Veckans Betraktelse

Här kan du läsa både föregående söndagars betraktelser samt inför kommande söndag eller helgdag.

ANNANDAG PINGST: MARTIN BERGMAN

”’Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort Honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.’ Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ’Bröder, vad skall vi göra?’ Petrus svarade: ’Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.’ Petrus vädjade till dem med många andra ord också, och han uppmanade dem: ’Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte.’ De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen.”

Apg 2:36-41

Dopet vet vi vad det är, vatten på hela människan eller hennes huvud tillsammans med orden ”Jag döper Dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” Dopet är tydligt, men vad menas med ”omvänd er”?

Omvändelsen kan utforskas och utläggas grundligt och så har skett genom kyrkans historia. Att Markus har med den i sin tidiga och korta sammanfattning av Jesu förkunnelse har naturligtvis bidragit. ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Mk 1:15)

Omvändelsen omtalas redan i det gamla testamentet. I ett brev som utfärdades under det som brukar kallas Hiskias reformation står det: ”Israeliter, vänd om till Herren, Abrahams, Isaks och Israels Gud, så skall Han vända sig till den rest av er som räddats ur de assyriska kungarnas våld. Gör inte som era fäder och bröder, som var trolösa mot Herren, sina fäders Gud, så att Han utsatte dem för ödeläggelse, som ni själva kan se. Var nu inte hårdnackade som era fäder utan böj er för Herren och kom till Hans helgedom, som han har helgat för evigt. Tjäna Herren, er Gud, då vänds Hans flammande vrede från er. Om ni vänder om till Herren kommer era bröder och era söner att möta barmhärtighet hos dem som fört bort dem, så att de får återvända till detta land, ty Herren, er Gud, är nådig och barmhärtig, och Han skall inte vända bort sitt ansikte från er om ni vänder om till honom.” (2 Krön 30:6-9)

Här sägs det att vi ska vända oss till Herren. Han säger själv att vi ska vända oss bort från synderna: ”Människa! Säg till israeliterna: Ni frågar: ’Hur skall vi kunna leva, då våra brott och synder tynger oss och får oss att tyna bort?’ Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag önskar inte den gudlöses död. Jag vill att han upphör med sina gärningar och får leva. Vänd om! Vänd er bort från era onda gärningar. Israeliter, ni vill väl inte dö?” (Hes 33:11-12)

Omvändelse från synden och till Gud. Visst låter det som en god idé? Det är bara det att vi inte klarar att göra det. Vi kan inte själva undgå domen: ”Vi vet att lagens ord riktas till dem som äger lagen, för att varje mun skall tystas och hela världen underkastas Guds dom. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför Honom. Lagen kan bara ge insikt om synd.” (Rm 3:19-20)

Därför behöver vi Jesus vår Frälsare. Han led och dog för oss. Han bar våra synder upp på korsets trä. Genom Honom och Hans offer är förlåtelsen för våra synder färdig. Den ska bara tas emot. Men hur? Petrus förkunnade omvändelse och dop och Jesus säger själv när Han talar med sina lärjungar ”syndernas förlåtelse genom omvändelse”: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.” (Lk 24:46-49)

Omvändelse från synden till Gud handlar egentligen om vem som har makten i mitt liv. Syndar gör vi, men vi ska be om förlåtelse och försöka minska syndens makt över oss. Hur gör vi det? Det sätt som vi eventuellt kan klara det på är att ge Gud möjlighet till att ha mer att säga till om i våra liv. Vi kan se detta mycket praktiskt och exemplet är givet. Lukas beskriver reaktionen på Petri predikan på pingstdagen: ”De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.” (Apg 2:41-42)

I 1917 års översättning stod det: ”De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer. Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.”

Utifrån det var en vanlig, något justerad, minnesramsa de fyra B:na: ”Bibeln, Brödragemenskapen, Brödsbrytelsen och Bönerna” som ger oss viktiga punkter om kristenlivet.

Bibeln är Guds Ord. Den talar till oss både direkt och genom förkunnelsen. Paulus skriver: Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. (Rm 10:17) Ordet talas och vi ges tron och bevaras i den. För oss förkunnare är dock Pauli ord också en viktig förmaning – predikar jag ordet och tron eller predikar jag mina egna idéer? Så predikanter behöver sannerligen församlingens stöd genom bön.

Gemenskapen handlar om människan, vårt liv och vår tro och om Gud. I många mässor och gudstjänster tas en kollekt upp. Den är en rest av urkyrkans offertorium. Där bar man fram en mängd gåvor, troligen mest mat. Lite bröd och vin användes till nattvarden. Det övriga delades ut till de som behövde det. I dag sköts mycket sådant i församlingarna av anställda som diakoner och diakoniassistenter, men den enskildes stöd till en annan i nöd genom exempelvis samtal och förbön, eller en gåva kan vara betydande. Vår gemenskap rör också vårt förhållande till Gud genom vår tro och i detta är bekännelsen viktig. Vår gemensamma tro uttryckt i trosbekännelserna. Visst kan vi tvivla på ett och annat, men gemenskapen i dopet och kyrkan bär oss och låt oss aldrig tvivla på vår Frälsare Jesus Kristus och det Han gjort för oss: ”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?” (1 Joh 5:5)

Brödsbrytelsen betyder nattvard och mässa. Ett klokt ord som hängt med i betydligt mer än femtio år är ”Den som missar en mässa missar en massa.” Att gå till söndagens mässa och gärna fler än så är viktigt. Den högmässoordning vi med mindre justeringar firat sedan Sveriges kristnande har sina rötter i urkyrkan. Där får vi del både av ordet med dess förkunnelse och Jesus Kristus, som ger sig själv till oss i nattvarden. Distributionsorden säger vad det handlar om: ”Kristi kropp, för Dig utgiven. Kristi blod, för Dig utgjutet.” Låt oss be att många mässor firas i våra kyrkor och att vi hittar vägen till många av dem. Bed också för oss präster att vi celebrerar mässan med kärlek och ordentlighet och i enlighet med Kristi instiftelse och kyrkans lära.

Slutligen bönerna. Under de första decennierna var församlingen i Jerusalem inte som vi frigjord från den judiska gemenskapen. Man bad i templet och man kunde offra där och bönelivet där var en del av ens eget: ”Sju gånger om dagen prisar jag Dig för Dina rättfärdiga lagar.” (Ps 119:164) Bön sju gånger om dagen importerades senare till delar av kyrkan, tidigt exempelvis av den benediktinska klosterfamiljen. Dock har mycket av kyrkan, även mycket av klosterväsendet, släppt siffran sju men inte tanken på regelbunden bön. Martin Luther har till exempel i sin lilla katekes, men tyvärr inte med i många svenska utgåvor, anvisningar för morgon- och aftonbön. Regelbunden bön är en god sak, men också den spontana när anledning därtill dyker upp. Hur Ditt böneliv än ser ut, försök att få det fungera och inte bara bli något sällsynt.

Genom att följa detta exempel från kyrkans första dagar kan vi verka för att Gud får mer tid och plats i vårt liv och synden mindre och då sysslar vi med omvändelse och den är glädje, men också allvar: ”Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva.” (Hes 18:32)

I tro under himmelens skyar har fäderna skördat och sått, och än genom städer och byar går väckelseropet de fått. Se tiden är fullbordad, för Herren Krist giv rum, gör bättring ifrån synden, tro evangelium. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

Gud mötte med nåden oss alla i dopets välsignade stund, med ordet Han än vill oss kalla och tukta och trösta i grund. Kring helga nattvardsbordet Han samlar än sitt folk, där möter han de sina, en evig kärleks tolk. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

Den eld som vår Frälsare tände skall föras från vän och till vän, till alla Han budskapet sände, som själv Han ju bjuder oss än: gå ut i hela världen, förkunnande mitt ord för allt som Fadern skapat, för folken på vår jord. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

I tro under himmelens skyar vi vandrar i fädernas spår, vi bidar i städer och byar en Andens och Gudsrikets vår. Vår saliga förvissning, vårt fäste och vårt mod är syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

I tro under himmelens skyar vi nalkas den skimrande strand, i hoppet, som städse förnyar vår lovsång i jordlivets land, kring Lammets tron vi sjunger en gång i Faderns hus den sällsamt nya sången, lik stora vattens brus: Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

SvPs 228

PINGST: MARTIN BERGMAN

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig Ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”

Apg 2:1-11

Tungor av eld – den helige Ande är vanligen osynlig. Vi hör bara om ett annat i sig mycket signifikant tillfälle när den helige Ande är synlig: ”Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg Han himlen dela sig och Anden komma ner över Honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, Du är min utvalde.’” (Mk 1:9-11)

Eld och en duva – båda är flyktiga, men också lokala. Duvan landar här och var, elden griper tag i något brännbart och elden sprider sig till ett nytt ställe.

Vi tänker oss apostlarna, först de tolv, sedan elva genom Judas frånfälle, så tolv sedan Mattias utsetts att fylla den tomma platsen och därefter, överraskande för alla, tretton genom Jesu kallelse av Paulus, att de gick ut till mängder av länder och missionerande. De och de som kom därefter hade Jesu uppdrag att följa: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Mt 28:18-20)

Innan dess hade Jesus också sagt: ”Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk.” (Mt 24:14)

’Alla folk’ – ett stort uppdrag som ännu inte är fullgjort, och visst började apostlarna snart röra sig men andra rörde sig först.

Vi kan ana en antydan i uppräkningen av de åhörare från många länder som först hörde apostlarna. Det är mycket möjligt att de blev tidiga missionärer som vi inte hört om. På flera platser är det så att spår, som exempelvis kyrkoruiner eller kristna smycken tidigare än den genom skriftliga källor känd mission, har påträffats. Alltså har kristendomen eller åtminstone kunskap om den nått denna plats tidigare än den tidigaste kända missionen.

Den första mission Apostlagärningarna berättar om börjar efter Stefani martyrskap: ”Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien.” (Apg 8:1) Och: ”De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet.” (Apg 8:4)

Så berättas det om hur diakonen Filippos kom till Samarien och förkunnade, gjorde under och döpte. Dock, liksom det hände vid ett annat tillfälle i Apostlagärningarna, är förbindelsen mellan den helige Ande och dopet här inte självklar. De Filippos döpte fick, märkligt nog, inte Anden så att två apostlar, Petrus och Johannes, reste till Samarien och lade händerna på de döpta så att de får Anden. Visst återvände de till Jerusalem, men det berättas snart om hur Petrus vandrar runt, förkunnar och botar. Apostlarna hade så kommit igång.

Dock, varför blir de uppväckta i Samarien döpta utan att få Anden? Det är ju det naturliga. Paulus kan tala om Andens givande som en självklarhet även när han gör det som en del av det som närmast låter som en utskällning: ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?” (1 Kor 6:19) Nej, det är inte samariernas fel att de inte fått Anden, men en händelse lite senare kan ge en aning. Petrus är i Cesarea och blir av den helige Anden sänd till officeren Cornelius, som liksom sitt hushåll är from och står judendomen nära även om han är hedning. Så förkunnar Petrus och: ”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde hans ord. De omvända judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna; de hörde hur dessa talade med tungor och prisade Gud. Då frågade Petrus: ’Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den helige Ande alldeles som vi?’” (Apg 10:44-47) Dopet och den helige Andes givande inte samtidigt utan först det ena och sedan det andra, varför? I Cesarea kan man ana att Herrens plan är att så visa just att hedningar kan och ska döpas. I Samarien är det inte lika tydligt, men kanske Anden och Hans gåvor ska betonas mer. Hur det än är så återstår en fråga utifrån vår situation – hur såg man att någon fått Anden? Det verkar här som det framför allt var tungomålstalande som var tecknet på att man fått den helige Ande. Se också: ”Och när Paulus lade sina händer på dem kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade.” (Apg 19:6)

När vi talar om att tala i tungor menar vi två olika sorters tal. Det ena är det apostlarna uppvisar på pingstdagen när de talar språk de rimligen inte kan. Denna sort är oerhört sällsynt och det verkar som om vetenskapen inte kunnat studera något säkert fall. Ingen modern vetenskapare var ju i Jerusalem på pingstdagen. Skämt åsido, ett och annat senare fall har uppgetts, men pingstdagen är unik.

Det tungotal som senare verkar ha varit det vanligaste är det där man talar obegripligt. Detta är ofta sett som bön snarare än förkunnelse och Paulus uttryckte sig bland annat så här om hur meningslöst sådant offentligt tungotal var om inte någon närvarande, antingen den talande eller någon annan, kunde tolka det sagda: ”Nej, bröder, vad hjälper det er om jag kommer till er och talar med tungor men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur skall man då kunna uppfatta vad som spelas? Och om en trumpetsignal är otydlig, vem gör sig då färdig till strid? På samma sätt med er: om ni inte använder tungan till att tala begripligt, hur skall man då kunna uppfatta vad ni säger? Då talar ni ju ut i tomma luften. Hur många språk det än finns i världen, så är inget utan ljud. Men om jag inte vet vad ljuden betyder blir jag en främling för den som talar och han en främling för mig. På samma sätt med er: när ni nu söker vinna andekrafter, försök då att få dem i överflöd till församlingens uppbyggelse. Därför skall den som talar med tungor be om förmågan att tolka sitt tal. Ty om jag ber med tungor är det min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt.” (1 Kor 14:8-14)

Om det berodde på Pauli ståndpunkt eller på något annat är nog inte lätt att avgöra, men snart verkar tungomålstal ha blivit allt sällsyntare. Ganska snart berättas det knappast alls om det och så småningom blev det mindre grupper där det kunde uppträda. Sedan ungefär år 1900 har det dock fått en viss renässans genom pingströrelsen och andra karismatiska väckelser. Hur kommer det sig att tungomålstal återkommit på detta sätt? Naturligtvis är det Herrens, och särskilt den helige Andes, val, men bidragande kan också vara att i de grupperna verkar bönen om att få tungomålstalandet gåva vara mycket vanligare än i många andra grupper. Gud hör bön.

Förvirring och förvåning – den helige Ande verkade på ett sätt som inte någon i Jerusalem väntade sig. Jesu lärjungar visste dock att något skulle hända. Jesus hade nyss sagt: ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig Ande om bara några dagar.” (Apg 1:5) Och troligen vid ungefär samma tid sade Han: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Mt 28:18-20)

Så vi som döps i vatten, döps också med den helige Ande som Jesus sade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.” (Jh 3:5) I dopet ges ett nytt, evigt, liv och den helige Ande: ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?” (1 Kor 6:19)

Pingsten var dagen kyrkan kom till, men pingsten är också nu. Den är vår påminnelse om vad det är att vara kyrka och kristen – att vara ledd av den treenige Herren, att vara utrustad av den helige Ande och att alltid förkunna Frälsaren Jesus.

Guds Ande kom från himlen ner. Halleluja, halleluja! Hans under runt omkring oss sker. Halleluja, halleluja!

Han kom som himlens sändebud, halleluja, halleluja, och alla tungor prisar Gud. Halleluja, halleluja!

Han löser våra tungors band. Halleluja, halleluja! Guds lov vi bär från land till land. Halleluja, halleluja!

Sin kraft har Gud från himlen sänt. Halleluja, halleluja! Sin eld har han ibland oss tänt. Halleluja, halleluja!

Var än vi går: i Jesu namn, halleluja, halleluja, skall liv och ande brusa fram. Halleluja, halleluja!

Då kan vi sjunga Herrens pris. Halleluja, halleluja! Då anar vi Guds paradis. Halleluja, halleluja!

Då kan vi höra Jesu röst, halleluja, halleluja, och ta emot hans Andes tröst. Halleluja, halleluja!

Då finns Guds boning på vår jord, halleluja, halleluja, vid dopets ström, vid nådens bord. Halleluja, halleluja!

Då hörs en sång om ljus och fred, halleluja, halleluja, och Guds församling sjunger med. Halleluja, halleluja!

Tillsammans med vår höge gäst, halleluja, halleluja, vi firar pingstens glada fest. Halleluja, halleluja!

SvPs 160

SÖNDAGEN FÖRE PINGST: MARTIN BERGMAN

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Apg 1:12-14

Alla var där. Jesus hade åkt upp till himlen. Nu väntade de, som Han sagt att de skulle göra: ”Och under en måltid tillsammans med dem sade Han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ’det som ni har hört mig tala om’, sade Han. ’Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.’” (Apg 1:4-5) Alla – vi vet inte hur många de var, men de var inte bara de uppräknade apostlarna, några kvinnor och ytterligare ett fåtal män. Förutom apostlarna sände Jesus vid ett tillfälle sjuttiotvå, antagligen män men vi vet inte, att kort förkunna och bota sjuka. Om de kvinnor som följde med hör vi, förutom om den lilla gruppen vid korset och graven, bara detta: ”Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.” (Lk 8:1-3)

Så vi vet inte hur många de egentligen var, skaran som snart skulle bli kyrkan. Man brukar ju kalla pingstdagen för kyrkans födelsedag. Vi hör sedan om hur skaran ökade, först med ungefär tretusen på pingstdagen och sedan successivt. I Jerusalem verkar församlingen länge hållit fast vid en judisk grund och vi hör hur Paulus när han efter åratal av missionsresor återkom till Jerusalem av församlingsledarna där för att inte reta upp de ”tiotusentals troende” (Apg 21:20) som var lagtrogna skulle genomgå reningsceremonier och offra i templet. Och Paulus, som i sin verksamhet avvisat skyldigheten att hålla lagen, gick med på det.

Vi hör också om läget strax efter pingsten: ”De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.” (Apg 2:46-47) Den kristna gudstjänsten firades i hemmen, men vad gjorde man i templet? Skälen till att vara i templet var troligen både praktiska och teologiska. Praktiskt fanns det knappast någon annan plats i staden än templets yttersta förgård där tusentals människor kunde samlas. Teologiskt ville man hålla kvar förbindelsen, många kristna i Jerusalem vid denna tid såg säkert ingen motsättning mellan kristen tro och judisk. Messias hade kommit, det gällde bara att få alla att förstå det.

Dock, inte många dagar efter Kristi himmelsfärd kom pingsten och den helige Ande utgjöts över alla i huset. Vi vet inte då heller vilka som döljer sig bakom ’alla’, men en gissning är att det var gruppen av Jesu lärjungar som på Hans befallning väntade i Jerusalem på dopet i den helige Ande. I den stunden tillkom det vi känner som kyrkan. Men vad är den?

Det började med en församling i Jerusalem. Apostlar och andra spred evangeliet och församlingar grundades. I ledningen av dem fanns biskopar. Så småningom kom kyrkan i de större städerna, om det skedde i Jerusalem, Antiokia, Korint, Rom, Alexandria eller på något annat ställe först vet vi inte, att delas upp i mindre församlingar med sina kyrkor. Där verkade präster på biskopens uppdrag, medan biskopen mest verkade i sin kyrka, katedralen. När församlingar i mindre samhällen och byar anslöt sig kom vi att få något som liknar våra moderna stift, om än vanligen mycket mindre till ytan så att man kunde till vissa tillfällen alla samlas.

Kyrkan började alltså med människor. Den består av människor. Människor samlade till gudstjänst, naturligen något liknande vår högmässa, och där bekännande sin tro.

Skulle vi bara se kyrkan så så skulle vi snart få problem. Då människorna i allmänhet är de som bevarar kyrkans tro så blir följden att man svårligen kan ha dem som inte delar tron i församlingen. Grupper som byggt sin kyrka så här har därför ofta ägnat sig åt uteslutningar, helt enkelt för att inte villoläror eller otro skulle ta över församlingar.

Även om vår Svenska kyrka teologiskt har en helt annan kyrkosyn har vi problemet att vår kyrka rättsligt allt mer har börjat ha detta problem. Vi kan inte utesluta, vilket nog är bra, även om man kan undra när det gäller sådana som vill förändra kyrkan till något annat. Samtidigt har vi en helt demokratisk maktstruktur på i stort sett alla nivåer. Då kan problem uppstå.

I Gnarp ska följande ha hänt för ett eller två decennier sedan om jag minns rätt. Det skulle vara val till kyrkofullmäktige och några fick strax innan valet en idé. Det behövs verksamheter för barn och ungdomar i Gnarp, men då behövs pengar. Församlingen har pengar. Alltså bildade man ett parti med syftet att ta över församlingen och använda dess resurser på ett annat sätt. De fick en betydande andel av rösterna, men inte majoritet.

Genom att kräva att kandidatlistor ska var fastställda långt innan valet försöker man nu motverka sådana idéer, men grundproblemet kvarstår om man inte ser hur vår kyrka egentligen, teologiskt, ser ut.

Viktigt är något vi har, men som många inte talar om: apostolisk succession. Vad är det? Att det finns, i många senare århundraden bevisat och dessförinnan förutsatt, en obruten linje ända tillbaka till apostlarna där apostlarna vigt biskopar, som vigt biskopar ända till våra. Detta är den apostoliska successionens formella sida som de som ändå talar om den oftast uppehåller sig vid. Men en vigningssuccession är inte mycket värd om den inte hänger ihop med en rätt lära, en sann bekännelse.

Detta har i det moderna Sverige bränt till offentligt bara en gång. Det var 1971. Ingmar Ström hade utsetts till biskop i Stockholm. Sedan tidigt 1900-tal har vanligen samtliga stiftsbiskopar deltagit vid biskopsvigningen. Denna gång blev det inte så. Helge Brattgård i Skara och Bertil Gärtner i Göteborg vägrade då de menade att Ström i sin teologi stod för långt från kyrkans bekännelse. Han hade bland annat ifrågasatt både jungfrufödelsen och Kristi uppståndelse, men egentligen var sådana centrala trosfrågor inte av intresse för honom. På typiskt liberalteologiskt manér var det etiken som var det viktiga.

Ska man ha en sådan biskop? Vår kyrka, genom biskopsval, där Ström blev en av tre kandidater, regeringens utnämnande och biskopsvigning, svarade ja. Vår kyrka, genom två biskopar, svarade nej. Personligen kan jag bara berätta att när jag hörde på radio att Ingmar Ström skulle gå i pension ropade jag: Hurra!

Genom att ämbetet, i första hand biskoparna, men också präster och diakoner, håller sig till en sann tro och en rätt lära behöver inte kraven på andra vara så stort, men i vår kyrka finns problemet att i vår organisation finns det många som har mycket mer makt än biskopen. Förutom några ordförandeposter är det enda biskopen kan besluta att vägra viga någon till biskop, präst eller diakon. Samtidigt verkar kraven på ämbetsbärarna nu skärpas, men tyvärr rörande etik och liv i stället för bekännelse.

Ska kyrkan bevaras så måste hon bevaras i sin bekännelse, annars är hon bara en samling människor, inget mer. I Första Korintierbrevet undervisar Paulus om många olika aspekter av tron, men han gör det ofta i konflikt med villoläror och märkliga beteenden. Så mitt i ett långt resonemang om Kristi, och därmed också vår, uppståndelse, kommer detta: ”Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att Han har uppväckt Kristus, som Han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.” (1 Kor 15:12-20)

Det verkar som vissa i Korint inte trodde på uppståndelsen utan menade att det viktiga var Jesu undervisning, antagligen då huvudsakligen den etiska. Det här är en avvikelse, en villolära, som kyrkan åter och åter drabbas av. Exempelvis fanns sådana tankar hos extrema neologer under 1700-talets slut och en bit in på 1800-talet. Inte alla neologer tänkte så, men det fanns de som inte talade om frälsning eller himmel utan enbart om lyckan i ett moraliskt liv. Liknande tankar fanns hos åtskilliga liberalteologer hundra år senare. Men kyrkan behöver bekänna Jesu uppståndelse, liksom allt annat centralt i vår tro.

Till Rom skrev Paulus: ”Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.” (Rm 10:17) Kyrkan ska förkunna sanningen, förkunna Bibelns ord, förkunna Frälsaren Jesus så att människorna kommer till tro. Detta är kyrkans uppgift, liksom att vara ett växthus för sköra plantor och ett sjukhus för de skadade. Och vi vet vem som är i centrum. Till korintierna skrev Paulus också: ”När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” (1 Kor 2:1-2)

Med Gud och hans vänskap, Hans Ande och ord samt bröders gemenskap och nådenes bord de osedda dagar vi möter med tröst, oss följer ju Herden, oss följer ju Herden, oss följer ju Herden, vi känner Hans röst.

I stormiga tider, bland töcken och grus, en skara dock skrider mot himmelens ljus. Dess hopp och dess härlighet världen ej ser, men före går Herren, men före går Herren, men före går Herren, med segerns baner.

O Jesus, bliv när oss, bliv när oss alltfort, och sköt oss och bär oss, som alltid Du gjort. Ja, amen, Din trohet skall bringa oss fram. Lov, pris, tack och ära, Lov, pris, tack och ära, Lov, pris, tack och ära, vår Gud och vårt Lamm!

SvPs 59:-

HIMMELSFÄRDSDAGEN: MARTIN BERGMAN

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då Han togs upp till himlen, sedan han genom helig Ande hade gett sina befallningar åt dem som Han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att Han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade Han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade Han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig Ande om bara några dagar.” De som hade samlats frågade Honom: ”Herre, är tiden nu inne då Du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur Han lyftes upp i höjden, och ett moln tog Honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit Han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett Honom fara upp till himlen.”

Apg 1:1-11

Hur ser det ut i himlen? Jesus vet. Vi vet inte, men vi kan spekulera och fantisera. Och vi kan undra måste det se ut som i Bibelns skildringar och bilder? Då det finns flera bilder av ganska varierad typ bör svaret vara nej.

Ett litet utsnitt ur en större bild har fått vara himmelsbilden framför andra för många: ”De tolv portarna var tolv pärlor, varje port av en enda pärla. Och den breda gatan genom staden var av rent guld, som var som genomskinligt glas.” (Upp 21:21) Gator av guld har Du kanske hört om? Och pärlorna kompletterades av tolv ädelstenar som grundstenar till stadens mur.

I himlen verkar också en oerhört stor kyrkokör sjunga lovsånger hela tiden: ”Och de sjöng en ny sång: ’Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty Du har blivit slaktad, och med Ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungadöme åt vår Gud, till präster åt Honom. Och de skall vara kungar på jorden.’ Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar som stod runt tronen och varelserna och de äldste; deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen, och de sade med hög röst: ’Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång.’ Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga: ’Den som sitter på tronen, Honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.’ Och de fyra varelserna sade: ’Amen.’ Och de äldste föll ner och tillbad.” (Upp 5:9-14)

Dock, en annan stark bild är den stora festen: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin. På detta berg skall Han utplåna den slöja som höljer alla folk, det dok som skyler alla folkslag. Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden. Herren har talat. Den dagen skall man säga: Se, detta är vår Gud, den räddare vi hoppades på. Detta är Herren som vi hoppades på, låt oss jubla av glädje, Han kom till vår räddning.” (Jes 25:6-9)

Tre bilder – det finns fler, både i bibeln, i förkunnelse, i litteratur och i vår fantasi. Vi får lära oss mycket av bibelns bilder, men vi är inte bundna vid dem då bilder gärna är konstruerade så att de är relevanta för dem som använder dem. Så är det till exempel tydligt med den första bilden – staden med gator av guld och ädelstenar i grunden och pärlor som portar. Lite tidigare läser vi: ”Den hade en stor och hög mur och tolv portar, och vid portarna tolv änglar, och namn var skrivna där, namnen på Israels tolv stammar.” (Upp 21:12) Staden, med vaktande änglar vid portarna, påminner både om Guds placerande av beväpnade keruber utanför paradiset efter människornas fördrivning och om staden som länge var ett ideal. På landsbygden härjade rövargängen om inte invasionsstyrkor kom förbi. Den muromgärdade, relativt välstyrda och säkra staden var i stället tryggheten. Denna tankegång levde länge och började brytas ned först på 1800-talet när de stora städernas murar revs då de inte längre kunde vara ett meningsfullt skydd mot modernt artilleri. Så kom också den fruktade brottsligheten när några angrep en bondgård, ibland med tortyr pressade fram dolda rikedomar, och sedan dödade alla, att bli allt mer sällsynt. Exempelvis spred några gäng skräck i Frankrike vid 1900-talets början och en sen våg av liknande brottslighet förekom i Belgien omkring 1920 där tidigare soldater fortsatte världskrigets våld. Det var inte alltid så illa, men fruktan har funnits och under årtusenden gjort staden till ett ideal. Men det finns inget ont, inget våld i himlen. Ingen behöver ett sådant skydd. Muromgärdade städer behövs inte. Kanske vill Gud att himlen ser ut så, men det vet vi inte.

Vad vi med säkerhet vet om himlen, är det bilderna tillsammans visar oss. Trygghet förvisso, men än mer glädje, en tillvaro där allt, även människorna, är förhärligat och befriat från allt ont, även förgängelse och död, och så gemenskap både med varandra och med Herren. För det är kring Herren vi ska samlas: ”Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och Hans tjänare skall tjäna Honom. De skall se Hans ansikte, och de skall bära Hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.” (Upp 22:3-5)

’Guds och Lammets tron’, att den helige Ande fortsätter att vara för det mesta osynlig och att det är tydligt att Sonen, till skillnad mot Fadern, har kvar sin mänskliga sida. Han är inte bara Sonen, född av Fadern i evighet, Han är den lille Son som Maria, Gudaföderskan, födde, helt och hållet Gud och helt och hållet människa, oupplösligt förenad i en person. Detta återspeglas också i våra trosbekännelser där vi bekänner Sonen sittande på Faderns högra sida. Höger är i Bibeln använd för att vara utvald, ja, det brukar snarast vara välsignelsens sida och den vänstra förbannelsens. Dock, att sitta på vänster sida i himlen är inte illa: ”Sedan kom Sebedaios-sönernas mor fram till Honom tillsammans med sina söner och föll på knä för att be Honom om något. Han frågade vad hon ville, och hon sade: ’Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid Dig i Ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster.’ Jesus svarade: ’Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag skall dricka?’ De svarade: ’Ja, det kan vi.’ Då sade Han: ’Min bägare skall ni få dricka, men platserna till höger och till vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill av min fader.’” (Mt 20:20-23)

I Apostolicum bekänner vi: ”på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.” och i Nicenum: ”som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände”, Att Jesus sitter i himlen är flera ställen i Nya testamentet överens om. Han var inte den ende. Herren satt på sin tron i templet eller i himlen enligt det gamla testamentet. I kungarikena satt kungarna på sina troner. Sittandet talar om makt, men också om ansvar. Därför talar vi om biskopssäte och om katedral efter liknande ord på grekiska och latin som ungefär betyder säte. I katedraler finns det ofta en speciellt vacker stol med armstöd som är biskopens.

Stefanos såg dock något annat: ”Men fylld av helig Ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’” (Apg 7:55-56)

Jesus står – vi kan tänka oss att detta betyder att Han är aktiv. Han lämnade visserligen lärjungarna, men Han ska komma tillbaka och i tiden däremellan är Han nära oss som Han lovat: ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Mt 28:20) Han är den regerande kungen som allt beror på, världens härskare som ger oss liv, världens räddare som ska komma tillbaka och då ställa allt till rätta. Vi vet inte när Fadern sänder Honom tillbaka, men vi längtar och vi vet att Han kommer snart.

Till himlen Herren Jesus for. Halleluja, halleluja. Han nu hos Gud, sin Fader, bor. Halleluja, halleluja.

På korset med sin bittra död, halleluja, halleluja, Han hela världen återlöst. Halleluja, halleluja.

Så stor Hans kärlek till oss var. Halleluja, halleluja. Att rädda oss sitt liv Han gav. Halleluja, halleluja.

Sin Fader har Han blivit lik. Halleluja, halleluja. Han konung är i himmelrik. Halleluja, halleluja.

Till var och en av oss Han ser, halleluja, halleluja, och hos sin Fader för oss ber. Halleluja, halleluja.

Varför, ni galileiske män, halleluja, halleluja, står ni och ser mot himmelen? Halleluja, halleluja.

Som Jesus till Guds himmel for, halleluja, halleluja, Han kommer åter till vår jord. Halleluja, halleluja.

Och då i makt och härlighet, halleluja, halleluja, skall allas ögon Honom se. Halleluja, halleluja.

Dig, heliga Treenighet, halleluja, halleluja, ske lov och pris i evighet. Halleluja, halleluja.

SvPs 158

BÖNSÖNDAGEN: MARTIN BERGMAN

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och Han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Rom 8:24-27

Ett inte ovanligt skönlitterärt motiv är den som vid en plötslig omvälvande kris plötsligt för första gången på mycket länge ber till Herren, ropar ut sin nöd. Bönen framställs så som en självklar kunskap, men samtidigt skildras den som något för många främmande. En sådan bön där man ropar på hjälp eller mer genomtänkt uttrycker egna eller andras behov är nog den bön vi oftast tänker på, men bön kan vara så mycket mer, mest bestående av ord men också av en närhet till Gud i form av tillbedjan. Med ord kan vi också t ex säga tack och lovprisa Herren. Bönen kan vara så mycket, den är samtalet med Gud. Ja, den är två älskandens kontakt i alla former. I Uppenbarelseboken berättas det om förberedelserna för bröllopet mellan Lammet, Kristus, och bruden, det nya Jerusalem, kyrkan. Även Paulus använder trolovningsbilden för relationen mellan Kristus och kyrkan: ”Jag vakar över er lika svartsjukt som Gud, jag har ju trolovat er med en enda man, Kristus, och vill överlämna en ren jungfru till honom.” (2 Kor 11:2)

En stark bild för den gemenskap vi har med vår Herre, Bror, och Frälsare. Han har lovat att alltid vara med oss, så låt oss inte tro att vi måste vänta till någon himmelsk kontorstid för att be.

Den enskilde ber, men det gör också kyrkan tillsammans. Vi kan be i andakter av många slag, men traditionellt har kyrkans gudstjänster i den västliga traditionen delats i två typer, mässorna och de som hör tidegärden till. Tidegärdens böner har många namn och en som används för dem alla tillsammans, alltså en synonym till tidegärd, är officiet, så medan den präst som leder mässan kallas celebrant, så kallas den präst som leder gudstjänster där mässan inte firas, exempelvis sådana vigslar och begravningar, officiant.

Mässan är full av böner, många av dem bibelcitat och tidegärden har en liknande karaktär då dess huvudsakliga innehåll är psaltarpsalmer. Även andra sånger, andra bibeltexter och böner hör till tidegärden. Psalmerna och vissa andra texter brukar växelläsas om man är mer än en bedjare. De fasta bönerna i mässa och tidegärd, ger oss böner att komma ihåg och använda och därmed också material att formulera stundens egna böner med.

Ett tema i Bibelns ord om bönen är den ständiga bönen. ”Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp”. (Lk 18:1) ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus.” (1 Thess 5:16-18) ”Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.” (Ef 6:18)

Tanken på den ständiga bönen har i vår kyrka på senare tid ofta kopplats till den så kallade Jesusbönen. ’På senare tid’ – även om vi bara vet att tanken säkert kommer från kyrkans tidiga århundraden dröjde det innan den slog igenom lite mer hos oss. Bönen bevarades framför allt i ortodoxa kloster vid Medelhavet, blev för några hundra år sedan viktig i den rysk-ortodoxa kyrkan och har därifrån importerats till kyrkorna i västeuropa.

Jesusbönen innebär att man ber namnet Jesus eller en längre formulering som ”Herre Jesus Kristus Guds Son, förbarma Dig över mig”. Med dess femton stavelser, lätt delade i åtta respektive sju, kan man koppla dem till andningens in- och utandning för att så småningom be automatiskt.

I En rysk pilgrims berättelser, Stockholm 1980 s 20 läser vi: ”Den oavlåtliga inre Jesusbönen är den oavbrutna, aldrig upphörande åkallan av Jesu Kristi gudomliga namn, med läppar, ande och hjärta, under medvetande om Hans ständiga närvaro och under bön om Hans förbarmande, vid alla sysslor, på varje ort, i varje stund, även under sömnen. Den uttrycks med följande ord: Herre Jesus Kristus, förbarma Dig över mig! Den som vänjer sig vid att så åkalla Herren skall erfara en så stor tröst och ett sådant behov att alltid bedja denna bön att han till slut inte kan leva utan den, och bönen kommer att av sig själv att utgjutas i honom.”

Man behöver inte göra så. En annan tanke är att detta är en lämplig bön att använda när det behövs oavsett hur lite tid som finns. Per-Olof Sjögren skriver i Jesusbönen, Stockholm 1977 s 90: ”Den kräver inte lång förberedelse, man behöver inte sätta sig till ro, göra sig i ordning, bli stilla. Den kan bedjas mitt under annan sysselsättning: mitt under arbete, ja, t o m mitt under ett samtal med en annan människa, just när en frestelse smyger sig emot mig. Den kräver inte att jag först avslutar vad jag har för händer för att därefter bedja, utan den kan bedjas mitt i den situation, då jag verkligen just behöver ropa till Herren.”

För drygt femton år sedan skrev jag en kort introduktion till att skriva förbön. Med all dess brister kommer den här, utan dess rubriker:

”Förbönen i kyrkans huvudgudstjänster kan och bör skrivas lokalt – någon eller några skriver söndagens förbön. Här ges lite information om hur förbönen vanligen och lämpligen tar sig ut och några anvisningar om sådant man bör tänka på när man skriver en förbön. Denna instruktion är inte heltäckande, fråga och använd Ditt förstånd för att täcka luckor.

Innan man skriver ett brev eller ringer ett telefonsamtal kan det vara bra att veta vem man vill tala med och kanske hur man tilltalar vederbörande. Ett specialproblem i den kristna traditionen är Guds treenighet. Traditionen är fast – denna form av bön riktar sig till Fadern, genom Sonen och i Anden. Detta behöver inte vara tydligt utsagt men kan vara det. Vissa försöker komma runt de språkliga isfläckarna kring treenigheten genom att i stort sett alltid använda ordet Gud men detta kan lätt för många uppfattas som enahanda och fantasilöst. En tydlig tendens sedan åtskilliga decennier är en ökad frihet i formuleringen.

Även om förbönen kan se mycket olika ut är strukturens grunddrag så fasta att de kan ses som givna. Förbönen består av tre delar: tilltal, bönepunkter och avslutning.

Först tilltalar vi Gud. Kommer ett särskilt tema att dominera förbönen, ofta av kyrkoårsskäl kan detta märkas i att Guds särskilda handlande på området omtalas (’Du som…’).

Sedan kommer de konkreta bönepunkterna. Dessa samlas gärna i ett antal tematiska stycken, vilka avslutas någon form av omkväde. Det vanligaste är att böneledaren säger: ’Herre, hör vår bön’ och församlingen svarar: ’Och låt vårt rop komma inför Dig’. Sjunget omkväde kan också användas.

Avslutningen är, liksom inledningen, inriktad på Gud och utmynnar gärna i en doxologi, alltså en lovprisning. Den kan också utformas på annat sätt, man kunde t ex tänka sig något av rop om förbarmande i fastetider.

Förbönen skall vara både omfattande och relativt koncis. Skulle vi be för allt som behövde bes för skulle vi knappast någonsin bli färdiga.

Vanligen kan man urskilja att två områden och två perspektiv behandlas i en förbön. Kyrka och värld. Världsomfattande och nära. Det är inte nödvändigt att behandla allt detta men att tänka så kan ge ett korrektiv mot ensidighet.

Också värt att tänka på är hur man väljer att lägga fram frågor som berör både strukturer och enskilda. Se dessa två exempel på vad som avses med enskilda respektive strukturer: ’Låt ingen känna sig ensam.’ ’Skapa ett samhälle där ingen blir lämnad ensam.’ Det är lämpligt att försöka variera och balansera dessa två sätt att se och beskriva världen.

Förbönen är avsedd att vara lokalt förankrad. Den är församlingens förbön. Alltså är den Din förbön då Du är en del av den gudstjänstfirande församlingen. Här finns en dubbelhet att betänka. Det är bra om i förbönen Ditt perspektiv kommer till uttryck. Samtidigt ska bönen inte vara för personlig. Det är församlingens bön och avsikten är att alla i kyrkan ska kunna med engagemang delta i den.

Det är också eftersträvansvärt att både uppehålla en kontinuitet – vissa saker behöver alltid läggas fram för Herren – och att se det som sällan nämnts. Ett varningsord i sammanhanget – det blir tröttsamt och ger ett osjälvständigt uttryck om bönen i sitt omnämnande av världens kriser, krig och katastrofer för ensidigt väljer går i fotspåren av journalistiken. Människor lider även om det för ögonblicket inte är journalistiskt intressant.

Förbönen tar upp problem, men även tack kan ha sin plats däri.

Språket ska vara Ditt och församlingens. Krångla inte till det, men var tydlig.

Skriver Du en förbön som är lika lång som denna instruktion får Du räkna med att åtskilliga tycker Du är för långrandig – dock ej vår Herre.”

Vi hör hos Paulus att den helige Ande ber för oss och Paulus kopplar detta till vår svaghet. Ja, vi kan vara svaga. I bästa fall kan vi få ut oss något ord, kanske vi kommer ihåg något som Herrens bön eller Jesusbönen, men både i denna situation och om svagheten helt berövar oss bönen så ber den helige Ande för oss, liksom också Jesus gör: ”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som Du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till Dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som Du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.” (Jh 17:9-11) Så underbart!

Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer. Du käre Gud som är barnens vän, till Dig min tanke jag vänder.

