Ett bröd ligger i en hög med olika grönsaker.
Foto: Johannes Frandsen /Ikon

Fastetankar från våra vänstift

Under fastan 2021 bad vi biskoparna i våra vänstift i Ungern och England att bidra med varsin betraktelse.

Fasta eller självförnekelse kan aldrig själv vara målet - målet är att förnya vår relation till Gud

När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. (Matteus 6:16)

I ljuset av Guds ord ser vi tydligt vad problemet med vår fasta är: ofta är det som att vi försöker sy på en ny tygbit på ett gammalt plagg. Där vårt gamla jag är för kantigt och fult lägger vi på lite kristet spackel, eller håller platsen dold med hjälp av fromma ritualer. 

Gud säger emellertid: Jag behöver inte ditt offer, jag vill ha ditt hjärta. Våra liv kommer inte att förändras i grund genom att följa formaliteter, normer eller regler. De olika formerna av andlighet kommer inte att göra oss till bättre kristna: faktum är att de inte kommer att göra oss till kristna alls. När Jesus talar om fasta gör han raka motsatsen: han vill befria oss. ”Fasta inte som hycklarna gör” - tanken med fasta är mer än att beröva er själva vissa saker vissa dagar. Du slutar äta fläsk, men du äter fisk? Du dansar inte under fastan men du fortsätter ditt svartsjuka och själviska sätt? Vad är allt det där bra för? Att bara följa reglerna är inte meningsfullt.

Sann fasta innebär att ta kontroll över oss själva, att inte ge efter för önskningar och instinkter om de är hinder för att utföra våra uppgifter. Paulus säger: "Jag disciplinerar min kropp och gör den till min slav". Antingen gör jag min kropp till min slav, eller så gör min kropp mig till en slav. Antingen disciplinerar och kontrollerar jag min kropp, eller så kontrollerar och manipulerar kroppen mig. Därför är sann självförnekelse och avhållsamhet en ständig kamp. Sann självförnekelse för oss närmare vårt verkliga kall. Dess syfte är att hålla oss fysiskt och andligt starka, beredda att tjäna Gud. 

För att uppnå detta behöver vi stark tro, vishet, hängivenhet och medvetenhet om vårt mål, som gör det värt att utöva självdisciplin. Självförnekelse är inte ett mål i sig – det är bara verktyget som tar oss dit. Det innebär att varje form av fasta bara är meningsfull om det finns ett mål att uppnå. Vårt mål måste vara en bättre relation med Gud. Vad som än distraherar oss från vårt fokus på Gud, vad som än står mellan oss och honom, bör vi avstå från. Men fasta eller självförnekelse kan aldrig själv vara målet. Målet är att förnya vår relation till Gud genom Jesus Kristus.

Därför bör fastans självuppoffring inte leda till ett sorgset och deprimerat sinnestillstånd, utan till att vi själva är glada och sprider välsignelse. Det är därför Jesus säger: "när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte” (Matteus 6:17). Fasta, oavsett om den är frivillig eller obligatorisk, bör få våra ansikten att stråla. Fastan är en glädjens ceremoni, en fest. Kroppen kliver ur vägen och ger anden utrymme att fira.

Peter Kondor
biskop i det södra stiftet i Ungerns lutherska kyrka

Spelreklam har framgångsrikt infiltrerat vad som borde vara det oskyldiga nöjet att titta på sport

På grundval av Jesu fyrtio dagar av fasta i öknen har traditionella fasteövningarna fokuserat på att ”ge upp något” och ”ta upp något”. Under de första århundradena utvecklade kyrkan tre personliga discipliner för fastan, rotade i Jesu undervisning i bergspredikan enligt Matteus 6:1-18: bön, fasta och allmosor.

Redan på 500-talet lovordade Augustinus fasta och allmosor som de ”bönens två vingar” som har kraften att hjälpa kristna att växa i ödmjukhet och kärlek.

