Diakonerna har sitt ursprung i den allra tidigaste fornkyrkan 30-300 e Kr då de första kristna upptäckte att någon inom organisationen måste ta ansvaret för matdistributionen, ekonomin, insamlingarna och omsorgen om de äldre, de sjuka, änkorna och de faderlösa.
Under 500-talet försvann det diakonala yrket för att senare växa tillbaka bland annat genom klosterrörelsen där man ofta hade kunskap om sjukvård, undervisning, konst och kultur.
Med väckelsen i Sverige på 1800-talet fick dock diakonin en förnyelse. Människor som växt till i sin kristna tro såg bristerna i samhället; missbruk av alkohol, förnedring, kvinnoförakt och kriminalitet.
Man fick kännedom om diakonirörelser ute i Europa och 1849 beslutade man att bilda en diakonirörelse även i Sverige.
På våren 1850 skickade diakoni-
sällskapet prästdottern Marie Cederschiöld till Kaiserwerth för utbildning. I Stockholm hade man under tiden hyrt en lokal med ett par rum på Pilgatan som skulle bli ett sjukhem med plats för 12 patienter.
Marie Cederschiöld blev föreståndare för sjukhemmet och startade där en utbildning för kvinnor. Hon blev Sveriges första utbildade sjuksköterska och diakonissa och bidrog till en förändring
av sjukvården, utbildning och kvinnors förutsättningar i samhället.
1866 anställde Adolf Fredriks församling sin första diakonissa, Anna Olsson, för skyddsarbete bland fattiga, sjuka och vanvårdade barn.
Från början liknade Diakoni-
institutionerna kloster och de diakonissor som utbildades fick likt nunnor inte gifta sig eftersom kallet att arbeta som diakonissa inte ansågs gå att kombinera med familjelivet.
Först i slutet på 1960-talet förändrades detta och i mitten av 1970-talet slutade man även att dela upp kvinnliga och manliga diakonianstalter. Då försvann också den kvinnliga yrkestiteln diakonissa och ersattes med diakon för både kvinnor och män.
I Svenska kyrkan bär diakoner
vit krage precis som präster. Skillnaden är att en diakon har grön skjorta medan präster har svart eller blå. Vid gudstjänst bär diakonen vit klänning (alba) och ett långt band runt halsen (stola) precis som prästen, men de korsas på olika sätt.
Diakonen har ett eget emblem,
ett stort smycke föreställande en duva med en kvist i näbben. Emblemets symbolik är: Cirkeln- Utan början och slut, som omsluter allt.
Cirkeln talar om gemenskap och att vi finns i den världsvida gemenskapen i Kristus. Korset - Jesu Kristi död, uppståndelse och försoning är det centrala. Duvan - Duvan med den friska olivkvisten påminner om duvan som lämnade Noas ark och återvände med budskap om liv.
Ulrika Ingermark, diakon