Jag är så glad att få tacka Dig, och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst att Du ser på mig, och vad jag ber vill Du höra.

Tack för allt gott Du mig ständigt ger att känna, älska och äga. Tack, gode Fader, för mycket mer än jag kan tänka och säga.

Så skydda mig med Din starka hand, Du Fader god utan like, och låt mig växa för livets land, som är Ditt himmelska rike.

SvPs 210

FEMTE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN: MARTIN BERGMAN

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, ty Han har gjort underbara ting. Han vann seger med sin starka hand, med sin heliga arm.

Herren har visat att Han räddar, folken fick skåda Hans seger.

Med godhet och trofasthet har Han tänkt på Israels folk. Hela jorden har sett att vår Gud räddar.

Hylla Herren, hela världen, brist ut i jubel och sång!

Sjung till lyra för Herren, låt lyrans strängar klinga!

Blås i trumpeter och horn, hylla konungen, Herren!

Havet skall brusa och allt det rymmer, världen och alla som bor i den.

Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla tillsammans inför Herren:

Se, Han kommer för att råda över jorden, råda rättvist över världen, råda med oväld över folken.

Ps 98

Jublet höjs! Herren har gjort storverk och snart kommer Han! Påskens jubel ska prägla både denna verklighet och den himmelska. Herren kommer! Hela skapelsen sjunger och vi får sjunga som en del av den.

Ja, vi är en del av skapelsen – alla och allt, vi är skapade av Herren. Glaciärerna, haven, sjöarna, träsken, älvarna, åarna och bäckarna och grundvattnet – allt vatten, varje droppe, är skapat av Herren. Och så är det med allt, allt är skapat av Herren.

Självklart, kan man säga, men vi människor har generellt svårt med vårt förhållande till den övriga skapelsen och att vi alla har samma relation till Gud. Vi är av Gud givna ett förtroende: ”Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.” (1 Mos 2:15) Vi är också givna makten över alla djur. Dock, växter och djur har en relation inte bara till oss utan också till Herren: ”Alla sätter sitt hopp till Dig, Du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, Du öppnar din hand, och de äter sig mätta.” (Ps 104:27-28)

Uppdraget är att vi ska vårda och ta hand om hela skapelsen. Det är inte lätt. Än svårare av de skador som syndafallet fört med sig. Adam fick höra: ”förbannad skall marken vara för din skull”. (1 Mos 3:17) Ja, skapelsen är skadad – tänk bara på naturkatastrofer, olyckor och sjukdomar. Ändock har vi uppgiften, så länge skapelsen som vi känner den består. Det är en uppgift i stort och i smått.

Förstörelse är vi människor bra på. Norge, Finland, Kroatien, Egypten och Hongkong är bara några av de länder som vi hör om hur nyligen minor från Andra världskriget behövt tas om hand, och det är bara notiser om ett stort och växande problem. Belgiens kust är bara 65 km lång. Det beräknas att där finns kvar mellan 100000 och 300000 minor från de båda världskrigen. Och i Ukrainas mark läggs det ned nya.

Ja, vi är bra på förstörelse, men hur mycket förstörelse kan och ska vi tolerera? Få ser det som ett större problem om man, till och med användande dödligt våld, hindrar ett knott från att fullgöra sitt behov av att äta. Troligen ser ännu färre det som ett problem med angrepp på bakterier farliga för människan, även om läkemedlen kallas antibiotika, alltså ungefär ’mot liv’.

Nej, uppdraget är svårt och vi är syndiga. I denna värld kan vi inte bli perfekta och uppfylla allt det Herren, skapelsen och andra människor har anledning att vänta sig av oss. Endast vår broder Jesus är den som kan uppfylla kraven och lagen. Ja, Han har uppfyllt den så att vi inte står under lagen, vi är befriade! Men ändå vill Han att vi gör det goda: ”Ni har hört att det blev sagt: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er”. (Mt 5:43-44)

Helgon kan någon kallas av många anledningar, det kan handla om tro eller liv, om många år eller ett ögonblick, men en som man nog kan säga att det finns åtskilliga anledningar att kalla helgon är Franciscus, och det inte minst utifrån berättelserna om hans förhållande till andra varelser.

Vid staden Gubbio härjade en varg som bland annat dödat flera människor. Franciscus gick ut och mötte vargen. När den attackerade korstecknade Franciscus den och beordrade den i Kristi namn att inte skada någon. Så talade han med vargen och fick den att gå med på ett fredsavtal med människorna. De gick in i staden och sedan Franciscus predikat slöts avtalet mellan människorna och vargen. Vargen, som till tecken på avtalet nickat och lagt sin tass i Francisci hand, levde sedan fredligt i staden och fick mat från hushållen där. Efter två år dog den av hög ålder, men den hade till dess varit ett vittne både om Francisci helighet och om Guds försyn.

Flera berättelser handlar också om andra djur, inte minst om att Franciscus flera gånger predikade för intensivt lyssnande fåglar. Inte förväntar sig Herren att vi ska ha sådan kontakt med djuren, men Francisci exempel ger oss bilden av att den skapelse vi rör oss är inte bara en stum scen för oss utan att vi alla är en del av den stora kören som jublande möter Herren Jesus. Också nu, innan sången tar sin början kan vi öva på den.

Vilken sång? Vi kan ju sjunga psalm 98 eller någon annan psalm, men också den viktigaste sång vi sjunger i mässan ”Helig, helig, helig Herre Gud Sebaot. Himlarna och jorden är full av Din Härlighet. Hosianna i höjden. Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.” När Jesus red på åsnan in i Jerusalem sjöng man den andra delen av denna för si så där tusen år sedan sammanslagna sång och sedan hände detta: ”Några fariseer i folkmassan sade då till Honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” (Lk 19:39-40) Inte bara stenarna och dess kompisar bergen och jorden, utan allt ska sjunga: ”Herren är god mot alla, barmhärtig mot allt Han har skapat. Herre, allt Du har skapat skall tacka Dig, dina trogna skall lovsjunga Dig.” (Ps 145:9-10)

Han kommer! Och allt och alla har längtat efter den stunden. Han ska ’råda’, hörde vi. Det hebreiska ordet här översätts oftast med ’döma’, men vi förstår det ordet ofta alldeles för snävt, som domstolens utslag och så försnävar vi det ännu mer till att räkna med att det utslaget är en straffrättslig fällande dom. När Herren råder så handlar det om att Han sköter allt och råda kan vi förstå som ’ställa till rätta’. Allt som skadats, allt som blivit fel, allt elände vi orsakat, allt ska Han åtgärda. Och Han gör det genom ett rejält rivningsarbete och så ett fint nybygge: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer.” (Upp 21:1) Man kan undra varför havet inte ska finnas. Jo, havet står i Bibeln ofta för en farlig och osäker kraft. Båtar sjunker och jorden översvämmas av syndafloden så att himlen påstås inte ha något hav handlar om att Gud ger trygghet och inte fara. Detta hindrar inte båtentusiaster att be om mycket, mycket stora sjöar i himlen. Och havet som vi hör lovsjunga, visst ska det få komma till himlen, får vi hoppas och be.

Vi ska alla sjunga och vara glada. Det är en bild som vi får från Johannes vision av himlen: ”Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga: ’Den som sitter på tronen, Honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.’” (Upp 5:13)

Psaltaren är en sångbok. Vi vet inte när den här sången började sjungas, men vi kan ana att det var vid glada festdagar den användes. Den ger ett tack bakåt för det Herren gjort, och nu kan vi i påsktid tänka mest på den frälsning Jesus genom sitt offer och sin seger vann. Ja, vi ser på allt Gud gjort, men vi ser också framåt mot Jesu återkomst. Vi väntar in den med glädje. Ja, vi får lyssna på Pauli tänkvärda ord: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.” (Fil 4:4)

Visst finns bekymmer. Visst finns sorger. Visst finns smärta. Det är en sådan verklighet vi lever i, men vi är ändå kallade till glädje och lovsång. Från församlingen i Jerusalem, alldeles efter pingsten hör vi: ”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.” (Apg 2:44-47)

Den här texten säger olika saker till olika människor. En del har, positivt eller negativt, fastnat för egendomsgemenskapen och det diakonala perspektivet av omsorg om alla utifrån ”vars och ens behov.” Andra har fastnat för gemenskapen i tempelgudstjänst och mässa. Ett tredje perspektiv är hur allt fler anslöt sig till församlingen. Ett fjärde perspektiv handlar om glädje, om jubel och om lovprisning. Vi är som kyrka, församlingar och kristna kallade till detta. Det är en underbar kallelse, men också en anledning till självrannsakan: Hur roligt har vi det vi vår församling? Hur kan jag visa och sprida glädje? Frågorna behöver ställas och vi behöver nog låta den helige Ande lära oss mer om glädje. Prova med att läsa psalmen ovan igen. Sjung den med spontana toner. Som martyrerna har fått uppleva det ska Herren hjälpa oss att finna glädjen även i de mörkaste stunder. Paulus sammanfattar så mycket viktigt: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.” (Fil 4:4)

Kom med glädje och med sång, sjung om liv och frihet. Gud sitt folk, sitt Israel, löst ur slaveriet, krossat Faraos tunga ok, makten, härskarkravet, öppnad blev en räddningsväg genom Röda havet.

Som en sol stod Kristus opp på den tredje dagen. Nu är själens vårtid här, bojan sönderslagen. Vintertiden är förbi, synd och sömn till ända. Han som uppstått nu vår sorg vill i glädje vända.

Året vänder nu mot ljus, borta allt det bittra. Jorden dukar opp till fest, allting glänser, glittrar. Rymden fylls av fågelsång. Stadens parker lövas. Jesus uppstått. Varför skall då min själ bedrövas?

Dödens portar kunde ej hålla Honom fången, inte vakter och sigill. Men i soluppgången kom Han, bland de tolv Han är. Än Han ut oss sänder, är bland oss och ger den frid som ej världen känner.

SvPs 470:-

FJÄRDE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN

”De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick Han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.”

2 Mos 13:20-22

40 år befann sig Israels folk i öknen på Sinaihalvön. 40 år av vandrande genom ett område mindre än Götaland – det tog sin tid. Från antropologin kommer termen ”rite de passage” (övergångsrit). Ja, det var en övergång eller snarare två, övergången över havet och den långa övergången, vandringen.

I vår kyrka har vi två sådana tydliga övergångar, dopet och konfirmationen. Båda förändrar oss. Man är döpt och man är konfirmerad. Det som hänt går inte att upphäva. De är dock olika i vilken betydelse de har. Dopet är centralt för frälsningen. Det är genom det vi får del av de gåvor Gud ger: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva.” (Apg 2:38)

Visst kan man komma till tro innan man är döpt och visst kan Gud frälsa också den odöpte och vad gäller martyrer, som dödats för sin bekännelse innan de hunnit döpas, så har kyrkan räknat med martyrdöden som ett blodsdop. Detta är dock undantagen, huvudregeln är att vi ska döpas så fort som möjligt och 1686 års kyrkolag föreskriver att man ska döpas inom åtta dagar efter födelsen.

Dopet är centralt. Konfirmationen finns inte i alla kyrkor och vi ser på den lite olika. Det finns ett träffande citat från Per Erik Persson: ”Konfirmationen är en rit som söker sin teologi”. Man kan som Per Erik Persson se på den avslutande konfirmationsgudstjänsten och undra: Vad är det som sker här? Och svaren är många. Andra ser på helheten och betonar mer samlingar, läger och hela tiden som konfirmand. Ser vi konfirmationen, oavsett vilket synsätt vi väljer, som rite de passage, så har den ofta fått fungera som en övergång till vuxenlivet.

Man skulle kunna säga att dopet är en motsvarighet till övergången över havet – en begränsad stund av stor betydelse: ”Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra. Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde Han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor.” (2 Mos 14:19-22) Vägen genom havet blev en väg till befrielse. Dopfuntens vatten är vägen genom död till liv med Herren Jesus: ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i Hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med Honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med Honom genom att dö som Han skall vi också bli förenade med Honom genom att uppstå som Han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden.” (Rm 6:3-7) Dopet har gjort vad det ska, men befrielsen, även om den är verklig, är inte helt verkställd. Vi är inte ännu bortom kampen.

Vi väntar på Kristi återkomst och änglarnas ord på himmelsfärdens berg är riktade också till oss: ”Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ’Galileer’, sade de, ’varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett Honom fara upp till himlen.’” (Apg 1:10-11)

Jesus ska komma åter och vi väntar. Vi tror att Han kommer snart. Den tanken kanske främst är grundad i Hans löfte: ”Ja, jag kommer snart.” (Upp 22:20) Kyrkan är i väntan. Snart kommer Han! Men Han har inte kommit än, hur ska vi hantera väntan? Här vägen genom öknen kan vara en förebild för oss. De vandrade och visste att skulle man gå snabbt och rakt mot målet vore man snart där, men man följde Herren och Hans änglar. Han vet bäst.

Frågorna ställdes också i nytestamentlig tid. Paulus svarar på sorgens undran i Nya testamentets äldsta brev, skrivet kanske 15-20 år efter påsk, himmelsfärd och pingst: ”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med Honom. Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och Hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos Honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.” (1 Tess 4:13-18) Ja, Jesus kommer och att ha dött innan Han kommer är ingen nackdel. Men hur länge ska vi vänta och varför? Rör det sig om ett straff eller en förberedelse?

Frågan är inte helt orimlig. Straff är tyvärr ett motiv som blivit allt mer populärt i vårt land, ja, i stora delar av vår jord, under de senare decennierna. Särskilt i Gamla testamentet förekommer det att det berättas att Gud straffar eller hämnas. I Moseböckernas beskrivning av färden från Egypten och genom Sinai är ett återkommande tema, redan från innan vandringen genom havet, klagomålen som folket riktade mot Mose och mot Herren: ’Hade det inte varit bättre att stanna i Egypten? Här kommer vi ju bara att dö, genom egyptierna eller genom svält.’ Och så småningom kom Herrens svar som Mose beskriver så här: ”Herrens vrede flammade mot Israel, och han lät dem irra omkring i öknen i fyrtio år, tills hela det släktled var borta som hade gjort det som var ont i Herrens ögon.” (4 Mos 32:13) I verserna innan har dock Mose noterat ett antal undantag bestående av dem som fick komma in i det utlovade landet.

Men Gud vill inte behandla sitt folk, nej ingen, på det viset: ”Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, överge dig, Israel, göra med dig som med Adma och behandla dig som Sevojim? Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks. Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp, jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim, ty jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er. Jag kommer inte med skräck.” (Hos 11:8-9) Adma och Sevojim var Sodom och Gomorras grannstäder, förstörda tillsammans med dem. Och efter profetiorna som visar på det som skulle hända är Nya testamentet fullt med ord om kärlek som; ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rm 5:8)

Talet 40 förekommer ofta i Bibeln. Det kan röra sig om år eller dagar och liksom ökenvandringen kan de 40 dagar vi två gånger, vid frestelsen och vid tiden mellan påsk och himmelsfärdsdag, hör om Jesus ge oss tankar och kunskap om oss själva: ”Han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade Honom.” (Mk 1.13) ”Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike.” (Apg 1:3) Tider som synes tomma kan vara viktiga i en förberedelse. Tider av kamp och tider av uppenbarelse, kanske ska vi se dem som två aktiva sidor av denna förberedelse, detta växande.

Vi lever i väntan på Jesu återkomst. Vi vet, av erfarenhet, att även om Han kommer snart, så kan vår väg ta en extra paus i vår grav. Eller är det egentligen en paus? Nej, så ska vi inte säga. Kyrkan i väst har, ända sedan påven Johannes XXII, som ende påve, befunnits på denna punkt ha drivit en villolära, hävdat att de döda saliga, omedelbart efter sin död och innan mötet med den återkommande Frälsaren, skådat Gud. Dock, dessa mina ord om tid, ’efter’ och ’innan’, är problematiska utifrån tanken att evigheten är något annat än tiden.

Ja, det är inte lätt att prata om evigheten, men vi har hela livet i tiden, hur lång tid det än kan bli, för att förbereda oss för himlen, för tillvaron bortom tiden, utan slut, hos Herren. Vi är på vandring. Herren är redan här med oss. Låt oss be att vi följer Honom på den väg Han vill att vi ska gå. Låt oss som växterna i våren växa och blomma ut i lovsång över Jesu uppståndelse och den befrielse, den förlåtelse, den frälsning Han ger.

Man kan sätta upp olika mål för konfirmandundervisningen. Kunskap är alltid jättebra, men frågan är om inte i konfirmationens tillfälle något annat än specifik kunskap är viktigare – att komma in i folket på vandring mellan änglarna, att börja förstå och känna sig hemma i söndagens högmässor, stå i församlingens centrum och känna att detta är var jag ska vara.

Faraos härar hann upp oss vid stranden just som vi kommit till Pi-Hahirot. Här mellan havet och hären i sanden dödsdömda stod vi vid klippornas fot. En enda möjlighet, ljöd i oss ropet, vägen till havet, till döden i dopet. Halleluja! Halleluja!

Då, i den sista förtvivlade stunden brast för Guds vindar förskräckelsens hav. Vägen låg öppen när vattnen vek undan. Vi som var döda gick ut ur vår grav. Se här din möjlighet, ljöd till oss ropet, vägen från döden till livet i dopet. Halleluja! Halleluja!

Jublande lyfter vi upp våra händer, vi som vår räddning ej mer kunde tro. Nyfött står folket på skimrande stränder. Snart skall i Kanaan trygga vi bo. Manna från himlen är reskost på vägen, brödet vi bryter och vinet ur lägeln. Halleluja! Halleluja!

SvPs 618:-

TREDJE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN: MARTIN BERGMAN

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, Han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty Du är med mig, Din käpp och Din stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, Du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Ps 23

Fårens sång om Herden är också den kristnes sång om livet med Kristus. Vi hör om hur Han leder oss, Han ger oss vila och kraft, Han skyddar oss, Han föder oss genom nattvarden, Han kallar oss till uppgifter Han väljer och ger oss kraft i dem. Till sist finns himmelshoppet och den direkta närheten med Herren i evigheten.

Herden leder fåren och som får svarar vi lämpligen vår herde med ett Bääääh! Skulle det inte vara underbart om denna söndag hela församlingen skulle brista ut i ett Bääääh?

Herde och får är ett tema genom hela Bibeln ända fram till löftet: ”Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.” (Upp 7:17) Vilken underbar växling – Lammet som offrat sig för oss är vår herde.

Abraham, patriarken som Israels historia börjar med, kan beskrivas som en herde, eller åtminstone som en direktör i en privat firma med många herdar anställda, chefsherde. Han och hans följe vandrade runt och slog läger här och var och med sig hade de mängder av får och kor. Betesmark efter betesmark gav föda till djuren. Från Abraham och framåt var herdar ett återkommande teologiskt motiv – dock, var herdarna i praktiken ofta undanskuffade och närmast bortglömda. Samuel skickades till Betlehem av Herren för att viga en av Jishajs söner till kung. En, David som Herren utvalt saknades dock varför Samuel frågade: ”’Är detta alla dina söner?’ – ’Nej’, svarade Jishaj, ’den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.’” (1 Sam 16:11) Herdarna hade ett årtusende senare slagit läger utanför Betlehem. Det var en annan tid, de var nog ännu mer undanskuffade, men Gud hade inte glömt utan för dem förkunnade ängeln evangeliet som förändrade allt: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Lk 2:10-12) Herden var född. Han som profeter talat om och Han som själv beskrev sig som herde: ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.” (Jh 10:14-15) I sitt handlande är Han också Herden, som tar hand om fåren och hjälper dem att hitta den rätta vägen: ”När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.” (Mk6:34)

Ja, det finns en Herde, men det finns också denna jordens herdar. Vanligen förutsätter vi att julnattens herdar är trevliga, snälla och omtänksamma herdar, men vi vet inte om det var så. Spelar det egentligen någon roll? Nej, Frälsaren Jesus är kommen för att vara frälsare för oss alla, oavsett hurudana vi är. Han har försonat oss. Han vill ge oss förlåtelse.

Förlåtelse behöver vi alla och är vi inte alla herdar i någon roll? Rollen kan vara oss i given på något sätt, som ansvarsområde eller föräldraskap, eller vi kan helt enkelt ta oss rollen i en gemenskap, vara den som leder på ett eller annat sätt? Det är naturligtvis inte fel att så vara en herde, ofta, då och då eller sällan, men det innebär ett ytterligare ansvar att betänka. Inte så att vi ska undandra oss herdeuppgifter eller herderoller, men så att vi vet att detta också innebär ett ansvar, inte minst för de andra som vi utövar herderollen gentemot. I Hesekiels 34:e kapitel hör vi mycket om herdar och får, både kritik mot herdar som inte fungerar och ord om en god herde.

Ja, herdar som bryr sig mer om sig själva än om fåren får kritik: ”Herrens ord kom till mig: Människa! Profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud om herdarna: Ve Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna skall valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst. Eftersom mina får inte hade någon herde skingrades de och blev vilddjurens rov.” (Hes 34:1-5)

Som en refräng genom Gamla testamentet och särskilt rörande många kungar hör vi att de ”gjorde det som var ont i Herrens ögon”. Det kunde handla om mycket ondska, men inte minst dyrkan av avgudar, av vilka vissa verkar ha krävt människooffer. Ett exempel är hur den på 600-talet före Kristus länge regerande kung Manasse av Juda handlade: ”Denne Manasse lät också offra sina söner på bålet i Ben-Hinnoms dal. Han bedrev häxeri, trolldom och svartkonst, andebesvärjelse och spådomskonster och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte Hans vrede.” (2 Krön 33:6)

Dock berättas det senare om Manasse hur han hamnade i fångenskap, bad Herren om förlåtelse och blev förlåten och återinsatt som kung. Därefter ska han ha stoppat avgudadyrkan åtminstone i Jerusalem. I Bibeln har vi den lilla och fina boken Manasses bön, en bön som vänder sig i en bön om förlåtelse – läs gärna den!

I samma kapitel hör vi hur Profeten Hesekiel fortsätter och talar om den herde som ska ersätta alla de misslyckade herdarna: ”Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och Han skall valla dem. Han skall valla dem, Han skall vara deras herde. Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat.” (Hes 34:23-24) Inte ska David komma åter, men evangelierna är mycket tydliga med att Jesus är den nye David. Han uppfyller de löften som knutits till David. Ja, Han tilltalas ibland som Davids son: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Mt 21:9) ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” (Mk 10:47)

Dock, den gode herden anlitar underherdar: ”När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ’Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?’ Simon svarade: ’Ja, herre, Du vet att jag har Dig kär.’ Jesus sade: ’För mina lamm på bete.’ Och Han frågade honom för andra gången: ’Simon, Johannes son, älskar du mig?’ Simon svarade: ’Ja, herre, Du vet att jag har Dig kär.’ Jesus sade: ’Var en herde för mina får.’ Och Han frågade honom för tredje gången: ’Simon, Johannes son, har du mig kär?’ Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ’Har du mig kär?’ och han svarade: ’Herre, Du vet allt; Du vet att jag har Dig kär.’ Jesus sade: ’För mina får på bete.’” (Jh 21:15-17) Den här texten har i vår kyrka varit populär att läsa vid prästvigningar och gissningsvis har den också använts vid biskopsvigningar.

Biskopar i väst, och därmed också våra har, som ämbetstecken inom sitt stift, en kräkla, en stav vars topp är formad som en herdestav, tänkt att bruka för att fånga in fåret. Biskopens kanske viktigaste uppgift är att bevara en rätt bekännelse och bekämpa villoläror så att de inte förleder fåren till att springa sin väg.

I den allra tidigaste kyrkan var stiften små. De bestod vanligen av en stad och kanske lite landsbygd däromkring. Det var inte otänkbart, i alla fall vid vissa helgdagar, att alla stiftets kristna träffades kring biskopen som celebrerade mässan. Stiften har sedan vuxit och sedan länge är detta på de flesta håll otänkbart utan biskoparna får resa omkring för att möta sin hjord.

På lokalplanet finns i Sverige den vackra titeln kyrkoherde. Den enda andra kyrka som, så vitt jag vet, använder denna titel är vår finska syskonkyrka. I vår kyrka har den dock en i dag mer sällan använd synonym – pastor. Det är latinet ord för herde och förr kallades en vikarierande kyrkoherde vicepastor och många kyrkor använder titeln pastor på ett eller annat sätt. I titeln finns dock den tydliga kopplingen till det uppdrag Jesus gav till Petrus och därmed till kyrkan. Fåren, församlingarna, de kristna, behöver ledning. Som präster behöver vi vara tillgängliga för frågor och själavård. Fåren behöver föda. Mässan behöver firas så att vi får ta emot Herren Jesus. Vi behöver förkunna rent och klart. Lagen behöver höras så att vi visas till vår Frälsare Jesus, men allra mest behöver evangeliet om vad Han gjort för oss och vad det betyder för oss förkunnas: ”När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.” (1 Kor 2:1-5)

Nej, herdeuppdraget är inte lätt. Att vara får är inte lätt, men Herren bär oss: ”Herren Gud kommer i all sin styrka, Han härskar med mäktig arm. Sin segerlön har Han med sig, de Han vunnit går framför Honom. Som en herde vallar Han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, Han driver tackorna varligt.” (Jes 40:10-11)

Herren är min herde god, mig skall intet fattas. Han mig för till källans flod, när av törst jag mattas. Han mig vederkvicker väl på de ängar gröna, där en ljuvlig ro min själ i Hans vård får röna.

För sitt namn Han låter mig aldrig vilse fara, leder mig den rätta stig, där jag trygg kan vara. Om jag går i mörkrets dal, jag dock icke rädes: Gud, min tröst i alla kval, Du är där tillstädes.

Med din stav, ditt ord och råd Du mig troget leder, och ett bord av idel nåd Du åt mig bereder. Godhet blott skall följa mig hela levnadsdagen. Sist jag varder upp till Dig i Din boning tagen.

SvPs 558:-

Andra söndagen i påsktiden: Martin Bergman

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i Hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i Hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade Han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i Hans namn.

Jh 20:24-31

 

Ordet tro kan ha flera betydelser. Tro kan här vara att acceptera de fakta man inte kan komma undan från, som att Jesus står där, med de tydliga såren. Tro kan också vara tillit till någon som man helt litar på. Det finns förvisso fler betydelser, men det är dessa två som Tomas verkar stå i valet och kvalet emellan. Och dessa två, men med lite annorlunda namn har teologin också alltid diskuterat –vad vi tror och hur vi tror.

Det finns två andra ställen, båda i Johannesevangeliet, där Tomas framträder separat och framstår som ganska rak på sak.

Först kommer budet till Jesus och lärjungarna att Lasaros är sjuk, men Jesus stannar där Han är i två dygn innan han förklarar varför de nu ska gå åter till Judeen. Lärjungarna hade tidigare varnat för en vandring till Judeen där Jesus hotats med stening: ”’Vår vän Lasaros sover, men jag går dit för att väcka honom.’ Då sade lärjungarna: ’Herre, sover han, så blir han frisk.’ Jesus hade talat om hans död, men de trodde att Han menade vanlig sömn. Då sade Jesus rent ut till dem: ’Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.’ Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: ’Låt oss gå med för att dö med Honom.’” (Jh 11:11-16) Tomas tar tanken på att en vandring till Judeen är livsfarlig på allvar, men samtidigt menar han att man ska gå med Jesus dit.

Det som brukar kallas Jesu avskedstal börjar så här: ”’Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.’ Tomas sade: ’Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’ Jesus svarade: ’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min Fader. Ni känner Honom redan nu och ni har sett Honom.’” (Jh 14:1-7) Tomas avbryter Jesus med en central och konkret fråga – vart är Han på väg?

Kanske vi inte ska kalla Tomas för tvivlaren utan säga Tomas den rättframme? Eller kanske Tomas bekännaren? Tomas bekänner Jesus: ”Min Herre och min Gud.” Så uttrycker han sin tro. Tro och bekännelse hör ihop: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt Honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.” (Rm 10:9-10) Det är inte så lätt att förstå den skillnad som Paulus verkar se emellan tro och bekännelse. Rimlig är dock tanken att tron är bekännelsens grund. Bekännelsen uttrycker tron.

Att bekännelse och tro hör ihop är också en sanning som uttrycks väl så här: ”Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner Honom vara min Frälsare och Saliggörare.” (Fråga 1 i 1878 års katekesutveckling) Den lilla skrift denna fråga är hämtad ur är Svenska kyrkans senast officiellt antagna lärobok i kristen tro och orden ”med församlingen” är här inte oväsentliga. Tro och bekännelse kan vara något den enskilde behöver hålla fast vid när man av någon anledning är isolerad, men om möjligt är dess naturliga miljö församlingen och dess gudstjänstliv.

I Apostlagärningarna hör vi om den tidiga församlingens gemenskap: ”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.” (Apg 2:44-47) Ja, det var mycket tidigt och tempelgudstjänsten var fortfarande en naturlig del för många kristna. Kanske var det så ända fram till dess templet förstördes år 70, men spänningarna ökade. När Paulus sista gången besökte Jerusalem var han i templet och höll på att bli lynchad, vilket för övrigt drabbade den första martyren Stefanos långt tidigare, då med Paulus som vittne och efter en i alla fall påbörjad rättegång. Dock, ”i hemmen bröt de brödet”, de firade alltså mässan. Det gudstjänstliv vi firar i kyrkan har gamla rötter. Sammanslagningen av en ordets gudstjänst, med rötter från synagogan, och en nattvardens gudstjänst, med struktur från Jesu instiftelse ’tog, tackade, bröt, gav’ är mycket tidig. Med vissa anomalier så är det den gudstjänsten, alltså det som vi i vår kyrka kallar högmässa, som kyrkan har firat sedan dess. ’Vissa anomalier’, i vår kyrka lever vi tyvärr sedan mer än 150 år i en sådan anomali i det att mången huvudgudstjänst har firats utan nattvard. Det är teologiskt och ekumeniskt fel och lyckligtvis har återförandet av vår kyrka till en riktig ordning kommit långt, så att på många ställen är den söndagliga mässan en självklarhet. Många individers och flera grupperingars enträgna arbete har varit viktigt i detta, men tyvärr är fortfarande mycket arbete kvar. Vissa har haft svårt att förstå att de bör se långt tillbaka i kyrkans historia, som till kanske fornkyrka eller reformationstid, och inte se sin ungdomstid som idealet som bör upprätthållas. Både mycket sorgligt och lite glädjande är att flera av de grupperingar som var missnöjda med kyrkans gudstjänstliv nu placerat sig utanför vår kyrka.

Tomas mötte Jesus. I den direkta kontakten fick han trons gåva. Efter Kristi himmelsfärd har så vitt vi vet bara en fått en sådan direktkontakt, Paulus på väg till Damaskus. Att se Gud beskriv i Gamla testamentet som livsfarligt och Paulus blev av mötet både blind på ögonen och säkert mycket frågande om framtiden. Då kallades Ananias att gå till Paulus: ”Ananias gav sig i väg och gick till Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sade: ’Saul, min broder! Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig Ande.’ Då var det som om fjäll hade fallit från Sauls ögon, och han kunde se igen. Han lät genast döpa sig, och när han hade ätit återfick han krafterna. Han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus och började genast förkunna i synagogorna att Jesus är Guds Son.” (Apg 9:17-20)

Dock, vår kommer till på ett annat sätt. Paulus skriver: ”Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.”(Rm 10:17) Också här hänvisas vi till gemenskapen i kyrkan där Guds ord förkunnas. Detta borde ge varje förkunnare anledning till självrannsakan: ’Är det Guds ord eller mina egna tankar jag förkunnar?’ Det ärligaste svaret är förhoppningsvis: ’Både och.’ Vi kan inte undgå att vara oss själva, men i möjligaste mån måste vi använda detta för att lyfta fram Frälsaren, lyfta fram evangeliet om Honom. Vi får inte ställa oss i vägen och skymma Honom. Rörande vad tron är kommer här några kloka citat, bland många kloka ord, ur Gunnar Rosendals bok ’Lag och evangelium i Rosenii betraktelser’, Osby 1944:

”Tron uppstår i stillheten inför Guds ord, där alla människoord och människotankar fallit till marken. Det finnes ingen väg till tron från människans egen aktivitet, men låter hon sig själv i stillhet bliva ett objekt för Guds talande i Ordet, då uppstår tron.” (s 152)

”Kunna vi tala om trons form utan att tala om det innehåll, som helt uppfyller och formar det? Kristus, Kristus, Kristus – det är trons underbara innehåll, dess rikedom och kraft.” (s 156)

”Icke styrkan hos tron, icke allvaret i den syndakännedom som med tron är förenad, icke koncentrationen kring Kristus, icke glädjen, ivern, stadigheten, icke ens kärleken i tron är det avgörande. Intet, som rör trons väsen såsom en akt hos oss är avgörande. Det viktiga med tron är, att tron är en tro på Kristus.” (s 157)

 

I dödens bojor Kristus låg av våra synder slagen. Han uppstod. Vi i honom får ett evigt liv hos Fadern. Därför är vi glada nu. Vi tackar av allt hjärta Gud och sjunger: Halleluja! Halleluja!

Här var en hård och häftig kamp som allas frälsning gällde, då liv och död stod mot varann och livet döden fällde. Döden skrämmer oss ej mer. I Jesus den förintad blev. Han lever. Vi skall leva. Halleluja!

Du Jesus är vårt påskalamm. Vi lever av din kärlek. Den mäktig på ditt kors bröt fram ur plåga, död och smälek. Blott en skugga vid vår fot är döden och dess mörka hot. Vår verklighet är Kristus. Halleluja!

Vi firar påsk i glädje stor och hjärtat lyfts av sången. O Gud, du är vår glädjes sol, och natten är förgången. Kristus uppstod, och hans ljus nu strömmar över världen ut. Han lever mitt ibland oss. Halleluja!

SvPs 467:-

ANNANDAG PÅSK: MARTIN BERGMAN

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade Han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades Han på dem och sade: ”Ta emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”

Jh 20:19-23

Inom kriminallitteraturen finns det en typ av mysterium som brukar kallas det låsta rummet där något, oftast ett mord, verkar ske på ett omöjligt eller snarare oförklarligt sätt i ett låst rum eller något liknande. Det finns många sådana berättelser. En av de mest kända är The hollow man (Den ihålige mannen på svenska) från 1935 av John Dickson Carr där hans deckare Gideon Fell håller en lite föreläsning om olika typer av sådana problem och i boken finns också två problem. Ett är ett låst rum. Två personer ser en besökare gå in i ett rum och tas emot av huset ägare. Dörren låses och efter en stund hörs ett skott. När dörren brutits återfinns ägaren skjuten, snart död. Vare sig besökaren eller något vapen återfinns och ut genom fönstret har ingen kunnat färdas. Det andra problemet är dess motsats då strax därefter en man vandrar i en snötäckt gränd. Ett skott hörs och han faller ihop död. Pistolen som återfinns bredvid honom är den som använts vid den andra händelsen. Två till synes omöjliga men lösbara problem. Problemet är dock väldigt gammalt. Ett lite enklare fall av det låsta rummets mysterium löses av Daniel i Tillägg till Daniel C. Troligen är det en av våra mindre lästa bibelböcker. Även om problemet i senare kriminallitteratur är sällsyntare dyker det upp på oväntade ställen som i Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Det slutna rummet från 1972.

Vad evangeliet berättar är bara en liten, om än väldigt viktig, scen i den långa deckare vi kallar Bibeln. Visst, dörrarna är ordentligt låsta och Jesus kommer in. Han behöver inga trick. Allt kan Han göra, Han som skapat hela världen. Så att flytta sig från ett rum till ett annat det är en så liten rörelse att den knappast inte finns. Alltså, har man någon aning om vem Han är inser man att detta definitivt inte är vare sig omöjligt eller oförklarligt.

Bibeln som deckare har inget centralt problem av typen ’vem gjorde det?’ – allt sådant är uppenbart inte särskilt många sidor in i boken. Det är i stället kriminallitteratur av den typen där en stark och välkänd gangstermaffia irriteras i sin affärsverksamhet av en svag poliskår, som märkligt nog inte verkar vilja ge upp.

Gangsterbossen är oss tyvärr väl bekant. De vanligaste namnen vi känner honom under är djävulen och satan. En del av hans medarbetare är som han och han har haft med dem från början och de följer med honom när han besegras:

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas djävul och satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ’Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos Hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.’” (Upp 12:7-12)

Här finns egentligen hela historien. Gangsterbossen och hans gäng är egentligen besegrade. Hans makt är beskuren men han och hans närmaste är ännu inte gripna. Segern är vunnen genom Jesu seger. Den vann Han på korset och proklamerar den först i dödsriket och sedan genom sin uppståndelse. ”Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att Han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när Han triumferade över dem genom Kristus.” (Kol 2:13-15)

Dock, hela Bibeln handlar om brottsligheten och dess utredande. När storskurken djävulen lyckades börja med förstörandet av Guds skapelse och Guds älskade mänsklighet så samlades bevisningen in. Vi hör kvinnans vittnesmål: ”Ormen lurade mig, och jag åt.” (1 Mos 3:13) Och så fortsätter det ända till Han som ska reda ut allt kommer.

Ofta är problemlösare i deckare poliser eller möjligen privatdetektiver, eller helt enkelt någon annan med lämpliga talanger. Det finns också dem som är lite närmare rättssalarna som Ingrid Hedströms belgiska undersökningsdomare Martine Poirot. Ännu närmare bibelns verklighet är dock Robert van Guliks domare Dee. Som förebild här används en berömd kinesisk domare från 600-talet även om tillvaron i historierna närmast liknar den nästan tusen år senare. En gammal kinesisk domare var den högsta civila makten lokalt. Rörde det brott var han ansvarig för utredning, liksom för rättegång och dom. Ja, allt framställs som en helhet där vittnesmål ofta avges direkt i rätten – som en polisutredning inför öppna dörrar. Även om Dee till sin bekännelse är konfuciansk är hans roll nära Kristi – domaren som själv går in i fallet och kämpar med ondskan.

Visst är Jesu seger fantastisk och visst är den märklig. Särskilt har gangsterbossen svårt att förstå det som hände. Låt oss fundera på och spekulera om hans tankar:

”Jag trodde att jag var beredd på allt. Jag kände till min fiendes särskilda folk så jag hade satt mina spanare där. De skulle särskilt hålla utkik om änglaaktivitet och tal om en frälsare. Många falska larm hade det varit, men så en natt kom larmet. Stora mängder änglar hade varit aktiva och de som lyssnat till dem tjatade om en frälsare, ett litet barn född i ett stall. Klokare var dock de där tre som kom från hela världen följande en stjärna. De gick till Jerusalem och letade en kungason. Visst, de hade tänkt själva i stället för att följa stjärnan, men de förstod i alla fall sådana väsentligheter som makt och rikedom. Dessutom larmade de till min glädje Herodes och honom behövde man knappast ens peta på för att han skulle vara beredd för att beordra nästa massaker. Sorgligt nog hann familjen fly från Betlehem till Egypten innan Herodes hade fått något gjort. Slött! Och sedan verkar familjen ha haft tyst men starkt skydd.

Så gick tiden och jag blev frustrerad av väntan. Varför gjorde Han inget? Ingen smärre statskupp någonstans, inga våldsamma intriger med lönnmord, inget gangstersyndikat – inget! Några decennier senare fick jag själv chansen och använde mina bästa trick. De brukar alltid fungera, men den här gången – jag blir nästan gråtfärdig vid tanken på det – ni kan ju höra vilket misslyckade det blev: ”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När Han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev Han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till Honom: ’Om Du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.’ Jesus svarade: ’Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’ Sedan tog djävulen Honom med sig till den heliga staden och ställde Honom högst uppe på tempelmuren och sade: ’Om Du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära Dig på sina händer så att Du inte stöter foten mot någon sten.’ Jesus sade till honom: ’Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.’ Nu tog djävulen Honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade Honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ’Allt detta skall jag ge Dig om Du faller ner och tillber mig.’ Då sade Jesus till honom: ’Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast Honom skall du dyrka.’ Då lät djävulen Honom vara, och änglar kom fram och betjänade Honom.” (Mt 4:1-11) Änglar, vilket hån!

Några år senare fick jag dock chansen igen och då hade jag förberett mig väl, de världsliga makthavarna gjorde oftast ungefär som jag ville utan närmare påstötningar. De religiösa fick jag jobba lite med, men de var också förbluffande rädda för alla som kunde hota deras makt. Och så hade jag, och jag var så stolt, fixat en dubbelagent mycket nära mitt mål: ”Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja Honom ur vägen – de var rädda för folket. Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. Han gick till översteprästerna och officerarna i tempelvakten och talade med dem om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. De blev glada och erbjöd honom pengar. Han gick med på deras anbud och sökte ett tillfälle att utlämna Honom utan att folket var med.” (Lk 22:1-6)

Allt såg så bra ut, men när det började hända saker på Golgota så var något fruktansvärt fel och när Han ropade ”Det är fullbordat!” visste jag att nu är mina dagar räknade. Jag har förlorat!”

