Svartvitt foto av ett dussin leende skolbarn som tittar in genom fönstret mot kyrhoherde Perwe

Som barn under krigsåren

Nyhet

En 10-årig elevs minnen från Victoriaförsamlingens svenska skola krigsåren 1942-43

Hösten 2020: ”Det är höst och solen lyser genom trädens gula blad. Så intensivt. Det var en speciell doft och en känsla som jag ännu kan uppleva ibland, när de vackraste höstdagarna visar sig på samma sätt. Mina tankar går då alltid till Berlin”

                                             

Den som berättar är Louise Lyberg, 88 år, tidigare statsfru och chef för Drottningens hovstat, och under många år konstexpert i Antikrundan i SVT. Året 1942-1943, mitt under brinnande krig, var hon elev i svenska skolan i Berlin:

”På våren 1942 när min pappa, Hans von Schwerin, under knappt två år hade tjänstgjort som biträdande militärattaché vid Sveriges ambassad i Berlin, beslöt mina föräldrar att jag skulle lära mig tyska. Bästa sättet var att låta mig börja i den svenska skolan i Berlin. Den låg på Landhausstrasse 27/28, en parallellgata till Kaiserallee (i dag Bundesallee). Skolan hade sin verksamhet i Svenska kyrkans lokaler som under krigets sista dagar brann ner.

Det var naturligtvis otroligt spännande att få börja i en ny skola med nya kamrater. Jag var 10 år och flög ensam till Berlin och togs emot av min pappa. Den första tiden fick jag bo hos familjen von Rosen. (Pappan i familjen, Adolf von Rosen, var legationsråd vid ambassaden.)

I slutet av september 1942 flyttade min familj in i en ny bostad på Hardenbergerstrasse 14, som vi hyrt av familjen Drews. (Överste Curt Drews tjänstgjorde hos militärattachén vid Tysklands ambassad i Stockholm.) Vi fick också överta familjens hembiträde Fräulein Grethe. Med hennes hjälp lärde jag mig snabbt att tala tyska, som jag hade stor glädje av både då och senare. Grethe följde nämligen med oss tillbaka till Skarhults slott i Skåne där jag växte upp och hon stannade hos oss i många, många år - fortfarande tysktalande, något som jag haft stor glädje av.

Min mamma Margaretha var kvar i Sverige under oktober 1942. Jag har hittat ett brev från min pappa där han klagar över att han den 8 oktober fick fira sin bröllopsdag ensam. Då bjöd han några sekreterare för att hålla honom sällskap på den flotta restaurangen Horcher (låg i det som i dag är hörnet Martin Luther Str./Fuggerstr.). Han åt rökt lax samt ”i pysavin kokta tryfflar”. Det var en rätt som beställts in av riksministern Albert Speer som satt vid bordet intill. Pappa lät meddela att den var dyr och smakade vedervärdigt. ”Spadet som serverades i mockatassar var dock bättre”. Horcher var en restaurang som livligt frekventerades av den nazistiska eliten, som Speer och Hermann Göring.

Själv upplevde jag restaurangen en enda gång och då inträffade en sensation – jag vann 100 riksmark (i dag 3.500 kr) på en lott från Winterhilfelotteriet som såldes av en man som gick runt i lokalen. Det blev uppståndelse bland gästerna. Ingen hade någonsin sett eller hört talas om en så stor vinst. Vanligen bestod vinsten av en ny lott eller några riksmark. Winterhilfe var ett krigstida välgörenhetsprojekt som försåg behövande med mat, kläder och bränsle. Mamma tog givetvis hand om mina vinstpengar och köpte ett litet antikt bordsur dekorerat med en sittande ängel, som har följt mig hela livet.