På 1200-talet föreskrev Thomas av Aquino en mycket strängare regim. Askonsdagen och Långfredagen skulle observeras genom att inte äta alls (”den svarta fastan”). På andra fastedagar fick ingen äta förrän efter klockan 15, den tid då Kristus dog; och inte vid något tillfälle skulle kött, ägg eller mejeriprodukter konsumeras.

Nuförtiden har många kristna här i Storbritannien ett avslappnat tillvägagångssätt för att observera fastan och är mer benägna att ge upp saker som alkohol, choklad, kött, Twitter eller kanske användningen av sin mobiltelefon.

Under några år har jag själv gjort ett nytt fasteåtagande varje år. Det började 2006 när jag utmanades att leva på den nationella minimilönen (som fastställs av regeringen) under fastans sex veckor för att få en inblick i livet hos dem som måste leva på låga inkomster. Syftet var också att öva generositet, genom att donera de pengar jag sparade.                                            

Men skillnaden var förstås stor mellan mig och de människor som lever i fattigdom år ut och år in. När allt kom omkring kunde jag använda bil (även om jag inte hade råd med så mycket bensin) och behövde inte köpa nya kläder eller åka på semester under de sex veckorna av fastan. En lokaltidning skrev om saken. Det ledde till att jag fick ett anonymt brev från en kvinna, skickat till mig via en av prästerna. Hon var arg för att jag använde de fattiga för ett pr-trick.

Vi förhandlade fram ett möte ansikte mot ansikte så att jag kunde höra om hennes erfarenheter. Hon gick med på att medverka på lokalradion, utan att uppge sitt namn, för att prata om skammen och svårigheterna med att behöva leta efter mat i soptunnorna bakom stormarknader varje natt för att få mat till sin familj. Hennes erfarenhet, och vår efterföljande vänskap, lärde mig lite om många människors liv, och tog också upp frågan om dold fattigdom i vårt lokalsamhälle. Det var en av de faktorer som ledde till inrättandet av en livsmedelsbank i området.

Åren därefter har jag gjort andra övningar: att använda ett onlineverktyg för att spåra mitt koldioxidavtryck och minska det; att försöka leva utan att köpa eller använda något tillverkat av plast (vilket visade sig vara nästan omöjligt); att besöka det lokala hemlöshetscentret regelbundet för att höra människors berättelser om att förlora sina hem och erbjuda praktisk hjälp och stöd; att äta bara lokalt producerad frukt och grönsaker under fastan (inklusive matlagningsäpplen från min trädgård som jag noggrant hade lagrat för vintern), vilket i mars inte är särskilt lätt och bara levererar en mycket begränsad och ganska intetsägande kost. Vid påsk hade jag ätit tillräckligt med stuvad rabarber för en livstid.

Nyligen använde jag fastan för att driva en kampanj för att skydda det stora antalet människor som påverkas av spelskador i Storbritannien. För drygt sju år sedan tillträdde jag min plats som en av de 26 ”andliga lorderna” i parlamentets överhus. Till de många möjligheter detta ger mig hör att kunna initiera debatter, ställa frågor till regeringen och delta i utskott och kommittéer som granskar olika sociala eller ekonomiska områden och ger rekommendationer till regeringen. Med det dagliga ansvaret för ett stort stift kan jag bara tillbringa ungefär en dag i veckan med parlamentariska plikter, även om jag bor så nära London att jag kan delta mer än många av de andra biskoparna.

För ungefär fem år sedan träffade jag en familj vars son, efter att ha dragit på sig stora skulder på grund av spel, tragiskt tog sitt eget liv. Hans föräldrar kom för att träffa mig och bröt ihop i tårar; deras råa sorg var påtaglig. Efter att ha hört deras historia och önskan om att ingen familj någonsin skulle behöva gå igenom samma fasa bad vi tillsammans.

Ovetande om var detta skulle sluta lämnade jag in en rad frågor till regeringen om spelrelaterade självmord, men fick snart reda på att de var lika aningslösa som jag i denna fråga. När jag tog upp dessa frågor kom jag snart i kontakt med andra sörjande familjer samt ett engagerat nätverk av vårdhem, akademiker, religiösa organisationer, kampanjgrupper och individer som ägnar sig åt spelreformer. De hjälpte mig att förstå den verkliga omfattningen och omfattningen av spelproblem i Storbritannien, vars ursprung finns i 2005 års lag som avreglerade branschen.

