Redan förra året präglades påsken av pandemin. I olika framtidsscenarier förutspåddes hur länge vi skulle behöva leva med restriktioner. ”Till sommaren” var det vanligaste budet. ”Möjligen en bit in på hösten” sade andra. ”Ett år” sade pessimisterna. Och nu står vi här, påsken 2021, och har ännu inget slut i sikte. Vi har fått en tydlig påminnelse om att människan inte kan styra allt, att livet är skört, att det inte alltid blir som vi hade tänkt oss.
Påsken 2021 blir ännu en påsk i pandemins skugga. En påsk då många av oss inte kan vara med på plats och klä av altaret på Skärtorsdagskvällen, inte kan vara där när ljusen släcks ett och ett på Långfredagen, och vi sedan, när det sista ljuset slocknat, får gå ut under tystnad, kanske ackompanjerade av Psaltarens 22:a psalm. Och på Påskdagen kan vi inte på plats i kyrkan jublande få ropa ut vårt ”Kristus är uppstånden!”.
Självklart är Gud närvarande hos oss även när vi firar gudstjänst vid skärmen, det är inte det. Men vi längtar efter att vara få vara där i kyrkan, helt och fullt. Vi längtar efter dofterna, rymden; allt det som kräver kroppslig närvaro. Precis som vi efter ett år av restriktioner längtar efter att få krama om våra vänner, barnbarn eller åldrade föräldrar. Vi är ju varelser med många sinnen och Gud talar till oss genom dem alla, inte bara syn och hörsel.
Kroppsligheten är viktig i kristen tro. Gud har blivit människa i Jesus, levt samma liv som du och jag. Skrattat och gråtit, delat gemenskap men också känt sig övergiven av sina vänner. Nu under påsken minns vi hur Jesus dog, så som alla kroppsliga varelser en gång skall dö. Men det stannade inte där. Gud själv gjorde honom levande igen. Påsken firar det vi ser omkring oss nu på våren; en livets seger och återkomst, en motkraft till allt som bryter ner, en skapelsens sång om liv ur död. Även i år, precis som alla andra år, påminns vi om att Påskdagens glädje handlar om Guds seger över döden, mörkret och all brustenhet.
Hopp hör därför till kyrkans grundackord. I en värld präglad av gången från liv till död är Gud motrörelsen, den som visar på hur liv kan gro ur död, hur ljuset till sist övervinner mörkret.
Men påskens djupaste hemlighet handlar om kärlek, Guds gränslösa passion för sin skapelse: Jesus dog för vår skull. För min skull, för din skull, för att vi ska leva i full gemenskap med Gud redan här och nu.
Så när du firar denna påsk, minns då att även i motgångens tid finns Gud vid din sida. Minns också att Jesus valde korsets väg för att du är värd att dö för. Tro aldrig något annat om Gud – eller om dig själv!
Susanne Rappmann, biskop