liv. Guds kropp skulle brytas.

Liksom våra kroppar och själar bryts. Det finns så mycket som bryter ner oss och förminskar oss. Sjukdomar, trötthet, ensamhet, hopplöshet, sorger. När vi människor lever våra liv, så bryts vi på olika sätt.

Ibland kan det kanske fylla oss med hopplöshet, det känns som om allt bara går nedåt och nedåt, och det finns inget vi kan göra för att stoppa det eller förhindra det. Men det Jesus genomlever under påsken ger oss ett hopp. Jesus lovar en fortsättning. Historien tar inte slut på långfredagen, när Jesus kropp bryts. Den fortsätter in på påskdagen, med liv och ljus och läkedom. Vi kan kanske inte hindra att våra liv blir brutna. Men Gud kan läka och hela och försona.

Gud ger oss ett annat sätt att se. Där brustenheten inte blir till något främmande och skrämmande och onaturligt. Det är inte naturligt att vara hel och obruten – brustenheten hör till våra mänskliga villkor. Den gör ont, och den är inget vi önskar vare sig oss själva eller någon annan. Den är inget att eftersträva. Men Gud kan vända den. Gud älskar oss, precis som vi är. I påskens mirakel använder Gud det helt sönderbrutna för att ge alla människor liv och hopp. I Jesus brutna kropp försonas mänskligheten med Gud och livet. Alla vi brutna delar hör ihop, tillsammans är vi en enda, hel, gemenskap. Brödet och vinet vi smakar i nattvarden läker våra kroppar och själar.

Vi får sörja vår brustenhet och det som gör ont – och samtidigt får vi minnas att Gud älskar oss, och vi får öva oss i att se oss själva med samma kärleksfulla och försonande ögon. Vi får lämna oss själva, med all vår brustenhet, i Guds goda händer. Och vi får ta emot läkedom och tröst i brödet och vinet, och i Guds förlåtelse.

/Linda Isberg, präst