Ivar blev kompis med tystnaden

 (Ur Spira 1 2021)

För Ivar Blandin Rosenqvist har tystnaden blivit en nödvändighet. Han mediterar fem minuter varje morgon och går dagligen en sväng till Nydalasjön för en stunds tystnad. Sedan i höstas mediterar han även varje vecka med Kyrkan på Campus, numera hemifrån via Zoom.

– När jag hittade tystnaden började jag tycka om den, berättar Ivar.

Så har det inte alltid varit. Visserligen mediterade hans mamma under uppväxten i Göteborgstrakten, men själv var han inte bekväm med vare sig tystnad eller stillhet. Tvärtom, han pratade gärna så snart ingen annan sade något och hade alltid mycket på gång. Han blev gatuartist i Europa, drev eget företag och spelade teater. Energinivån var hög – fram tills för tre-fyra år sedan. Då blev det tvärstopp; en närstående dog, Ivar separerade och blev uppsagd. Vad fanns egentligen kvar bortom känslor, tankar och ägodelar? Han började leta, först genom att vara mycket ute i naturen. Sedan genom att läsa om andras erfarenheter av tystnad och själv prova meditation.

– Det tog lång tid, men jag hittade en slags stillhet som alltid finns inom oss själva eller i naturen. Nu kan jag vila i den, vad som än händer i livet, berättar Ivar Blandin Rosenqvist.

Upplevelsen är svår att beskriva, och Ivar vill inte att det ska låta flummigt. Han pratar om att bjuda in tystnaden för att få mer rymd i sitt liv. För inuti huvudet blir det nästan aldrig helt tyst. Tankarna är ivriga att komma till tals med budskap som: Hallå, hallå! Min tanke är jätteviktig. För Ivar är meditation ett sätt att träna på att inte ta tankarna på så stort allvar. Öva på att inse: Nu får allt vara som det är. Jag är här. Tankarna är som de är. Det är som det är.

Kanske har den regelbundna övningen gjort distanseringen under pandemin något lättare. Visst är det utmanande för en utåtriktad person som precis flyttat till en ny stad att begränsa sitt sociala liv. När de hårdare restriktionerna trädde i kraft hade Ivar precis börjat spela rugby och hittat ett teatersammanhang i Umeå.

– Jag blev väldigt påverkad, men jag trivs med att vara med mig själv, så det har nog hjälpt mig.

Och tystnaden har visat sig ovärderlig, både när det kraschade i hans eget liv och när han har stöttat bekanta som gått igenom svårigheter. För när någon är med om jobbiga saker går det inte säga saker som tar bort det som gör ont.

– Då kan tystnaden bli en kompis, som säger att det är okej att vara ledsen och känna allt man känner. Jag kan sitta med i smärtan, säger Ivar Blandin Rosenqvist, som nu studerar till socionom med sikte på att jobba med sorg.