En dag är alla djävlars tid till förstörelse och ondska slut. Gangsterbossen och hans heltidare blir dömda och vi ser dem aldrig mer. Vad ska dock ske med alla människor? Det är för att frälsa oss Jesus föds i Betlehem och dör på Golgota och lever igen. Och på Hans uppdrag får kyrkan uppdraget att förvalta och sprida den förlåtelse Han vunnit. Det ser lite olika ut, men i vår kyrka är huvudlinjen att förlåtelsens direkta ord i avlösningen är biskoparnas och prästernas uppdrag att dela ut. Förlåtelsen är en underbar gåva: ”Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.” (Mik 7:19)

Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja, Han var död, men se, Han lever, halleluja. Dödens portar öppnar Han, halleluja, nyckeln ligger i Hans hand. Halleluja.

Vad är murar, vad är gravar? Halleluja. Han är med oss alla dagar, halleluja. En är Herren, en är tron, halleluja, ett är brödet på Hans bord. Halleluja.

Brödet bryts och vinet delas, halleluja, för att världen skall få leva. Halleluja. Öppnade är Guds förråd, halleluja, källan flödar som var dold. Halleluja.

Jesus dog, då dog vi alla, halleluja, till att utge oss för andra, halleluja. Jesus uppstod. Också vi, halleluja, uppstod då till evigt liv. Halleluja.

SvPs 153:-

PÅSKDAG: MARTIN BERGMAN

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt Honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att Han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen. Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt Honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var Han. Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är Du som har burit bort Honom, herre, så säg mig var Du har lagt honom, så att jag kan hämta Honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till Honom: ”Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min Fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att Han hade sagt detta till henne.

Jh 20:1-18

Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden!

Ja, låt oss jubla! Dock, den första morgonen var förvirringen stor. Vad har hänt? Varför är graven öppen??? Varför är duken hoprullad som den ska vara innan den börjar användas???

Frågorna och frågetecknen var många. Och vad var det där för typer som satt i graven? Letandet efter svaren började där på morgonen och de tre vi hör om hade lite olika sätt att hitta dem.

Petrus lade märke till fakta. Han noterade hur det var med bindlarna och duken. Vi vet inte mer om vad han tänkte, hur han tolkade dessa märkliga realiteter.

Den andre lärjungen, ”den som Jesus älskade”, vet vi inte med säkerhet vem han var, men en vanlig tanke är att det troligen Johannes, den yngste aposteln som i konsten brukar framställas som skägglös. Sannolikt såg han inte mer än Petrus, men han drog en ytterligare slutsats – han trodde. Kanske kom han ihåg Jesu ord om att Han skulle uppstå, som: ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa Honom och spotta på Honom, och de skall prygla Honom och döda Honom, och på den tredje dagen skall Han uppstå.” (Lk 18:31-33) Kanske är en händelse lite senare, någon gång mellan påsken och Kristi himmelsfärd, när några apostlar var ute och fiskare, signifikant för hur de båda apostlarna var: ”Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ’Det är Herren!’ När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet.” (Jh 21:7) Johannes förstod och Petrus handlade.

Maria från Magdala vet vi inte så mycket om. Alla fyra evangelisterna nämner henne som vittne till den tomma graven. Tre av dem, utom Lukas, nämner henne som nära korset, men Lukas nämner inga namn. De andra nämner dock att flera gick till graven på påskdagsmorgonen, men Johannes nämner bara Maria. Förutom dessa uppgifter är det enda vi vet om henne det Lukas skriver: ”Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med Honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.” (Lk 8:1-3)

Många fler än vi vanligen tänker oss vandrade med Jesus. Först kallade Jesus de tolv, de som sedan kom att kallas apostlar. Lukas berättar också att Jesus sedan vid ett tillfälle kallade sjuttiotvå som sändes ut. I alla fall de tolv var män. Vi kan ana en rejäl skara av både män och kvinnor åtminstone ibland. Det verkar också som om inte så litet av Jesu undervisning som bevarats i evangelierna riktades till de tolv eller till och med vissa av dem. Kanske Maria och de övriga kvinnorna därför inte hört om hur Jesus talar om att mitt i det förfärliga ska Han uppstå. Därför är hennes första tanke att någon stulit Hans kropp och hon envisas. Hon vet vad hon vill. Var är Han? Nu kan jag inte ens gråta framför stenblocket – Han är ju inte där bakom! Var är Han?

Så kommer Jesus! Och hon känner inte igen Honom – hur kommer det sig? Tre möjliga förklaringar anmäler sig snabbt. Kanske är hon så sörjande, så förblindad av tårar att hon därför inte ser Jesus ordentligt och därför inte känner igen Honom. Kanske var hon så övertygad om att Han var död att hon inte kunde tänka sig att Han levde. En mer generell förklaring anmäler sig också som möjlig om vi tänker på andra tillfällen där man är osäker på vem som man möter, som Emmauslärjungarnas möte med Jesus. Det står visserligen att ”deras ögon var förblindade”, men vi kan också tänka oss att det förhärligande som det innebar att Jesus inte längre dolde sin gudomlighet kunde medföra förändringar i Hans utseende, som att skador, förutom såren från kors och spjut, inte längre syns.

Dock, hon känner igen Honom när Han sagt hennes namn. Vi har splittrade uppgifter om vilka Jesus visar sig för och när. Den mest omfattande listan har Paulus i 1:a Korintierbrevet 15:e kapitel: ”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att Han blev begravd, att Han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att Han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade Han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade Han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.” (1 Kor 15:3-8) Vad man kan lägga märke till här är att Paulus inte nämner några kvinnor. Dock, verkar det sannolikt att Maria var den första som mötte den uppståndne.

Kanske vi i det kan finna förklaringen till Jesu uttalande om att hon inte ska röra vid Honom? Tomas inbjöds att röra vid Hans sår och Johannes som skrev Uppenbarelseboken berättar att den uppståndne rörde vid honom. Ja, den uppståndne Jesus var inte främmande vid kroppskontakter, men kanske Han menade att initiativet borde vara Hans? Det här är inget bra svar, men det är svårt att hitta ett bra. Därför har den här berättelsen och gestalten Maria Magdalena satt vissas fantasi i rörelse. De har beskrivit Maria Magdalena som Jesu hustru och hittat på en barnaskara. Ren fantasi. Vad vi ser i evangeliet är till sist Maria lärjungen som berättar för de andra att hon mött Herren Jesus och vad Han sagt dem.

Tre lärjungar, tre sätt att motta den tomma graven. Petrus och Johannes skulle senare få möta Jesus. Han hade uppstått!

Något var dock nu förändrat. Han dolde inte längre sin gudom. Omedelbart efter dagens evangelium fortsätter Johannes berättelsen: ”På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ’Frid åt er alla.’ Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren.” (Jh 20:19-20)

Ja, de blev glada! Jesus är Herren! Han är Befriaren! Han är Försonaren. Han är Frälsaren. Ja, vi kan samla ihop allt med att Han är Segraren!

Allt det som står mot Honom och därmed mot oss är besegrat på Golgata. Och innan de levande fick möta Honom så proklamerade Han sin seger i dödsriket och förkunnade befrielsen i Honom.

Så låt oss vara glada och lovsjunga!

Upp, min tunga, att lovsjunga hjälten som på korsets stam för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm. Han ur griften, efter Skriften, nu i ära träder fram.

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Vi förlossas; ormen krossas, avgrundens och dödens makt nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt. Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.

Gamla, unga må lovsjunga Faderns makt och härlighet och hembära Sonen ära för så stor barmhärtighet, prisa Anden, som vid handen leder oss till salighet.

SvPs 147:-

LÅNGFREDAG: MARTIN BERGMAN

Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de Honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: ”Skriv inte: Judarnas konung, utan vad Han själv har sagt: Jag är judarnas konung.” Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.” Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog Hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skriftordet skulle uppfyllas: ”De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.” Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod Hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som Han älskade sade Han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade Han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade Han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till Hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade Han: ”Det är fullbordat.” Och Han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att Han redan var död krossade de inte Hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på Honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: ”Inget ben skall krossas på Honom.” Och på ett annat ställe heter det: ”De skall se på Honom som de har genomborrat.”

Jh 19:17-37

Jesus går till Golgata som ett offer. Han bär tvärbjälken. Han spikas fast på korset. Han hanteras som så många andra som torterats och dödats, men Han gör det frivilligt och Han gör det för oss. I Getsemane hade detta hänt mindre än ett dygn tidigare: ˮJudas tog med sig vaktstyrkan och folk från översteprästerna och fariseerna, och de kom dit med lyktor, facklor och vapen. Jesus, som visste om allt som väntade Honom, gick ut till dem och frågade: ʼVem söker ni?ʼ De svarade: ʼJesus från Nasaret.ʼ Han sade: ʼDet är jag.ʼ Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. När Jesus nu sade: ʼDet är jagʼ vek de tillbaka och föll till marken. Han frågade dem igen: ʼVem söker ni?ʼ och när de svarade: ʼJesus från Nasaretʼ sade Han: ʼJag har ju sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker, så låt de andra gå.ʼˮ (Jh 18:-3-8) Ja, Han är Gud. När Han säger Guds namn, Hans namn, ”Jag är” så ramlar hela skaran av stridsfärdiga soldater.

Dock, Gud själv låter sig plågas, dödas, offras: ”Men nu har Kristus trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand, det vill säga inte tillhör denna världen. Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har Han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt.” (Hebr 9:11-12) Korsets offer är Hans offer för oss.

Under en period i tidig kristen tid ville man inte avbilda Jesus på korset då Han är uppstånden. Han hänger inte nu på korset. Den tiden var förbi. Jesus är uppstånden. Han har lämnat förnedringens tid när Han dolde eller undvek att bruka sin gudomlighet. Det första Han gjorde var att i dödsriket proklamera sin seger och den kommande befrielsen av alla där. Helt bakvänt kan vi tycka, men en konsekvens av att Jesus segrade på korset.

Därför avbildade man inte Kristus på korset, men senare har konsten i olika tider avbildat mannen på korset på olika sätt. Ibland har han skildrats som en Segrare och ibland som lidande. Ibland har Han knappast ens skildrats som en person utan som en lidande kropp. Han är så mycket. Han är Han. Han är offret för oss. Han är segraren! Och allt kan försöka framställas i konst så att vi kan ana och försöka förstå det som hänt, Hans kärleksgärning.

Han är lammet offrat för oss. Lamm kunde offras i flera sammanhang i templet, men när man talar om lamm tänker man gärna på påsklammet, en gång offrat till befrielse ur Egypten och sedan åter ätit till minne av befrielsen. Paulus skriver: ”Vårt påsklamm, Kristus, är slaktat.”(1 Kor 5:7) Hos profeten Jesaja finns i sången om Herrens lidande tjänare: ”Han fann sig i lidandet, Han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, Han öppnade inte sin mun.” (Jes 53:7) Något Johannes döparen sade sjunger vi i varje mässa: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd.” (Jh 1:29) Och i Petrus första brev läser vi: ”Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod.” (1 Pet 1:18-19)

Om vi för ögonblicket struntar i Bibel, teologi och tempel – vad är då ett lamm? Som andra barn bland människor och djur: bedårande sött och väldigt oskyldigt. Ja, Jesus är syndfri, fullkomlig och oskyldig. Han är Faderns, och Marias, älskade Son. Hörs inte fadersstoltheten i rösten: ”Och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, Du är min utvalde.’” (Mk 1:11) Oskyldig är Han och därför offrade Han sig för alla oss skyldiga syndare. Ett enda offer som gäller för evigt. Inget mer behövs för vår befrielse, vår förlåtelse, vår återupprättade relation till Gud, den Treenige och vår evighet i himlens glädje.

Man kan ana av evangeliernas berättelser att fler kvinnor än apostlar är nära den korsfäste. Johannes berättar om tre kvinnor som alla heter Maria och en lärjunge vars namn inte nämns, men som vanligen brukar identifieras med aposteln Johannes. Jesus vet, både att Han ska dö och att Hans tillvaro efter uppståndelsen kommer att vara annorlunda. Visst, Maria har fött Honom, både Gud och människa. Hon är som vi säger i vår del av kristenheten Gudaföderskan. Samtidigt kommer Hans relation till människor att bli annorlunda. Om vi får tro evangelierna var det kortare ’besök’ under tiden fram till himmelsfärden. Kanske var det därför Maria från Magdala fick höra dessa märkliga ord: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min Fader.” (Jh 20:17) Inte hade Jesus något emot beröring, men det var en annan situation nu då Han tillfälligt uppenbarade sig under en ganska kort period.

Rörande sin mor har Jesus i alla fall en plan. Maria skulle se och behandla Johannes som sin son och Johannes skulle se och behandla Johannes som sin mor. Enligt traditionen kom Johannes så småningom att verka i Efesos till sin död. Men vad hände med Maria? Någonstans dog hon – eller? Hennes jordiska liv tillsammans med Johannes slutade antingen i Jerusalem eller i Efesus. Enligt åtskilliga traditioner togs hon upp till himlen. I den romersk-katolska kyrkan är detta en dogm sedan 1950. Visst, det är fullt tänkbart, i det gamla testamentet tog Henok och Elia upp till himlen, men inget som vi i vår kyrka behöver tro på. Men vi kan.

Intressant, med denna berättelse är att vi också kan ana att de som kallas Jesu bröder inte är Marias söner – varför skulle hon då behöva denna relation till Johannes – utan i stället Josefs söner från ett tidigare äktenskap. Det har varit vanligt att änklingar med barn gärna snabbt gift sig igen för att ha en hustru som tar hand om barnen.

En korsfästelse var tänkt att orsaka långt lidande, timmar, kanske några dagar. För Jesus tog det ungefär sex timmar innan Han dog. Minst två korsfästes samtidigt som Han. Kanske levde de längre. Hur som helst ville överstepräster och andra som läste lagen på sitt eget sätt att de korsfästa skulle begravas snart för att lyda lagen: ”Om någon döms till döden för ett brott och avrättas och du hänger upp honom på en påle, får hans lik inte hänga kvar på pålen över natten. Du måste begrava honom samma dag, ty den som hängs upp är förbannad av Gud, och du får inte besudla det land som Herren, din Gud, vill göra till din egendom.” (5 Mos 21:22-23)

Att slå sönder benen är inte påbjudet men var effektivt. Snart dog en korsfäst som utsattes för det. Lungorna orkar inte. Dock, så skulle inte ske med Jesus då det rörande påskoffret föreskrevs: ”Ingenting får bli över till morgonen och inget ben får krossas.” (4 Mos 9:12)

Det blod och vatten som kom ut ur Jesu döda kropp har man funderat mycket på. Talar det om dopet och nattvarden? Visar det på traditionen att i mässa bland lite vatten i vinet? Visst kan båda vara sanna och många andra. Så är det gärna med bibeltexter, även de centralaste. Ofta finns det detaljer, eller tydliga uteslutningar av detaljer som sätter fantasin i rörelse. Så fantisera, men kom ihåg att det är fantasier.

Långfredagen är förfärlig. Årets svartaste dag av lidande och död. Men den handlar också om segern, om evangeliet, om frälsningen, om kärleken, om hoppet, ja om allt gott. Vilken underlig dag!

Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän Du var föraktad, vår synd på Dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss Din frid, o Jesus.

SvPs 143:-

SKÄRTORSDAG: MARTIN BERGMAN

Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att Hans stund hade kommit, då Han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och Han älskade dem intill slutet. De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade lagt allt i Hans händer och att Han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde Han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som Han hade bundit om sig. När Han kom till Simon Petrus sade denne till Honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!” Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.” Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Då sade Simon Petrus: ”Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet.” Men Jesus sade till honom: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.” Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade Han att de inte alla var rena. När Han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade Han till dem: ”Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.”

Jh 13:1-17

Det är skärtorsdag, den dag då vi särskilt tänker på nattvardens instiftande, men Johannes skildrar skärtorsdagskvällen utan något om instiftandet. Det är kanske lite förvånande, men inte chockerande. Johannes har för vana att undvika det de andra evangelisterna har och vissa uppgifter han har finns i helt andra sammanhang.

I Johannesevangeliets 6:e kapitel finns faktiskt en berättelse som de andra evangelisterna också har, bespisandet av femtusen män (troligen minst lika många kvinnor och barn också). Till detta kommer ett längre samtal som bland annat innehåller dessa Jesu ord: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.” (Jh 6:53-56) Så man kan säga att det är i det kapitlet det mesta av Johannesevangeliets behandling av nattvarden finns.

Det som Johannes berättar om här berättar dock ingen annan evangelist om. Fotatvagningen är en mycket stark symbol. Det är inget sakrament, eller något annat som behöver upprepas, men på sina håll i den världsvida kyrkan förekommer den. I den romerskt-katolska kyrkan är det exempelvis en vanligt förekommande del av skärtorsdagens kvällsmässa, vare sig det är påven, en annan biskop eller en präst som celebrerar tvättar denne ett antal personers fötter. De vars fötter tvättas ska väljas så att de representerar hela kyrkan i dess mångfald.

Även i nytestamentlig tid förekom fotatvagning. Paulus beskriver kännetecken på den som skulle få ställning som församlingsänka, vilket verkar ha varit en diakonal uppgift för vissa änkor: ”Hon måste vara känd för goda gärningar: ha tagit sig an barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter, bistått nödlidande – ja, på allt sätt vinnlagt sig om att göra gott.” (1 Tim 5:10)

Mer kända är dock de två tillfällen då Jesu fötter blev tvättade:

ˮEn av fariséerna bjöd Hem honom på en måltid, och Han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att Han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom Honom vid Hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste Hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit Honom såg det och sade för sig själv: ’Om den mannen vore profet skulle Han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.’ Då sade Jesus till honom: ’Simon, jag har något att säga dig.’ – ’Säg det, mästare’, sade han. ’Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?’ Simon svarade: ’Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.’ – ’Du har rätt’, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade Han till Simon: ’Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.’ Och Han sade till henne: ’Dina synder är förlåtna.’ De andra vid bordet sade då för sig själva: ’Vem är Han som till och med förlåter synder?’ Men Jesus sade till kvinnan: ʼDin tro har hjälpt dig. Gå i frid.ʼˮ (Lk 7:36-50) Som ofta annars brydde sig inte Jesus om vem hon var, att hon verkar ha varit känd som synderska. Han såg henne och vad hon behövde, Hans förlåtelse.

”Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för Honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med Honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam.” (Jh 12:1-3) Ingen annan förstår hur nära Jesu död och begravning var men Jesus ser framåt när Han beskriver vad Marie kärleksgärning faktiskt betydde: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag.” (Jh 12:7) På långfredagen fanns inte tid för att smörja Honom som det skulle göras

Fotatvagningen i evangelietexten syftar också bortom sig själv på åtminstone ett, kanske två sakrament, dopet och avlösningen.

Att den som tvättats ren en gång är grundläggande ren är en tanke som väl passar in på dopet. Dopet ger oss del av Kristi rättfärdighet vilket i Uppenbarelseboken uttrycks så här: ”Och en av de äldste sade till mig: ʼDessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?ʼ Jag svarade: ʼDu vet det, herre.ʼ Han sade till mig: »Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar Honom dag och natt i Hans tempel, och Han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.ˮ (Upp 7:13-17)

Kläder tvättade och gjorda vita i Lammets blod. Tanken att synden är något som ska tvättas bort var och är inte ny. Dopets vatten renar, rentvättade i Hans blod, Hans rättfärdighet, är vi rena i Herrens ögon.

Dock, smutsen som besvärar, både oss och andra, den som vi ständigt drar på oss, det där fallen vi inte verkar kunna undvika, de vi dras till och de vi upptäcker först när det är för sent att undvika det som hänt, vad ska vi göra åt dem? Fötterna behöver tvättas, åter och åter. Så bönen om förlåtelse är en del av den bön Jesus har lärt oss. Vi ber och Herren svarar. När vi tar emot Herren Jesus i nattvarden ger Han sig själv och med Honom många gåvor. Han talar själv i instiftelseorden om kalken med Hans blod ”utgjutet för många till syndernas förlåtelse”.

Förlåtelsen ges dock helt direkt i avlösningen, förlåtelseorden uttalade på Jesu uppdrag. I nya testamentet berättas det tre gånger hur Han delar ut uppdraget till sina lärjungar, liksom här: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (Joh 20:23)

Den förlåtelse Jesus ger sin kyrka i uppdrag att förvalta har kyrkan uppdragit åt ämbetet och den förvaltas i vår och många andra kyrkor av biskoparna och prästerna. Dels uttalas förlåtelsen i det allmänna skriftermålet som vanligen förrättas i början på varje mässa. Skriftetalet följs där av syndabekännelsen och på den kommer avlösningen – förlåtelsen given på Jesu uppdrag. Den ges också i bikten, där själasörjare och den biktande möts och syndabekännelsen också där besvaras av avlösningen.

Vad handlar då denna dag, denna kväll om? Att Jesus ger sig själv för oss och till oss, i nattvarden och på andra sätt.

O Jesus, än de Dina Du vill omkring Dig se och av Din bittra pina en salig frukt dem ge. Dem in i döden älskar Du och i Din Faders rike vill möta dem ännu.

Dock vill Du än på jorden bland oss ock stiga ner. För oss ett offer vorden Dig själv åt oss Du ger och säger, evigt mild och god: ”Tag, det är min lekamen, och tag, det är mitt blod.”

Dig, Jesus, än vi höra i dessa dyra ord. Oss alla vill du göra till Dina vid Ditt bord; oss alla, då Du brödet tog, Du slöt intill det hjärta som för oss alla slog.

Det hjärtat, som i nöden den armes tillflykt var, som bad för oss i döden och våra synder bar, det hjärtat än med frid och tröst, med salighet från höjden här nalkas trogna bröst.

Du kommer, kärleksrike, ännu i Herrens namn och för oss i Ditt rike emot en Faders famn, en Faders, som förlåta vill de barn Du återlöste och som Dig höra till.

Dig vilja vi tillhöra, o Jesus, till vår död och Herrens vilja göra i medgång som i nöd. Då blir Du när oss alla dar intill vår levnads ände, som själv Du lovat har.

SvPs 70:-

PALMSÖNDAG: MARTIN BERGMAN

Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ˮGå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.ˮ De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ˮVarför tar ni åsnan?ˮ De svarade: ˮHerren behöver den.ˮ Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett:

ˮVälsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.ˮ

Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ˮMästare, säg åt dina lärjungar att sluta.ˮ Han svarade: ˮJag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.ˮ

Lk 19:28-40

Vem som är huvudpersonen i denna berättelse är klart, men låt oss inte glömma en viktig och stolt birollsinnehavare – en ung åsna. Åsnor är inte människor, men kloka så låt oss ett ögonblick stanna inför åsnans perspektiv. Den här unga åsnan hade nog hoppats på ett hyfsat liv med god mat, inte så mycket eller inget våld alls och rimligt tunga bördor. Och så leds man till sin förste ryttare och det är alltets Herre och känner i hela sin kropp vilket hedersuppdrag detta är. ˮTänk, också människorna har upptäckt vem det är som kommer. De jublar! De sjunger! Märker de att jag i stolthet håller min svans högt? Tänk, det är Han, Han vars mamma mormorsfarmorsmormor bar till Betlehem!”

Nej, julevangeliet talar inte om någon åsna, men den höggravida Maria hade haft det svårt att gå den långa vägen och profeten säger: ”Oxen känner sin husbonde och åsnan sin Herres krubba, men Israel känner inte sin Herre, mitt folk har inget förstånd.” (Jes 1:3)

Och den unge killen som Jesus red på nämns också i en profetia: ”Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är Han, seger är Honom given. I ringhet kommer Han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.” (Sak 9:9)

Fantasier, tänker Du kanske. Inte kan man veta vad en åsna tänker och huruvida två åsnor hade släktband. Nej, men bygger vi inte för mycket på dem så kan fantasier både vara trevliga och hjälpa oss att uppmärksamma detaljer vi annars inte tänker på. Och att åsnor har intellekt och själsliv har vi bibelord på som kanske handlar om en mycket, mycket tidigare släkting 12-1400 år tidigare. Texten handlar i första hand om Bileam som var någon form av profet som Herren anlitade. Samtidigt var han inte pålitlig och i nya testamentet beskrivs han som girig. Profeter är inte perfekta, de är människor som alla andra. Tänk på Jona som svarade på Guds kallelse att resa till Nineve med att försöka resa åt andra hållet till den kända världens ände. Denna ängel var antagligen där för att inskärpa hos Bileam att han skulle säga det han fick från Herren och inget annat. Och hans åsna är klok och förstår mer av vad Herren gör än Bileam.

ˮPå morgonen steg Bileam upp, sadlade sitt åsnesto och följde med de moabitiska hövdingarna. Men hans resa väckte Herrens vrede, och Herrens ängel ställde sig i vägen för Bileam, där han kom ridande på sin åsna med två tjänare i följe. Åsnan såg Herrens ängel stå mitt på vägen med draget svärd. Hon vek undan och gick ut på åkern, och Bileam slog sin åsna för att få henne upp på vägen igen. Herrens ängel ställde sig då i en trång passage mellan två muromgärdade vingårdar. Åsnan såg Herrens ängel och tryckte sig mot muren, så att Bileams ben kom i kläm, och han slog henne ännu en gång. På nytt gick Herrens ängel i förväg och ställde sig på ett ställe där det var så trångt att det inte gick att vika åt sidan, vare sig åt höger eller åt vänster. Åsnan såg Herrens ängel och lade sig ner under Bileam, som blev rasande och slog henne med sin käpp. Då öppnade Herren åsnans mun, och hon sade till Bileam: ʼVad har jag gjort dig? Det är tredje gången du slår mig.ʼ Bileam svarade henne: ʼDu gör mig till åtlöje. Om jag haft svärdet med mig hade jag dödat dig.ʼ Åsnan sade: ʼJag är ju din egen åsna, som du alltid har ridit på, ända till denna dag. Brukar jag göra så här mot dig?ʼ – ʼNejʼ, svarade han. Då öppnade Herren Bileams ögon. Han såg Herrens ängel stå på vägen med draget svärd, och han föll ner på sitt ansikte inför honom.ˮ (4 Mos 22:21-31)

Så nog om åsnor och profeter. Låt oss lyssna till Honom som vi kallar konung, präst och profet då Han fullbordar dessa ämbeten så som de ska vara – och här talar profeten: ˮUnder vandringen upp mot Jerusalem samlade Jesus de tolv lärjungarna omkring sig och sade till dem på vägen: ʼVi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma Honom till döden och utlämna Honom åt hedningarna för att Han skall hånas och pryglas och bli korsfäst, och på den tredje dagen skall Han uppstå.ʼˮ (Mt 20:17-19) Matteus, Markus och Lukas berättar att Jesus sade ungefär detta tre gånger och reaktionen är tydlig. Lärjungarna blir chockerade och vill inte tro på det Jesus säger och de verkar inte heller ha ordentligt registrerat orden om att Han skulle uppstå då de efter uppståndelsen måste gång på gång övertygas.

Jesus visste dock vad som skulle hända. Vi kan läsa om Hans vånda inför det som skulle komma, kanske allra tydligast i Getsemane: ”I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken.” (Lk 22:44) Dock, Han red in i Jerusalem som fredens Konung, som Frälsaren, Honom som hela skapelsen längtar efter. Och skulle inte människorna vara så kloka att de sjöng sången som välkomnade Honom så skulle minsann stenarna ropa. Åsnor, stenar, hela skapelsen välkomnar Han som kommer, Frälsaren, alltets Befriare. Alla utom vissa människor som har svårt att förstå. En gång ska dock alla ha förstått: ”Därför har Gud upphöjt Honom över allt annat och gett Honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära.” (Fil 2:9-11)

ˮUpp mot Jerusalem.ˮ Hur många har inte velat kunna säga det? Jerusalem är staden som är viktig för tre världsreligioner.

Al-Aqsamoskén är islams tredje viktigaste plats. En viktig anledning till att den är så central är att den ligger i det gamla tempelområdet och många av bibelns, särskilt det gamla testamentets, stora namn anses som profeter också i islam. Muhammed påstås också under en viktig nattlig resa ha besökt både Jerusalem och himlen.

För judendomen är tempelområdet ännu viktigare. Sedan det händelseförlopp som brukar kallas Josias reformation på 600-talet f Kr som vi läser om i 2:a Kungabokens kapitel 22-23 var detta Israels enda tempel. Där verkade prästerna och förrättade offren fram till dess staden förstördes år 70 e Kr. Ett stycke av tempelområdets västra mur nära platsen för templet, av många kristna kallad ”Klagomuren”, är i dag en viktig plats för bön. Innan templet förstördes var det mycket som bara hände där. Alltså reste många till Jerusalem för de stora högtiderna eller flyttade dit. I Apostlagärningarna hör vi om den skara som på pingstdagen hörde apostlarna förkunna: ”Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber”. (Apg 2:9-11)

Islam och judendomen innan templets fall har gemensamt tanken på den närmast nödvändiga resan till den heliga platsen. Visst har pilgrimsresor till platser som Jerusalem, Rom, Santiago de Compostela, och närmare, Nidaros varit viktiga för kristna, men de har sällan ansetts som nödvändiga, och då endast för vissa personer som botgöring för allvarliga synder som biskopsmord. Visst åker många av oss kristna gärna till Jerusalem, men det är inte nödvändigt.

Det finns mycket att se i staden. Den heliga gravens kyrka innehåller i sig själv kullen Golgata och några tiotals meter därifrån den tomma graven. Inte långt från Getsemane finns Fader vårkyrkan, där Herrens bön finns i mer än 170 språk på några väggar. Uppräkningen kan fortsätta.

Ett besök kan vara väldigt viktigt, men reaktionerna varierar. 1898 besöktes Jerusalem av två nordiska biskopar. Knut Henning Gezelius von Schéele av Visby blev mycket rörd av den fromhet han såg, som kvinnan som själv kysste stenen i graven, men som också lyfte sitt barn så att dess läppar kunde röra stenen. 1900 grundades, på hans initiativ, Svenska Jerusalemsföreningen, som bedriver undervisning och sjukvård i Palestina. Anton Christian Bang av Kristiania (Oslo) reagerade annorlunda. Utsikten från Olivberget berörde honom djupt, men nästan allt annat han mötte såg han som förstörelse, smaklöshet och barbari. Det var underbart att vara i Jerusalem, men den uppståndne Kristus var inte där. Två biskopar, två upplevelser. Kan Du resa dit, så hoppas jag att dina upplevelser liknar von Schéele.

Men vi är inte tvungna att resa dit. Herren kommer till oss. När Jesus red in i Jerusalem ropade man ˮVälsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.ˮ Sedan åtminstone 500-talet hör till mässan sången, vars text, hämtad från några bibelställen, har varit påfallande oförändrad: ”Helig, helig, helig. Herre Gud Sebaot. Himlarna och jorden är fulla av Din härlighet. Hosianna i höjden. Välsignad är Han som kommer, i Herrens namn. Hosianna i höjden.” Han kommer. När vi sjunger detta kommer Han strax att i konsekrationen förvandla brödet och vinet så att det också är Hans kropp och blod, så att vi, ytterligare några minuter senare får ta emot Honom i oss.

Han kommer! Jerusalem lockar förvisso, men Jesus är inte bara där. Han kommer också till oss.

Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång. Du är väntad av alla, du är vår Herre och broder, ingen varit och är älskad, välsignad som du.

Där du rider på gatan lägger man kläder, strör palmer. Runtomkring dig hörs rop, stadens och gatornas sång. Träden, stenarna sjunger, jorden och himlen dig prisar. Änglar sjunger med oss: du är vår glädje och frid.

Går mot lidandet, döden, går mot uppståndelsen, ljuset, hem till Gud, och hos Gud beder du alltid för oss. Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång.

SvPs 443:-

KYNDELSMÄSSODAGEN: MARTIN BERGMAN

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de Honom till Jerusalem för att bära fram Honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med Honom som det är sed enligt lagen, tog han Honom i famnen och prisade Gud och sade:

ˮHerre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.ˮ

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om Honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ˮDetta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.ˮ

Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med Honom.

Lk 2:22-40

 

Fyra gånger ser vi ordet lag och en gång lagen i texten, och Jesu omskärelse i versen innan handlade också om att uppfylla lagen. Bilden är klar. Jesus, om än i barndomen barnet, oftast i moderns famn, är på väg att uppfylla sitt frälsningsverk genom att i allt fullgöra lagen.

Det kom dock att även hända annat i templet. Den unga modern med sitt barn möttes av två gamla människor. Hanna var åttiofyra. Om vi betänker exempelvis dåtidens sjukvård så hamnar vi nog inte helt fel om vi säger att hon var lika sällsynt ålderstigen som en hundrafemåring är i dag. Hur gammal Symeon var vet vi inte, men uppenbart är att han trodde att hans egen död inte var så långt borta, vilket då vi inte hör om någon sjukdom troligen betyder att han inte var någon ungdom även om han inte uppnått Hannas höga ålder. Ska vi gissa på sjuttio?

Ganska ofta har vi i våra dagar svårt att uppskatta erfarenheten. Visst kan den som varit med länge ha svårt att anpassa sig till nya företeelser, vanor eller regler, men den som varit med länge, vare sig det är i livet eller i en uppgift eller i något annat som en viss situation, har sakta samlat in decennier av erfarenheter och är därmed i en annan situation än den som inte varit med lika länge.

Ibland beskrivs Johannes döparen som den siste profeten. Det är inte helt korrekt. Man kan kalla honom det gamla förbundets sista profet som föddes sex månader innan Frälsaren Jesus Kristus och åter och åter profeterade om Han som skulle komma, Han som kom och som han själv mötte. Han profeterade om Jesus och om vad Han skulle göra och han pekade på Honom och sade: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd.” (Jh 1:29), ord som vi citerar sjungande i mässan: ”O Guds lamm som tar bort världens synder.”

I nya testamentet hör vi om profeter och profetian som den helige Andes gåva i kyrkan. Paulus skriver: ˮI sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har Han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal.ˮ (1 Kor 12:28)

Från församlingen i Antiochia finns också några notiser om deras verksamhet: ˮVid denna tid kom några profeter från Jerusalem till Antiochia. En av dem, som hette Agabos, lät genom Andens ingivelse förstå att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen – den inträffade också under kejsar Claudius.ˮ (Apg 11:27-28) ˮI församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul.ˮ (Apg 13:1)

Agabos fungerade alltså ungefär som vi skulle vänta oss en profet, men av exemplet och förekomsten av ett antal med profetians gåva och uppgift i en församling så var profetiorna till skillnad mot de gammaltestamentliga skriftprofeternas ibland ganska långa profetior. Kanske längst är den profetia som upptar kapitel 40-48 i Hesekiels bok.

Didache är en intressant bok med okänd bakgrund. En del menar att den är skriven inte särskilt sent under det första århundradet, alltså några decennier efter pingsten, medan andra bedömer den till att vara från andra århundradets första hälft. Hur som helst är den gammal och den kunde tidsmässigt kanske varit en del av nya testamentet. I den finns delar av en mässagenda och efter mässans tackbön: ˮTillåt profeterna att tacka så mycket de vilja.ˮ (Didache 10:7 (Olof Andréns översättning))

Men i Didaches placering av profeternas tal i mässagendan fanns en av de två faktorer som innebar slutet på den moderna profetian. Det är ingen, mänsklig, ordning på profeterna. Tänk Dig själv att mitt i högmässan ställer sig någon upp och börjar tala med dånande stämma. Även bland dem som är öppna för det oväntade skulle nog sådana överraskningar snart leda till tankar som: ”Tala då, men var kortfattad och relevant.” Liturgisk ordning och profetisk oordning skapade en möjlig konflikt. En annan och kanske än värre var att så kallade profeter ibland var villolärare. Flera villolärare startade sin verksamhet som falska profeter vilka vi varnas för: ”Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna, ty Han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud.” (1 Joh 4:1-6)

Åtminstone fram till mitten av 100-talet förekom det i kyrkorna att förutom biskopar och präster även profeter lät sin stämma ljuda, men snart tog det nog slut och när Egeria på 380-talet beskrev gudstjänstlivet i Jerusalem nämnde hon inga profeter.

I Jerusalems tempel var dock två profeter aktiva den dag den heliga familjen kom dit.

Symeons första lovprisning kallas i liturgin ofta med sina inledningsord på latin Nunc dimittis. Tidigt i kyrkohistorien skulle den som sång bara förekomma på denna dag, Jungfru Marie kyrkogångsdag. Så småningom kom den dock i tidegärden att förknippas med det som nu är kvällens avslutande bön, completorium. Då får Symenons avslutande ord i första hand vara ett avsked från dagen i stället för från livet.

Dock, Maria och Josef, och också vi får förstå den främst som en sång om att han sett frälsningen, ja, Frälsaren, den lille pojken han höll i sin famn. Samtidigt talar han om att gå hem i frid, verkar mena att hans liv snart är slut och att det inte finns något mer han längtar efter. Det låter sorgligt, men vi kan också förstå det mer positivt som att han menar att hans liv nu mött sitt utlovade mål. Visst kan han fortsätta leva, men det behövs inte. Nu har han fått hålla alla folks frälsare i sin famn. Nu fick han välsigna den heliga familjen.

Symeons ord om alla folk och hedningarna är speciella då det är det första gången i Lukasevangeliet som det tydligt sägs att Jesu verk och den frälsning Han är berör andra än Israels folk. Ja, Jesus är sänd till alla, men som laguppfyllelsen och att Hans fasta anhalter på vägen till Jerusalem, Betlehem, Nasaret och Kafarnaum, var judiska orter visar att där skulle frälsningsverket börja för att evangeliet sedan skulle sprida sig över världen.

Symenons senare ord var riktade till Herrens moder Maria. Det var en mörkare profetia om hur alla inte skulle ta emot hennes Son utan Han skulle väcka strid, ja även inom individerna och, verkar det, inom Maria själv. Hon fick ju kanske knappt fyrtio år senare uppleva vad som nog är en förälders värsta mardröm när hon såg sitt barn plågas till döds inte kunde göra något åt det.

Nog kan vi tänka oss att Symeon för Marias del hänsyftade främst på sorgen men när han talar om svärdet kan man undra om Hebreerbrevets författare blev inspirerad av berättelsen även om svärd inte är ett ovanligt ord i bibeln ofta syftande på krig, strid och förföljelse: ”Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.” (Hebr 4:12-13)

Som Jesus vände korset från hemskt avrättningsredskap till frälsningens verktyg och symbol vänds här svärdet från skadande till rannsakande. Visst vet Gud vad vi döljer i våra hjärtans djup, men avslöjas det för oss av Guds ord så hjälper det oss till exempelvis befriande syndabekännelse.

Tyvärr får vi inte höra Hannas ord, men vi kan ana en ton av glädje när hon lovprisade Herren och förkunnade evangeliet för säkert förbluffade tempelbesökare. Visst skulle det varit roligt att vara med?

Jungfru Maria, jungfru Maria, min Herres mor, vandrade varligt med barnet i famnen till kyrkans kor.

Jungfru Maria, jungfru Maria bar världens ljus. Lyfte det i sina händer och bar det till Herrens hus.

Evigt det ljus som jungfru Maria till templet bar, lyser för folket som vandrar i mörkret med låga klar.

SvPs 479

FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN: MARTIN BERGMAN

Sedan befallde Han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan Han skickade hem folket. Så snart Han hade gjort det gick Han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var Han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom Han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se Honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ˮLugn, det är jag. Var inte rädda.ˮ Petrus svarade: ˮHerre, om det är Du, så säg åt mig att komma till Dig på vattnet.ˮ Han sade: ˮKom!ˮ och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ˮHerre, hjälp mig!ˮ Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ˮDu trossvageˮ, sade Han. ˮVarför tvivlade du? ˮDe steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för Honom och sade: ˮDu måste vara Guds Son.ˮ

Mt 14:22-33

 

Flera av Jesu lärjungar var vana fiskare. Detta var deras sjö. Här var de vana och visste vad man skulle vänta sig. Tyvärr kunde man också vänta sig svåra stormar. Det blev en lång natt. Hur skulle det gå? Utmattade i mörkret såg de något alldeles orimligt. På vågor åtminstone någon meter, kanske flera, höga och djupa av stormen kom någon lugnt promenerande, upp och ned och ned och upp. Man kunde bli sjösjuk bara av synen. Så omöjligt, vem kan göra detta? Kanske ett spöke!

Nej, det var inget spöke.

Jesus presenterade sig, betonande orden ”Jag är” så antydande vem Han är. Förvisso är Han Marias Son, människa som vi, men Han är också Faderns Son, Gud, ja sann Gud, som vi säger i en av våra trosbekännelser, med de orden byggande en försvarslinje mot att Han bara har namnet Gud och inte gudomens verklighet, som en del människor i vår tid ges namnet Jesus. Inte är det fel att ge Frälsaren namn till en människa, men när det gäller Sonen är det viktigt att försvara bekännelsen av vem Han är.

Mose fick höra namnet vid sin kallelse i öknen, vid Sinai: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” (2 Mos 3:14)

Mose var ensam i öknen när Gud talade, ropade till Honom ur en till synes brinnande törnbuske. Jesus sökte ensamheten, Nej, Han sökte gemenskapen. Vi får höra att Han bad, men det är ju mer än så. Fadern och Sonen talade med varandra och den helige Ande medverkade säkert. En överläggning, ett kärlekssamtal inom Treenigheten. Troligen drog sig Jesus inte undan för att hålla det hemligt för oss, men spelar det någon roll? Vi skulle nog ändå inte ha begripit något av det.