Det var roligt att gå i svenska skolan och där fick jag flera vänner. När hösten 1942 närmade sitt slut fick mina småsyskon Werner och Otto komma ner till Berlin med barnsköterska. I Berlin var det snö och isen täckte den lilla dammen i Tiergarten. Werner och jag gick dit, men det vara bara jag som hade skridskor. Werner tittade på medan jag åkte. Jag träffade en pojke som tillhörde Hitlerjugend och som bodde i samma trappuppgång som vi. Han hade en spark. Vi beslöt att göra sällskap hem, men då var Werner försvunnen, hur vi än letade efter honom. Jag antog att han redan gått hem. Det hade han inte. Jag minns skräcken, inte bara hos mamma utan också i mig själv. Vi skyndade ut och bort till dammen. Ingen Werner! Vi hittade honom till slut i en snövall som skottats upp i mitten av den breda gatan genom Tiergarten. Där satt han alldeles stilla och grät.

I januari 1943 upplevde jag det första stora bombanfallet. Mamma beskrev det i ett brev den 23 januari till min pappa:

´Larmet bröt friden. Louise och jag hörde [i radion] en pjäs från Sverige, just påbörjad då - larmet – i det oändliga fick oss att omedelbart rycka pälsar och varma don till oss och störta i källaren, efter 7 min. var skjutningen i full gång. Jag sov gott som hela tiden i den sköna liggstolen och Louise placerade sig under lampan och läste vidare i sin bok, lugn och sansad – Vi hade fullt av ”gatans folk” i skyddsrummet. (Klockan var ju blott halv åtta) och när vi äntligen – innan Entwarnungen – kom ut på gatan fick vi beskåda 4 bränder runt om oss. På andra sidan Steinplatz på Hardenbergerstrasse stod taket i full låga, mitt emot oss på håll (antagligen vid Hansaplatz ) där en minbomb slagit ner, var lågorna höga. För Louise som aldrig sett en eldsvåda var det en stor händelse´

Svartvitt foto av ett dussin leende skolbarn som tittar in genom fönstret mot kyrhoherde Perwe
Klassen presenterar sig för kyrkoherde Perwe som står inne i sitt kontor. Louise längst fram t.h.

 

Vi bodde nära Bahnhof  Zoo, vilket gjorde att jag varje dag fick sällskap till skolan med skolkamraterna Marianne och Nicke Wennerberg. De kom till stationen och gemensamt tog vi spårvagnen hela vägen längs Kaiserallee (Bundesallee) till skolan. Men en dag kunde vi inte åka, ingen spårvagn gick. Så vi fick gå till fots och möttes av hemska syner: det brann i vart och vartannat hus, Möbler och bohag låg i en sorglig röra överallt. Brandbilarnas sirener tjöt oavbrutet. En tjock gnistfylld rök vällde fram. Människor sprang omkring och försökte rädda vad de kunde. Brandmännen kämpade på taken, omringade av lågor. Vi tre barn travade och kryssade oss fram så gott det gick. Det tog oss två timmar och kl 11 var vi framme. Parken runt skolan hade träffats av 20-25 brandbomber.

Vi hade haft en timmes sovmorgon. Det var regel när bombanfall inträffat på natten.

Sirenerna med sina intensiva signaler väckte oss alla. Upp ur sängen, på med varma kläder, fram med den färdigpackade väskan och så ner i skyddsrummet så fort man kunde. Denna natt kom det dessutom flyganfall i två omgångar. Mamma var i södra Tyskland, pappa hade vakt på beskickningen. Familjen som jag bodde hos var bortrest, så det var Fräulein Grethe och jag som tillbringade några rysliga timmar nere i källaren. Detta var det mest intensiva flyganfall som ditintills hade skett - 1 mars 1943. Det talades länge om just detta flyganfall. Jag var märkligt nog inte rädd!

Den 4 mars skrev jag ett brev:

´Kära mamma!

Här har varit ett förskräckligt alarm, så jag trodde inte jag skulle komma levandes ut ur källaren. Tjugosex brandbomber har kommit i skolans trädgård och nästan varje hus har brunnit på Kaiserallé. Ett av våra fönster har gått sönder av tre bomber som kommit en kilometer härifrån. En i tekniska högskolan och två i bron strax där bredvid. Deutscher Bauerdienst har brunnit. En krutfabrik har gått i luften där vid Tempelhof, en mjölkcentral, en ladugård med säd, 10 hus bredvid varandra vid Tiergarten, fem hus på ”Unter den Linden” har också brunnit och över 100 ställen har brunnit ner och mycket mer.´

Inte ett ord om den långa besvärliga vägen till skolan två dagar tidigare!

