(Ur Spira 1 2021)
För två år sedan flyttade prästen Malou Wirström från Älvdalen till Umedalen för att komma närmare sitt första barnbarn.
– Inte trodde jag att det skulle vara så svårt att få ett nytt socialt sammanhang och människor att umgås med.
Den goda tystnaden, som läker och stärker, tycker hon om. På hennes nyckelring från en retreatgård står det till och med: ”I tystnaden blir jag stark”. Den ofrivilliga tystnaden höll dock på att knäcka henne redan efter första året i Umeå. Så kom coronan.
– Det blir otroligt tyst när man inte ens kan gå på bio eller kafé och uppleva gemenskap med människor man inte känner. Det har varit psykiskt påfrestande, berättar Malou.
Upplevelsen av ensamhet var ny för Malou. Under 35 år i Stockholm och därefter några år i hembygden Älvdalen var vänner och släktingar självklara. I Umeå har hon sin son och sin arbetsplats, men hon saknar ett socialt umgänge. För att mota tystnaden ser Malou på serier, läser och gör spellistor med musik. Grannens katter gör henne också sällskap ibland.
– Jag hade nog inte klarat varken tystnaden eller corona utan mina fyrbenta vänner.
Nu ser Malou fram emot vaccinet. Via en kollega har hon också träffat en man som hon börjat umgås med. Till andra som är ensamma i pandemin vill hon säga: ”Håll ut. Det finns hopp!”