De samtalade på berget. Ett av bibelns många heliga berg. Sinai eller Horeb där Mose kallades och sedan fick lagen, där lagens förbund slöts och dit Elia gick för att möta Herren. Karmel där Elia mötte och besegrade Baalsprofeterna. Sion, kullen där staden och templet kom att ligga. Och så de märkliga bergen i nya testamentet, som saknar namn, men som är viktiga. Förklaringens berg, himmelsfärdens berg, förkunnelsens berg och så detta och andra som vi nog får kalla bönens berg. Och så det mäktigaste och viktigaste av alla berg – den lilla kulle som kallas Golgata. Men frestelsens berg, som djävulen tog med sig Jesus upp på då? Förvisso, men det var Jesus som segrade där, djävulen gav upp och änglar kom och betjänade Jesus. Nej, bergen är Herrens, liksom öknen, liksom slätterna, liksom haven, liksom städerna – allt är Hans.

På sina ord blev Jesus igenkänd och Petrus hävde som så ofta upp sin röst. Han var ju naturligen lärjungarnas talesperson. Och när han vid ett senare tillfälle bekände Jesus sade denne: ˮSalig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.ˮ (Mt 16:17-19)

Petrus är klippan, kyrkans ledare. Han är den som talade vid pingsten i Jerusalem. Han är den som vid avgörande ögonblick tar initiativ till viktiga beslut. Han är också ibland den impulsive som kommer med förslag. Så var det ute på sjön. Kan Mästaren gå på sjön kan Han väl lära mig också att göra det?

För Petrus var det vinden som drog i hans kroppsdelar och kläder som blev ett problem och en fråga: Hur ska det gå? Sjunker jag snart? Att känna att benen eller jorden eller vattnet inte bär är en otrevlig upplevelse. Fysiskt eller bildligt är det nog något alla upplever någon gång. Och bildligt talat handlar det ofta om en själv. Jag behöver klara detta, men det går inte. Vad ska jag göra?

Vinden, vattnet, jag själv – kanske var det så Petrus tänkte. Gjorde han så var det någon han momentant glömde. Hur det nu var: Jesu diagnos var klar. Orsaken Petrus sjönk var tvivel. Tvivel på Jesus på något sätt. Tvivel på Hans ord, tvivel på Hans löfte, tvivel på Hans makt eller tvivel på att Han verkligen var den Han strax skulle bekännas som? Vi vet inte, men vi vet att tvivel enligt Jesus försvagar inte bara vandrande på sjöar utan så mycket annat: ”Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så.” (Mk 11:23)

Visst tvivlar vi och visst får vi som Petrus be: ˮHerre, hjälp mig!ˮ Bön, så mycket annat finns inte att göra mot tvivel. Själva kan vi inget göra. Att inte lita på sig själv är vettigt, men att sjunka är signifikant och förfärligt. Samtidigt kan vi se något grundläggande fromt i Petri upplevelse, som ett avklädande. Storfiskaren och i framtiden apostlafursten Petrus står framför Jesus som endast Petrus. Den store Petrus blir den lille Petrus. Beroende av den vuxnes hjälp som ett litet barn.

Petrus ropar till Sonen, Jesus, om hjälp. En benämning som används om de kristna är Guds barn. Vem är då Sonen, är Han vår storebror? Ja, varför skulle vi inte kalla honom det? Han är den som kommit för att rädda oss och Hans utsträckta hand till Petrus påminner oss om Hans andra uträckta händer som när Han tar en död flickas hand och säger ”Stig upp” och hon reste sig, åter levande.

På några ställen, främst de följande, i nya testamentet kallas vi Guds barn:

”Men åt dem som tog emot Honom gav Han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på Hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.” (Jh 1:12-13)

”Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ʼAbba! Fader!ʼ Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar Hans lidande för att också få dela Hans härlighet.” (Rm 8:14-17)

”Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. Världen känner oss inte, därför att den aldrig har lärt känna Honom. Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när Han uppenbarar sig kommer vi att bli lika Honom, ty då får vi se Honom sådan han är.” (1 Jh 3:1-2)

Ett barn föds och ett Guds barn föds i dopet. Ett nytt liv tänds. Den helige Ande ges. Vi blir del av den osynliga och verkliga kyrka som är Kristi kropp och där Han är kroppens huvud.

Bortom födelsen finns målet – en evighet av gemenskap med Herren. Dock är det livet innan dess som vi mest behöver tala om. Ett barn växer till. Ett barn lär sig ett och annat. Men så ofta behöver man ett stöd, någon som bär en. Så är det med oss och vår himmelska Förälder. Vi behöver inte ens vara så välformulerade som Petrus, ett ʼHjälp!ʼ räcker.

Ett ʼHjälp!ʼropat till Herren, behöver en bekännelse av sin tro vara så mycket längre? I nöden definitivt inte, men det är gott för oss och definitivt för kyrkan om trons bekännelse bevaras. Vi hörde lärjungarnas bekännelse i båten sedan det blivit lugnt. Lite senare kom Petrus att svara mer utvecklat: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” (Mt 16:16)

När vi i kyrkan bekänner så använder vi en än mer utvecklad form. Kyrkan har samlat ihop bekännelsens viktigaste partier i den, men den liknar i sitt centrum lärjungarnas bekännelse – en bekännelse till Jesus Kristus, Guds Son, vår Frälsare. Visst behöver vi hela bekännelsen, men det viktigaste och mest ifrågasatta och därmed mest i behov att tydliga och trotsiga formuleringar är Jesus och Hans frälsningsverk: ”Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud.” (1 Jh 4:15)

 

O Jesus Krist, som mänska blev att liv åt världen giva. Det var Din kärlek som Dig drev. Vårt hopp Du ville bliva. Du såg vår synd och stora nöd. Oss förestod en evig död. Helvetet låg där öppet.

Då måste Du förbarma Dig och vara vid vår sida. När Satans makt oss drog till sig Du ville för oss strida. Du kom till oss i världen ned och vann åt oss en evig fred genom Din död och pina.

Du sade till oss: Kom i tro. Du oss med Gud försonar. Ty Du är både mild och god och vill oss alla skona. Tror vi på Dig och vad Du sagt, finns här i världen ingen makt som oss från Dig kan skilja.

Så är Du nu vår broder kär oss till stor fröjd och ära, och vill oss alltid vara när vad kan vi mer begära? Var får vi bättre tröst ifrån? Vår broder är Guds ende Son. Vem kan oss nu fördärva?

Pris vare Dig evinnerlig! Det var Din nåd som gjorde oss till Guds barn och ett med Dig, o Kristus, Du vår broder. Så gläds nu alla och envar och prisa Gud för vad Han gav. Han är vår käre Fader.

SvPs 33

TREDJE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN: MARTIN BERGMAN

Han kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där Han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp Honom och bad Honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ˮOm ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.ˮ Ämbetsmannen sade: ˮHerre, kom innan mitt barn dör.ˮ Jesus svarade: ˮGå hem, din son lever.ˮ Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ˮI går vid sjunde timmen lämnade febern honom.ˮ Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ˮDin son leverˮ, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när Han hade kommit från Judeen till Galileen.

Jh 4:46-54

Något som vi nog gärna inte vill tänka på kan när som helst ta över. Döden kan bli ett tydligt hot eller en förfärlig realitet.

Det hade drabbat en familj i Kafarnaum. En liten son var väldigt sjuk, ja, döende. Hemska tider, man måste se sanningen i vitögat. Snart är han död. Finns det inget att göra?

Jo, den där Jesus, kanske. När Han bodde i Kafarnaum botade han massor av sjuka. Några bröt till och med upp taket på Hans hus för att hissa ned en lam som sedan gick sin väg. Men nu är Han inte här, men Han har tydligen kommit åter till trakten. Var? Vet någon? Ryktena går, men det starkaste talar om Kanatrakten, några mil bort. Pappa ger sig av så fort han kan, men säger åt tjänstefolket att hör de något annat skall någon av dem ge sig i väg. Jesus måste hittas! Något annat hopp finns inte!

Så blandas förtvivlan och försmaken av sorgen med hoppet. Det ser hopplöst ut, men kanske. Vi kan tänka oss hur fort pappan skyndar sig uppåt bergssidorna och hur kortfattat han frågade alla han mötte om nyheter om var Jesus kunde vara. Till sist så fick han syn på en liten folkmassa tydligt samlade kring en man och han var framme. Så fick han löfte om undret! Och på vägen hem möttes han av budet – så var det! Hans son var på väg att bli frisk. Han skulle inte dö.

Ett underbart budskap, men ett som inte alla får. Döden blir ofta inte bara ett hot, det blir en verklighet. Och i dessa dagar förekommer förvisso under, men de är inte lika vanliga som när Jesus gick omkring och de blir aldrig tillräckligt vanliga till den dag då Han kommer åter, Han som säger: ˮVar inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.ˮ (Upp 1:17-18) Den dagen ska alla döda uppstå och alla möta Honom som Jesus själv säger: ˮTy liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och Han har gett Honom makt att hålla dom, eftersom Han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra Hans röst och gå ut ur demˮ. (Jh 5:26-29) Jesus är den levande, Han som äger livet och när Han själv frigjort sig från döden besökte Han dödsriket för att proklamera sin seger och göra det känt att tiden kommer när detta rike först töms och sedan upphör att existera. Döden är besegrad och snart kommer den inte att finnas mer.

Det är mycket vi inte vet. Vi vet inte exakt vad denne man i kunglig tjänst gjorde. Var han militär så var han inte jude, men han kan ha haft en annan tjänst och då är det helt osäkert med hans bakgrund. Vi vet inte heller var Kana låg. Flera möjliga kandidater har förts fram. Vi vet dock att det avståndet var betydligt då mannen behövde övernatta minst en och kanske två gånger på vägen. Vad vi dock vet är att bland andra tecken beskriver Johannes detta under som signifikant, ʼdet andra tecknetʼ. Det första tecknet var vinundret vid bröllopet i Kana. ˮSå gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.ˮ (Jh 2:11) Några fler numreras inte även om några andra kallas tecken av Johannes: ˮMedan han var i Jerusalem under påskhögtiden kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde.ˮ (Jh 2:23) En del teologer har räknat de under i Johannesevangeliet som skildras mer utförligt för att komma upp i en teckenföljd på sju eller åtta. Oavsett hur man ser på det så verkar bara ett fåtal tecken räknas hos Johannes, det första och det andra, som speciella tillfällen, framför allt sådana som tydligt skapar tro.

Jesus verkar dock snarast efterlysa tro som inte är beroende av tecken. Orden Han sade om detta till mannen från Kafarnaum synes vara inriktade mot en mer generell publik och därmed också till oss. Undren är förvisso viktiga och Jesus vill göra under för vår skull: ˮNär Jesus hörde detta drog Han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter Honom till fots. När han steg i land fick Han se en stor skara människor, och Han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.ˮ (Mt 14:13-14)

Undren ska dock ge oss något mer. Tron är viktig, men också annat kan spela in som vid det där undret när Jesu tak bröts upp. Den historien fortsatte:

”När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.ʼ Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ʼHur kan Han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?ʼ Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ʼHur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag digʼ – och nu talade han till den lame – ʼstig upp, ta din bädd och gå hem.ʼ Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ʼAldrig har vi sett något sådant!ʼ” (Mk 2:5-12)

Inte bara tro alltså – även förlåtelsen är av vikt. Javisst, Jesus vill bota – det är så viktigt, människorna behöver det, men viktigare är att de anar och helst förstår Jesu uppdrag, vem Han är. Och därför verkar Jesus lite frustrerad med frågorna efter tecken. Johannes menar att vissa under på ett särskild sätt är tecken, men Jesus kan svara ganska avvisade på frågor om tecken:

ˮSedan sade några skriftlärda och fariseer till Honom: ʼMästare, vi vill se dig göra ett tecken.ʼ Han svarade: ʼDetta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet. Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona. Söderns drottning skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet, men här finns något som är förmer än Salomo.ʼˮ (Mt 12:38-42)

ʼJona-tecknetʼ – Jona var i den stora fiskens buk, vi brukar tänka oss en val. Profeten Jona hade fått ett uppdrag av Gud som han inte tyckte om så i stället för att resa österut betalade han resan och gick ombord på en båt åt andra hållet, kanske mot sydvästra Spanien och i så fall rimligen så långt man något så när lätt kunde komma västerut. Dock, en av Herren sänd storm var så stark att de andra på båten till sist, på Jonas uppmaning, kastade honom i havet för att blidka Herren. Stormen tystnade och den stora fisken slukade Jona och efter tre dagar och tre nätter spydde den upp Jona på land. Så gick Jona till Nineve och predikade som han blivit befalld och hela staden lyssnade och tog till sig budskapet.

Detta var tecknet Jesus tänkte ge dem, Hans uppståndelses tecken. Det som visar vem Han är och Hans seger. Det var detta som blev verklighet när Han uppstod. Först var graven tom. Där stod i stället två änglar och sade ˮVarför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.ˮ (Lk 24:5-6) Den tomma graven räckte dock inte, när Jesus samma kväll träffade apostlarna fick Han bevisa vem Han var:

ˮMedan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ʼFrid över er!ʼ De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ʼVarför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.ʼ Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ʼFinns det något att äta här?ʼ De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.ˮ (Lk 24:36-43)

Det var inte det enda mötet mellan Jesus och lärjungar. Paulus har den mest utförliga, men inte hetäckande listan: ˮHan visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade Han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade Han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade Han sig också för mig, detta ofullgångna foster.ˮ (1 Kor 15:3-8)

Ja, Han har uppstått! Livet har vunnit. Även när mörkret är djupt finns det ett hopp.

Försoningens dag och uppståndelsens dag har kommit, och allt är förändrat. Gå ut i den! Äg vad i Kristus du har. Den värld som är Hans på dig väntar.

Förtrycket och oken Han bryter itu. I Honom har folken sin frihet. Han fyller vår dag med det eviga nu som är och som var och förbliver.

Ur Golgatamörkret, i påskdagens sol Han kommer. Han är i dem båda. I mörkret där ångesten råder Han bor. Han ger oss uppståndelsens morgon.

SvPs 601

ANDRA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN: MARTIN BERGMAN

Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om Hans verk. Dag talar till dag därom och natt undervisar natt. Det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord. Där har Han rest ett tält åt solen, den liknar en brudgum som lämnar sin kammare, en hjälte som gläds åt att löpa sin bana. Den stiger vid himlens ena ände och når i sitt kretslopp den andra. Ingenting är gömt för dess glöd.

Ps 19:2-7

Två vänner färdas genom svensk natur. Den ene trivs i skogen och ser fascinerat på hur olika det ena och det andra trädets stam och grenar växer hit och dit täckta mer eller mindre av lavar. Den andre utbrister när de kommer över en kulle och ett landskap av åkrar och ängar kryddat med några bondgårdar brer ut sig framför dem: ˮOh, så vackert!ˮ

Tänk vad vi kan förstå naturen, klippor, jord hav, svampar, växter, insekter, fiskar, fåglar, däggdjur, människor och allt annat så olika. Vad vi människor dock sällan är fundamentalt osams om är att vi människor har större möjligheter än andra skapade varelser att påverka den miljö vi berör. Däremot kan vi vara djupt oeniga om det uppdrag vi har gentemot varandra, mot Guds skapelse.

I de första två skapelseberättelserna finns lite olika beteckningar på människans uppdrag. Vi är härskare enligt 1 Mos 1:26 och 28 medan vi enligt 1 Mos 2:15 är brukare och vårdare. Men är det egentligen någon skillnad – en klok och god härskare utnyttjar inte utan låter allt samarbeta till alltets bästa, så gott det går, alltså brukar och vårdar. Men är människan en klok och god härskare?

Och i denna skapelse, fördärvad av syndafallet, också det människans ansvar, är det inte lätt att få det rätt. Snarast omöjligt, då vi människor lätt kan konstruera konflikter där rätt står mot rätt.

Det kan ankorna i Ankeborg också. Om jag minns rätt, och nu kommer jag att berätta en historia ur minnet så fakta stämmer kanske inte, publicerades denna berättelse i Kalle Anka & Co för många år sedan. Farbror Joakims affärsimperium har börjat producera en mirakeltablett som bland annat gör den som äter den starkare. Knattarnas gröngölingsavdelning använder den och blir så förtjusta att de med glädje är med i en reklamfilm för tabletten. Så går de ut i naturen och kommer till en tidigare orörd skogsjö där det inte alls är som det ska och det tidigare klara och rena vattnet är en sörja. De går till sjöns tillflöde och hittar orsaken, avloppet från en ny fabrik förstör sjön och naturen kring den. De hittar också Joakim där och kräver att han stänger fabriken. Med hänvisning till vinsten vägrar han. Med hjälp av skogens djur saboterar så gröngölingarna fabriken: Kanske täpper de till avloppet? Fabriken börjar så bete sig konstigt och går under. I ruinerna träffar gröngölingarna Joakim och han säger att han inte kommer att återuppföra fabriken. Gröngölingarna jublar, men blir lite mindre glada då Joakim tillkännager att fabriken tillverkat de dundertabletterna de tyckt så mycket om. Dock, med en viss saknad, menar de att då får de väl klara sig med sina naturliga krafter.

Blandningen är också vanlig i litteraturen. Vad händer när människans storverk inte fungerar eller saboteras? Jag minns en bok om en tänkt katastrof i Egypten när Assuandammen brister och fyra svenska om katastrofen när dammen vid Porjus brister. Den dammen i sig är också en berättelse. 1909 avsattes Stora Sjöfallets nationalpark. Med början 1919 inskränktes nationalparken då utbyggnaden av vattenkraften skulle inledas.

Det mörkare temat ha varit ganska vanligt även i annan litteratur, såsom i science fiction, med människor anländande till en okänd planet och genom okänslighet riskerande att förstöra balansen mellan de livsformer som redan finns där, eller i kriminalliteraturen där förstörelse av oersättlig natur eller förfärande och dödande nedskräpning för vinst förekommer.

Från filmen Äppelkriget av Hasse och Tage, med liknande tema, finns sången Änglamark av Evert Taube:

ˮKalla den änglamarken eller himlajorden om du vill Jorden vi ärvde och lunden den gröna. Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill, Låt dem få leva, de är ju så sköna.

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm, Leka tittut mellan blommande grenar. Låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm. Låt fiskar simma kring bryggor och stenar. Sluta att utrota skogarnas alla djur! Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa! Låt sista älven som brusar i vår natur Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!ˮ

En politisk diskussion pågår just nu inom EU om klimat, naturvård och ekonomi där ett område för diskussion rör skogarna. Skogsnäringen som är viktig i vårt land kan i den diskussionen ofta påstås stå i konflikt med skogen som nyttig för klimatet, och även, särskilt genom kalhyggena, som hotande växters och djurarters överlevnad. Och går man i vissa svenska skogar kan man uppleva att de snarare är trädplanteringar där man upplever bristen på annat än träden, som exempelvis myrstackarna, som problematiskt. Å andra sidan finns det andra områden i EU där det som kallas skogar, i Sverige snarare skulle benämnas parker. Och detta är bara en aning av ett exempel om hur svår människans roll är. Här många svåra uppgifter och ett viktigt böneämne.

Så skulle vi kunna fortsätta med människans komplicerade förhållande till den övriga skapelsen och hur syndafallet lett oss till att ofta förstöra det vi skulle vårda, men låt oss vända oss till teologin.

I centrum för allt, också våra misslyckanden och strider, står Alltets skapare och Herre och vår roll tillsammans med resten av skapelsen är att vittna om Honom.

Vi hörde Davids sång om hur himmelen och solen vittnar om Herren. I två andra psalmer hör vi om hur olika delar av skapelsen ska lovprisa Jesus när Han kommer åter:

ˮMå himlen fröjdas och jorden jubla, havet brusa och allt det rymmer, marken och allt den bär må glädja sig. Då skall alla träd i skogen jubla inför Herren – se, Han kommer, se, Han kommer för att råda över jorden, råda rättvist över världen, råda trofast över folken.ˮ (Ps 96:11-13)

ˮHavet skall brusa och allt det rymmer, världen och alla som bor i den. Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla tillsammans inför Herren: se, Han kommer för att råda över jorden, råda rättvist över världen, råda med oväld över folken.ˮ (Ps 98:7-9)

Vittnesmål kan vara formad som lovprisning. Varje gång vi i kyrkan bekänner vår tro så är det både lovprisning och bekännelse.

Allt och alla vittnar om Herren förr eller senare. Paulus skriver: ˮAlla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära.ˮ (Fil 2:10-11) Knäna antyder att Paulus menar människor och tungorna antyder i alla fall varelser som i något liknar oss, men egentligen kunde orden handla om allt och alla för alla vill bekänna Herren Jesus när Han kommer som alltets befriare.

Vittna kan betyda olika saker, som att berätta om något man sett. Så var det när en apostlaersättare för Judas skulle utses och Petrus sade: ”Därför måste nu någon av dem som var med oss under hela den tid då Herren Jesus kom och gick ibland oss, från det att Han döptes av Johannes fram till den dag då Han blev upptagen från oss – någon av dem skall vittna tillsammans med oss om Hans uppståndelse.” (Apg 1:21-22)

Vittna kan också betyda identifiera. I Sverige är vi lite ovana vid det för vi har blivit vana att använda legitimationer. I många kulturer och under andra tider har man andra metoder och den allra vanligaste är att någon man redan känner identifierar den okände. Så Faderns röst från himlen säger: ”Detta är min älskade Son, Han är min utvalde. Lyssna till Honom.” (Mt 17:5)

Likaså vittnar Sonen om Fadern vid många tillfällen: ”Den som kommer från himlen vittnar om vad Han har sett och hört”. (Jh 3:31-32) Det som brukar kallas Jesu avskedstal i Johannesevangeliet är en text full av Sonens ord om Fadern, men Jesus talar där också om den helige Andes och apostlarnas roll: ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall Han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början.”(Jh 15:26-27)

Ganska snart, under 100-talet, började det grekiska ordet för vittne, martyr, att få en mer speciell betydelse, den vars vittnesbörd ledde till att man dödades. Vanligen brukar vi bara prata om martyrer från nya testamentets tid och framåt. Stefanus beskrivs då som den förste martyren, men vi går också tillbaka och kallar de av Herodes dödade barnen kring Betlehem protomartyrer. Det finns dock också tidigare martyrer i det gamla testamentet som dessa: ”Två kvinnor fängslades därför att de hade låtit omskära sina pojkar; man hängde de späda barnen vid deras bröst, förde kvinnorna runt staden till allmänt beskådande och störtade slutligen ner dem från muren.” (2 Mack 6:10) Dessa kvinnor och deras söner dödades inte för sina ord utan för sina handlingar.

I vinden ruskar träden. Humlan surrar. Kon råmar. Stenen rullar. Vattnet virvlar. Lovprisning kan se så olika ut Är naturen, när den skadas och dödas av människor, då en samling martyrer? Tveksamt, till martyriet hör förföljare som medvetet dödar någon för avgiven bekännelse och den som utrotar en viss djurart gör knappast det för att dess existens vittnar om Skaparen.

Våra underbara och rikt varierade skapelsevänner vittnar om Skaparen och Hans omsorg. Hur vittnar vi?

Låt oss glada och i tro tacka Gud ty han är god. Hans barmhärtighet och nåd genom alla släkten går.

Han är den som med sitt ord skapat himmel, hav och jord. Hans barmhärtighet och nåd genom alla släkten går.

Han oss kallat och valt ut till att bli hans sändebud. Hans barmhärtighet och nåd genom alla släkten går.

Han oss hjälper när han ser att vi inte orkar mer. Hans barmhärtighet och nåd genom alla släkten går.

Därför av allt hjärta nu vi tillsammans tackar Gud. Hans barmhärtighet och nåd genom alla släkten går.

SvPs 31

FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN: MARTIN BERGMAN

Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig Ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig Ande.

Apg 8:14-17

Mycket denna söndag handlar om Jesu dop, men här talas det i stället om dop i Jesu namn. I Apostlagärningarna talas det vid fyra tillfällen om dop i Jesu namn eller i Jesu Kristi namn. Hur det egentligen gick till vid de tillfällena, vilken formulering som användes, vet vi inte, men vi vet att mycket snart kom dopet att förrättas som Jesus befallt med orden: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Kyrkan har sedan åter och åter betonat att så ska det genomföras.

Jesus döptes av Johannes döparen och det är lätt att tro att det dopet och vårt dop är desamma. Så är det inte. Man skulle dock kunna säga att Jesu dop visar på grunden till vårt dop.

ˮSedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ʼDet är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.ʼ Jesus svarade: ʼLåt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.ʼ Då lät han det ske.ˮ (Mt 3:13-15) Människor lyssnade till Johannes förkunnelse om omvändelse och insåg sin syndighet. Vad göra?

Johannes hade svaret: ˮSå uppträdde Johannes döparen ute i öknen och förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop.ˮ (Mk 1:4) Johannesdopet blev en symbol för att nu vänder jag mig från synden och till Gud. Johannesdopet var till sin karaktär närmast som ett högtidligt och ritualiserat nyårslöfte. Innan dopet brukade man dock tala med Johannes och närmast bekänna sin synd.

Här och där i gamla testamentet finns underbara ord om Guds förlåtelse av våra synder: ”Jag, Jag är den som utplånar dina brott, för Min egen skull, Jag minns inte mer dina synder.” (Jes 43:25) ”Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.” (Mik 7:19)

Gud kan naturligtvis göra precis vad som helst, men samtidigt verkar det som om förlåtelsen, även då denna förlåtelse, har sin grund i Kristi försoning som ännu inte hade inträffat. Mystiskt, eller hur? Men, mänskligt att döma är Gud bra på att vara mystisk.

Så vid samtalet, när Johannes vanligen får höra något om den andres synder och troligen antingen svarar med tröstande eller uppfordrande ord, möter han i stället den syndfrie Jesus Kristus, den han redan i sin mammas mage bekänt som Herre och Frälsare. Inte undra på att Johannes ville döpas av Jesus. Så varför döptes Jesus?

Vi kan tänka oss att i denna miljö där folkets synder bekänns döps Jesus för att ta dem på sig. Rättfärdigheten uppfylls när Han går in i sin försoningsgärning. Han säger senare: ”Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över.” (Lk 12:50) Över är det när Han segrat på Golgata och försonat alla synder. Paulus skriver om Kristi frälsningsverk: ”Han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset.” (Kol 2:13-14)

Så är Jesu dop annorlunda än alla andra dop som Johannes utförde och vårt dop är helt annorlunda, men byggande på Kristi försoningsverk och då också Hans dop.

Även om vi döps i den Treeniges namn och i första hand Jesus Kristus är den vi döps till så berör dopet också till stor del den helige Ande. Johannes döparen hoppade över att också kyrkan använder vatten i sin profetia: ˮJag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp Hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld.ˮ (Lk 3:16) Jesus kommer dock ihåg vattnet: ˮSannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.ˮ (Jh 3:5)

I dopet ges den helige Ande, eller? Ja, man kan undra. I texten ovan skedde det märkliga att dopet och givandet av den helige Ande var separerade, först döptes man och sedan lade apostlarna som kommit från Jerusalem sina händer på en bedjande och då fick man den helige Ande. Vid en liknande händelse i Efesos skedde de två handlingarna utan något större tidsavstånd: ˮDå lät de döpa sig i Herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade.ˮ (Apg 19:5-6)

En del tänker inte på innebörden i det som sker, men vid dopen i Svenska kyrkan sker nu handpåläggning och bön om den helige Andes givande omedelbart efter själva dopet: ˮLivets Gud, uppfyll NN med Din helige Ande, och hjälp henne/honom att dag för dag leva i sitt dop.ˮ Det kan vara prästen ensam som lägger sin hand på den döptes huvud, men det kan också vara flera. Personligen tycker jag dess fler desto bättre, bara det inte blir obehagligt för den döpte.

Är det då vid denna bön snarare än vid dopet med vatten som den helige Ande ges? Svaret är både nej och kanske.

Vid ett tillfälle i Apostlagärningarna hände Andens givande innan dopet och Petrus, och senare de andra apostlarna, tog detta som ett tecken på att kyrkan inte bara var något som berörde judarna: ˮMedan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde hans ord. De omvända judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna; de hörde hur dessa talade med tungor och prisade Gud. Då frågade Petrus: ʼVem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den helige Ande alldeles som vi?ʼ Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn.ˮ (Apg 10:44-48)

De som ville begränsa kyrkan till judarna hade detta Jesusord, som vi nu förstår som inte givet som befallning till kyrkan för tid och evighet, utan för situationen innan pingsten: ˮDessa tolv sände Jesus ut, och Han befallde dem: ʼTa inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk.ʼˮ (Mt 10:5-6) Vid pingsten visar den helige Ande också upp sin och hela gudomens gränslöshet genom att låta apostlarna tala på en mängd språk den inte kunde.

Den helige Ande är gränslös också i hur och när Han ger sig till någon, men Han håller löftet att den döpte får del av Honom, även om det kanske, vi vet inte, är så att någon får vänta mindre än en minut tills bönen beds.

Vi har dock som kyrka lärt oss att i många fall be under handpåläggning precis som det var i den tidiga kyrkan: ˮMedan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den helige Ande till dem: ʼAvdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till.ʼ Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem.ˮ (Apg 13:2-3) Vi ber sådana böner vid konfirmation, vigningar till ämbeten och när det kan vara lämpligt, som en förbön för någon som är sjuk.

Nej, ʼvi vet inteʼ är något vi ofta får säga rörande den helige Andes verk. Eftersom den helige Andes närvaro ofta inte visar sig lika tydligt i en människa som i kyrkans barndom, kan vi undra om den finns i oss. I vissa väckelser har man längtat efter det man ofta kallar andedopet, alltså att tungomålstalets gåva ges så att man kan tala i tungor. Visst det är en underbar gåva, men det är inte så att andra, som inte talar i tungor, saknar den helige Ande. Paulus skriver rätt mycket om Andens gåvor, men han menar att andra gåvor är mycket mer nyttiga och därmed eftersträvansvärda än tungomålstalet. ˮGud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er, men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.ˮ (1 Kor 14:18-19)

Som Paulus så är det viktigt att vi inte överbetonar tungomålstalandet. I den text Du nu läser refereras det till många av de ställen i nya testamentet där det nämns. Sedan verkar det ha varit väldigt sällsynt i kyrkans historia ända tills det från tidigt 1900-tal blivit vanligare inom pingstväckelsen och andra karismatiska rörelser.

Dock, som döpta har vi den helige Ande och Han lämnar oss inte utan vill verka genom oss om vi inte säger nej till Hans kallelse. I 1:a Korintierbrevet ger Paulus oss mycket viktig undervisning och uppbyggelse men han förmanar och varnar också för mängder av problem i församlingen, men oavsett hur problematiskt någon beter sig så får de alla höra varför man inte ska använda sin kropp till att synda med: ˮVet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?ˮ (1 Kor 6:19) Alltså, alla döptas kroppar är tempel, tänkta för gudstjänst och i dessa kroppar bor den helige Ande. Vilken gåva! ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte Fadern i himlen ge helig Ande åt dem som ber honom?” (Lk 11:13) Har vi genom dopet redan fått den helige Ande låt oss be att Anden ska hjälpa oss och bruka oss för Guds rikes bästa.

Låt oss sluta med ett av de vackraste orden om allt det underbara Gud gör genom det dop där Han verkar med och i oss:

”Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade Han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den helige Ande. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.” (Tit 3:4-7)

Jag tror på Gud som med sitt ord allt liv på jorden tänder. Jag tror på Jesus Krist, Guds Son, som död till seger vänder. Jag tror att Anden, nära mig, med kraft och råd skall lära mig att möta vad som händer.

Och den som dös till Kristi död med Honom äger livet. Så möt mig, Fader. Låt mitt namn i livets bok bli skrivet. I Kristus allt blir skapat nytt, vår bundenhet i frihet bytt och barnaskapet givet.

SvPs 68:-

TRETTONDEDAG JUL: MARTIN BERGMAN

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ˮVar finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.ˮ När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ˮI Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten:

ʼDu Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.ʼˮ

Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ˮBege er dit och ta noga reda på allt om barnetˮ, sade han, ˮoch underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.ˮ Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, Hans mor, och föll ner och hyllade Honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Mt 2:1-12

Stjärnorna syns väl mot den mörka natthimlen. Bakgrunden till denna berättelse är också mörk. Det var inte utan anledning som Jerusalems invånare blev oroliga. Herodes var till sin natur van vid att ge order om dödande. Han ska bland annat ha beordrat dödandet av sin hustru och tre av sina söner och många, många, fler. Vad en kung som reagerade så på möjliga hot kunde hitta på när han hörde om en nyfödd kung oroade folket.

Stjärntydarna lydde Herren och tog en annan väg hem och folket fick rätt: ˮNär Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna.ˮ (Mt 2:16)

Mot den mörka bakgrunden lyser stjärnan. Som andra stjärnor hängde Gud upp dem på himlavalvet. Den spred jus, men det var inte dess viktigaste uppgift. Hur man tillkännager att något viktigt har hänt varierar. Det är inte så vanligt, men man kan köra förbi skyltar utanför ett hus med texter av typen: ˮTuta för 40-åringen!ˮ Bilar fanns inte och det gällde en nyfödd så Fadern gjorde något Han kan, hängde upp en stjärna – ˮHär är det!ˮ Att stjärntydarnas berättelser ledde till Herodes beslut att döda pojkar under två års ålder gör att man kan fundera på hur tidigt stjärnan hängdes upp på himlen och var det kanske så att hängde på så låg höjd att få stjärntydarna såg den?

Inte var det oväntat att det blev en stjärna. Guds första åtgärd i den första skapelseberättelsen är att skapa ljuset. Och ljuset hör julen till. Lukas skriver om när änglarna kom till herdarna: ˮHerrens härlighet lyste omkring demˮ. (Lk 2:9) Johannes berättar så här om att Sonen skulle födas till vår värld, Faderns Son, evig och sann Gud och Marias Son, född i tiden och sann människa: ˮDet sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.ˮ (Jh 1:9) Jesus själv skulle säga: ˮJag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.ˮ (Jh 8:12) Stjärnan var passande då den visar på ljuset Jesus vars sken vi alla behöver.

Stjärntydarna kom långt bort ifrån. De kallas österländska, mer vet vi inte, men den fromma fantasin har utifrån de tre gåvorna tänkt att de var tre. Då de tydligt kom från ett annat eller från andra länder har de setts som representanter för världen utanför Israel som nu kom för att hylla barnet, Herren. Tidigt sågs de som representanter för Noas söner, Sem, Ham och Jafet, därmed representerande hela världen. I konsten har de därför ibland getts utseenden som ska symbolisera de tre världsdelar man då kände, Afrika, Asien och Europa. Från Betlehem, om än i Asien var det inte så långt borta. Detta världsvida perspektiv har lett till att Trettondagen i Sverige blivit en missionens dag med kollektupptagning till det ändamålet.

Stjärntydarna hade med sig gåvor till den nyfödde kungen. Så vad ska vi komma med? Det vanligaste och nog bästa svaret brukar vara: ”Kom och ge Dig själv till Herren.” Ja, Gud behöver oss till våra uppdrag. De kan vara tydliga som missionärens eller någon som går i kloster. Men det behöver inte se ut så. Sådana kallelser finns, men vi behöver inte nödvändigtvis förändra det yttre bara för att det inre förändras. Även i mindre tydliga uppdrag kan vi gå Guds vägar och tjäna Honom. Det finns nämligen ett missförstånd vi lätt kan hamna i. Paulus skriver: ˮTy av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.ˮ (Ef 2:8) Kommer vi till tro är det Guds verk även om vi tror att vi själva valde samtalet, mässan eller vad det var som förändrade något för och i oss. Om vi nu har någon sådan tydlig upplevelse, många har det inte. Poängen är att allt vi ska göra på Guds uppdrag är Guds verk. Kallelsen kommer. Som en erfaren präst uttryckte det: ”Man ska stanna där man är tills man blir flyttad.” Frågan är om resenären Paulus håller med. Han ger oss dock ett bra exempel på en speciell kallelse: ˮPå natten hade Paulus en syn; en makedonier stod där och bad honom: ʼKom över till Makedonien och hjälp oss.ʼ När han hade haft denna syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, ty vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet där.ˮ( Apg 16:9-10)

Kan vi egentligen komma med några gåvor? Det är tveksamt, men Gud ger oss gåvor, först sådant som dopet, frälsningen och tron, och sedan sådant som vi behöver i vårt arbete för Guds rike. Paulus skriver: ”Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, Han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” (1 Kor 12:4-7) Fortsätter gör Paulus här med att räkna upp vissa av den helige Andes gåvor. Sådana uppräkningar är lite olika och det kanske är poängen. Guds kallelser och gåvor ges till individen. Den enes gåvor är annorlunda än den andres och de får vi acceptera. Vi behövs alla. Från gamla och sjuka kan frågan ställas: ”Och jag då, jag kan inget göra?” Vanligen brukar vi då peka på bönen. Alla kan inte det heller, men det finns inget krav, bara gåvor.

Efter evangeliet i dag fortsätter berättelsen: ˮNär de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ʼStig upp och ta med dig barnet och Hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.ʼ Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och Hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.ˮ (Mt 2:13-15)

Att flytta till Egypten var ingen nyhet i Israels historia. En annan Josef hamnade där och hämtade sedan dit sin far, Jakob också kallad Israel och hans bröder. Familjen blev ett folk som några hundra år senare, ledda av Mose, vandrade sakta åter mot det utlovade landet. Också i samband med Jerusalems undergång 586 f Kr flydde skaror mot Egypten. Kanske gick resan också vid andra tider mot Egypten. När Josef, Maria och Jesus kom till Egypten kan där ha funnits hundratusentals judar. Vi inte vet var i Egypten och i vilket sammanhang de nya flyktingarna vistades, men vi vet att det fanns en livlig judisk miljö i Egypten att anknyta till. Där hade exempelvis Septuaginta, den grekiska versionen av Gamla testamentet, tillkommit.

Den 13 december 1989 fattades ett regeringsbeslut i Sverige som kom att kallas Luciabeslutet och vars avsikt var att kraftigt inskränka möjligheten att få asyl i Sverige. Sedan dess har Sveriges flyktingpolitik ändrats många gånger, men påfallande är att de röster som ofta driver utvecklingen framför sig och många av de beslut som fattas präglas av samma tanke – Sverige ska ta emot färre flyktingar.

Beslutet i adventstid har lett till den sorgliga kyrkliga traditionen att påpeka att med svensk flyktingpolitik skulle Josef, Maria och Jesus inte få stanna i Egypten utan skickas tillbaka. Låt oss lyssna på ett litet stycke ur ett tänkt samtal med en egyptisk gränsvakt tillämpande svenska regler:

ˮNej, ni kan inte få asyl här. Ni är inte utsatta för förföljelse.ˮ

ˮMen Herodes män dödar barn i Betlehemstrakten, om vi åker tillbaka kommer de att döda vår son.ˮ

ˮRegler är regler och då ni inte blivit utsatta för förföljelse kan ni inte få stanna. Vad andra tragiskt nog råkat ut för rör inte ert ärendeˮ

Ungefär så skulle det ha kunnat låta. Men så var det inte. Antagligen gick eller red de genom öknarna tills de kom till de tydligt egyptiska områdena. Och mer var det inte med det.

Juletidens två största högtider är juldagen och trettondagen, med lite olika teman. De kompletterar varandra väl. Till julens glädje och fröjd kommer här mer glädje och hela världens hyllning i Betlehem, men också ett allvar genom de man ofta kallar protomartyrerna, de av Herodes soldater dödade barnen, vars festdag är Fjärdedag jul, den 28e december. Men ur detta och andra mörker stiger ljuset, Jesus världens ljus.

En stjärna gick på himlen fram, på himlen fram, för Österns vise undersam. Halleluja! Halleluja!

Då fylldes de av glädje stor, av glädje stor. Till Betlehem de genast for. Halleluja! Halleluja!

De visste nu att Konungen, att Konungen, var kommen hit från himmelen. Halleluja! Halleluja!s

Den gåva de åt Jesus gav, åt Jesus gav, guld, rökelse och myrra var. Halleluja! Halleluja!

Vi också nu vårt offer ger, vårt offer ger, åt Honom som till oss kom ner. Halleluja! Halleluja!

Vi tackar dig, o Gud, vår Far, o Gud, vår Far, som Jesus Krist, din Son, oss gav. Halleluja! Halleluja!

Pris vare Guds barmhärtighet, barmhärtighet, i dag och i all evighet. Halleluja! Halleluja!

SvPs 130

NYÅRSDAGEN: MARTIN BERGMAN

Men Herrens nåd tar inte slut, Hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är Din trofasthet. Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på Honom. Herren är god mot den som kommer till Honom, mot den som sätter sin lit till Honom. Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.

Klag 3:22-26

Varför fira nyårsdagen?

Tänker vi kyrkligt så är det dagen för Jesu omskärelse, den dag då också Hans namn Jesus blev givet och därmed offentligt känt. ˮNär åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.ˮ (Lk 2:21)

De åtta dagar kom också att bli regeln för alla andra barn. Inom åtta dagar skulle man omskäras eller, i kyrkan, döpas. Successivt har dock dopen kommit att firas allt senare, så även om tidiga dop är viktiga får vi tänka att det är gott att dopet överhuvudtaget blir av.