Vi barn samlade bombsplitter som fanns överallt. Det var spännande att visa upp för kamraterna och jämföra vem som hade de finaste bitarna. Man kunde lämna in dem på något speciellt ställe och för varje kilo så fick man en chokladkaka som tack. Sista gången hann jag nog inte lämna in min fångst utan behöll den som minne. Jag har den kvar i en burk, som innehåller rester av både brandbomber och andra tyngre bomber. Burken har följt med mig i alla år, vart än jag har flyttat.

 

I spårvagnen på väg till skolan en vanlig dag sjöng jag en sång som befanns högst olämplig. Var jag nu lärt mig den! Någon måste ha skvallrat eftersom jag blev inkallad till en mycket allvarlig pastor Erik Perwe och åthutad att aldrig, aldrig mer sjunga den sången. Den som var så vacker när Lale Andersen sjöng den i originalversion (”Lili Marleen”), men inte i min:

   Först tar vi Hitler hänger i ett träd
   Sen tar vi Göring och hänger strax bredvid
   Sen tar vi Himmler och hänger opp
   Bredvid herr Görings tjocka kropp
   Här finns en samling fin
   Av tre små tyska svin.

När jag nu ser tillbaka och försöker minnas allt jag upplevde i Berlin så var det till vardags ett ganska normalt liv. All mat var ransonerad liksom kläder och det var ett evigt pysslande med kupongerna. Jag skrev till mamma och bad henne skicka margarinkuponger till Fräulein Grethe.

Vad visste jag om judar? Ingenting annat än att det var något speciellt! Vi åt en dag lunch på golfklubben och jag hade varit förvånad över att det var så många judar där, skrev mamma i ett brev till mormor. Förklaringen var att det var japaner. Jag trodde tydligen att judar hade ett speciellt utseende. Då visste jag inte att alla judar var tvungna att bära gula armbindlar och ha Davidsstjärnan med ordet Jude i gult på bröstet.

Jag visste att judar bodde i ett särskilt område som då kallades Ghettot (Judiska kvarteren), så det var inget konstigt. Det fanns en stor marknadsplats i närheten av det stora varuhuset KaDeWe, dit jag gått för att åka karusell. Plötsligt kom stora lastbilar och ut rusade uniformerade män och sprang in i varuhuset. Nyfiken som jag var, följde jag efter för att se varför. Jo, det var för att hämta alla judar som befann sig därinne. De skulle ut och upp på bilflaken. Så körde bilarna iväg och jag trodde självklart att de skulle föras tillbaka till Ghettot, så jag reflekterade inte mer över saken.

Varje morgon marscherade en grupp Hitlerjugend i parad förbi vårt hus på Hardenbergerstrasse. De hade ljusbruna uniformer och imponerade. Jag var stolt över att känna en som bodde i huset. Så lite man då visste, som 10-åring. Det diskuterades inte heller, det var bara så.

Hemfärden kring påsken 1943 gick via ett besök hos familjen von Albedyll på slottet Boldewitz på Rügen. Godsherren Silvius von der Lancken-Wakenitz-Albedyll var attaché vid Hitlers Oberkommando i Berlin, svenskvänlig och gift med svenskan Mary von Essen. Jag och deras dotter Brita lekte tillsammans.

Vid krigsslutet lämnade familjen sitt slott på Rügen och flyttade in i en liten övernattningslägenhet

som Silvius förfogade över i den brittiska ockupationszonen i Berlin. Avsikten var att därifrån följa

med de ´Vita bussarna´ till Sverige. Allt var klart för avresa när Silvius en sista gång begav sig till Boldewitz för att hämta några viktiga papper. Det var det sista familjen såg av honom. När han kom till slottet blev han arresterad av ryssarna, dömdes till döden och avrättades 1946.

Dottern Brita återsåg jag 2017 på Rügen efter att länge ha letat efter henne.

I november 2020
Louise Lyberg
Stockholm