Problemet med denna lag är dubbelt. Dess regler skrevs för en analog ålder före tillkomsten av masspel online, vilket gjorde det möjligt för operatörer att kringgå reglerna och främja de värsta formerna av spel förutsatt att det skedde digitalt. För det andra tillät lagen speloperatörer att annonsera på alla medieplattformar, vilket ledde till en explosion av spelrelaterat innehåll och exponering.

Spelberoende börjar i många fall i barndomen. I Storbritannien, mellan 2019 och 2020, ökade antalet barn som hade problem med spelandet från cirka 55 000 till cirka 62 000.

Inget av detta har inträffat i ett vakuum. Spelreklam har framgångsrikt infiltrerat vad som borde vara det oskyldiga nöjet att titta på sport, främst fotboll, och har bidragit till att normalisera spelandet bland ungdomar. Studier har konsekvent visat att ungdomar har en låg förståelse för risk, vilket gör dem lätt åtkomliga för tidig tillvänjning där spel presenteras som en rolig och spännande aktivitet med stora vinster och små insatser. 

Under 2019 övertalade jag överhuset att göra en undersökning av spelindustrins ”sociala och ekonomiska konsekvenser”. Mer än ett år senare publicerades vårt resultatSlutsatsen: Nästan en tredjedels miljon vuxna i Storbritannien klassificeras som lidande av spelrelaterade skador, och man tror att ungefär en person om dagen tar sitt liv på grund av spel.

Som tidigare ledamot av denna undersökningskommitté, och nu vice ordförande för Peers for Gambling Reform (en grupp inom överhuset som kämpar för genomförandet av rapportens rekommendationer) är tillkännagivandet av regeringens officiella översyn av 2005 års spellag ett steg i rätt riktning. En motreaktion är dock redan på gång från speloperatörer som inte vill förlora sina mest lönsamma kunder, av vilka många lider av spelrelaterade skador.

Jämfört med några av de stora orsakerna tidigare när kristna kampanjade för att avskaffa slaveri och barnarbete kan detta tyckas vara en blygsam kampanj. Ändå har den sammanfört ett brett spektrum av kristna grupper med sörjande familjer, psykologer och politiker för att ta itu med ett allvarligt problem som fortfarande orsakar stort lidande.

Sedan mötet för fem år sedan jag beskrev ovan har jag därefter träffat många familjer med begåvade ungdomar som har tagit sina egna liv på grund av spel. Många av dessa skrämmande berättelser spelas in av välgörenhetsorganisationen Gambling with Lives. Upplevelsen av deras sorg är inget jag någonsin kan vänja mig vid. Jag har gång på gång påmints om att självmord inte bara är tragiskt för den person som har dött utan påverkar deras vänner och familjer för resten av livet, vilket ofta lämnar dem med skuld, skam och förlust.

Så i år, som en del av min efterlevnad av fastan, deltar jag i ”The Big Step” där hundratals människor går till våra närmaste professionella fotbollsklubbar och kampanjar mot hur de annonserar sportspel under sina matcher. Bilderna lägger vi på Twitter!

Utöver denna praktiska kampanjhandling innefattar mina fasteövningar 2021 också de mer traditionella inslagen av bön, fasta och allmosor. Efter att ha varit instängd i mitt hem i flera månader på grund av Covid-19 beslutade jag att tillbringa trettio minuter varje dag, sittandes utomhus på landsbygden, för att kontemplera och meditera. Hittills har det varit en ganska kall och våt upplevelse de flesta dagar, men det har skapat utrymme för ”Guds lilla röst” att nå igenom min upptagenhet och ge mig ett nytt perspektiv på liv och verksamhet.

Jag önskar er alla en glad fasta och ett mycket glatt firande av påsken.

Dr Alan Smith
biskop av St Albans, Church of England