Jesu omskärelse genomfördes som den skulle vid den tiden. Han kom för att till skillnad från alla som bröt mot lagen uppfylla den. Jesus sade: ˮTro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.ˮ (Mt 5:17) Alla lagens bud skulle uppfyllas och naturligtvis då ett så viktigt som omskärelsen. Och så fortsatte det för Jesus, även om det kanske inte alltid framhålls så tydligt i evangelietexten som i dess fortsättning efter orden om omskärelsen: ˮNär tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de Honom till Jerusalem för att bära fram Honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.ˮ (Lk 2:22-24)

ʼHerrens lagʼ – då Jesus har uppfyllt den är det mycket som vi inte uppfattar som tvingande bud, men som ändå kan lära oss något. Åren är faktiskt grundläggande i vår tillvaro, både i skapelsen genom årstiderna, men också genom Guds beslut. I den första skapelseberättelsen läser vi Guds befallning på den fjärde skapelsedagen om solens och månens skapelse: ˮPå himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.ˮ (1 Mos 1:14-15)

I lagen finns bestämmelserna om sabbatsår och jubelår. Sabbatsåret var att vart sjunde år skulle landet få vila. Inget sående och ingen beskärning skulle ske då. Jubelåret skulle vara likadant, men framför allt beröra människorna: ˮDu skall låta det gå sju sabbatsår, sju gånger sju år, så att tiden för de sju sabbatsåren blir fyrtionio år. I sjunde månaden, den tionde dagen i månaden, skall du låta hornen ljuda. På försoningsdagen skall ni stöta i horn i hela ert land, och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt.ˮ (3 Mos 25:8-10)

Denna typ av ganska revolutionerande jubelår firas dock inte längre, men ett mindre omstörtande jubelår, kallat heligt år, firas inom den romerskt-katolska kyrkan, numera vanligen vart tjugofemte år. Det innebär framför allt ett betonande av glädje och Guds förlåtelse och markeras av att annars stängda portar öppnas i de fyra största basilikorna i Rom.

För det mesta, dock, tänker man inte kyrkligt eller bibliskt om nyårsdagen utan borgerligt. Från ett gammalt år går vi till ett nytt.

Att året vänds i ett nytt just här är i mycket ett gammalt kulturellt påfund kommande från den romerska julianska kalendern, men som behållits och understrukits av statsmakterna. När träder många nya lagar i kraft? När förändras ekonomiska realiteter som skatter, bidrag och deklarationer? Andra datum skulle kunna vara viktiga på samma sätt, men man har valt att låta nyåret vara en förändringens tid i många aspekter.

Ett nytt år kommer, frågan är klassisk – ska vi titta framåt eller bakåt? Eller ska vi vara ekonomer och tänka – bokslut eller budget? Ser vi till verkligheten är bokslutet nog mycket intressantare då det handlar om verkligheten och inte om planer, förhoppningar eller skräck för framtiden.

Precis som jubelåret så är dock teologi och förhoppningsvis kyrkan här revolutionär. Ser man tillbaka ser man gärna det som blivit fel. Vad ska vi göra åt det? Ser vi på det samhälleligt eller politiskt finns det inte mycket att göra utom att ta nya tag och kanske utkräva ansvar. Teologiskt börjar det lite på samma sätt, men fortsätter i politikens och definitivt i de moderna mediernas ögon obegripligt. Har vi gjort fel bör det resultera i vår syndabekännelse och bön om förlåtelse. Det låter väl rimligt även ur ett ickekyrkligt perspektiv? Men sedan ges förlåtelsen!!! Antalet utropstecken kan bli hur många som helst! Politiskt har det förekommit att någon anklagas för missgrepp för si så där 35 år sedan, medan vår Gud låter Mika säga så här om förlåtelsen: ˮDu förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.ˮ (Mik 7:19)

Synderna är utplånade och att de är kastade i havets djup var i det gamla Israel en mycket kraftfull bild. Havet är i den första skapelseberättelsen kaosmakten som tämjs. Så släpps det fritt igen och Noaks ark bär de enda överlevande. Och rädslan för havet fanns kvar. Även på Gennersarets lilla sjö kunde man lätt gå under: ˮEn dag steg Han i en båt tillsammans med sina lärjungar och sade till dem: ʼLåt oss fara över till andra sidan sjön.ʼ De lade ut, och under färden somnade Han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte Honom: ʼMästare, mästare, vi går under!ʼ Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt.ˮ (Lk 8:22-24) Så att något har kastats i havets djup betyder att det är borta för alltid.

Syndabekännelsen kan avläggas i bikten, när skriftermål (syndabekännelse + avlösning) förekommer i kyrkans mässor eller gudstjänster eller helt enkelt i bönen till Gud, som när vi ber om förlåtelse i Herrens bön. Men om bönen räcker, varför då gå till ett allmänt skriftermål eller till bikt? För att höra förlåtelseorden och därigenom lättare bli övertygad om att ʼJag är obegripligt nog förlåtenʼ.

Förlåtelsen rensar undan skulden, men vad händer sen? I första steget att leva i förlåtelsens verklighet, lämpligen genom det som i Luthers tradition kallas den dagliga omvändelsen, alltså att dagligen bekänna sin synd för Herren och motta förlåtelsen. Metoderna är många – varför inte be Herrens bön det sista Du gör innan Du somnar? Lev i förlåtelsens totala nåd! Den ska påverka Dig till helgelse trots att Du inte kommer att märka det själv.

Lämnar vi vår personliga relation till Herren kan vi se att detta nyår sannolikt kommer att präglas av mycket som är bestående och återkommande. 2022s övergång i 2023 blir ett nyår på många sätt som det varit förr.

Poeten talar om samma tema – Guds nåd och barmhärtighet består. Detta betonar han mitt i en bok full av tårar och klagan. Avsnittet vi hör är ett kort utdrag av hopp ur en bok där Jerusalems förstöring år 586 f Kr är ämnet. Så boken tar upp sorg över det som har hänt, man kan ana en begravning av staden, undran om det är folkets synder som är orsaken till förödelsen och mycket mer än dessa teman. Men förutom Jerusalems förstöring så dominerar relationen till Herren texten.

Vi hör om Herrens nåd och Hans barmhärtighet och framför allt att de inte tar slut. Allt och alla, hela mänskligheten vare sig vi tror det eller inte är förankrade i Herren! Så är det i skapelsen och så ska det bli: ˮAlla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära.ˮ (Fil 2:10-11) ˮOch allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga: ʼDen som sitter på tronen, Honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.ʼˮ (Upp 5:13)

Vi människor tillsammans med allt och alla ska i evigheten bekänna och lovprisa den heliga Treenigheten och särskilt Sonen. Nyåret är tydligt en del av historien, med alla årtal att kunna för att förstå det som hänt, men orden om Herren pekar på en evighet bortom historien. Visst kommer nåden och barmhärtigheten att gälla då också, men än mer kommer det att handla om en närhet bortom tidens skiftningar: ˮÄnnu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte.ˮ (1 Kor 13:12)

Hur snabbt, o Gud, vår tid förgår. Vi börjar nu på nytt ett år, det gamla gick till ända. Så lägger vi med tro och hopp det nya året och dess lopp i dina goda händer. Du har var dag nåd bevisat, sorgen lisat, oss bevarat och emot allt ont försvarat.

Din vårdnad och Din trofasthet har fyllt med gåvors myckenhet det år som nu förflutit. Fast vi med synd och överdåd missbrukat denna stora nåd har Du oss ej förskjutit. Allt gott, fullt mått, rika flöden, tröst i nöden Du förlänar, att det må vårt bästa tjäna.

Tag bort nu med det gamla år vår gamla synd och ondska svår för Jesu död och pina. Förvissa oss att Jesus Krist har tagit bort vår synd och brist och låtit nåden skina. I nöd, i död Han sig givit för att livet oss förvärva, att vi må Hans rike ärva.

Förnya Gud i detta år välsignelsen och lyckan vår, att vi må utan fara i kristlig frid tillsammans bo och finna trygghet, kraft och ro i alla våra dagar. Gud stärk vårt verk. Bördan lätta. Oss upprätta och förvandla att som nya mänskor vandra.

O Gud, ditt ord och sakrament låt aldrig bliva från oss vänt, behåll oss i Din sanning. Bevara folk och överhet. Ge hälsa, fred och salighet och skydda Din församling. Låt sist, o Krist, oss i friden rätta tiden till Dig fara. Evigt nyår skall där vara.

SvPs 515:-

ANNANDAG JUL: MARTIN BERGMAN

De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: ˮTänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda Er mer än Honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.ˮ Då gav de dem en ny sträng varning men släppte dem sedan. För folkets skull såg de ingen möjlighet att straffa dem; alla prisade ju Gud för vad som hade skett, ty mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal. Sedan de hade blivit fria sökte de upp sina egna och berättade vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. När de andra hörde det började de gemensamt be högt till Gud och sade:

ˮHärskare, Du som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer Du som har låtit den helige Ande säga genom vår fader David, Din tjänare: Varför förhäver sig hedningarna, varför smider folken fåfänga planer? Jordens kungar träder fram och furstarna gaddar sig samman mot Herren och Hans smorde. Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot Din helige tjänare Jesus, som Du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, alla har de gjort vad Din makt och Ditt beslut hade förutbestämt. Se nu hur de hotar oss, Herre, och ge Dina tjänare frimodighet att förkunna Ditt ord. Sträck ut Din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom Din helige tjänare Jesu namn.ˮ

När de hade slutat be skakade marken där de var samlade, och alla fylldes av den helige Ande och förkunnade frimodigt Guds ord.

Apg 4:18-31

Annandag jul är martyrernas enda fasta dag på kyrkoåret. Martyr är den som dödas för sin bekännelse. I texten vi hör är dock martyriet ännu inte verklighet utan bara ett hot. Hotet hade dock en förfärlig verklighetsbakgrund – Kristi kors. De som Petrus och Johannes stod inför nu var ungefär desamma som sänt Jesus till Pilatus och till korset.

Det vi hör är slutet på en lång berättelse som börjar med ett under i ingången till templet. En sedan födseln lam man kan plötsligt gå och skutta efter Petri svar på en bön om allmosa: ˮʼSilver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!ʼ Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud.ˮ (Apg 3:6-8)

Med anledning av undret samlades en stor skara och Petrus förkunnade Frälsaren Jesus genom vars kraft undret hade skett. Förkunnelsen av den avrättade Jesus retade upp makthavarna så de båda apostlarna låstes in för att nästa dag möta en domstol, vars slutliga beslut blev att apostlarna skulle hålla tyst.

Så fanns ett hot och det fick direkt sitt svar. Gud ska lydas och här skulle det inte tigas. En tanke som är ganska vanlig i bibeln, särskilt bland profeterna uttrycker Bileam, som man kan säga tillfälligt fick fungera som profet, klart: ˮDet står inte i min makt att själv säga någonting. Jag kan bara säga det som Gud lägger i min mun.ˮ (4 Mos 22:38)

När man inte är profet är det inte lika klart, men idealet finns där, förkunnar vi eller vittnar vi ska vi framföra den kristna bekännelsen rätt och sant och vi ska försöka vara öppna för den helige Andes ledning.

Den helige Ande kom till dem efter att de bett om frimodighet i förkunnelsen och de blev frimodiga. Ja, ˮallaˮ fylldes av den helige Ande och förkunnade frimodigt. Alla, det är något vi bör betänka. Visst har vissa antingen den helige Andes direkta uppdrag eller har fått det genom kyrkan, men i martyrtider blir det tydligt att alla har uppdraget att bekänna Frälsaren Jesus Kristus. I goda tider står vi nog där i kyrkan och läser med i trosbekännelsen, med mer eller mindre eftertanke eller övertygelse, men i svåra tider blir bekännelsen en personlig fråga och då behöver vi den helige Ande.

I fornkyrkan hade man anledning att tänka mycket kring martyriets teologi och man kom fram till att man inte ska anmäla sig som kristen, alltså söka martyriet. Samtidigt ska man inte om man blir tillfrågad förneka att man är kristen. Man ska alltså inte följa Petri exempel från när han tidigt på långfredagens morgon tre gånger förnekade Jesus. Man ska däremot följa hans senare exempel. Traditionen är hyfsat stark som säger att Petrus kommit till Rom och blivit stadens biskop och senare när förföljelsen av kristna pågick, någon gång mellan år 64 och 68 korsfästes och begravdes på den plats där nu Peterskyrkan står. Han ska sannolikt blivit begravd under det nuvarande högaltaret. Vilket minnesmärke för en martyr!

Petrus korsfästes och blev martyr. Enligt traditionen så blev alla apostlar martyrer, med undantag för Johannes som ska ha varit biskop i Efesus till sin död.

Den romerska statens förföljelser kunde vara lokala eller omfatta hela riket. De kunde återkomma snart eller dröja många decennier. En av de värsta var den sista förföljelsen, den Diocletianska som började år 303 och upphörde vid olika tillfällen i olika provinser mellan år 306 och 313. Flera tänkbara orsaker till den romerska statens förföljelser finns, men en tanke är att kyrkan, liksom en del andra religiösa minoriteter sågs som ett hot mot enheten. I förföljelser kunde kravet ställas på offer till kejsarens gudomlighet därmed demonstrerande enheten. Förföljelser kunde leda till individer dödades och blev martyrer. Annat kunde också hända som att man sändes till gruvor där förhållandena var så hårda att få levde länge. Skulle någon avrättas som kristen innan sitt dop så sågs avrättningen som ett blodsdop, lika verksamt som ett dop i vatten. Kyrkan har också tänkt på samma sätt om dopet inte hunnit verkställas, men varit mycket tydlig med att detta inte får ses som ett försvar för att inte bli döpt så fort som möjligt.

En annan anledning till förföljelse beskrivs här: ˮVid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror, och när han såg att judarna gillade detta fortsatte han och lät också gripa Petrusˮ. (Apg 12:1-3) Förföljelse kan vara ett sätt att bli populär. Man kan skapa en fiende ansvarig för allt elände – också idag en förekommande politisk strategi trots att historien lär oss tankens förfärlighet. Exemplen är inte få, men de svåra förhållanden judar under århundraden kunde ha runt om i Europa kom att kulminera i det som brukar kallas förintelsen. Därför bör man veta hur man inte ska göra.

Man kan undra om man ska kalla St Dysmas (ett av de namn som brukar användas på honom) martyr. Jesus var ju ännu inte död och uppstånden, men Herren själv sopar undan alla invändningar: ˮDen ene av förbrytarna som hängde där smädade Honom och sade: ʼÄr inte Du Messias? Hjälp då Dig själv och oss.ʼ Men då tillrättavisade honom den andre: ʼÄr du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men Han har inte gjort något ont.ʼ Och han sade: ʼJesus, tänk på mig när Du kommer med Ditt rike.ʼ Jesus svarade: ʼSannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.ʼˮ (Lk 23:39-43)

St Dysmas brukar teologiskt vara ett viktigt argument för blodsdopet, men historien om ger oss också anledning att fundera på en annan fråga rörande vårt trosliv.

Att bygga en kyrka kan ta lång tid. Den moderna Peterskyrkan byggdes år 1506-1626 alltså 120 år. Frågan är dock om inte katedralen i Köln, vanligen kallad Kölnerdomen, är en rekordkonkurrent. Bygget började 1248 och var färdigt 1880. Alltså tog det 632 år. Och vem vet hur länge det kan ta? Ett exempel är katedralen i Lille som påbörjades 1856 och anses officiellt avslutad 1999. Den västliga väggen ser dock ganska tillfällig ut och planer har funnits på två torn där. Vem vet om det blir mer eller om 143 år får räcka?

Inte så länge men en kristens liv med Gud kan vara långt. Det kan också vara mycket kort som för St Dysmas. Ska vi säga att på ena sidan finns ett i tid långt bygge och på den andra en explosion. Det vi behöver förstå är att Gud accepterar båda. Det är ju Han som kallat oss och tänt tron och hjälpt den att växa. Allt är den helige Andes verk. Så låt oss be att Han verkar i oss, gör oss frimodiga och styrker oss och bereder oss för de svårigheter vi kommer att möta. Och låt oss inse att Gud vill och har lovat att besvara våra böner, som det skedde i Jerusalem.

Vårt fäste i all nöd är Gud, och skulle bergen rämna och vackla ner i havets djup – Guds rike kan ej bäva. Den laglöse snart står fram uppenbart. Han är redan här, ty makt går före rätt, och mångas kärlek kallnar.

Här hjälper ej de rikas guld och ej befästa gränser, men Kristi evangelium, predikat i all världen. Åt Guds smärteman är given all makt. När allting är slut finns ingen annan Gud än Han som dog på korset.

Om världen är ett ökensnår där rovdjur söker byte, vi faller ej på knä ändå för makterna som ryter. Se, vilddjurets tid går hastigt förbi, som Skriften har sagt. Men vår Gud är ett Lamm som övervunnit döden.

Guds vittnen fängslas nu som förr, det går dem liksom Herren. Men efter pina, fängsel, död, o hör, de talar ännu tills morgonen gryr och helvetet flyr. Ty tron på Hans kors skall överleva oss. Den övervinner världen.

SvPs 477:-

JULDAGEN: MARTIN BERGMAN

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade Honom och lade Honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem:

ˮVar inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ˮ

Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

ˮÄra i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem Han har utvalt.ˮ

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ˮLåt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.ˮ De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Lk 2:1-20

Halleluja! Frälsaren är född i Betlehem! Halleluja!

Egentligen behöver inte mer sägas, men det får bli sagt ändå. Hela jorden borde jubla, och en gång ska allt och alla göra det. Julen är dock ingen slutpunkt. Den är ett steg på vägen – Frälsaren går den svåra vägen för att vinna frälsningen.

Han är helt och fullt Gud och helt och fullt människa, Faderns Son och Marias Son. Genom att Han är den Han är kan Han vara medlaren mellan Gud och människa. Visst låter det obegripligt, men det måste vara så och vem Jesus Kristus är är viktigt. Varje ifrågasättande är teologiskt farligt, för att uttrycka det försiktigt. Jesu verk som medlare och frälsare är förankrat i vem Han är.

Tänk att skattskrivningen skulle komma till Guds användning! Så är det oftare än vi inser. Resan gick till Betlehem, Davids stad. Till David var förhoppningarna om Messias knutna, inte minst byggda på det löfte Natan framfört till David: ˮDitt hus och ditt kungavälde skall bestå inför mig i all framtid, och din tron skall aldrig vackla.ˮ (2 Sam 7:16)

Men Betlehem kan betyda mer än så . Ordet Betlehem består av två ord på hebreiska, ʼbetʼ som betyder hus och ʼlehemʼ som betyder bröd och tillsammans betyder det brödhuset. Bröd är och var en ännu mer central föda kring Medelhavet än vad det är här. Det har spekulerats i att hade man velat orsaka ett folkligt uppror i kejsartidens Rom hade bästa sättet varit att stoppa transporten av säd från Egypten och det övriga Nordafrika, med följande hungersnöd. Det ska ha funnits sädesmagasin i Rom vars storlek var som fyra Linköpings domkyrkor sammanbyggda på längden, men utan torn. Ja, bröd var viktigt och i Johannesevangeliets 6:e kapitel berättas först om hur Jesus med fem bröd och två fiskar mättar femtusen män, och troligen kvinnor och barn dessutom. Tolv korgar bröd blev över. Sedan följer ett samtal där Jesus bland annat säger: ˮJag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.ˮ (Jh 6:48-51)

Jesus är livets bröd, svaret på all vår andlig hunger, svaret på all vår längtan och all vår hunger. Sådan är Han när Han ligger i krubban, sådan är Han nu.

Och detta är, om än viktigt, bara ett budskap av många i julens evangelium.

Födelsen noteras väldigt kort, men vi hör om platsen, stallet, och anar därför vilka som är närvarande. I krubbor som finns att köpa i mängder av stilar, storlekar och material brukar oftast en oxe och en åsna finnas med som profetian säger: ˮOxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba.ˮ (Jes 1:3)

Så flyttas scenen ut ur staden till den plats där herdarna och fåren övernattade.

Det var en ängel som bebådade Jesus och tog emot Marias svar att hon var redo att tjäna Herren även i detta som syntes omöjligt. Så kom de då till Betlehemstrakten. Ja, mängden änglar gör att man kan undra om alla änglar ville vara med vid denna viktiga stund och fira Sonens födelse. Sedan hör vi om änglar som betjänar Honom när Han frestats. En ängel tröstar i Getsemane. Till synes glada och uppspelta änglar förkunnar Hans uppståndelse och sedan förklarar de Hans himmelsfärd. Änglar är tydligt närvarande vid alla för Sonen viktiga tillfällen utom dopet och förklaringsberget där Fadern talar. Och vid ett tillfälle till: inga änglar nämns vid Golgata då Han går in i ensamheten och övergivenheten.

Änglahären eller är det möjligen änglakören sjunger Herrens lov, men passar också på att med inte helt lättöversatta ord (översättningarna varierar ganska mycket) förkunna ett evangelium om Guds goda vilja till människorna. Innan dess har dock en ensam änglaröst hörts. Denne solist, man kan väl säga så (?), talar evangeliet rakt på sak. Frälsaren är född och ligger lindad i en krubba. Frälsaren är den efterlängtade Messias, men Han är större än så, Han är Herren.

Orden som änglarna tillsammans ger oss har blivit första delen av kyrkans kanske gladaste lovsång. Den andra delen har kunnat se ut på många sätt, men budskapet om Frälsaren brukar inte saknas.

Änglarna sjöng för herdarna, deras får och eventuella fårhundar. Varför var det bland människorna bara ett gäng herdar som hörde och såg den magnifika proklamationen? Till det finns det åtminstone två anledningar som hör ihop – de handlar om Jesus själv och om Hans förhållande till denna skapelse och framför allt människorna.

Jesus kommer och är vår Frälsare. För att bli Frälsare så går Han den svåra vägen och blir hånad, pinad, korsfäst och dödad. För att detta skulle kunna ske behövde Han till stor del dölja sin gudomlighet. Så skedde inte alltid. Undren är det vanligaste undantaget, men det finns också andra som den stund på förklaringsberget när några lärjungar fick se Hans gudomlighet och höra Faderns röst liksom ur ett moln. Ett sådant tillfälle ligger nära kulmen på Jesu förnedring. Johannes berättar om vad som hände när Jesus och lärjungarna gått ut till Getsemane: ˮJudas tog med sig vaktstyrkan och folk från översteprästerna och fariseerna, och de kom dit med lyktor, facklor och vapen. Jesus, som visste om allt som väntade honom, gick ut till dem och frågade: ʼVem söker ni?ʼ De svarade: ʼJesus från Nasaret.ʼ Han sade: ʼDet är jag.ʼ Bland dem stod också Judas, han som förrådde Honom. När Jesus nu sade: ʼDet är jagʼ vek de tillbaka och föll till marken.ˮ (Jh 18:3-6)

Den farlige brottslingen skulle gripas med alla medel, motstånd kunde väntas och så talar Han orden ”Jag är”, en formulering nära det heliga, närmast hemliga och fruktade gudsnamnet och Han gör det med en sådan kraft att man inte kan tänka annat än ʼhär hör vi samma röst som kallade Mose och då uppenbarade sitt namn och sedan uppenbarade den heliga lagen på Sinaiʼ eller något liknande.

Världens Herre och Frälsare föddes i ringhet och fattigdom. Hur ska man annars kalla det när dåtidens hotell inte hade några rum ens för en gravid som snart ska föda och de fick sova i ett stall. Jesu Kristi förnedring hade börjat. Den fortsatte och Jesus sade: ˮRävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där Han kan vila sitt huvud.ˮ (Mt 8:20). Så fortsatte förnedringen och den slutade först när stenen placerats för öppningen där den döde Jesus burits in. Då var segern vunnen och Han kunde stiga ned och i triumf proklamera den i dödsriket. Ända dit kom Befriaren och befrielsen. Det bibliska material om Jesu besök i dödsriket är ganska svagt. Av några bibelord är nog detta det tydligaste: ˮHans kropp dödades, men Han gjordes levande i anden, och så kunde Han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse.ˮ (1 Pet 3:18-19) Tanken har dock senare snabbt utvecklats både i teologi och konst.

Utifrån förnedringstanken är det naturligt att Han mötte herdarna. För mer än tusen år sedan var de centrala för Israels ekonomi. Visst hade Abram många anställda herdar, men hade levde samma ambulerande liv som dem: ˮAbram var nu mycket rik, han ägde boskap och silver och guld. Han flyttade från lägerplats till lägerplatsˮ (1 Mos 13:2-3) Så var det inte längre. I en tillvaro där jorden brukades och nästan alla sov i samma säng de flesta nätter var herdarna udda.

Dock vi hör på många ställen i bibeln om Guds avsikt att vända upp och ned på allt. Herrens moder Maria sjunger: ˮHan gör mäktiga verk med sin arm, Han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.ˮ (Lk 1:51-53)

Ja, tillvaron ska vändas upp och ned! Frälsaren är född!

Stilla natt, heliga natt! Allt är frid. Stjärnan blid skiner på barnet i stallets strå och de vakande fromma två. Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född.

Stora stund, heliga stund! Änglars här slår sin rund kring de vaktande herdars jord, rymden ljuder av glädjens ord Kristus till jorden är kommen, Eder är Frälsaren född.

Stilla natt, heliga natt! Mörkret flyr, dagen gryr. Räddningstimman för världen slår, nu begynner vårt jubelår. Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född.

SvPs 114:-

FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT: MARTIN BERGMAN

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig Ande. Hon ropade med hög röst: ˮVälsignad är Du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom Dig. Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig? När mina öron hörde Din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.ˮ

 

Lk 1:39-45

 

Kan man tänka sig ett bättre bibelord att anföra mot baptistiskt tänkande än detta? Ett vanligt argument för att man ska döpas först som vuxen är ordet: ˮDen som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd.ˮ (Mk16:16) Detta kan läsas som att man först ska tro innan man döps och om man då menar att tron är något som behöver var intellektuellt övervägt och formulerat så kan inte ett barn ha nått dit, eller?

Detta ställer den mycket unge, ja ännu ofödde, Johannes på huvudet genom sin bekännelse av den ännu yngre Jesus. Så om Johannes ungefär tre månader innan han föddes kunde bekänna kan man undra vad tro egentligen är?

Tro är i alla fall något centralt i nya testamentet, vilket Paulus uttryckte ganska pregnant: ˮJag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: ʼDen rättfärdige skall leva genom tron.ʼˮ (Rm 1:16-17)

Tron är central, men även om målet för tron är högt så framställs inte kraven som höga. Jesus sade till sina lärjungar, som man kunde tro att de kommit längre efter några års vandringar med Honom: ˮTro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull.ˮ (Jh 14:11) Och samtalet vid ett tidigare tillfälle visar att Jesus och apostlarna var överens om att deras tro inte var så stark som man kunde önska: ˮApostlarna sade till Herren: ʼGe oss större tro.ʼ Herren svarade: ʼOm Ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle Ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp Dig själv med rötterna och plantera Dig i havet! Och det skulle lyda Er.ʼˮ (Lk 17:5-6)

I apostlagärningarna är det tydligt att vägen från att komma till tro på Jesus till att döpas, och alltså vara en del av den kristna kyrkan, var kort. Man kan bara tänka på mängden av döpta på pingstdagen för att ana att någon yttre kontroll av deras tro var omöjlig: ˮDe som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen.ˮ (Apg 2:41) Även senare verkar någon tillväxt i tro innan dopet inte efterfrågas: ˮMen när de hade börjat tro på Filippos och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn lät de döpa sig, både män och kvinnor.ˮ (Apg 8:12)

Tro kan vara svag, mer behövs inte. Tron kan vara nyligt och överraskande född i ett hjärta, men den finns där. Dock, något som både i nya testamentet och den unga kyrkans historia kom att ses som något viktigt var trons uttryck i bekännelsen i stället för dess motsats förnekelsen. ˮTy om Du med Din mun bekänner att Jesus är Herre, och i Ditt hjärta tror att Gud har uppväckt Honom från de döda, skall Du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.ˮ (Rm 10:9-10) Bekännelsen var och är dock naturligen kyrkans bekännelse så en betoning av bekännelsen betyder också att tron framför allt ses som kollektiv och inte individuell. Med våra munnar deltar vi i kyrkans bekännelse. Naturligtvis finns dock situationer där bekännelsen blir individuell, både i förföljelser och i mindre blodiga, men jobbiga, möten med ifrågasättanden.

Människan framför allt som individ är en betoning, ett mode, som präglat den intellektuella världen alltmer under ungefär de senaste 400 åren. Samma utveckling som i allt annat fanns och finns också i teologin och inte minst har detta påverkat synen på tron. I det teologiska området har vi kunnat navigerat mellan två spår, å ena sidan de som betonat det viktiga med det som händer i människan av omvändelse, tro och helgelse och åt andra sidan de som betonat det viktiga i vad man gör och som därför lätt hamnat i en ren gärningslära.

För att ta två exempel:

Vid 1700-talets mitt var en ganska betydande pietistisk teolog verksam och en bit av hans tänkande har skildrats så här: ˮOmvändelsen ska vara kulmen på en lång och smärtsam botkamp.ˮ

En neolog verksam under senare delen av 1700-talet menade att det inte var någon mening med att den som inom en ganska kort tid, som en månad, skulle dö, skulle försöka förtjäna frälsningen genom goda gärningar.

Den förste tänker svårt. Ja, så kan vi ha det men det behöver inte vara så. Den andre tänker helt fel. Inte ska vi förtjäna vår frälsning. Inte ska frälsningen behöva ta tid. Inte var det så när Jesus och Hans lärjungar mötte människor.

Pietismen och en del av den rörelsens släktingar kan ha goda idéer, men de och neologin, som sällan har goda idéer, visar båda på ett problem. Det blir så lätt fel om vi ser på en människa, som oss själva, i stället för på Gud, eller mer precist, och därmed att föredra, vår Frälsare Jesus Kristus. ˮBröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesusˮ. (Hebr 3:1)

Dock, denna dag handlar i första hand om Maria, Jesu mor, så låt oss tala om henne. Vi hör att hon skyndade till sin släkting Elisabet. Hon hade nämligen hört av ängeln att Elisabet som var för gammal nu var gravid i sjätte månaden. Det ängeln sagt har upplyst henne om att det inte bara är hon som får uppleva något alla skulle säga är omöjligt.

Elisabet uttrycker så sin glädje och sin kunskap om det som hänt Maria. Den helige Ande har verkligen upplyst henne. Och Elisabet talar om Marias tro och det verkar som om den är förutsättningen för att det som ska ske sker, att Gud inte tvingar någon. Det är en viktig lärdom. På flera ställen i evangelierna berättas det om att Jesus inte utför under där man inte vill tro på Honom. Inte av elakhet utan för att Gud inte tvingar den som säger nej. Men så gjorde inte Maria. Ängeln Gabriels budskap besvarar hon: ˮJag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som Du har sagt.ˮ (Lk 1:38)

Vi hör Elisabet tala och Johannes reagera och alldeles efter textens slut så talar Maria i det som brukar kallas Marias lovsång eller Magnificat. Innan hon talar om Guds verk med hela världen talar hon om sig själv: ˮMin själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, Hans namn är heligt, och Hans förbarmande med dem som fruktar Honom varar från släkte till släkte.ˮ (Lk 1:46-50) I evangelierna hör vi henne tala kort, men kärnfullt, utom här där hon utvecklar sina tankar mer. Vi får höra hennes glädje och de viktiga orden att vi ska prisa henne salig.

Ja, hon fick en underbar gåva, men vad hade hänt om hon sagt nej? Det behöver vi lyckligtvis inte fundera på för hon sade ja. Hon fick en fantastisk son, men också förfärliga upplevelser. Hur hanterade hon detta? Mot julevangeliets slut hör vi hur hanterade det som hände – i stallet födde hon sin son och så kommer herdarna och berättar vad ängeln och sedan den väldiga änglahären sagt. Maria var bättre förberedd på detta än vad nästan alla andra skulle vara, hon hade ju talat med en ängel. Men ändå, det var något att fundera på: ˮMaria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.ˮ (Lk 2:19)

Så levde hon sitt liv – som mor och så småningom antagligen som änka. Josef är med när familjen när Jesus är tolv besöker Jerusalem. En rimlig tanke är att han senare avled, särskilt då han antagligen var äldre än Maria. Vi vet inte hur gammal Maria var, men troligen var hon när vi hör om den vuxne Jesus inte under femtio och troligen närmare sextio. Då var man vid den här tiden inte riktigt gammal, men man kan gissa och tänka sig ett hälsoläge som många sjuttioåringar eller kanske äldre i dag.

Maria fanns inte alltid nära Jesus, men ibland var hon det och mot henne kunde Jesus vara som mot andra, ganska rakt på sak i sina ord. Inledningen av berättelsen om det som kom att kallas vinundret i Kana är i detta typiskt. Låt oss bara tänka på att Jesus inte var förolämpande när Han kallade sin mor kvinna. ˮPå tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till Honom: ʼDe har inget vin.ʼ Jesus svarade: ʼLåt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.ʼ Hans mor sade till tjänarna: ʼGör det Han säger åt Er.ʼˮ (Jh 2:1-5)

Hon var i närheten vid den förfärliga dagen. Vi vet inte om hon träffade sin uppståndne son, men visst låter det rimligt? Så hör vi om henne i församlingen mellan himmelsfärd och pingst: ˮAlla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.ˮ (Apg 1:14)

Hennes liv ändrades, våra liv ändrades av budskapet som ändrade allt: ˮVar inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och Du skall ge Honom namnet Jesus Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge Honom Hans fader Davids tron, och Han skall härska över Jakobs hus för evigt, och Hans välde skall aldrig ta slut.ˮ (Lk 1:30-33)

 

Alla källor springer fram i glädje när Maria sjunger om sin Herre, och hon böjer sig i tro och tillit. Du vare lovad, Kristus.

Skriftens dolda mening, dunkla löften brister nu som knopparna om våren med en doft av paradisets lunder. Du vare lovad, Kristus.

Han som tronar i sin höga himmel blir ett litet svagt och värnlöst foster. Så har nådens under skett på jorden. Du vare lovad, Kristus.

O Maria, lär mig Dina sånger! Lär mig älska Honom som har vandrat genom död och grav till ljusets rike. Du vare lovad, Kristus.

Alla mina källor är hos Jesus, och de springer fram i Andens glädje när jag böjer mig och prisar Herren. Du vare lovad, Kristus.

 

SvPs 481:-

TREDJE SÖNDAGEN I ADVENT: MARTIN BERGMAN

Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:

ˮEn röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning.ˮ

När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: ˮHuggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.ˮ Folket frågade honom: ˮVad skall vi då göra?ˮ Han svarade: ˮDen som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.ˮ Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ˮMästare, vad skall vi göra?ˮ Han svarade: ˮDriv inte in mer än vad som är fastställt.ˮ Och när det kom soldater och frågade honom: ˮOch vi, vad skall vi göra?ˮ sade han till dem: ˮPressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.ˮ Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.ˮ

 

Lk 3:1-15

 

ʼDet var en gångʼ – så börjar gärna sagor. Så börjar inte Lukas utan han börjar sitt evangelium med orden: ˮMånga har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.ˮ (Lk 1:1-4)

Lukas är tydlig med att han vill vara en pålitlig historiker. I evangeliets inledning betonar han att det han berättar ska vara tillförlitligt och att han talat med fler än ett ögonvittne och innan han berättar om Johannes döparen noterar han när ett antal ämbetsmän tjänstgör och hur länge kejsar Tiberius regerat. Ändå finns en viss osäkerhet exakt vilken tid Lukas menar och vad han syftar på. Troligen syftar han på när Jesus döptes av Johannes i Jordan tidigt i Jesu offentliga verksamhet och troligen skedde detta under perioden hösten 28 till hösten 29 utifrån orden om Tiberie regeringstid.

Ja, det var Jesus, inte Johannes, som stod i centrum för Lukasevangeliet och Lukas fortsätter med Johannes svar att det inte är han som är Messias utan det är en annan. I evangelierna hör vi flera uttalanden av Johannes om Jesus. Ett av dem lyder: ˮNästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ʼDär är Guds lamm som tar bort världens synd.  Det är om Honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty Han fanns före mig. Jag kände Honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.ʼ Och Johannes vittnade och sade: ʼJag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över Honom. Jag kände Honom inte, men Han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ʼDen som du ser Anden komma ner och stanna över, Han är den som döper med helig Ande.ʼ Jag har sett det, och jag har vittnat om att Han är Guds utvalde.ʼˮ (Jh 1:29-34)

ˮSe Guds lammˮ (så grekiskan) sade Johannes och allt fler av hans lärjungar kom att följa Jesus istället vilket Johannes kommenterade så här: ˮBrudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.ˮ (Jh 3:29-30)

Johannes var inte den ende ledaren för en väckelse vi hör om i denna tid. En grupp som vi hör mycket om i evangelierna är fariséerna. På sätt och vis skulle man kunna tro att Johannes var en farisé med hans betoning av etik och omtanke om andra då fariséerna var en väckelserörelse i mycket kring lagen och dess uppfyllelse. Genom laglydnad, som förvisso i mycket består i ens beteende mot andra, tjänade man Gud.

Johannes perspektiv är dock annorlunda både i sin förkunnelse i det att han menade att Messias, Jesus, redan kommit och i en öppenhet mot ickejudar som inte stod under lagen. Personer som döpts med Johannesdopet kunde finnas på många ställen: ˮMedan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig Ande när de kom till tro. De svarade: ʼVi har inte ens hört att det finns någon helig Ande.ʼ – ʼVilket dop blev ni då döpta med?ʼ frågade Paulus, och de svarade: ʼJohannes-dopet.ʼ Paulus sade: ʼJohannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.ʼ Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade. Tillsammans var det väl tolv män.ˮ (Apg 19:1-7)

Johannes dop som spreds kring Medelhavet var därmed ett tecken på hur väckelsen genom Johannes på ett annat sätt än andra riktningar inom judendomen var ointresserad av vilket folk man tillhörde. Därmed kunde den nå alla i Palestina där mängder av olika folk bodde blandade. Vi hörde också hur Johannes talade med soldater. Troligen var de av andra folk än judar då de judar som på något sätt hade med den romerska ockupationsmakten att göra sågs som syndare och förrädare.

Vi hör hur Johannes förkunnade omvändelse och döpte. Omvändelse kan förstås på flera olika sätt. Vanlig är tanken att den som vänder sig mot en ny riktning är den som gör allt. Kämpar, sliter, kanske lyckas. Den omvändelse som kyrkan förkunnar består knappast alls av detta. Visst är det bra om vi vill förändring i våra liv, så mycket som möjligt komma bort från ondskan. Men inte är det vi som gör det. Paulus skriver: ˮBryr Du Dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår Du inte att Hans godhet vill föra Dig till omvändelse?ˮ (Rm 2:4)

Gud verkar med människan, framför allt genom att evangeliet hörs. Den helige Ande tar tag i oss och får oss att lyssna och så händer något, ibland något storslaget, ofta något knapp märkbart. En förändring har påbörjats, knappast någon total etisk förändring, men en riktningsförändring. Johannes sade: ˮSe Guds lamm som tar bort världens synd.ˮ Riktningen är förändrad, blicken är riktad på Lammet, på Frälsaren Jesus. Omvändelse och helgelse, ja, vad vi än kallar stegen med Jesus på vägen mot himlen, så är de beroende av Hans försoning och förlåtelse och centrerade kring Honom själv.

Johannes döpte och i den kristna kyrkan döper vi, men det är inte samma dop. När någon skulle döpas av Johannes bekände denne sina synder för Johannes. Dopet blev sedan liksom ett tecken på att nu skulle tvättningen som påbörjats fortsätta. Dessa synder skulle inte upprepas. Man kan kalla Johannesdopet för ett teologiskt och viktigt nyårslöfte. Men med Jesu dop var det annorlunda. ˮSedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra Honom och sade: ʼDet är jag som behöver döpas av Dig, och nu kommer Du till mig.ʼ Jesus svarade: ʼLåt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.ʼ Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg Han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och Han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över Honom. Och en röst från himlen sade: ʼDetta är min älskade Son, Han är min utvalde.ʼˮ (Mt 3:13-17)

Johannes menade att det var han som behövde döpas av Jesus då Jesus var den rättfärdige och han själv var syndaren. Jesus insisterar dock, Han ska döpas av Johannes. Varför? Jesus säger själv: ˮMen jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över.ˮ (Lk 12:50) I Getsemane våndas Jesus över sitt lidande och sin död. Han, Gud själv, hade inga egna synder att bekänna. Är det då inte rimligt att tänka sig att det dop Johannes döpte Honom med blev liksom en symbol för att Han tog våra synder på sig för att bära dem till korset?

Paulus skriver: ˮVet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i Hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med Honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som Han skall vi också bli förenade med Honom genom att uppstå som Han.ˮ (Rm 6:3-5) I dopet döps vi till Jesus Kristus, vi infogas i Honom, i Hans död och uppståndelse. Hans död och uppståndelse blir vår. Johannesdopet var inte så fundamentalt förändrande. Ja, det förändrade inte alls. Det var ett mycket påtagligt mottagande av Johannes förkunnelse.

