Andra söndagen i fastan, ”Den kämpande tron”
Text: 1 Mos 32:22-30
Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. »Släpp mig«, sade mannen, »dagen gryr!« Men Jakob svarade: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.« Han frågade honom: »Vad är ditt namn?« – »Jakob«, svarade han. Då sade han: »Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.« Jakob bad honom: »Låt mig få veta ditt namn.« Han svarade: »Varför frågar du mig om mitt namn?« Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, »ty«, sade han, »jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv«. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.
Det är en märklig berättelse, den här där Jakob kämpar med Gud. Men det är en text som jag känner igen mig i, och en text som har gett mig mycket tröst. Det är skönt att höra att Jakob kämpar med Gud och med tron. För då är det inte bara jag som gör det. Kampen beskrivs så konkret och bokstavligt. Timme efter timme måste de ha brottats, Jakob och Gud. Igenom natten och ända tills morgonen grydde. En lång kamp, som måste ha mattat ut dem båda.
Det märkligaste är kanske att det är Jakob som vinner, som till slut har Gud fast. Gud borde ju vara starkare än vilken människa som helst, men det står faktiskt att Gud inte kan övervinna Jakob. Ändå undra jag vem som vinner. På något sätt känns det som om det här är en kamp med två vinnare. Jakob vinner. Och kanske är den viktigaste vinsten inte den vi först tror, det där att han vinner brottningskampen. Jakob vinner välsignelse – det tror jag är det största. Guds välsignelse – den kanske största gåvan vi får här i livet.
Men Gud vinner också. Gud får lov att ge Jakob sin välsignelse – och jag tror att det är det som Gud vill mest av allt. Ge oss sin välsignelse. Jakob behöver brottas – och därför brottas Gud. Inte för Guds skull – utan för Jakobs skull. Inte för att Gud behöver övertalas att ge sin välsignelse – utan för att vi människor behöver kämpa för att ta emot den.
Att leva är en kamp. Och att tro är en kamp. Vi har så många upplevelser och får så många olika signaler från olika håll. Vi får uppleva död och sorg och smärta och svårigheter – samtidigt som vi får uppleva liv och ljus och värme och kärlek. Det är mycket som säger oss att vi inte duger – och mycket som säger att vi är oändligt värdefulla. Att i detta motsägelsefulla hålla fast vid det som är gott, att tro på att kärleken är starkare än likgiltigheten och hoppet starkare än sorgen är svårt. Det är en kamp. En kamp för att förstå, en kamp där vi måste få lov att vara ledsna och arga och ställa frågor. Som Jakob kämpade med Gud. Att verkligen känna sig välsignad av Gud är inte lätt, ibland får vi kämpa för det.
Gud kämpar med oss. Vi får möta Gud, och mötet förändrar oss. Jakob blev märkt, hans höft gick ur led. Våra märken får vi i hjärtat, vi bär dem inom oss. Men vi har det gemensamt med Jakob, att ett möte med Gud förändrar oss för alltid. Ibland på små sätt och ibland på stora sätt. Ibland så att andra märker det och ibland så att bara vi själva vet. Vi får kämpa med Gud och med tron. Och vi får göra det i tillit på att det som Gud vill lämna kvar hos oss, det märke vi får, är inte allt det där som vill oss illa utan det som vill oss väl – Guds välsignelse.
/Linda Isberg, präst