Men det finns en knorr till på förhållandet mellan Johannesdopet och det kristna dopet, en ganska okänd sådan. ˮNär Jesus förstod att fariséerna hade fått höra att Han vann fler lärjungar än Johannes och döpte fler – det var dock inte Jesus själv som döpte, utan Hans lärjungar – lämnade Han Judeen och begav sig på nytt till Galileen.ˮ (Jh 4:1-3) Här och på ett ställe till talas det om att Jesus eller Hans lärjungar döpte vid denna tid, alltså långt innan Hans död och uppståndelse. Det handlar då rimligen inte om det kristna dopet, där vi döps just till Hans död och uppståndelse utan till ett dop av förberedelse och omvändelse liknande Johannesdopet. Mer vet vi dock inte. De två korta notiserna ger oss inga fler upplysningar än att Jesu lärjungar och kanske Jesus själv döpte. Så det finns mycket spännande i bibeln! Kanske var det genom Johannesdöpande, och därmed ganska fel ute, Jesuslärjungar som männen i Efesos blivit döpta. Kanske, men svaret på den frågan får vi fråga efter i himlen om vi fortfarande är intresserade.

Hör Du rösten? Ser Du mannen? Där vid stranden står Johannes. Tag hans rop om bättring till Dig. Herren kommer snart.

I den heta öknen gick han väntande på Herrens bud. Nu han står där till ett tecken. Herren kommer snart.

Ställd i världen törstar anden. Se ur öknen går Johannes, hör hans röst den höga klara! Herren kommer snart!

Hör Du rösten? Ser Du mannen? Där vid stranden står Johannes. Tag hans rop om bättring till Dig. Herren kommer snart!

SvPs 426:-

TREDJE SÖNDAGEN I ADVENT: ANITA RUDVALL

Bana väg för Herren. Det är vad Johannes Döparen gjorde när han kom och döpte människor med vatten för att bereda vägen för Jesus som skulle komma och döpa med helig Ande.

 

Vill man inte göra någonting så går det nog alltid att hitta en ursäkt för att inte göra detta.

Jesus jämför människorna med barn som ingenting duger åt och som inte vill göra någonting och som allting är fel för.

Går man åt vänster är höger rätt och går man åt höger är vänster rätt. Har inte alla råkat ut för detta någon gång, att hur man än gör så blir det fel.

I Matteusevangeliets elfte kapitel  jämför han med barnen som inte vill göra någonting alls vad som än föreslås.

Johannes kom och det var fel att han fastade, då menade alla att han var besatt av någon ond ande. När Jesus så kom och han åt och drack, till och med på fel dag och i fel sällskap enligt många. Då var det heller inte rätt.

 

Johannes uppgift var ju att förbereda människorna på Jesu ankomst. Han var den som liksom pekade ut Jesus för människorna. Och vi vet ju att Johannes faktiskt var den ende profet som fick se  den han profeterade om. Alla andra som hade förutspått Messias ankomst och andra saker hade ju levat långt innan detta blev verklighet.

Många hade säkert sett Jesus tidigare utan att veta vem han var. Säkerligen hade han funnits med i utkanten av folkskarorna som samlades runt om Johannes. En del trodde ju till och med att Johannes var den Messias som skulle komma.

Så människorna behövde verkligen någon som rent konkret kunde peka ut Jesus åt dem: Där är han. Guds Son, som ni skall följa.

 

Hela tiden från Abraham fram till den här tidpunkten hade varit en förberedelsetid. Gud ville förbereda människorna på Jesu ankomst. Och det här med förberedelse är något som  Gud är noga med och det är viktigt.

 

Vi har renoverat vårt hus helt och hållet inuti. Och vi la en massa tid på att spackla och slipa och spackla och slipa innan det blev så bra att vi kunde måla och tapetsera. För slarvar man med något så syns det helt klart när tapeten kommit upp och det är ju inte så roligt.

 

Men hur förbereder vi oss inför Jesu ankomst?

Tänker vi ens på det?

Och då menar jag inte att vi ska städa var enda vrå och vart enda skåp innan han kommer utan det är i vårt inre vi behöver förbereda oss.

Johannes förberedelse bestod av tio år som eremit i öknen. Det var hans personliga advent.

 

Vi får också göra advent till vår egen förberedelse.

Idag mitt i mörkret är det på många håll Lucia som med sina ljus banar väg för Herren i mörkret.

ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT: MARTIN BERGMAN

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ˮTiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.ˮ

Mk 1:14-15

 

Förvisso har Markus senare i sitt evangelium längre partier med Jesu ord, men i början av evangeliet består evangeliet av sådana här korta stycken. Och detta får vi nog se som väldigt innehållsrikt. Orden är få, men de säger mycket.

Jesu ord här utgör i dag också en vanlig predikodisposition i fyra delar. Man kan undra om Jesus i sin förkunnelse är revolutionär eller fortsätter det som redan förekommer i Bibelns texter. Det bästa svaret är nog att båda tankarna är sanna. Jesus är den store revolutionären som vänder mycket upp och ned, men Han är också i sig själv fullkomnandet av många profetior; profetior som vi människor tagit för vana att generellt tolka utifrån de tankar vi bär på.

Med orden ˮtiden är inneˮ börjar Jesus sin förkunnelse. I den judiska miljön anknöt Han till ett känt tema. Profet efter profet hade fått framföra budskap om en särskild dag, en Herrens dag, då Herren Gud själv ska komma. Det är en dag som är både fruktansvärd och underbar. Hos Malaki beskrivs denna dubbelhet så här: ˮJa, dagen kommer, och den skall brinna som en ugn. Då skall alla fräcka och alla som handlar orätt bli till halm, och dagen som kommer skall förbränna dem, säger Herren Sebaot. Varken rot eller gren blir kvar. Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten.ˮ (Mal 4:1-2) (Ordet kesa förekommer i vissa trakter. Det betyder ungefär skutta och används särskilt om kalvar. Så vi får tänka på kalvar som hoppar runt av glädje på våren.)

Och som Jesus säger – nu är tiden inne och dagen har blivit till flera. Herren kommer! Och Herren som kommer är Jesus. Han kommer. Först när Han blir ett barn i Marias liv och sedan när Han föds. Hans uppståndelsedag bör också räknas här. Frälsningsverket har genomförts genom Hans offer och Hans uppståndelse förkunnar att Han är segraren. Även efter himmelsfärden kommer Han gång på gång. Varje gång vi firar mässa hör sången eller orden till: ˮHelig, helig, helig, Herre Gud Sebaot. Himlarna och jorden är fulla av Din härlighet. Hosianna i höjden. Välsignad vare Han som kommer, i Herrens namn. Hosianna i höjden.ˮ ʼHan som kommerʼ – Han kommer i, med och under bröd och vin. Han ger sig själv till var och en av oss som äter och dricker. Han kommer! Den dag som vi dock mest tänker på är den dag då Han kommer åter.

Den dagen längtar inte bara vi människor efter utan hela skapelsen ska på sina sätt delta i glädjen: ˮHavet skall brusa och allt det rymmer, världen och alla som bor i den. Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla tillsammans inför Herren: se, Han kommer för att råda över jorden, råda rättvist över världen, råda med oväld över folken.ˮ (Ps 98:7-9) Det hebreiska ordet som här översatts med ʼrådaʼ brukar vanligen översättas med ʼdömaʼ, men till skillnad från den övriga skapelsen förstår vi människor det ofta fel, för här betyder det inte i första hand att en sträng domare ska hälsa på utan att Han kommer för att ställa allt till rätta. I psalm 96 hör vi också om hur marken och träden är glada och jublar. Alla ska vara med!

Så fortsätter Jesus med ˮGuds rike är näraˮ. I Matteusevangeliet hör vi hur Jesus ofta i stället använda ˮhimmelriketˮ vilket antyder i vilken riktning tankarna i nya testamentet går. I gamla testamentet är bilden av Guds rike och herravälde ofta förankrad i den värld vi nu lever i: ˮMen den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast som det högsta av bergen, överst bland höjderna. Folken skall strömma dit, folkslag i mängd skall komma, och de skall säga: ʼLåt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, Hans stigar vill vi följa.ʼ Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat. De andra folken håller sig till sina egna gudar, men vi skall hålla oss till Herren, vår Gud, alltid och evigtˮ. (Mik 4:1-5)

Här verkar templet fortsatt vara beläget på sin i omgivningen inte särskilt höga höjd, som dock verkar ha vuxit. Ett ord vi hör flera gånger är ʼfolkʼ och dessa folk håller sig till andra gudar än Herren, vars geografiska rike alltså framstår som ganska begränsat.

I nya testamentet är perspektivet förändrat. ˮOch jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man.ˮ (Upp 21:1-2)

Hela den miljö vi känner är borta i denna beskrivning av riket som himmelen, men Guds rike är också här och nu. Jesus säger: ˮGuds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.ˮ (Lk 17:20-21)

Riket är inte långt borta. I våra kroppar, i våra hjärtan residerar Herren: ˮVet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?ˮ (1 Kor 6:19) Ja, Guds rike är mycket närmare än vi ofta tänker oss. I dopet får vi den helige Ande och vi blir en del av den kyrka som av Paulus kallas Kristi kropp: ˮNi utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.ˮ (1 Kor 12:27). Riket är faktiskt här i detta nu och inte bara i framtiden. Låt oss vara öppna för Guds verk i oss – Hans herravälde.

Och ungefär så kan vi nog också tänka utifrån Jesu ord ˮomvänd erˮ. Omvändelsen som budskap är viktig i nya testamentet och tanken finns också i det gamla testamentet. Även om att vända om ofta var praktiskt tänkt finns teologin också där: ˮVänd er till Mig, folk från hela jorden, så skall ni bli hjälpta. Jag är Gud, ingen annan finns.ˮ (Jes 45:22)

Också Jesus kunde beskriva omvändelse som något väldigt praktiskt: ˮNär Han var på väg in i en by kom tio spetälska emot Honom. De stannade på avstånd och ropade: ʼJesus, mästare, förbarma dig över oss!ʼ Då sade Han till dem: ʼGå och visa upp er för prästerna!ʼ Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade Honom. Han var samarier. Jesus frågade: ʼBlev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?ʼ Och Han sade till mannen: ʼStig upp och gå. Din tro har hjälpt Dig.ʼˮ (Lk 17:12-19) Mannen var befriad från sin svåra sjukdom och vände tillbaka för att tacka Jesus. Omvändelsen är en raket med två huvudsakliga steg – upptäckandet av problemet och dess helande. Det är så lätt att vi ser omvändelsen bara som människans handlingar, att människan, så gott det nu går, vänder sig bort från synden och vänder sig till Gud. Men vi klarar det inte. Därför kommer Jesus som vår Frälsare.

Lite ironisk är nog Jesus när Han säger: ˮJag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.ˮ (Lk 15:7) Inte är någon annan än Jesus rättfärdig. Alla behöver vi Honom och räddningen genom Honom, men tror vi själva att vi är syndfria och rättfärdiga inför Gud och därför inte behöver förlåtelse och försoning genom Jesus Kristus så har vi verkligen hamnat fel. Men Guds tanke är att leda oss på rätt väg. Att se Jesus och Hans rättfärdighet och lyssna till Hans inträngande frågor är ett sätt att förstå hur läget är för oss, men upptäckten fortsätter förhoppningsvis till upptäckten av frälsningen genom Jesus.

Paulus uttrycker det evangelium och den frälsning omvändelsen ska leda till väldigt väl: ˮAlla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av Hans nåd, eftersom Han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit Hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville Han visa sin rättfärdighet, eftersom Han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att Han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.ˮ (Rom 3:23-26)

ˮTro på budskapetˮ säger Jesus eller egentligen ʼtro evangeliumʼ. Evangeliet är budskapet om Jesus, vem Han är och vad Han gjort, Hans seger på korset och hur Han proklameras som segraren i sin uppståndelse. Men vad betyder att tro?

Ett ord som Martin Luther kämpade med och så småningom fann styrka i var detta: ˮJag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.ˮ (Rm 1:16-17) Problemet för Luther var inte så mycket tron utan orden om Guds rättfärdighet och vår. Han tänkte först att Gud skulle hjälpa oss att kämpa oss fram till en rättfärdighet som Hans. Men när Luther i stället insåg att rättfärdigheten var en Guds gåva släppte låsningen. Och på samma sätt är tron en Guds gåva. Vi kan inte kämpa oss till tron. Vi kan bara ta emot den.

Under ungefär 300 år har nu dock tron för allt fler blivit problemet: Tror jag verkligen? I bibeln och i urkyrkan fanns inte mycket av det problemet därför att tron sågs mer som kyrkans än individens. Detta ledde dock till en tanke som kan upplevas både som svår och vacker. Kyrkans tro uttrycks i bekännelsen, så tro och bekännelse hör ihop: ˮTy om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.ˮ (Rm 10:9-10) Fundera inte på Din egen tro utan hur svag den än är, för svag är allas vår tro, var ändå en liten röst i den stora kören. Du behöver inte förstå allt. Ta emot evangeliet, ta emot omvändelsen, ta emot tron, ta emot Herren Jesus,

Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid, himmelriket är nära.

Fattiga ger Han sin rikedom, läker de slagnas sår. Den som var bunden och trött och tom frihet och glädje får: himmelriket är nära.

Öppna Ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum. Red Dig att taga Guds Son emot, tro evangelium: himmelriket är nära.

SvPs 39:-

SÖNDAGEN FÖRE DOMSSÖNDAGEN: MARTIN BERGMAN

Herre, Du rannsakar mig och känner mig.

Om jag står eller sitter vet Du det, fast Du är långt borta vet Du vad jag tänker.

Om jag går eller ligger ser Du det, Du är förtrogen med allt jag gör.

Innan ordet är på min tunga vet Du, Herre, allt jag vill säga.

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i Din hand.

Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.

Var skulle jag komma undan Din närhet?

Vart skulle jag fly för Din blick?

Stiger jag upp till himlen, finns Du där, lägger jag mig i dödsriket, är Du också där.

Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle Du nå mig även där och gripa mig med Din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för Dig natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Du skapade mina inälvor, Du vävde mig i moderlivet.

Jag tackar Dig för Dina mäktiga under, förunderligt är allt Du gör.

Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för Dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.

Du såg mig innan jag föddes, i Din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.

Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald.

Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos Dig.

Ps 139:1-18

I Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren finns en passage som gjort några ord ur psalm 139 väldigt kända i Sverige även om troligen många inte vet var de kommer ifrån. Situationen är den att det är en sen kväll i juni och Tjorven och Pelle är på väg att befria sälen Moses som herr Vesterman lagt beslag på. Då händer det sig att de gömmer sig vid väggen under ett fönster som öppnats av fru Vesterman. Och så:

”Hon mumlade där inne, och rätt som det var började hon läsa, ja sannerligen började hon inte läsa högt för sig själv! Tjorven stönade lite där hon låg. Det hade väl gått bra, om hon hade läst ur Norrtäljetidningen eller så, men ligga här hopkrupen som en räka och höra på saker som man inte alls förstod, det var påkostande.

Pelle förstod det inte heller, men det lät som något ur bibeln, tyckte han. Hon hade en entonig tröst men hon läste utan att staka sig. Pelle lyssnade. Och rätt som det var kom där några ord som steg fram ur allt det oförklarliga och började skimra så där som ord kunde skimra för honom ibland, å, vad det lät vackert!

ʼToge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet   ʼ läste fru Vesterman, så suckade hon ett slag, innan hon gick vidare.

Fortsättningen brydde Pelle sig inte om. Det var bara de där orden, dem fick han inte glömma! Och han mumlade dem tyst för sig själv.ˮ

Pelle brydde sig inte om textens fortsättning, men låt oss göra det. Vi på Saltkråkan publicerades 1964 så psaltartexten är ur 1917 års översättning och det fru Vesterman läste och meningens avslutning lyder: ”Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.” (Ps 139:9 :10)

Vackra ord av lycka tänkte Pelle. För honom som tillbringade sin andra sommar på Saltkråkan var ön härlig om än även några av livets mörka sidor kunde visa sig också där.

Fru Vesterman suckade. Läste hon även orden som handlande om ett gott liv? Eller uttryckte hon kanske längtan efter ett liv som på något sätt blivit annorlunda? Eller? Möjligheterna är många och vad som författaren tänkte sig gömma sig bakom suckarna vet vi inte.

Men man kan ana att Astrid Lindgren kanske varit inspirerad av orden ˮytterst i havetˮ när hon 200 sidor tidigare beskriver ön Saltkråkan: ˮBortom Saltkråkan är öppna havet med kala kobbar och skär, där ingen bor mer än ejder och mås och annan sjöfågel.ˮ

För Pelle hade orden han hörde blivit ord beskrivande en härlig tillvaro, en tillflyktsort. Var och en lägger vi in våra egna känslor i tillvaron, i romanen, i psaltartexten.

Och tolkningen i dess första miljö var sannolikt väldigt långt från Pelles. Om psalmens tillkomst hör vi i dess början, i några ord som inte är med i evangelieboken: ˮFör körledaren. Av David, en psalm.ˮ (Ps 139:1) David var född i Betlehem och så småningom residerade han som kung i Jerusalem. Troligen sjöngs psalmen framför allt i Jerusalem och troligen var David och de första sångarna och hörarna ganska överens; Orden om ytterst i havet uttryckte en förfärlig verklighet!

Den första skapelseberättelsen i 1:a Moseboks första kapitel berättar tidigt om hur Gud liksom tämjer vattnet, samlar det på en plats och så befriar torrt land från vattnet. Naturligtvis behöver man inte läsa texten som om vattnet vore något farligt, men så kom många att se på det samlade vattnet i sjön och havet. I bibeln och bland israeliterna var större mängder vatten farligt. Visst ledde Mose folket genom havet, men den egyptiska hären gick under. När Mika får profetera om hur synder utplånas låter det så här: ˮDu förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.ˮ (Mik 7:19) Nej, det som är i havets djup det är borta. Dit vågar sig ingen. Inget hämtas upp. Och tanken är allmän. Havet är något farligt som Gud behöver kontrollera: ˮGud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.ˮ (Ps 46:2-4)

Men havet är inte här ett hot. Det är liksom dödsriket och mörkret platser dit rimligen ingen följer efter en. Men Gud gör det. Gud är nära. Gud är skaparen i allt. Därför känner Han oss helt och fullt och är alltid nära. Nej, det går inte att komma undan Herren eller att Hans avsikt är att stödja och bära oss.

Kopplingen mellan skapelse och närhet är dock inte självklar. Under upplysningstiden förekom tanken på Gud som en urmakare. Som uret görs fantastiskt in i minsta detalj skapar Gud allt. Men när urmakaren säljer uret bryts kopplingen. Den noggranna urmakaren har ingen kontroll över hur uret vårdas, ja, har faktiskt oftast ingen kunskap om vad som händer med det. Men så är det inte med Gud. Vi kan inte fly och vi kommer inte att tappas bort.

Även om dess ord är väldigt personliga, det är ett ʼjagʼ som talar, så är psalmen också något som vi använder kollektivt. Orden har sjungits i tempel och synagogor. Också i kyrkor har de sjungits och bönen har delats av församlingar och grupper under kyrkans hela tid. Vi lär oss om Guds omsorg och sökande efter oss. Vi lär oss om den obeskrivlige, obegriplige och älskande – Gud.

Psalmen är inte unik i Gamla Testamentet, men nog ganska sällsynt med sin beskrivning av olika former av den gränslöshet som är Guds. Perspektiven är gärna mer begränsade och handlar då oftast om Israels folk och dess grannar i en specifik tid.

Här hör vi främst om Gud som skaparen. Vi hör hur Han skapat oss i allt och hur skapelsen av oss och alla och allt är en fortgående process som sömlöst övergår i närhet, hur Han var nära var och en av oss från första början. Hur Han är nära oss varje stund, alltid, överallt och alla. Han känner våra tankar, ord och handlingar innan vi känner till dem själva.

Inga fysiska gränser, ja, inga gränser överhuvudtaget begränsar Gud. Tillvarons gränser och regler har Han satt och skulle Han vilja det kan han ändra dem.

Han vet allt om nutid och framtid och forntid. Det intryck vi får är att all tid för Honom egentligen är ett evigt nu. Och på ett liknande sätt är det med Hans närvaro. Allestädesnärvaro är termen för Guds närvaro överallt, utan undantag. Egentligen är det inte konstigt. Inget skulle existera om inte Han som är livet, Han som är skaparen, tillåter det och fundamentalt bär Han det. Frågan kommer naturligen då: ʼOndskan då, och djävulen är det Guds verk?ʼ Det enda svar vi egentligen har är Jesu kors – Gud delar detta, är själv ett offer med oss. Han besegrar det onda och en dag finns i evigheten inget annat än godheten. Då upphör tiden och denna skapelse och den nya skapelse som finns är full av glada människor, en glad skapelse och jubel.

Allestädesnärvaron ifrågasätts också ibland utifrån tanken att det finns platser där Gud inte är. Omkring 1960 lär en predikant ungefär ha sagt: ˮGå gärna på bio, men tro inte att Jesus följer med Er.ˮ Nähä, hur existerar sådana platser då? Och tanken är typiskt för en tendens i Sveriges, i alla fall moderna, historia att förbinda ett innehåll man ogillar med tekniken, så sedan var det Tv, video och internet. Visst bör vi kämpa mot det onda och för det goda, men inte med osanningar.

Dock, vi kan försöka kämpa mot det onda, men frågan kan plåga oss: ʼOm Gud känner mig så, känner mina tankar, mina avsikter, allt, vad jag gör, säger och orsakar, allt det onda i mig – hur kan Han älska mig?ʼ

Vi hörde om närheten, vi anar omtanken i den, men förstår vi dess fullbordande i kärleken och förlåtelsen? För så är det och vittnesbörden är tydliga: ˮMen Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har Han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med Honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.ˮ (Ef 2:4-6) ˮMen Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rm 5:8) Och sammanfattningsvis: ˮGud är kärlekˮ (1 Jh 4:8)

Så underbar är Gud, vår Herre och Frälsare!

Du är större än mitt hjärta, Du som allting kan och vet, du som har i Dina händer Vintergatans hemlighet, Du som skapade atomen, Du som sprängde solens skal, världen den omätligt djupa, mäter Du med lag och tal.

Mig blir aldrig svaret givet, Vintergatans lösenord, den materias namn är okänt av vars kraft jag själv är gjord, och jag famlar med min kärlek som jag famlar med mitt vett – blint jag måste tro på livet och på Dig som ingen sett.

Dagen dör och mörkret stiger. Jag är ensam, Du är stor. Om Du talar eller tiger är Du nära som en mor. Ej på mina svaga böner eller tvivel vilar Du, som är större än mitt hjärta, som är evig; som är nu.

SvPs 27:-

NITTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: MARTIN BERGMAN

Och Herren förde honom ut och sade: ˮSe upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.ˮ Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

1 Mos 15:5-6

ˮMen nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.ˮ (1 Kor 13:13) I berlocker och konst brukar Pauli ord illustreras som ett kors, ett ankare och ett hjärta. Där hänger dessa tre ihop, men ofta, inte minst i förkunnelse och teologi, hör vi mest om tro och kärlek medan hoppet inte utvecklas lika mycket.

Abram (senare Abraham) fick ett löfte. Det var större än man direkt kan förstå då både Abraham och hans hustru Sara var gamla och Sara hade svårare än Abraham att tro på att det biologiskt omöjliga skulle ske. Och förvisso kan man räkna det som uppfyllt. Kanske är denna text en anledning till att Bibeln innehåller så pass många folkräkningar och släkttavlor.

Och för många är det mycket viktigt. En vanlig beskrivning är att ju mer utvecklat ett samhälle är desto färre barn föds. Vanligen har det varit så att de utan barn har mycket stora problem särskilt när man blir sjuk eller gammal. På många håll i världen är det så fortfarande så och knappast någonstans är det helt oproblematiskt utan en yngre generation som på något sätt stöder och tar hand om den som har svårt att klara allt själv.

Detta är också ett problem som Guds folk både i gamla och nya testamentet blir uppmärksammade på. Kanske tydligast är orden: ˮÄnkor och faderlösa får ni inte behandla illa.ˮ (2 Mos 22:22) Och tidigt i den första församlingen förekom stöd och hjälp till behövande: ˮman delade ut åt var och en efter hans behovˮ (Apg 4:35) Och bland dem som fick del av ˮden dagliga utspisningenˮ (Apg 6:1) nämns änkor särskilt. Så det som i dag kallas diakoni är något som alltid hört till kyrkans väsende. En organiserad och därmed förhoppningsvis effektiv form av att dela med sig.

Låt oss dock också se på detta löfte lite mindre bokstavligt. Såväl yrkesmässigt och andligt kan vissa relationer beskrivas som relationen mellan barnet och föräldern, och ibland kan de lite mer påminna om löftet till Abraham och om räknandet av stjärnor.

Charles de Foucauld, född 1858 i Strasbourg, var så vitt vi vet inte biologisk far till någon, även om en hel del rumlande i unga år förvisso gett honom möjligheter därtill. Senare i livet blev han först trappistmunk 1890 (trappisterna är kända för att vara en av de strängare munkordnarna), men lämnade orden innan han avlade sina livslånga löften. Sedan studerade han och prästvigdes 1901. Sedan reste han snarast till det nutida Algeriet och levde huvudsakligen där tills han mördades 1916. Från 1905 levde han i Tamanrasset i södra Algeriet för det mesta ensam utom när karavaner passerade. Hans senare tid i Algeriet och ensamheten hade en bakgrund i hans tidigare liv med resor och vistelser, i nordafrika men också mellanöstern, som kunde vara både livsfarliga och krävande. Han sökte enkelhet och fattigdom då han menade att detta var att följa och efterlikna Jesus. Som präst nästan utan någon församling eller något dagligt inflytande på någon – skulle han vara en andlig förälder? Visst försökte han själv. 1909 tillbringade han ett par veckor i Frankrike och 1913 några månader och bildade då och arbetade på ett andligt sällskap: ˮl'Union des Frères et Sœurs du Sacré-Cœurˮ (Unionen av det heliga hjärtats bröder och systrar). Han hoppades också att någon av bröderna skulle komma och leva med honom i Tamanrasset. Så blev det inte. Vid hans död hade unionen 48 medlemmar och såg snart ut att dö liksom sin grundare, men så skedde inte. Unionen växte och andra organisationer tillkom kring Charles de Foucaulds andliga arv och exempel. Nu finns 20 organisationer och mer än 13000 medlemmar i 83 länder. Hade han försökt räkna stjärnorna så hade han inte kommit så långt. Det sägs att med blotta ögat kan man se några tusen.

Men bortom löftet om ättlingar finns fler löften Gud ger. Gud lovar och vi väntar och hoppas. Centralt är frälsningshoppet och i det väntar vi. Väntar på Jesu återkomst. Så har kyrkan gjort i alla tider: ˮI hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.ˮ (Rm 8:24-25)

Att hoppas kan vi förstå på olika sätt. Man kan utan att ha en aning om hur det ska gå ha den vinnande kombinationen bland miljoner i lotteriet. Det är ett hopp som är oerhört osäkert, men som kan förnyas gång på gång. Kanske nästa gång, eller nästa gång… Vårt hopp är helt annorlunda. Det finns där – är helt tryggt och säkert.

Vad som dock inte är säkert är tiden. När dragningen här och nu i det stora lotteriet sker vet vi, vanligen samma tid vecka efter vecka, eller, om inte exakt lika säkert, men nästan, så är fotbollsmatcherna färdigspelade eller hästarna utpumpade eller vad man nu spelar på.

Vårt hopp är helt annorlunda. Ingen vet när det ska infrias, när den oändliga vinsten för så många anländer med Jesu återkomst. Ja, Han säger: ˮDagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.ˮ (Mt 24:36)

Men vi vet att vårt hopp är säkert. Jesus vann segern och betalade priset. När vi döps ges löftet, det fasta löftet. Visst skulle vi senare kunna säga nej, men låt oss bara glädjas och tacka: ˮVälsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.ˮ (1 Pt 1:3-4)

Så var det där med tiden – när kommer Han? Vi vet inte. Ingen vet, utom Fadern. Dock har genom kyrkans historia tanken och ryktena åter och åter uppstått – ʼdå kommer Han nogʼ – och det har alltid blivit fel. Människoskaror har samlats på bergstoppar och väntat och väntat – förgäves. Väntar gör vi alla och längtar.

Men varför ska vi vänta? Och vad gör vi medan vi väntar?

Varför vet vi inte – bara Fadern vet eftersom bara Han vet när Sonen ska komma som härskaren på himmelens skyar. Vad vi gör, förutom alla våra synder som bekänns och förlåtes av Herren, kan beskrivas på två olika sätt. Vi både fungerar i den värld vi lever i och vi växer för den värld vi är på väg till.

Den här världen är vår. Vi lever här med dess goda och dess förfärliga sidor. För många är den det enda man känner till, men vi har fått hoppet. Det eviga hoppet vunnet av frälsaren Jesus och givet till alla döpta: ˮMen när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade Han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att Han är barmhärtig – och Han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den helige Ande. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har Han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.ˮ (Tit 3:4-7) På dopets grund får vi vandra och verka. På den grunden är vi på väg mot himlen. Vi hörde om Abraham att hans tro gjorde honom rättfärdig. Paulus beskriver här samma verklighet för den kristne. På dopets grund ges rättfärdighet, nåd och evigt liv. Men tron då?

I Romarbrevet skriver Paulus om Abraham lyssnande på Herren när han fick löftet om en avkomma som stjärnorna: ˮInför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan Han också infria.ˮ (Rm 4:20-21)

Tron och hoppet hör ihop. Centralt i trons innehåll är bekännelsen av den treenige Guden och av frälsaren Jesus Kristus, Sonen, sann Gud och sann människa. Men här hör vi om hur Guds löften också har sin plats i vår tro. Då kan man ana att trons innehåll också är personligt, vilket vi ju erfar ständigt. Förvisso tror vi med kyrkan, men de löften som blir viktiga i individens tro kan variera, liksom tankar och fromma fantasier.

I bästa fall utvecklas vi i vår tro, förstår mer, blir starkare trots vår svaghet och kommer närmare Gud, vilket man snarare gör i det man själv upplever som svaghet och misslyckanden är i sin styrka. ˮLagen har ju inte gett fullkomlighet åt något – men i stället får vi något bättre, ett hopp som närmar oss till Gud.ˮ (Hebr 7:19)

Nej, lagen kommer bara med krav och dom. Hjälp och växt finns i evangeliet, i tron, hoppet och kärleken.

Men inte bara i det högtidliga fromhetslivet utan också i vardagens mödor är hoppet närvarande: ˮGläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.ˮ (Rm 12:12)

Och Paulus, som fått säga så mycket här, kan också använda hoppet liksom en välsignelse. Låt oss ta emot den och växa i hoppet: ˮMå hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den helige Andes kraft.ˮ (Rm 15:13)

Löftena kunna ej svika, nej, de stå evigt kvar. Jesus med blodet beseglat allt vad Han lovat har. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himlen opp! Medan Du stjärnorna räknar, växer Din tro, Ditt hopp. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

Tro när det mörknar på färden, solen ej slocknat har. Blott några timmar och sedan strålar en morgon klar. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

Tro när Dig världen förföljer. Med Dig i ugnen het vandrar en gudason härlig, prövade själ, det vet. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

Tro när Dig vännerna svika, tro när blott en står kvar. Jesus, Din vän skall dig följa alla, ja, alla dar. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

Tro under allt som Dig möter, Snart Du ju hemma är. Då skall i åskådning bytas det som Du trodde här. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

SvPs 254:-

TACKSÄGELSEDAGEN: HÅKAN PERNIEL

Låt dig inte besegras!

I Romarbrevet 12 säger Paulus: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda”.

Vi kan se på oss själva och tänka: ”Vem är jag?” Vi kan se på bibelordet och tänka ”Lättare sagt än gjort”. Vi kan se på världen och förlamas av bävan speciellt efter allt som sker just nu.

Men vi kan också se på oss själva och säga: ”Jag vägrar att låta mig besegras av det onda”. Vi kan se på Paulus ord och säga som Moder Theresa en gång sade: ”Alla kan inte göra stora saker, men alla kan göra små saker med stor kärlek”. Vi kan se på världen och tänka ”vi ger oss aldrig”.

Det kunde hon säga eftersom hon visste vem hon trodde på. Den Gud som aldrig någonsin gett upp kampen för människan. Den Gud som själv kommit hit som människa genom Jesus och på det sättet visade både genom sitt liv och vad han sade att den som är med oss och för oss är kärlekens och livets kraft och det är alltid större än något annat. Därför kan vi våga att göra små saker med stor kärlek och verkligen göra skillnad.

 

Ett ansikte som lyser: Kärlekens Gud, ondskan splittrar och osynliggör. Rädslan gastkramar och dödar glädjen. Sveket kränker, gör ont i kropp och själ. Besvikelsen sårar och kväver lusten. Men ett ansikte som lyser av kärlek och tillit helar världen. Gud, ondskan är så stark, har bara en enda uppgift – att fördärva. Vad vi behöver det som kan uppväga allt ont. Tack för att din helande kraft är starkare än den nedbrytande. Amen

DEN HELIGE MIKAELS DAG: ANITA RUDVALL

Den här söndagen är så tätt förknippad med änglar. Vi kan väl alla berättelsen om hur Mikael strider mot draken.

När jag var liten sjöng vi om detta i Barnkören.

Mikael strider mot draken, draken är giftig och stygg. Mikael litar på Herren, därför är Mikael trygg.

Tänk så många drakar vi får strida mot. Det finns olika sorter runt omkring oss och vi vet inte ens, eller förstår, att det är drakar. De ser inte ut som Mikaels drake, eller Kattla i Bröderna Lejonhjärta.

Strävan efter makt, pengar och status kan bli våra drakar när vi glömmer bort oss själva och våra medmänniskor bland allt detta.

 

Vi är inga änglar som kan strida, i alla fall inte de flesta av oss, utan bara helt vanliga människor. Men då ska vi komma ihåg att det inte är så bara. För fastän vi är bara är människor så är vi inte vanliga. Vi har alla blivit skapade till Guds avbild och Gud lämnar inte oss vind för våg att klara oss själva. Han är med oss när vi strider mot våra drakar. Och han är inte bara med oss, han hjälper oss och ger oss kraft att besegra de här drakarna.

Men det är en sak som vi ska vara medvetna om, han tränger sig inte på oss om vi inte vill. Vi måste vilja ta emot hjälpen och inte blunda eller se åt något annat håll.

Ängeln Mikael, som också kallas för ärkeänglen Mikael. Vi har nog alla en bild av hur han såg ut, för det har vi sett många bilder och statyer av.

Men ser alla änglar ut så, eller ser alla ut som bokmärksänglar. Ibland vet vi kanske inte ens att det är en ängel vi har sett eller träffat. Därför ska vi nog vara försiktiga och vaksamma när det gäller änglar. Vi kanske har träffat någon utan att veta om det.

Precis som Lill-Nisse gjorde.

Det kom en ängel och räddade Lill-Nisse från den stora svarta hunden. Han var fet och gråklädd. Han hade flottig keps och fimp i mungipan. Ängeln tog Lill-Nisse i handen och följde honom hem. Lill-Nisse visste inte att det var en ängel. Ängeln visste det inte heller.

DEN HELIGE MIKAELS DAG: MARTIN BERGMAN

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ˮNu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.ˮ

Upp 12:7-12

Detta är en bit av en längre berättelse om djävulens förföljelse av Jesu mor Maria. före och efter Jesu födelse. Målet var att döda Jesus. Av berättelsen kan vi lära oss ett par saker, som att djävulen är envis i sin kamp och att han är besegrad. Den segern vet vi är vunnen av Jesus på korset, men i den kamp som skildras här verkar Gud också genom sina änglar och genom skapelsen.

Även om Jesu seger sker när Han är vuxen, gissningsvis knapp 40 år gammal, så anar tydligen djävulen redan när Maria är gravid att hon bär på ett barn som är farligt för honom.

Men det var ju inte den största av alla hemligheter. När Maria kommer till Elisabet sparkar barnet som ska bli Johannes döparen till i Elisabets mage. Ja, vad ska han göra? Han kan ju inte prata än så sparken är hans bekännelse. Elisabet är dock vältaligare och säger bland annat: ˮHur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig?ˮ (Lk 1:43)

Och när Jesus har fötts så håller inte änglarna tyst. De brister ut i lovsång och en av dem säger till herdarna ˮVar inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ˮ (Lk 2:10-12)

Om än djävulen kämpar så misslyckas han. Varnade i en dröm, kanske av en ängel, flyr Josef och Maria till Egypten så att en lite parvel inte dödas av Herodes fruktan. (Herodes hade blivit sådan att hans vanliga lösning på ett problem innefattade att döda en eller flera.) Att decennier senare fresta Jesus var meningslöst.

Och så närmade sig den stund djävulen fruktat. I stilla veckan sade Jesus: ˮNu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas.ˮ (Jh 12:31)

Jesus segrar. Domen ska verkställas. Vi hör om hur det sker i himlen, men vi hör också att kampen inte är helt över. Det är meningslöst för djävulen att försöka skada Jesus - barnet har segrat. Men kampen fortsätter. Lärjungar, förvisso, men också alla vill han skada, förslava och dräpa.

Dock, vi hörde att segern var vunnen genom Lammets blod och vittnesbördets ord. Jesus segrade på korset, men Han har sänt ut apostlarna att berätta och kyrkan, alltså vi, får gå vidare i deras fotsteg och sprida evangeliet och hjälpa fler och fler att tro det. Evangeliet är seger. Också det vill djävulen naturligtvis störa och hindra men Gud har bevarat sin kyrka från angreppen och kommer att fortsätta att göra det.

Dock, huvudpersonerna i den text vi läst är änglarna och detta är deras dag i kyrkoåret och änglarna är mycket viktigare än vi lätt kan tro. Här möter vi änglarna som krigare och visst kan änglar även annars synas vara krigare. ˮPå morgonen, då gudsmannens tjänare kom ut, fick han se att staden var omringad av en truppstyrka med hästar och vagnar. ʼAck, herre, vad skall vi ta oss till?ʼ ropade han. Elisha svarade: ʼVar inte rädd. Det är fler på vår sida än på deras.ʼ Och han bad: ʼHerre, öppna hans ögon, så att han ser!ʼ Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han såg att berget var fullt av hästar och vagnar av eld kring Elisha.ˮ (2 Kon 6:15-17) Änglahären kom inte här att strida utan Herren löste problemet på ett annat sätt utan strid eller offer.

Änglarna är skapade av Gud. De är andevarelser, och i vår verklighet är de i grunden osynliga och när de på Guds uppdrag blir synliga kan de alltså se ut lite hur som helst, även om de oftast ser ut som oss människor.

Ett lite annorlunda utseende verkar några änglar med lovprisningstjänstgöring inför Herren ha haft när Jesaja fick se dem: ˮDet år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och Hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför Honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de.ˮ (Jes 6:1-2)

Tobits bok som handlar om en man, Tobit, och hans familj. De bortfördes av assyrierna och dess vedermödor, inte minst kring sonen, Tobias, giftermål skildras. Till deras hjälp sänds ärkeängeln Rafael, som framträder som en människa, och sedan Rafael avslöjat vem han är säger han bland annat:

ˮVar inte rädda, frid över er. Upphör aldrig att prisa Gud. Det var inte min förtjänst att jag kom till er, det var Guds vilja att jag skulle göra det. Honom skall ni prisa i all er tid, lovsjung Honom. Lägg märke till att jag aldrig åt någonting, det såg bara så ut för er. Res er upp från marken och tacka Gud. Nu stiger jag upp till Honom som har sänt mig. Skriv ner allt detta som har skett med er.ˮ (Tob 12:17-20)

Så, att änglar inte äter, även om de ser ut som de gör det, är ett sätt att avslöja en ängel. Men gäller det bara änglar? Gäller det kanske inte också spöken? Det verkade i alla fall lärjungarna tro när den uppståndne Jesus visar sig för dem: ˮDå de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade Han dem: ʼFinns det något att äta här?ʼ De räckte Honom en bit stekt fisk, och de såg hur Han tog den och åt.ˮ (Lk 24:41-43)

Oftast får dock människor se änglar som ser ut som människor. Och när vi ser dem är anledningen vanligen att de har ett viktigt budskap från Herren. Ja, de kan beskrivas både som änglar och som de människor som de ser ut som. Den dubbelheten hör vi om de änglar som befinner sig i Jesu tomma grav för att bära fram budskap från Honom. ˮDe visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ʼVarför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, Han har uppstått. Kom ihåg vad Han sade till er medan Han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.ʼ ˮ (Lk 24:4-7) ˮMen Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna.ˮ (Jh 20:11-12)

Här hör vi om änglar som i graven berättar om Jesu uppståndelse. Och i nya testamentet hör vi, förutom i Uppenbarelseboken där många änglar finns, kanske mest om änglar omkring viktiga händelser i Jesu liv. Han bebådas av en ängel till Maria. Josef får också i en dröm höra om Jesus. Och så kommer det tillfälle hela himlen längtat efter. Barnet är fött, så Herren hade nog fått utfärda en sträng befallning för att hindra någon att sjunga sedan budskapet avgivits. ˮI samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ʼVar inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ʼ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ʼÄra i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem Han har utvalt.ʼ ˮ (Lk 2:8-14)

Så är det dags för Josef att få en ny dröm. ˮNär de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ʼStig upp och ta med dig barnet och Hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.ʼˮ (Mt 2:13)

Änglarna följer sin Herre. När Han utstått alla djävulens frestelser och segrat i detta är änglar beredda att betjäna Honom. Vi hör också om en tröstande ängel i Getsemane och änglar som talar med lärjungarna efter Jesu himmelsfärd. Under långfredagen, när Han hänger på korset, hör vi dock inte om änglar. I den stunden är Han som bär vår övergivenhet, tillsammans med våra synder, själv övergiven.

Vi hör om änglar som tjänar Jesus och, på Herrens uppdrag, oss. Men vi kan ofta snarare ana än veta säkert att änglarna är med oss. Visst är änglarna med oss och sjunger oavsett hur få vi är i kyrkan. Visst kan vi tro att den som ramlar nerför en trappa och är oskadd har änglar att tacka för det.

Det är änglarnas dag i dag. Det behövs att vi någon gång tänker på dem. Förutom på julnatten så gör de inget större väsen av sig även om de är så viktiga för oss – Guds sändebud.

Guds änglar är Hans sändebud av eld och vind och ande, en himmelsk här av liv och ljus som glimmar genom natten. Vi känner dem som bönesvar. Det är Guds änglars dag i dag med eldsken över landet.

Och står Du för rättfärdighet, mot övervåld och lögner, var viss att med Dig är långt fler än de som Dig förföljer. Då strider Du för änglars sak. Det är Guds änglars dag i dag. Det brinner ljus i mörkret.

Du möttes på Din olycksled av ej förstådda hinder, och när Du trodde Du gått fel Du kanske letts av himlen, Guds änglar visste vägen klart. Det är Guds änglars dag i dag, och de för inte vilse.

En mörkrets stund, en ångestnatt, då manar Dig Ditt inre: ˮStå upp och gå dit Gud befallt.ˮ En glimt av ljus, en stillhet. En ängel det är från Guds stad. Det är Guds änglars dag i dag. Vårt hjärta har en himmel.

Är sången svag, tycks bönen stum, och glesnar Guds församling – hör templet är av änglar fullt som lovar Gud trefaldig. Så sjung med dem till Guds behag. Det är Guds änglars dag i dag. Guds lov ske nu och alltid.

SvPs 483:-

TRETTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: MARTIN BERGMAN

Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa Hans heliga namn! Lova Herren, min själ, minns allt det goda Han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, Han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, Han fyller mitt liv med allt gott, och jag blir ung på nytt som en örn. Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt.

Ps 103:1-6

En härlig bön eller en härlig sång, om man känner för att sjunga. Avsedd för en person eller för flera tillsammans. Tillsammans uttrycker en viktig tanke i kristen tro. Vi är en gemenskap, en familj. Och gemenskapen är så grundläggande att vår gemenskap går tillbaka till vem Gud är.

En av de trosbekännelser som kallas allmänkyrkliga är den athanasianska som bland annat säger ˮMen detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom.ˮ Obegripligt, ja, visst – en och tre, tre och en – hur kan vi förstå detta? Men vi behöver inte förstå, vi behöver bara bekänna, lita på att kyrka och bibel har fattat det rätt, och, kanske, så småningom, ana och förstå det obegripliga lite bättre genom teologi och bön. Tre och ändå en enhet.

Guds gemenskap med sig själv, ja, de tre personernas ömsesidiga kärlek till varandra, men också i förlängningen till oss, är något som gudsfolket och kyrkan fått ta över.

Redan Mose tyckte att det var för tufft att leda folket: ˮEnsam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig.ˮ (4 Mos 11:14) Och Herren sade åt Mose att utse 70 att hjälpa honom: ˮMose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio av folkets äldste och lät dem ställa sig kring tältet. Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Han tog av anden som vilade över Mose och gav åt de sjuttio äldste. När anden kom över dem greps de av profetisk hänryckning, för första och enda gången.ˮ (4 Mos 11:24-25)

Många följde Jesus, men Jesus utsåg tolv till att vara särskilt nära Honom och till att efter Hans himmelsfärd leda kyrkan. Efter Judas avfall var de elva. Så framställdes bland de samlade lärjungarna i Jerusalem mellan himmelsfärdsdag och pingst två förslag och genom lotten utsåg Gud Mattias så att de åter var tolv. Från kulten i gamla testamentet har kyrkan ärvt tanken att Gud genom lotten kan fatta beslut och kyrkan har därför också dragit slutsatsen att slumpen inte existerar. På den punkten är dock inte alla eniga.

Efter det har fler apostlar inte utsetts även om nog nästan alla håller med Paulus om att han särskilt kallades till apostel av Kristus på vägen till Damaskus.

De var tolv, apostlarna, men så småningom dog de alla, nästan alla som martyrer, och vi leds nu av dess efterföljare, biskoparna. Visst har vi en tradition där oftast biskopen är stiftets biskop, en biskop per stift, även om i större stift stiftsbiskopen kan ha en eller flera biskopar som hjälper sig som det nu är i Uppsala, men biskoparna hör ändå ihop och traditionen är mycket gammal att biskopar ska vigas av flera biskopar. Även den som ofta står ensam är del av ett kollektiv.

Men att stå ensam hör också hit, inte bara för biskopar. I Bibeln är, föga förvånande, ʼensamʼ inte ett ord kopplat till särskilt positiva känslor, men på sätt och vis hör ensamheten hit både positiv och negativ.

Dock, det mesta av det negativa med ensamheten bar Jesus Kristus. Citerande psalm 22 ropade Jesus strax innan sin död på korset: ˮMin Gud, min Gud varför har Du övergivit mig?ˮ (Ps 22:2) Han talade som ofta med sin Fader, men Han talade också för oss. Även psalm 22 som berättar om flera händelser från Jesu lidande uttrycker så småningom hoppet och glädjen, det Jesus vunnit genom sin ensamma seger: ˮDå skall jag sjunga Ditt lov för mina bröder, i tempelskaran skall jag prisa Dig. Ni som fruktar Herren, prisa Honom, ära Honom, Jakobs ätt, bäva för Honom, Israels ätt! Ty Han föraktade inte den svage och vände inte ryggen åt hans nöd, Han dolde inte sitt ansikte utan hörde hans rop om hjälp. Du är källan till min lovsång i den stora tempelskaran. Inför dem som fruktar Herren får jag frambära de offer jag lovat. De betryckta får äta och bli mätta, de som sökt sig till Herren får prisa Honom. – Må ni alltid vara fyllda av livsmod. Hela jorden skall minnas vad som skett och vända om till Herren, alla folk och stammar skall tillbe inför Honom. Ty kungamakten är Herrens, Han härskar över folken.ˮ (Ps 22:23-29)

Jesus bad med sången, Han orkade knappast sjunga, men Hans seger uttryckt i sångens ord öppnar befrielsen för oss. ˮMen det var våra sjukdomar Han bar, våra plågor Han led, när vi trodde att Han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, Han tuktades för att vi skulle helas, Hans sår gav oss bot.ˮ (Jes 53:4-5) Också ensamheten och övergivenheten bar Han, för att befria oss från allt.

I den bit av en psalm vi började med lyfter David fram den glädje vi kan finna i Gud och Hans verk. I resten av psalmen betonar David Guds nåd och omtanke som med versen: ˮBarmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek.ˮ (Ps 103:8)

Man kan tänka att David försöker övertyga både sig själv och oss. Om man tänker på Guds egenskaper såsom allsmäktig och evig, så är vi så, så, så små, liksom en enstaka bakterie inför en människa. Så kan vi tänka, men sedan kan vi tänka på Jesus, Sonen, den andre personen i gudomen och vad Han gjort för oss alla utan att vi förtjänat det: ˮGud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rm 5:8)

På den grunden och på den grund Paulus beskriver något senare i Romarbrevet byggs allt i våra liv: ˮVet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med Honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med Honom genom att uppstå som Han.ˮ (Rm 6:3-5)

Dopet är grundläggande i våra kristenliv i vilket vi lever i Kristus. Den dag vi döps tänds ett nytt liv i oss och även om vi upplever allt hemskt som drabbar oss och andra och vår egen oförmåga att undvika att synda finns i det livet kallelsen och orsaken till glädjen. Från fängelset, undrande om han snart ska dödas, skriver Paulus: ˮGläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.ˮ (Fil 4:4)

Ja, visst kan vi var och en vara glada i Herren, tänkande på Hans nåd även när vi gråter. Inte är det fel att vara ledsen, att ropa ut förtvivlan, men mitt i det finns ändå hoppet, att hålla fast vid och leva i till det en gång förverkligas. Och David diktar om glädjen nu i livet i hoppet i texten vi började med.

Han börjar med förlåtelsen. Förlåtelsen är central i kristen tro. Jesus Kristus offrade sig för att försona våra synder. Och förlåtelsen distribueras genom hela kyrkans historia och i hela kristenlivet, tydligast i avlösningen. Dopet är också i detta grunden. Vi är döpta till och iklädda Kristi rättfärdighet. Så när Han, vår Domare, tittar på oss så ser Han sin Egen rättfärdighet och intet finns att döma oss skyldiga för.

Dock, lever vi i vårt kristenliv, lever vi med Kristus? Vill vi? Detta är ingen examensfråga, inget där vi behöver visa upp gärningar eller så, utan det handlar om vår bekännelse, vill vi höra Honom till och bekänna Honom? Bekännelsen är något vi som döpta vanligen växer in i och kämpar med dess innehåll hur den än uttrycks, ofta tillsammans i gudstjänsten. Det är här och nu sällan något uppseendeväckande men bekännandet av kristen tro har ibland varit livsfarlig och lett till martyrskap. Kyrkans hållning har här varit tydlig. Det är fel att förneka Herren. Det är också fel att genom sin bekännelse försöka provocera fram sitt martyrskap.

Davids sång övergår sedan till att räkna upp fler aspekter på Guds verk och gåvor. Det handlar både om Guds verk här och än mer om hur det fullbordas i himlen. Under sker här. Obegripliga räddningar och botanden. Människor visar plötsligt oförklarlig godhet mot andra. Gud verkar här.

Dock, en dag ska Jesus Kristus, Faderns Son och Marias son, komma åter på skyarna omgiven av en oräknelig skara änglar. Han kommer för att ställa allt som blivit fel och skadat till rätta. Det är stunden då alla sjukdomar botas. Det är stunden då kristenlivet, givet i dopet, blir vårt enda liv.

Och livet i himlen blir fullkomligt. Bibeln innehåller flera bilder som talar om himlen. Vi hör om gator av guld, den stora himlakören eller festmåltiden med den godaste maten. Vi vet inte hur det blir. Vi vet bara att orden fantastiskt och underbart inte räcker till. Paulus berättar att han ˮblev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala.ˮ (2 Kor 12:4) I 1:a Korintierbrevet skriver han ganska mycket om uppståndelsen och himlen:  ˮSå är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.ˮ (1Kor 15:42-43) ˮVad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.ˮ (1 Kor 15:51-53)

Var och en kallas vi dit, var och leds vi dit till en tillvaro tillsammans med varandra och med Herren, och nog får vi tillsammans också ägna oss åt en oöverträffad skönsång.

Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.

Änglar den sjöngo först för markens herdar. Skönt från själ till själ det ljöd: Människa, gläd Dig, Frälsarn är kommen, frid över jorden Herren bjöd.

SvPs 297:-

ELFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: ANITA RUDVALL

Den här söndagen är den elfte söndagen efter Trefaldighet och då är rubriken för texterna Tro och liv.

Vad tror ni, är tro någonting som man ägnar sig åt i kyrkan enbart och livet det är det som är alla andra dagar när det inte är gudstjänster.

Men tro och liv hör faktiskt ihop, det är inte två vitt skilda saker utan det går hand i hand.

Men det är inte alltid så enkelt att få ihop våra liv, det vet vi nog alla för ibland springer vi runt som skrämda kaniner för att försöka hinna med allting. Hur ska vi kunna leva som vi lär?

Jag erkänner verkligen att när jag är ledig en söndag så är det inte säkert att jag går i kyrkan även om jag skulle vilja, just för att jag faktiskt inte orkar.

Men Gud ser ju faktiskt det som finns inne i oss, det som ingen annan ser och kanske inte ens vi själva. Han ser viljan till att göra bra saker även om det blir lite fel ibland.

Om man ska lära sig någonting då får det ju inte bara bli så att man läser om detta i en bok, vi behöver öva också.

Tänk er att ni ska börja odla potatis, då finns det säkert hur många böcker som helst om detta. Men mest tror jag att man lär sig om man ser hur någon annan gör och helt enkelt prövar själv.

Hur ska jag gräva, gödsla, kupa och skörda.

Så tror jag att det är med vår kristna tro också. Det får inte bara bli en lära eller ett teoretiskt resonemang, då är det inte till någon större nytta, bara om man vill ha bra betyg förstås. Det är när tro omsätts i praktik som den verkligen blir till liv.

Det här låter ju alldeles vansinnigt enkelt, men tyvärr finns det många fallgropar på vägen.

Ibland kanske Guds och Jesu bud som helt ouppnåeliga.

Det dubbla kärleksbudet att vi ska älska Gud över allting och vår nästa så som oss själva kanske leder till att vi helt bränner ut oss i vår strävan. Och till slut ger upp.

Det är också lätt att hamna i fällan att Guds och Jesu ord gäller ju bara i kyrkan och i kontakten med andra kristna människor. Vi håller skenet uppe och låtsas inte om våra fel och brister. Men Jesus menar att det är viktigare att vara ödmjuk än att passa in i mönstret.

Man kan också gå i den fällan att man förbjuder än det ena och än det andra, så att den så kallade syndkatalogen blir  ofantligt stor. Vi förbjuder sånt som Jesus själv aldrig har förbjudit och livet får allt mindre glädjeämnen och blir allt fattigare.

Kristen tro handlar inte om att göra allt vad Gud vill utan att göra något. Jag vet inte om ni har blivit så mycket klokare på detta, men vad jag vill säga är att

  1. Det är bättre att göra något lite än att inte göra något alls. Vi behöver inte utföra mirakler själva. Men hjälps vi åt att göra lite var så blir det faktiskt ett stordåd tillsammans.
  2. I bibelversen som jag läste innan står det att jag ska älska vår nästa som oss själva. Då får vi inte glömma bort oss själva.

Ni vet att när man reser med ett flygplan och flygvärdinnorna har säkerhetsinformation. Säker de att man ska sätta på sig själv syrgasmasken innan man hjälper någon annan. Och det är det som jag tror att Gud menar med detta.

Ingenting är för litet för att göra. Vi kan alltid ångra oss om vi sagt nej precis som vingårdsmannens som först sa nej men sedan gick ut och jobbade.

TIONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: MARTIN BERGMAN

Jesus sade: ˮSannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger Jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av Min himmelske Fader. Ty där två eller tre är samlade i Mitt namn är Jag mitt ibland dem.ˮ Då kom Petrus fram till Honom och sade: ˮHerre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?ˮ Jesus svarade: ˮJag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.ˮ

Mt 18:18-22

Dopet är grunden, oavsett hur lite vi kommer ihåg det, men hur fortsätter våra kristenliv? I denna text talar Jesus om bön och förlåtelse, två väsentliga gåvor och bitar i våra liv i den nya verklighet som det nya livet som ges i dopet är.

Bön är en viktig del av kristenlivet och Jesus lär oss att be. Bönen har många sidor, man kan säga att den uttrycker hela vidden av vårt känsloliv, från förtvivlan till glädje. Förutom att Jesus lärt oss att be är vår viktigaste lärobok Psaltaren och där finns så mycket. Å ena sidan hör vi ˮOch vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ʼEloi, Eloi, lema sabachtani?ʼ (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).ˮ (Mk 15:34) Här citerar Jesus den 22:a psalmen. Å andra sidan sjunger vi med nästan samma ord när mässan firas som de brukade som var med när Jesus kom till Jerusalem: ˮOch folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ʼHosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!ʼˮ (Mt 21:9) Och här citeras den 118:e psalmen.

Bön är förvisso att vi ber Gud om det ena eller andra, vare sig det har formen av nödrop, småprat eller mer formell förbön, men den är också så mycket annat, den fylls av hela livet, både vårt och hela världens. Men hur ska vi se på detta med bönhörelsen som Jesus lovar? Det blir ju inte alltid som vi ber, även om vi ibland behöver säga: ˮHoppsan, det där var mitt bönesvar!ˮ Det bästa svaret på den frågan är att våra böner är infogade i den bön Jesus lärt oss där vi ber: ˮLåt din vilja ske, på jorden så som i himlen.ˮ (Mt 6:10) På samma sätt sade Jesus i Getsemane till Fadern. Guds vilja är ett återkommande begrepp i Bibeln, exempelvis skriver Paulus i fem brev att det är genom Guds vilja han är apostel. Som kristna får vi låta Guds vilja bestämma även när det bara ser förfärligt ut. Det finns ändå ett hopp och en Frälsare.

När vi ber finns också förlåtelsen där i dubbel skepnad: ˮOch förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.ˮ (Mt 6:12) Också detta kan vara svårt att förstå – är förlåtelsen som vi ger ett villkor för att få Guds förlåtelse? Nej, men de hör ihop. Förlåtelse är på många sätt en befrielse. Absolut viktigaste är att vi blir av med skulden som står mellan oss och Gud. Men förlåtelse kan också vara en sinnets befrielse så att vi lättare ser andras behov av förlåtelse och förlåter dem som brutit mot oss. Förlåtelse är så att få och att ge.

Petrus undrade hur mycket han ska behöva förlåta och redan med siffran sju tog Petrus i från fotknölarna. Ett rejält svek, ett påhopp, något ondskefullt – redan med ett par gånger skulle nog åtskilliga tycka att man vore generös, de klassiska rabbinerna sade för sin del tre eller fyra, men sju?

Här finns ett matematiskt kuriosa – vad sade Jesus egentligen? Bibel 2000 säger ˮsjuttiosju gångerˮ och 1917 års översättning skrev ˮsjuttio gånger sju gångerˮ. Men egentligen är det en fråga bara av kulturhistorisk betydelse då meningen är att förmedla en enorm, obegränsad siffra.

Kulturhistorisk betydelse? 1962 kom Lars Görlings roman 491, vars titel (7x70+1) syftade på Jesu ord och ställde frågan vad som händer utanför förlåtelsen. Romanen kom att filmatiseras 1964 och filmen totalförbjöds först och blev sedan godkänd efter klipp. Romanen och filmen handlade om en grupp brottsliga ungdomar som i centrala Stockholm släpptes mer eller mindre lösa som ett socialt experiment och som fortsatte med brott och att ställa till elände. Det sågs som en samhällskritisk film, men åtminstone en filmrecensent menade att kritiken egentligen var riktad mot Jesu förlåtelsetanke, alltså mot Gud.

Är vi då Guds sociala experiment? Nej, vi är Guds älskade och bortsprungna barn. Tänk på liknelsen om den förlorade sonen: ˮRedan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom.ˮ (Lk 15:20) Den uttänkta syndabekännelsen fick komma senare, förlåtelsen var redan given. Visst bekänner vi våra synder. Visst delas förlåtelsen ut av kyrkan på Jesu uppdrag. Visst är förlåtelsen helt gränslös. Allt är försonat. Vi är älskade.

En syndig man låg sänkt i syndens dvala, då hörde han Guds röst i själen tala, ja Guds ord kom: ˮNu är det tid att vakna.ˮ Och redan brann på bergens tinnar dagen.ˮ

Den sjöng Guds lov i bäckarna och träden, men ingen sång blev hörd i mänskohjärtat, där var det natt, dess värld var skuld och ängslan. Då kom Guds ord och sade: ˮBed till Herren.ˮ

Det finns en natt i själva morgonljuset. O mänskonatt, som ropar ut ur djupen om nåd för den som all Guds nåd förbrutit, om läkedom för den till döden sjuke.

Då lyser fram, i själen som i ordet. En strimma ljus, en blidhet över jorden. Så föregår en morgonstjärna solen, den stjärnan är Maria, Herrens moder.

Hör himlens röst om glädje för allt folket! Att Krist är född är sant på nytt var morgon. Hur segerrik är inte soluppgången, ty allt blir nytt. Det gamla är förgånget.

Och han som stum mött dagens födslotimma brast ut i sång, han kunde inte tiga, ty dagens sol var syndares Messias. Stå upp var ljus! Du är av nåd befriad.

SvPs 533:-

ÅTTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: ANITA RUDVALL

För några år sedan, jag vet inte om det fortfarande går på tv, fanns det ett program som hette Fuskbyggarna.

Det var ett s k granskande samhällsprogram där någon hjälper människor som blivit lurade av dessa fuskbyggare. Dessa byggare lever på att lura andra genom att bygga så billigt som möjligt  och struntar i hur det blir, för det syns ju ändå inte. Men så kommer det fram när det börjar bli klart och blir en katastrof för dem som anlitat dessa.

I den här dagens evangelium handlar det också om fuskbygge men det var betydligt längre sedan, Grunden är det viktigaste i hela bygget. Slarvar man med den spelar det ingen roll hur bra allt annat är. Grunden eller själva platsen som vi bygger på. Jesus talade om två byggherrar, en som byggde på lös sand, ett andligt fuskbygge  och han som gjorde på rätt sätt. Han byggde på klippan eller berggrunden. Och den är ju Jesus Kristus själv.

Men vi då? Hur bygger vi? Gud har ju gett oss grunden som vi har att bygga på. Han gav oss Kristus, sin egen son. Genom livet får vi ju bygga våra egna liv både det som vi har här och nu och det som ska komma efter detta liv. Och det går bara att göra på den grund som Gud har gett oss.

Det går kanske att lura andra människor, men det går inte att lura Gud. En annan grund hur fin fasaden än kan se ut rämnar när det blåser upp till storm.

 

Att ha Gud som grund innebär inte att vi slipper stormar och andra oväder i våra liv. Det är absolut ingen garanti för att slippa olyckor eller drabbas av motgångar. När jag sitter i telefonjouren på nätterna ringer det ofta människor som undrar varför just det som drabbat dem har gjort det. Vad de har gjort för att få detta.  Men det är ju så att vi slipper inte bekymmer men våra liv behöver inte helt rasa samman, vi har något som är stabilt, vi har vår tro.

Ibland rasar allt ändå samman som ett korthus och det är kanske då det uppdagas för oss att vi faktiskt byggt på fel grund och kan börja om på en bättre grund. Det kan vara både svårt och mycket smärtsamt men kanske nödvändigt. För så länge allt flyter på och går bra har jag ofta ingen anledning att fundera djupare över mitt liv, utan det kanske jag gör först när motgångarna kommer.

Skillnaden mellan den kloke byggmästaren och den mindre kloke handlar inte så mycket om kunskap, båda hade hört Jesu ord. Men för den ene stannade det vid det, han gjorde inget för att förverkliga det.

Vi ska lyssna till Jesu ord och lära oss att värdera och prioritera i livet.  Vi får liksom ritningen och sen får vi bygga själva.

Fuskbyggarna i TV och de andliga fuskbyggarna är ganska lika. Det ska gå så snabbt och billigt som möjligt. Livet med Jesus får inte innebära några uppoffringar. Huvudsaken är att allt ser bra ut på ytan, hur grunden ser ut ser ju ändå ingen, eller?

 

Förr eller senare ramlar alla mänskliga byggen samman. Men den som grundat sitt liv på Kristus kommer att vara bevarad. Då får vi ett bygge som håller hela livet och in i evigheten, oavsett vilka oväder som vi drabbas av.

KRISTI FÖRKLARINGS DAG: MARTIN BERGMAN

Och Han sade: ˮSannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.ˮ

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades Han inför dem: Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ˮRabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för Dig, en för Mose och en för Elia.ˮ Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ˮDetta är min älskade Son. Lyssna till Honom.ˮ Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.

När de gick ner från berget förbjöd Han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid orden och undrade sinsemellan vad som menades med att uppstå från de döda. Och de frågade Honom: ˮVarför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?ˮ Han svarade: ˮVisst kommer Elia först och återställer allt. Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad? Jag säger er: Elia har redan kommit, men med honom gjorde de som de ville, som det står skrivet om honom.ˮ

Mk 9:1-11

Kristi förklaringsdag – förklaring är ett ord som haft fler betydelser än de i dag vanliga. Visst gavs de tre lärjungarna en bit av en förklaring av vem Jesus är, men det var också en stund av ljus och ljus eller glans vilket också förklaring kan betyda liksom också den härlighet, den förändring som hör uppståndelsen och himmelen till. Men den härligheten är Jesu naturliga som Gud. Lärjungarna hade dock bara sett Honom som förnedrad. Inte så att mänsklighet i sig är förnedrad, men Han dolde eller avstod från sin gudomliga härlighet och tog på sig våra synder och led straffet för dem. Men på förklaringsdagen syntes Jesus i all sin härlighet och ändå lika mänsklig som alltid.

Som så mycket i nya testamentet handlar detta om vem Jesus är. Hans lärjungar fick mödosamt lära sig det och av dem får vi upptäcka vem vår Frälsare är och den här lektionen handlar i mycket om Hans gudom och härlighet, Han som är Gud och människa.

Fadern visar på sin Son och där står Mose och Elia. De visar på att det gamla testamentet, både lagen och profeterna pekar framåt mot Jesus. Men varför talade skriftlärda om att Elia måste komma först? De hade läst sin Malaki vars bok slutar: ˮSe, Jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att Jag inte viger landet åt förintelse då Jag kommer.ˮ (Mal 4:5-6) Och Jesus sade när Han talade om Johannes döparen: ˮNi må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.ˮ (Mt 11:14). Jesu ord ˮmed honom gjorde de som de villeˮ syftar på att Johannes först fängslades och sedan dödades.

Kristi förklaringsdag handlar förvisso om Kristus, men lite grann handlar det också om oss. Det berättas om Mose: ˮNär Mose gick ner från Sinaiberget och hade med sig förbundstecknet, de två tavlorna, utgick det en strålglans från hans ansikte, därför att han hade talat med Gud, men han märkte det inte.ˮ (2 Mos 34:29) Det berättas om Serafim av Sarov, rysk munk, själavårdare och helgon (1754-1833) att hans ansikte kunde liksom lysa, ibland som solen. Sällsynta händelser förvisso, ändock händer det, men inte så ofta och så vitt jag vet bara i den ortodoxa kyrkan, inte i väst. Serafim säger också själv att om man inte har den helige Ande kan man inte se hur hans ansikte lyser.

Man kan undra varför den helige Ande gör sådana tecken och svaren är säkert fler än vi vet, men några möjligheter är att Han vill visa hur nära Gud någon är, att Han ger det till uppbyggelse för kyrkan, och att Han vill antyda målet, vart vi som kristna är på väg.

Vi talar om helgelse. I öst talar man ibland om gudomliggörande. Det betyder inte att vi ska bli gudar även om man kan tro det av vad Jesus, antagligen skämtsamt, sade vid en konfrontation: ˮStår det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?ˮ Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas. Hur kan ni då säga till Mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att Jag hädar när Jag säger: Jag är Guds son.ˮ (Jh 10:34-36) Nej, inte är vi gudar och inte ska vi bli det, men till det himmelska hoppet hör ett förhärligande. Paulus skriver: ˮDet som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.ˮ (1 Kor 15:42-43)

Jesus visar oss vem Han är, ,men Han ger oss också lite kunskap om vad det innebar att vara skapad till Guds avbild och ständigt vara nära Gud innan avbilden fördärvades. Men till en liknande tillvaro, nyskapad och fantastisk på alla sätt går vägen vi följer, Jesus Kristus.

 

Sorlet har dött från väg och dammigt vimmel. Ovanför oron och närmare Din himmel, i rymder klara, är oss gott att vara med Dig allena.

Du som Dig dolde, klädd i stoft och pina, se, såsom ljuset Dina kläder skina. Omkring Din panna solens eldar stanna såsom en krona.

O att en gång få skåda det vi trodde, glans som i stoft och ringhet bland oss bodde, makt över vågor, altaret i lågor, himmelen öppen.

Hyddor vi ville här åt himlen bygga, fasthålla synen, ägande och trygga. Ett är nödvändigt nu och för beständigt Jesus allena.

Ära ske Fadern som ser i djupet neder, Sonen som med oss i tåredalen beder, Anden som bådar dag då ögat skådar himlen för evigt.

SvPs 166:-

FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: MARTIN BERGMAN

Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var Han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring Honom, och Han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför Honom och sade: ˮMästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger Du?ˮ Detta sade de för att sätta Honom på prov och få något att anklaga Honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg Han upp och sade: ˮDen av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.ˮ Och Han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde Hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och Han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ˮKvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?ˮ Hon svarade: ˮNej, Herre.ˮ Jesus sade: ˮInte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.ˮ

Jh 8:1-11

 

Det är så lätt att tro att Gud är sådan som vi är. Att missförstå Gud och när vi hör om buden leta fram allt det mörka ur vårt förråd för att straffa de vi menar bryter de regler som vi tycker om. Vi kan, i alla fall i våra sämre stunder, vara bra på att hålla fast vid oförrätter, tycka hämnd inte låter så dumt, plåga andra och allmänt vara förfärliga. Men Gud är Gud, både mer fruktansvärd än vad vi kan ana och mer kärleksrik och underbar än vad vi ens i vår allra vildaste fantasi kan föreställa oss. Det är så lätt att missförstå Gud och en del av orsaken till det ligger i tanken enbart på någon obegriplig bakom beteckningen Gud, någon man kan förstå precis som man själv för stunden vill, men Gud har presenterat sig.

Gud är annorlunda, men ändå sådan som vi, men så mycket mer. ˮIngen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, Han har förklarat Honom för oss.ˮ (Jh 1:18) Johannes beskriver hur vi inte behöver fundera så mycket om hurudan Gud är. Sonen, Marias Son och Faderns Son, uppenbarar Fadern, uppenbarar den Treenige, uppenbarar gudomen själv.

Något Han uppenbarar är kärleken och det är svårt att beskriva den tydligare än Paulus gör: ˮGud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rm 5:8) och ˮOch ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att Han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset.ˮ (Kol 2:13-14)

Jesus Kristus uppenbarar vem Gud är och det gör Han också i sitt lidande och sin död och uppståndelse. Jesus, människa och Gud, bär mänsklighetens börda och lämnar den på korset. Allt är försonat! Och i försoningen finns förlåtelsen.

Men hur kunde Jesus förlåta innan Han försonat oss? Och Guds förlåtelse fanns ju även i gamla testamentet? Vi kan tänka så att Gud har all makt och kan förlåta, men eftersom Kristi väg av lidanden var nödvändig får vi se det Han vinner där som en evig gåva – förlåtelse för alltid och för allt.

Uppdraget att sprida förlåtelsen och att konkret förlåta gavs till apostlarna och har sedan burits vidare av kyrkan. I skilda tider och skilda platser har den betonats olika mycket, men förlåtelsen är viktig – väldig viktig!

Vi är inte Gud, vi ska inte döma. Men Jesus dömer. Domen är Hans och inte Faderns eller Andens, och vi ser hur Han dömer. Han, den syndfrie, kunde ha kastat första stenen, men Han dömde inte. Så vill Han göra med alla, men vill vi? Får Han ta sin plats i våra liv eller föredrar vi att synden ockuperar oss?

Mötet med Jesus och tillvaron med Honom kallas vi till. Kvinnan gick vidare i livet. Det ska vi också, men låt vandra med Jesus och lämna våra fall och brister till Honom. Låt oss bäras av Hans förlåtelse och inte föreställa oss vara Gud och döma. Han som kan döma är också Han som förlåter. Ta åter och åter emot Hans förlåtelse och gå i frihet.

I tro under himmelens skyar har fäderna skördat och sått, och än genom städer och byar går väckelseropet de fått. Se tiden är fullbordad, för Herren Krist giv rum, gör bättring ifrån synden, tro evangelium. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

Gud mötte med nåden oss alla i dopets välsignande stund, med ordet Han än vill oss kalla och tukta och trösta i grund. Kring helga nattvardsbordet Han samlar än sitt folk, där möter Han de sina, en evig kärleks tolk. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

Den eld som vår Frälsare tände skall föras från vän och till vän, till alla Han budskapet sände som själv Han ju bjuder oss än: Gå ut i hela världen, förkunnande Mitt ord för allt som Fadern skapat, för folken på vår jord. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

I tro under himmelens skyar vi vandrar fädernas spår, vi bida i städer och byar en Andens och Gudsrikets vår. Vår saliga förvissning, vårt fäste och vårt mod är syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

I tro under himmelens skyar vi nalkas den skimrande strand, i hoppet, som städse förnyar vår lovsång i jordlivets land, kring Lammets tron vi sjunger en gång i Faderns hus den sällsamt nya sången, lik stora vattens brus: Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

SvPs 228:-

JOHANNES DÖPARENS DAG: ANITA RUDVALL

Det är åter igen en kvinna som lyfts fram och som har en framstående och viktig uppgift.

Elisabeth, Johannes mamma.

Det är hon som talar om att barnet ska heta Johannes när alla vänder sig till Sakarias.

Det naturliga hade ju varit om pojken skulle döpas efter sin far, men så blev det inte.

Och Johannes kunde efter månader av tystnad tala igen och det gjorde han och lovprisade Gud.

Människorna blev förundrade och undrade naturligtvis vad det skulle bli av det här barnet som hade Guds hand omkring sig.

 

Sakarias menade att sonen inte skulle ha något släktnamn eftersom fädernas tid var över. Det här nya som håller på att hända ska inte längre begränsas till Israels folk.

Nu är inte ursprunget och kopplingen tillförfäderna den viktigaste kriteriet för samhörighet. Det viktigaste är att man vågar tro på det Gud nu håller på att göra och att ställa sig själv till Guds förfogande.

Sakarias han har fått nio månaders tystnad på sig för att komma till den här insikten.

Och nu när han till slut kan tala blir han likt Maria fylld av helig Ande och profeterar.

Han tackar för att Gud besöker sitt folk och ger dem frihet, han tackar för Guds plan att det ska komma någon ur Davids släkt och befria Israels folk från deras fiender. Han tackar för sonen som ska bli en stor profet som ska bana vägen för Herren. Han tackar Gud för att frälsningen är här.

Han tackar för att det finns förlåtelse eftersom Gud är barmhärtig och mild. Att solen kommer att gå upp över dem som vandrar i mörkret och att Gud ska styra in folket på fredens väg. Sakarias är beredd att tro det nu.

 

Man kan ju tycka att ängeln kom för sent till Sakarias och Elisabeth, hon var egentligen för gammal för att få barn.

Till Maria kan ju tyckas att ängeln kom för tidigt. Men ingenting är omöjligt för Gud. När som helst kan Gud dra in oss i sina planer. Man kan väl helt enkelt säga att Ingen går säker för Gud. Det spelar ingen roll om vi är gamla eller unga, män eller kvinnor. Frågan är bara om vi är beredda att ställa våra liv till Guds förfogande.

 

Johannes Döparen blev den som döpte med vatten, han döpte till och med Jesus när den dagen kom. Detta trots att han inte tyckte att han var värdig detta.

Och med Jesus och hans död och uppståndelse får vi döpa i vatten men också i Faderns och Sonens och den helige Andens namn. Tänk om människorna hade vetat detta den där dagen.

I eftermiddag ska jag döpa en liten Ville och han blir döpt

 

Johannes växte upp och blev en man som var oerhört älskad av människor. Detta trots att ofta sa obekväma sanningar Älskad av folket men fruktad av politiska och religiösa ledare.

Det var hans kallelse, det som han föddes och var kallad till att göra

Vi får fundera på vad som är vår egentliga kallelse? Vad behöver människor som möter just mig?

Johannes kom för att vittna om ljuset så att alla genom honom skulle komma till tro. Hans uppgift var att vara en klar vägvisare för Kristus. Det visar hur viktigt det är att vara trogen sin egen unika kallelse. Gud har skapat oss till de vi är, att våga stå för det vi tror på, att vara våra egna original och inte göra oss till kopior av någon annan.

MIDSOMMARDAGEN: ANITA RUDVALL

Bekymra er inte för mat och kläder sa Jesus.

Ska vi lägga bort all vår planering och våra bekymmer för framtiden och bara ta dagen som den kommer. Inte bry oss om att planera någonting istället för att som nu kanske planera allting in i minsta detalj.

 

Jag vet någon annan som sa ungefär detsamma. Ni som har sett Lejonkungen vet vem. Hakuna Matata. Har ni hört det? Gör er inga bekymmer.

Hakuna matata är swahili och betyder ungefär "Det finns inga bekymmer".Uttrycket förekommer som titel i en sång ur disneyfilmen Lejonkungen, Hakuna matata. 

Begreppet förekommer även i den tecknade serien Bamse. De första ord som Bamses yngsta barn Brumma lärde sig var just "Hakuna matata". Endast  Skalman visste vad det betydde.

Och Skalman var en klok sköldpadda med sin mat och sovklocka. Han jäktade sig inte igenom livet och stressade inte. Och han är fortfarande singel, om någon är intresserad.

 

Jag tror inte att vi kan strunta i allting, vissa saker måste vi planera och tänka framåt för att allt ska fungera. Jag tror inte hembygdsfesten idag blir så bra om inte alla inblandade hade planerat den i förväg utan bara trott att allt skulle fixa sig idag, med fika, lotter, underhållning och allt annat.

 

Men det är just sådana där onödiga bekymmer som vi ska försöka låta bli att göra oss. Att inte bygga upp några murar i onödan, varken för oss själva eller mellan oss och andra.

Vi har så många måsten att vi lätt glömmer det som finns omkring oss.

Att se sig omkring i det vackra som Gud har skapat.

Idag när temat är skapelsen och allt verkligen är så där vackert som vi sjunger om i psalmerna.

 

Vi kan se hur väl allting fungerar och passar samman och vad som händer om det fattas något eller något inte fungerar. Kan allt detta vara en slump och är det ödet som gör att saker och ting ibland sker på sätt som vi i efterhand inte kan förstå hur allt har blivit så här bra. Eller hur allt hänger ihop och fungerar.

 

Men det är alla de här onödiga bekymren som vi ska strunta i, att inte detaljstyra livet in i det allra minsta. För det kan vi inte i alla fall. Vi har inte den insikten. Jag brukar säga: Det blir inte ofta som man har tänkt sig, men det brukar bli bra ändå.

Jag pratade med en kvinna häromdagen. Någon hade sagt till henne att när Jesus kommer tillbaka ska alla döda uppstå ur sina gravar på en sekund. Och tänkt så hemskt det blir och vilket elände det blir för alla små barn som dött utan att ha blivit döpta.

Och det här är verkligen ett bekymmer som jag tror att vi kan stoppa undan.

Ja att Jesus kommer tillbaka, det kan vi lita på, fast vi vet inte när. Men att allt ska ske på en sekund kan vi nog strunta i eftersom det är vi människor som har bestämt tideräkningen.

Och vad gäller Jesu omsorg om alla små barn tror jag också att vi tryggt kan överlåta åt honom.

 

Att planera sina liv med realistiska mått och det som vi behöver göra och att inte bry oss om det där onödiga. Det som gör att vi kanske blir utarbetade och sjuka.

Att i stället se oss omkring, nu i midsommartid på allt som växer och blommar.

Se på midsommarstången som står klädd på många ställen, också här i hembygdsparken i Karlstorp. Se på dess armar som likt korset sträcks ut mot oss och välkomnar oss.

Inte se det som någon slags hednisk symbol utan faktiskt det kors som Jesus dog på för vår skull.

 

Inte bara något man hoppar små grodorna runt utan beviset på Kristi seger över döden för vår skull.

 

FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: MARTIN BERGMAN

När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade Han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att Han är barmhärtig – och Han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den helige Ande. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har Han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. Det är ett ord att lita på.

 

Tit 3:4-8

 

Tänk Dig obegränsad och outblandad glädje. Tänk Dig någon, under goda förutsättningar, som fyller fem och som vet ungefär vad man kan vänta sig på sin födelsedag och väntan har varit lång. Så kommer dagen! Tårtan är så god och (ur en femårings perspektiv) så stor! Och presenterna! Allt man önskat sig och fler som man inte ens visste fanns! Vilken glädje! Vilken fest! Vilka presenter!

Men borde inte det här handla om dopet? Och dopet är faktiskt just detta – när vi döps är vår födelsedag. Ett nytt Kristusliv tänds. Ett liv inte naturligen drabbat av döden utan tillhörigt livet. Paulus beskriver hur dopet är att dö och uppstå med Jesus och drar slutsatsen ˮNär vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När Han dog, dog Han bort från synden, en gång för alla. När Han nu lever, lever Han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.ˮ (Rm 6:8-11) Jesu seger över död, synd och djävul ges oss i dopet. Han är vår Frälsare. Visst är det en häftig present! Och ändå är detta bara början av de födelsedagspaket vi får öppna.

I dopet ger den helige Ande sig åt den döpte: ˮVet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt.ˮ (1 Kor 6:19-20) Men, varför? Varför har vi den helige Ande, varför finns Gud själv så nära oss, ja, i oss?

För att vi behöver Honom. Vi behöver stödet. Vi behöver någon som ber i oss, ber för oss: ˮVi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och Han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.ˮ (Rm 8:26-27) Vi är aldrig ensamma. Vi har alltid denna goda närvaro. Besluten är våra, men när vi, som så ofta händer, efter ett dåligt beslut behöver lyftas upp finns Han där. Försoningen och frälsningen och förlåtelsen är gåvan som inte tar slut – om vi inte avvisar den.

Dopet är en början. Vi ska växa till som kristna. Dopet hör inte bara till vår historia, för många så långt tillbaka att vi inte har några minnen, det är ett nu. Dess gåvor upphör inte. Vi är rättfärdiggjorda i Jesus Kristus. Iklädda Honom, rentvättade i Hans blod och i dopets vatten är vi rättfärdiga. Men i oss själva, vår gamla människa är vi inte det. Rättfärdiga helt och fullt blir vi inte innan himlen, men den helige Ande jobbar på det. Det är det som kallas helgelse.

Dopet handlar inte bara om den enskilde döpte. Det är ett tecken på att något helt nytt för hela världen har hänt. Till skillnad från hur det varit innan dess sker något helt nytt när Jesus Kristus bebådas till Hans mor Maria, Gudaföderskan. Han är hennes Son och Faderns Son. I sig själv är Han mötet mellan Gud och människa, oupplösligt förenade i en person. Gud och människa förenas i Marie livmoder. Avståndet som funnits försvinner. Fram till dess täckelset i templet rivs sönder i Jesu dödsstund är människans officiella avstånd till Gud enormt. Gud sade till Mose: ˮMitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.ˮ (2 Mos 33:20) Men nu när Jesus är uppstånden är det inte längre fördolt vem Han är, vem Gud är. En ny verklighet har tagit sin början som Jesus talar om som världens återfödelse. Vi är föregångare. Vi är ju som Jesus säger födda av vatten och Ande.

Som döpta är vi kyrkan. Ledda av Anden är vi Kristi mystiska kropp här på jorden. Vilken gåva! Vilket ansvar. Vi får leva nära vår Frälsare som sagt att Han alltid är med oss. Vi får ledas av den helige Ande. Den kyrka som inte lyssnar har stora problem. Vi lever i kampen, liksom vi lever i lovsång. Märkligt nog hör de två ihop. Vi är som människor bra på dåliga beslut. På grund av frestelser och vårt naturliga tänkesätt efter syndafallet är detta extra tydligt när det gäller bekännelse och tro. Då kommer den helige Ande oss till hjälp. Låt oss lyssna på Honom! Och lovprisningen, när vi sjunger lovsång, hör ihop med den kamp vi står i och i Psaltaren finns flera lovsånger med krigsmotiv.

Tänk vilken underbar seger och frälsning Jesus vunnit för oss! Tänk vad underbart att den helige Ande är oss nära både i kampen och i glädjen! Tänk, hur många fler doppresenter än de som nämnts här som finns att öppna och upptäcka!

 

Jag tror på Gud som med sitt ord allt liv på jorden tänder. Jag tror på Jesus Krist, Guds Son, som död till seger vänder. Jag tror att Anden, nära mig, med kraft och råd skall lära mig att möta vad som händer.

2.Och den som döps till Kristi död med honom äger livet. Så möt mig, Fader. Låt mitt namn i livets bok bli skrivet. I Kristus allt blir skapat nytt, vår bundenhet i frihet bytt och barnaskapet givet.

 

SvPs 68:-

 

SvPs 68:-

SÖNDAGEN FÖRE PINGST: MARTIN BERGMAN

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade Honom för att hjälpa oss alla, varför skall Han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom Honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

 

Rm 8:31-39

 

Grunden i denna text är Kristi frälsningsverk och kärlek till oss. Oss – men även om Paulus skriver om oss som kollektiv kan man ana att det också handlar om den enskilde, om var och en av oss, som när den tronande Kristus frambär sin förbön till sin Fader.

Vad ber Han om för Dig och mig? Vi vet inte. Det kan vara vad som helst, men nog ingår det viktigaste, det Han redan förberett, frälsningen. Han är trädgårdsmästaren som genom sin bön hindrar att den till synes döda plantan tas bort. Jesaja säger om Honom: ˮDet knäckta strået bryter Han inte av, den tynande lågan släcker Han inte.ˮ (Jes 42:3)

Oavsett vilka vi är så är frälsningen beredd för oss. Jesus gick den svåra vägen av förnedring, lidande och död för oss och sedan uppstod Han segrande och intog sin tron i himlen. Han har delat vår verklighet, med lidande och kamp och vi är döpta till Honom för att dela Hans verklighet. Kristi kamp och vår kamp hör ihop. Paulus skriver: ˮSå kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.ˮ (2 Tim 3:12) Och Jesus säger själv: ˮOm någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.ˮ (Mt 16:24-25) Vi ska kämpa kampen på Hans sida och vi skulle till och med kunna säga att vi är drabbade för Hans skull.

Usch! Nej, vad det låter hemskt! Men Paulus är trots att Han talar om detta segerviss och låter glad. Att veta att man angrips bara för att man står på Segrarens sida. Jesus är segraren över plågan i alla dess former, över allt det förfärliga Paulus räknar upp och över mycket mer, ja, över allt utom det underbara som kommer från Gud. Och vi får veta att att även i det värsta är man inte ensam och att denna gemenskap med och i Kristus håller in i evigheten, en evighet av glädje. Mitt i det svåra finns glädjen och Paulus skriver: ˮGläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.ˮ (Fil 4:4)

Paulus betygar att ingenting kan skilja oss från Kristi kärlek. Visst är frälsningsverket kärlek, men kärlek tänker vi oss nog snarare mer personligt och Paulus betonar kärleken som något som bär oss. I bibeln och särskilt i det gamla testamentet beskrivs kärleken ofta ganska konkret. Herren och folket har en kärleksrelation. Den kan gå sönder genom folkets otrohet, som avgudadyrkan. Den kan också, som i Höga Visan vara en relation av kärlek, men också längtan. De två som talar med varandra uttrycker sin längtan efter att mötas mellan kärleksförklaringarna. Kyrkan har oftast förstått han som Gud och hon som kyrkan eller den enskilde kristne, och så här kan han beskriva sin älskade: ˮVad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon är duvor bakom din slöja. Ditt hår är som en flock getter som strömmar utför Gileads berg. Dina tänder är som en flock tackor som stiger ur badet för att klippas, alla har tvillingar, ingen är utan lamm. Som ett klarrött band är dina läppar, din mun är ljuvlig. Som ett kluvet granatäpple skimrar din tinning bakom slöjan. Som Davids torn är din hals med rader av stenar, där tusen sköldar hänger och kämparnas alla koger Dina bröst är som två hjortkalvar, som gasellens tvillingkid, betande bland liljor. Tills vinden vaknar och skuggorna flyr vill jag besöka myrraberget, välluktens kulle. Allt hos dig är skönt, min älskade, hos dig finns ingen brist.ˮ (HV 4:1-7) Vilken kärlekspoesi! Gud älskar och uttrycker sin kärlek på många sätt. Till synes mindre känslosamt, men ändå med djupt innehåll rörande relationen är dessa Jesu ord till sina lärjungar :ˮJag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader.ˮ (Jh 15:15)

Kärlekens innehåll kan beskrivas på många sätt, med vårt moderna språk kan vi till exempel tala om trygghet, omsorg och förlåtelse grundad i Kristi verk. Han har gått den svåra vägen för oss, gett allt för oss, för Din skull.

 

Jesus är min vän den bäste, vilkens like ingen är. Skulle jag då som de fleste övergiva Honom här? Ingen skall mig kunna skilja ifrån den mig har så kär. Vad Han vill, det skall jag vilja, alltid här och evigt där.

Jesus led för min skull döden, ingen skall fördöma mig, och i himlen ber Han för mig, drar mig närmare till sig. Vem är då som vill anklaga den som Han förlåtit allt? Vem kan rycka Guds utvalda ut ur Jesu Kristi hand?

Därom är jag fast förvissad: kroppens eller själens nöd skall mig ej från Jesus slita, inte liv och inte död. Inga djup och inga himlar, intet okänt eller känt skall mig från Guds kärlek skilja som i Jesus Kristus är.

 

SvPs 43:-

KRISTI HIMMELFÄRDSDAG: MARTIN BERGMAN

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då Han togs upp till himlen, sedan Han genom helig Ande hade gett sina befallningar åt dem som Han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då Han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade Han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ˮdet som ni har hört mig tala omˮ, sade Han. ˮJohannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig Ande om bara några dagar.ˮ De som hade samlats frågade Honom: ˮHerre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?ˮ Han svarade: ˮDet är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.ˮ När Han hade sagt detta såg de hur Han lyftes upp i höjden, och ett moln tog Honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ˮGalileerˮ, sade de, ˮvarför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett Honom fara upp till himlen.ˮ

 

Apg 1:1-11

 

Jesus åt med sina lärjungar och pratade med dem. Så vardagligt att goda vänner gör så, men något var lite annorlunda. En hade nyligen varit död några dagar och skulle snart resa på en färd av en alldeles speciell typ. Hur Henok reste vet vi inte, men Elia reste i en vagn av eld dragen av hästar av eld, driven av en storm. Jesu resa var betydligt lugnare. Han bara lättade från marken, for uppåt och ett moln kom så att dölja Honom. Hans återkomst blir mer spektakulär.

Kvar blev hela församlingen i Jerusalem, säkert hade många varit med och mött den uppståndne i alla fall någon gång. Paulus, som själv kom att kallas apostel genom Kristi direkta kallelse på vägen till Damaskus, skriver: ˮDärefter visade Han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälleˮ. (1 Kor 15:6) Lukas betonar dock här i Apostlagärningarnas första verser de elva apostlarna vars uppdrag var att föra vidare sina upplevelser av Jesu undervisning, under och av att Han lever.

Apostlaskapet var dock inte begränsat till de tolv. En ersättare, Mattias, för Judas Iskariot skulle snart komma att utses bland dem som följt Jesus från dopet i Jordan intill dagen för himmelsfärden. Så mycket som möjligt skulle minnas och vidarebefordras. Av apostlarnas minnen har vi fyra evangelier. Det var viktigt att spara minnena och därmed evangeliet. Forskningen antar dock att evangelierna inte skrev de allra första åren efter himmelsfärden – då fanns sådana som minns. Paulus fortsätter ju notisen om de femhundra: ˮde flesta är ännu i livet, men några har avlidit.ˮ (1 Kor 15:6)

Ja, snart kom sorgen och troligen också förvåningen. Människor, också dem i församlingen dog, både i sjukdomar och i martyriet som Stefanos och Jakob, och Jesus hade inte kommit åter. Vad stod på? Varför dröjde Han? Jesu svar på den frågan är tydlig – beslutet är Faderns och i sitt stora tal om den yttersta tiden säger Jesus till och med: ˮDagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.ˮ (Mk 13:37) Vad vi vet är både att Fadern bestämmer och att Jesus kommer snart. Uppenbarelseboken är nya testamentets sista bok och den slutar: ˮHan som vittnar om detta säger: ˮJa, jag kommer snart.ˮ Amen, kom, Herre Jesus. Nåd från herren Jesus åt alla.ˮ (Upp 22:20-21)

Jesus är upptagen till himlen och vi bekänner att Han sitter på Faderns högra sida. I apostolicum bekänner vi: ˮuppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sidaˮ och i Nicenum: ˮstigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sidaˮ. Våra gamla trosbekännelser bygger på ännu äldre dopbekännelser och i detta bygger de på Bibelns ord. I nya testamentet återkommer åtskilliga gånger variationer på orden Jesus sade till stora rådet: ˮOch översteprästen sade: ˮJag besvär dig vid den levande Gudens namn att säga oss om du är Messias, Guds son.ˮ Jesus svarade: ˮDu har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.ˮ (Mt 26:63-64)

Jesus har segrat och är tydligt den som är härskaren över den värld vars befrielse Han vunnit och påbörjat. Vi väntar på Hans återkomst och till dess Han kommer kan vi till exempel öva på sånger lämpliga för den himmelska kören.

 

Halleluja! Sjung om Jesus, Han är den som spiran bär. Halleluja! Hans är makten, Hans allena segern är. Hör hur sångerna från Sion brusar som en mäktig flod. Jesus alla folk och stammar återlöste med sitt blod.

Halleluja! Ingen ensam, ingen hjälplös lämnats kvar. Halleluja! Tron sin tillflykt och sitt ljus i Jesus har. Fastän skyar Honom lyfte bort och ingen Honom ser, glömmer vi ej vad Han lovat: ˮAlltid ska jag bo hos Er.ˮ

Halleluja! Du som bjuder syndare till bords med Dig. Halleluja! Öppnad famnen är för alla och för mig. Över jordens vidd Din förbön genom dag och natt oss når. Bed för mig inför Din Fader, Du som vid Hans sida står!

Halleluja! Konungarnas konung är Du och förblir. Halleluja! Född av kvinna är Du och Du blev som vi. Stor Din härlighet i himlen, speglad över hav och jord; störst när ner bland oss Du stiger och oss mättar vid Ditt bord.

 

SvPs 15:-

BÖNEN - BÖNSÖNDAGEN: HÅKAN PERNIEL

Bönen – Bönsöndagen

 

Det var en präst som var med på ett syföreningsmöte. När han blev bjuden på kaffe så satt han länge och tittade på kaffet. Till slut sade han: ”Ja, här hjälper inte tro, här hjälper bara bönor”. 

 

Egentligen skulle vi inte behöva tala om att be. Det skulle vara naturligt för en kristen att be, att meditera. När vi hör talas om muslimer, och vad de gör i moskén, så är det att de ber med pannan mot golvet. Men de ber, det hör naturligt till en muslims tro. Och det borde det vara för oss kristna också.

 

Fast inte ens lärjungarna var säkra på hur man skulle be. När Jesus hade bett till Gud bad de honom lära dem att be. De hade sett Johannes döparen lära sina lärjungar att be så de ville att Jesus skulle göra det samma. Och han lärde dem den bön som vi ber mest av alla i kyrkan: ”Vår fader...” Vi behöver också ha någon som för oss in i ett böneliv. 

 

Vad innebär det då att be? Ja, kanske inte att vi får starkare kaffe om vi tror och ber, till det behövs det verkligen mer kaffebönor, men det finns mycket att be för.

 

En sak som händer när vi ber är egentligen att vi överlämnar oss i Guds händer och att vi öppnar oss för Gud. Men också för att det är naturligt för en människa att be. Vi går ofta och funderar och ibland tänker högt på vad som rör sig i huvudet. Och det kan vi låta bli en bön. Bönen är liksom en meditation över livet, det vardagliga livet, där vi befinner oss för det mesta, att hitta djupet i tillvaron, hitta Gud själv och att han är vår himmelske pappa som vill att hans barn ska snacka med honom, ha en relation till honom, en tillit till honom som är det innersta i tillvaron. Han vill vara en vän som vi kan dela allt med.

 

Jesus visade att Gud är med oss mitt i vardagen och det kan vara skönt att veta att vi inte är utlämnade till ett oblitt öde i världen, i vardagen. Han är verkligen med i allt. Det finns inte något som jag som människa är med om som inte berör Gud därför kan jag tala med Gud om allt som berör mig. Jesus visade också på att vi skulle be envist och påträngande. Att den som ber ska få det han vill. Fast det kan vara svårt att förstå. Vi får verkligen inte som vi vill alltid, men kanske kan vi se det som att det svar vi får inte kanske alltid ändrar på det som hänt, men att det svar vi får är ett svar som gör att framtiden föds på nytt så att vi kan gå vidare. Och då kan vi tacka för det svaret trots allt.

 

Varför ber jag då? Jo, för att bevara mitt hopp, för att få hjälp, för att tacka för att jag fått hjälp även om det inte alltid är som jag själv tänkt det. Att be är att ta sin tillflykt till Gud, att tala med honom. Ibland säger jag att när vi inte känner för att be så kan vi snacka med Gud om det. Bön är att snacka med Gud om det som berör oss mest och vad är det som berör oss mest än det som finns i vår vardag. Och det är där Gud vill vara med oss, mitt i vardagen. Om inte Gud är med oss i vardagen var är han då närvarande någonstans?! 

Bön är hjärtats samtal med Gud och i Jesus Kristus har Gud fått ett ansikte för oss och därför får vi också överlämna oss till honom på nytt och på nytt igen och ständigt komma till honom i bön. Amen!

5 SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN: ANITA RUDVALL

Att växa i tro, hur går det till ?  Vi växer på längden och bredden, men tron är svårare.

 

Hur är det med tron? Har barnatron fått en chans att växa i takt med att vi har vuxit? Eller har tron blivit som urvuxna kläder, som finns där men som inte riktigt passar?

Ibland finns det en risk att det blir så, vi utvecklas som människor, vi växer i kunskap och erfarenhet, men tron får inte samma möjlighet att hänga med.

Hur ska då tron växa? För att förstå  det måste vi också förstå vad tro är. Tron är något som vi får. Vi får ta emot den precis som vi tar emot livet. Tron är inte något vi gör för Gud, utan något som vi låter Gud göra för oss. Att tro på Gud är början till att tro på Jesus. Med honom får tron konturer. Tron på en avlägsen Gud är ju inte alltid så konkret, det kan bli en diffus tro som inte förpliktar. Men med Jesus blir det annorlunda, med honom blir tron påtaglig, tron blir en relation.

 

Vi kan likna oss människor vid ett träd med ett osynligt rotsystem under marken. Det är vår tro. Trädet har en synlig krona där frukten får mogna, det är vår kärlek. Att växa i tro innebär att vi blir allt fastare förankrade vid Gud som ger oss näring och fäste. Vi är inte ensamma.

 

1.Gud är större än vårt hjärta och förstår allt, särskilt när vårt hjärta dömer oss.

2.Vi ska tro på hans Son Jesus Krists och hela den frälsning som han vunnit åt världen genom sin död och uppståndelse.

3.Och till sist har vi fått Anden för att vi ska veta att Gud förblir i oss och vi i Gud.

 

Vi behöver vara rotade i Kristus. Vi behöver ta del av Guds ord och ledning och vi behöver andlig näring som vi kan få i nattvarden.

 

Dagens evangelietext från Johannes är Jesu förbön för oss människor. Han ber för Guds människor. Inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina säger han.

 

Vi ber i förbön i nästan varje gudstjänst, men vi tänker kanske inte på att Jesus också bad för oss. Han ber för oss därför att vi är Guds människor.

 

Vi döps in i den kristna tron och när vi är döpta får vi just växa i tro för att sedan vid vår konfirmation bekräfta vårt dop och fortsätta att växa och utvecklas.

 

 

När det gäller växande så vet vi också att det är något som tar tid. Planterar vi ett frö idag så händer det inte så mycket den första tiden. Vi ser inte det som har börjat ske under ytan. Och när man tänker efter så är det de växter som växer långsammast som också blir djupast rotade och som står sig bäst i tider av torka. Men tron behöver näring, den behöver vårdas. Tron är inget som man kan klara av en gång för alla, det pågår hela livet. När det gäller att växa i tro så kommer vi aldrig att ha växt färdigt.

4 SÖNDAGEN I PÅSKETIDEN: MARTIN BERGMAN

Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, Han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, Hans kraft är väldig, Hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår Han till marken. Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra, Han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, Han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar.

Ps 147:1-9

Texten ur psalm 147 är här lite längre än i evangelieboken, men tänk vad trist om vi inte skulle få höra om de små korparna och hur Guds mål är att de inte ska vara hungriga. Ja, hos Job hör vi Herren tala om sig själv: ˮVem skaffar mat åt korpen när dess ungar ropar till Gud och skriker av hunger?ˮ (Job 39:3) Dock, hur kan vi vara så sentimentala och fåniga när världen är full av människobarn som dör av svält, våld och behandlingsbara sjukdomar, bara för att nämna något av denna världens elände?

Ändå, Herrens omtanke, ja kärlek, ger oss trots allt sådant ett hopp! Och i påsktid ropar vi: Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden! Vi hör om stora mängder lärjungar som mötte Honom. Kvinnor och män. Apostlar och andra. Vittnena var många och de såg den levande Jesus. Han åt och var alltså inget spöke. Han brydde sig om sina lärjungar och gav dem mat och tog tag i deras smärta, som sorg och som skam, för att befria dem. Som vi hörde – Han ger läkedom och helar.

Han är segraren över allt ont, över djävul och död. Segern är vunnen på korset och genom Hans uppståndelse. Livet gäller inte bara Honom utan allt och alla. Påsken är en glädjetid för hela skapelsen. I vår del av jordklotet så kopplas den tanken gärna ihop med våren och Jesus är inte främmande från att koppla sin död och uppståndelse till årstiderna när Han säger: ˮSannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.ˮ (Jh 12:24) Korn av många växter sås, ligger i jorden ett tag och ger så ny växt. Jesu tid i graven var förvisso kort men segern och den nya skörden än större.

Dock, det handlar inte bara om oss människor. I psalmerna 96 och 98 i Psaltaren hör vi om jubel från himlen, jorden, marken, havet, träden, floderna och bergen. Varför? Jo, de jublar tillsammans ˮinför Herren: se, Han kommer för att råda över jorden, råda rättvist över världen, råda med oväld över folken.ˮ (Ps 96:9)

När vi talar om frälsning tänker vi oss gärna att det bara rör oss människor eller individer som en själv, men Jesu frälsningsverk är mycket mer omfattade än så. Skapelsen blev skadad och förstörd; allt påverkades av människans syndafall, allt upprättas genom Jesu frälsnings- och skapelseverk. Inte undra på att alla de psalmisten räknar upp jublar och det gör säkert också korpen och alla andra djur. Jesus, Frälsaren, har segrat, men Han har ännu inte fullbordat sitt frälsningsverk i allt. Därför längtar alla efter Hans återkomst. Och då ska allt och alla möta Honom: ˮAlla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära.ˮ (Fil 2:10-11)

Så mycket har blivit förstört, så mycket ska återställas. Vi hörde om ett raserat Jerusalem. Det har hänt åtminstone två gånger, och båda gångerna förstördes templet grundligt och är ännu inte återuppbyggt. ˮDet skingrade Israelˮ kan vi förstå på olika sätt, men ett ganska lämpligt är nog att se det som en splittrad och avfallen mänsklighet som åter behöver samlas. Och om Jerusalem, det nya Jerusalem hör vi: ˮOch jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man.ˮ (Upp 21:2) Bruden är här en kollektiv bild för alla de som möter Herren för evig glädje i himlen. Liknande bilder finns här och där i Bibeln, mer i det gamla testamentet än i det nya, men i det får vi en närmare identifikation av brudgummen som när Johannes döparen kommenterar att allt fler lärjungar följer Jesus: ˮBrudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.ˮ (Joh 3:29-30)

Som många andra bibliska bilder är bilden Herrens brud lärorik, men inte så att vi ska hålla fast vid bildens alla delar utan snarare grundläggande innehåll som kärlek, trohet och närhet. Dock, i väntan på Jesu återkomst är bilden av himlen inte fullständigt upplevd. Närheten finns där som Han har lovat, men inte alltid upplever vi den utan för oss kan det bli som för kvinnan i Höga visan: ˮJag öppnar för min Vän, men min Vän har gått. Jag blir utom mig, Han är borta, jag söker Honom men finner Honom inte, jag ropar, men Han svarar inte.ˮ (HV 5:6)

Vi kanske inte hör svaret, men Han verkar, är oss nära, och snart kommer Han åter. Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden!

Gud, när Du andas över vår jord förnyas den, dess ansikte lyser. Då gläder sig alla markens djur och källorna rinner opp bland bergen. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

Nåden och rätten kom till vår jord i Jesus Kristus, vandrande bland oss. Han kom till sitt eget, en av oss, vår broder, Guds Son, som älskar världen. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

Från himlen faller tungor av eld, som bärs av Andens vind över världen. De blinda får syn, de döda liv, de stumma får röst och ord och sånger. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

SvPs 476:-

3 SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN: HÅKAN PERNIEL

Den gode herden – Kärlekens vanvett!

Visst är det något provocerande med talet om ”den gode herden” och församlingen som lydigt ska följa som en fårflock? Ett stort ironiskt ”bäää!” gurglar i halsen på oss lite till mans. Jag vill inte vara ett lydigt kreatur som bara följer flocken! Jag vill tänka själv och inte låta någon annan styra mitt liv! Är det synd att tänka så? Eller är det rent av gudomligt?

”Varför låter ni inte ert eget inre döma?” sade Jesus. Varför tänker ni inte själva? Då gjorde han oss myndiga. Glömde han sina egna ord, när han sedan talade om den gode herden? Nej, det är nog bara vi som inte förstår vad han säger. Vi tänker som vi brukar, i maktkategorier. Herden är överordnad, fårskocken är underordnad. Herden är den som räknas, fåren är bara hans egendom. Så tänker vi.

Men så tänker inte Jesus.

Och när han skiljer på riktiga herdar och herdar som bara är lejda, då hör vi inte heller vad han säger. Ja, att en lejd herde flyr om vargen kommer, det kan vi kanske fatta. För vem vill riskera sitt liv för någon annans egendom? Men att en äkta herde är beredd att ge sitt liv för fåren, nej där hänger vi inte med. Visst kan man ta avsevärda risker för att försvara sitt levande, bräkande kapital, det är mänskligt högst begripligt, girighetens mekanismer känner vi rätt bra. Men ingen väljer väl att dö för sin egendom? Det vore ju vanvett! Då förlorar jag den ju i alla fall!

Ja, det är en sorts vanvett som Jesus beskriver, när han målar upp bilden av den gode herden. Men det handlar inte om girighet. Det är kärlekens vanvett. Och då förändras hela bilden.

Den gode herden älskar sina får. Och den man älskar kan man inte äga. Han vill skydda dem han älskar, mot allsköns knektar och vargflockar. Han är beredd att ge sitt liv för dem han älskar. Och visst vill han bli älskad tillbaka av sin flock. Verklig kärlek vill alltid bli älskad tillbaka. Men den tvingar aldrig. Vi anar det. Gud vet det.

Sedan beror det på oss, om vi vill följa den herden. Om vi vill lära oss älska och känna igen hans röst. Den är lågmäld, inte alls som de lejda herdarna som skrikande vill tvinga in oss i flocken. Och inte som gläfsande vallhundarna som vill sätta oss på plats. Hans röst är annorlunda. Som en susning av vinden, nätt och jämnt förnimbar.

Och det är bara den jag vill följa. Amen!

ANDRA SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN: ANITA RUDVALL

Påskens vittnen, ja de första vittnena var kvinnorna som kom till graven och det var lärjungarna som Jesus visade sig för och som fick som sin uppgift att gå ut i världen.

Vi får också vara påskens vittnen. På Påsknatten så gick vi in i den mörka kyrkan i Rumskulla och vandrade med påskljuset fram till det tomma altaret för att klä det. Vi fick förnya våra doplöften och vi fick dela brödet och vinet med varandra. Vi fick gå från död till liv, från mörker till ljus.

På påskdagen fick vi   fira det stora som hänt ännu en gång. Lite trötta men ändå glada.

Tänk så bra vi faktiskt har det, vi får fira våra gudstjänster här idag i kyrkan helt öppet utan att vara rädda att någon kommer in för att stoppa oss.  Vi behöver inte gömma oss utan sätter upp affischer och annonser och kan göra detta helt öppet.

Visst får vi göra som Tomas, vi tvivlar ibland. Det är nog oundvikligt. Att inte köpa allt rakt upp och ner, vara lite kritiska mot allt som möter oss.

Till och med Luther tvivlade, väldigt mycket till och med.

Vi har under veckan varit på resa i Luthers fotspår och då står det ännu mer klart vad Luther faktiskt gjorde.

Tänk er han satt där i borgen i Wartburg, gömd undan dem som ville honom illa och översatte NT från grekiska till tyska på bara tio veckor.

Men Luther tvivlade, han tvivlade mycket och ändå blev han en sådan stor och viktig person för vår kyrka.

Luther var katolik, han ville inte göra en ny kyrka utan han ville reformera den katolska. Det blev inte så och idag är vår kyrka byggd på Luthers grund.

Luther predikade något väldigt viktigt som vi aldrig får glömma bort. Nåden. Under reformationen var det avlatshandeln som var en stor fråga. Människor med pengar köpte sig fria från sina synder och från skärselden. Vi kan aldrig köpa oss fria genom våra gärningar, utan vi måste lita till Guds nåd.

Vi har många dop i våra kyrkor. Många av barnen har  fina dopklänningar med en massa fina och goda band att stoppa i munnen och tugga på.

Men de här banden får också bli en bild för oss, inte bara för dopbarnen.

Att se Guds nåd som ett band, där Gud håller i den ena änden och vi får hålla i den andra.

Vi människor har så lätt för att tappa vår ände av snöret eller till och med slänga iväg det emellanåt. Men Gud släpper aldrig sen ände och han låter oss plocka upp det tappade eller kastade bandet hur många gånger som helst.

Han älskar oss människor och vill oss bara väl och allt gott. Det behöver vi aldrig tvivla på och det får vara tryggheten i våra liv och det ibland går både upp och ner och vi kanske tycker att vi är sämst i hela världen. Vi är inte ens värda att vara älskade av Gud. Men det är ingenting som vi behöver bekymra oss, det är inte vårt problem. Det är Guds problem och han tycker inte att det är något sådant. Vi får helt enkelt bara plocka upp bandet, nåden, och lita på honom.

PÅSKDAGEN: MARTIN BERGMAN

Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ˮVarför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.ˮ Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Lk 24:1-12

Hurra!!! Han lever!!! Jesus lever!!! Hurra!!!

Änglarna hade följt Jesus genom det svåra och nu var det tid för jubel. För det mesta vet vi inget om änglars tjänstgöring, men en del vet vi och kan ana. De bildade en väldig kör utanför Betlehem inför en chockad skara av får och herdar. Efter det Jesus frestats hör vi ˮoch änglar kom fram och betjänade Honom.ˮ (Mt 4:11) Och i Getsemane hör vi: ˮEn ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft.ˮ (Lk 22:43) Vad vi inte kan läsa om i Bibeln, men som finns här och var i kyrkokonsten är motivet med änglar som flyger vid den korsfäste Kristus och samlade Hans droppande blod i kalkar.

Men något nytt har hänt. Döden är besegrad. Jesus lever och vi får, döpta in i Honom, följa Honom på himlavägen. Och änglarna vid graven, nog låter de ganska skojfriska, bubblande av skratt, när de säger: ˮVarför söker ni den levande här bland de döda?ˮ Nu var det tid för jubel.

För Jesu mänskliga efterföljare var situationen mer komplicerad. Vad hade hänt? Skulle man tro på de här två personerna i den tomma graven? Var var Jesus? Markus skildrar kvinnorna som förskräckta och rädda medan Matteus beskriver dem som glada och Johannes beskriver Maria från Magdala som kvar i sorgen. Petrus hör vi var undrade. Kanske tänkte han på det Jesus hade sagt om sin uppståndelse från de döda – tänk om?!?

Graven är tom, men det är bara ena halvan av påskens evangelium. Matteus berättar om vad som hände när kvinnorna var på väg till de andra lärjungarna: ˮMedan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: ˮSäg att Hans lärjungar kom under natten och rövade bort Honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er.ˮ Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag.ˮ (Mt 28:11-15) Så kan en tom grav bortförklaras, men påsken slutar inte med en tom grav.

Maria togs ur sin sorg genom ett möte med Jesus och mötena började på påskdagen och fortsatte fram till Kristi himmelsfärd 40 dagar senare. Ja, ännu längre om vi räknar med Pauli kallelse som han ju själv räknar med som ett möte när han avsluter en lista över dem med den uppståndne visat sig för med: ˮAllra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.ˮ (1 Kor 15:8)

Lärjungarna upplevde mötena på olika sätt och önskade olika upplevelser ofta som bekräftelser på vem Jesus är och att Han sannerligen är uppstånden. Från ett tidigt möte, kanske på påskdagskvällen, med många lärjungar hör vi: ˮMedan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ˮFrid över er!ˮ De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ˮVarför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.ˮ Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ˮFinns det något att äta här? De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.ˮ (Lk 24:36-42) Nej, spöken äter inte. Och så småningom, troligen strax innan Jesu himmelsfärd läser vi hos Matteus om ett möte: ˮNär de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.ˮ (Mt 28:17). Men Jesus accepterar detta, liksom Han accepterade Tomas önskan att sticka fingret i spikhålen och handen i såret spjutet orsakat. Den Herre som dött och uppstått för oss älskar oss så att märkligheter på vägen inte är några problem att förlåta, för liksom Han vill ge oss livet ger Han oss också förlåtelsen. Det är ju av sådan kärlek Han gått den väg Han gått.

 

Upp, min tunga att lovsjunga hjälten som på korsets stam för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm. Han ur griften, efter Skriften, nu i ära träder fram.

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Vi förlossas; ormen krossas, avgrundens och dödens makt nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt. Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.

Gamla, unga må lovsjunga Faderns makt och härlighet och hembära Sonen ära för så stor barmhärtighet, prisa Anden, som vid handen leder oss till salighet.

SvPs 147:-

LÅNGFREDAGEN: MARTIN BERGMAN

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte Han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark.

Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån.

Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar Han bar, våra plågor Han led, när vi trodde att Han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, Han tuktades för att vi skulle helas, Hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba Honom.

Han fann sig i lidandet, Han öppnade inte sin mun.

Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, Han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade Hans öde en tanke?

Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän Han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den Han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer.

Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom Honom.

När Hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt.

Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld.

Jag skall ge Honom Hans andel bland de stora, låta Honom dela byte med de mäktiga, för att Han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när Han bar de mångas skuld och bad för syndarna.

Jes 53:1-12

I klassiska pusseldeckare så ligger utmaningen företrädesvis i att det är konstruerat ett mysterium så att det är väldigt svårt men inte omöjligt att lösa det – att förstå vem som är den skyldige och hur brottet begåtts. Några författare som John Dickson Carr och Ellery Queen har till och med ibland infogat stycken som lämnar fiktionen och utmanar läsaren genom att ungefär skriva: ˮNu känner Du till alla nödvändiga ledtrådar. Nu kan Du själv lösa gåtan.ˮ John Dickson Carr till och med publicerade en av sina böcker under pseudonymen Carter Dickson med titeln ˮThe reader is warnedˮ (Läsaren varnas), därmed betonande denna utmaning.

Gud skapade nästan ett sådant mysterium med passionshistorien om Jesu lidande och död, följd av Hans uppståndelse. När Jesus beskrev det som skulle hända för sina lärjungar begrep de inte – varför skulle Han gå till Jerusalem? Varför skulle Han gå dit för att plågas och dödas? Att Han också talade om sin uppståndelse verkar de inte ha tagit till sig.

Hos Jesaja beskrivs Herrens lidande tjänare mer ospecifikt som föraktad och pinad, ett lidande och offrat lamm. Men ändå segrande trots detta lidande. I nya testamentet fokuseras bilden mer på korset. I 1:a Korintierbrevet skriver Paulus: ˮTalet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.ˮ (1 Kor 1 :18) och: ˮJudarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.ˮ (1Kor 1:22-24)

Dårskap, föraktad, värdelös – orden kan användas om korset och den korsfäste, men Gud har vänt allt sådant upp och ned. Obegripligt och orimligt utifrån hur denna värld vanligen fungerar, men ledtrådarna finns där runt om i Bibeln, ganska tydligt hos Jesaja, mer subtilt och dolt på andra ställen. Men svaret, lösningen finns att plocka fram. Gud varnar och utmanar inte mänskligheten nu, efter påsken lyfts lösningen fram med stolthet och glädje, ja, den förkunnas. I 1:a Korintierbrevet fortsätter Paulus: ˮDet enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.ˮ (1 Kor 2:2).

Mysteriet då, om mänskligheten bara hindras att förstå av sina fördomar mot en Frälsare som utger sig själv och delar världens lidande och död eller av den stolta tanken: ˮJag klarar mig alltid självˮ, vem är det då som ska ha det besvärligt med att lösa mysteriet? Djävulen. så klart. Är djävulen dum? Vi kan gärna säga så. Djävulen är den ende som det är helt oproblematiskt att vi förolämpar hur mycket som helst. Samtidigt är det nog inte helt nyttigt att ägna sig för mycket åt denne sluge frestare. Men mysteriet är för svårt. Gång på gång skedde försök att fresta eller döda Jesus. Ondskan förstår inte försoningens hemlighet.

Nej, Guds stora plan är inte hemlig men svår att förstå. Att älska så att man offrar allt för andra. Att från tillkomsten av det lilla växande barnet i Marias livmoder vara Frälsaren, leva ett liv inriktat på att hjälpa och till sist gå in i offret för vår skull, för Din skull. Detta är vad Frälsaren Jesus, sann Gud och sann människa, oupplösligt förenad gör för oss. Det är Frälsaren och Hans verk som är det hela Bibeln berättar om. Martin Luther ska ha sagt att Han är ˮBibelns kärna och stjärnaˮ. Allt pekar på Honom. Låt oss ta emot Honom och budskapet som Britt G Hallquist sammanfattar så väl: ˮHan led och dog på Golgata. Han gjorde det för oss, för alla och för oss.ˮ (SvPs 442:3)

Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar Han sig, då Han på korset dör ock för mig.

O vilken kärlek, underbar, sann! Aldrig har någon älskat som Han. Frälst genom Honom, lycklig och fri, vill jag Hans egen evigt nu bli.

Tag mig då Herre, upp till Ditt barn, lös mig från alla frestarens garn, Lär mig att leva, leva för Dig, glad i Din kärlek, offrande mig.

SvPs 45:-

SKÄRTORSDAGEN: MARTIN BERGMAN

Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: ˮGå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.ˮ De frågade var de skulle göra det. Han svarade: ˮNär ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.ˮ De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ˮHur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.ˮ Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: ˮTa detta och dela det mellan er. Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.ˮ Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ˮDetta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.ˮ Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ˮDenna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!ˮ Då började de fråga varandra vem av dem det var som skulle göra detta.

 

Lk 22:7-23

 

Va! Riktigt så låter väl inte instiftelseorden när mässan firas i kyrkan? Nej, instiftelseorden som vi använder dem är en sammanställning av de fyra versioner som finns i Bibeln. Matteus, Markus och Lukas berättar mer utförligt om vad som hände den kvällen, medan Paulus i 1:a Korintierbrevet har en kort version troligen hämtad från dåtidens mässa. Det finns lite skillnad, men egentligen väldigt små, mellan vad som används olika kyrkor.

Lukas berättelse här är dock speciell genom att mellan orden om Kristi kropp och Kristi blod hör vi ˮefter måltidenˮ. Handlar det om ett fåtal minuter eller om timmar? Vi vet inte säkert, men orden har ibland påverkat liturgiskt tänkande. Martin Luther föredrog exempelvis i åtminstone en av de mässliturgier han framställde att man läste instiftelseorden över brödet och så delade ut det för att sedan göra på samma sätt med vinet. Han framhöll dock att i denna detalj fanns en frihet och Luther (och Lukas) verkar inte i detta ha fått särskilt många efterföljare. Man kan exempelvis tänka på hur rörigt det skulle kunna bli och vilken tid det skulle ta i en stor, fullsatt, kyrka om först alla skulle gå fram och ta emot Krist kropp, så gå tillbaka och efter ett par minuter gå fram igen för att ta emot Kristi blod.

Dock, sådant här intresserar nog mest vissa präster, viktigare för oss alla är det som händer och vad det betyder. Kristi kropp. Kristi blod. Obegripligt, ja visst. Det ser ut som och smakar som bröd och vin, men det är också något annat – Herren Jesus själv. Inte Hans lillfinger eller så, men Honom själv. En del har försökt förklara detta, men det går inte, vi kan bara ta emot löftet. Som i sin födelse, som i sin död, som i sin uppståndelse – Han ger sig själv åt oss.

Påsken firades utifrån uttåget ur Egypten och påskalammet var då ett offer till skydd mot Herrens vrede och till befrielse ur Egypten. Johannes döparen pekade på Jesus och sade ˮSe Guds lamm som tar bort världens synder.ˮ Vi citerar Johannes, oftast sjungande, varje gång vi firar mässan. Jesus är det eviga lammet, offrat till försoning för våra synder, till befrielse från slaveriet under ondska och synd. Vi firar påsk i dag för att Lammet tillät att Han offrades för oss, men än mer för att Han genom i sitt offer segrade och nu är vår Herre och Frälsare.

Allt var planerat och uttänkt, som att det i staden översvämmad av ditresta påskfirare flera gånger stadens vanliga befolkningstal var det mycket märkligt att en stor sal stod tom och väntande. Även om denna stund var mycket viktig så sträckte sig projektet längre – till långfredag och påskdag, till idag och in i evigheten. Och långfredagens mörker börjar sänka sig över skärtorsdagen då Jesus talar om att en lärjunge ska förråda Honom. Men att människan förråder är inget nytt – tänk på syndafallet. Men för allt, även för det värsta gäller Hans offer och Hans förlåtelse. Vad helst en människa har gjort så hörs samma ord rörande försoningen på korset och nattvarden: ˮFör Dig.ˮ

 

 

Gud vare lovad! Han som i sin godhet mättar oss vid nattvardsbordet! Brödet är Kristi kropp och vinet blodet. Låt det komma oss till godo. Herre förbarma Dig. Med den kropp din mor Maria bar, med den kropp Du utgav för envar och Ditt heliga blod hjälp oss, Gud, ge oss nytt mod. Herre förbarma Dig.

Kroppen på korset, som för oss blev pinad, död, uppstånden, ger oss livet. Gud kunde inget större för oss göra. Herre, öppna våra ögon. Herre förbarma Dig. Gränslös, Gud, den kärlek som Dig drev. All vår skuld är betald. Gud vår Fader, vi Hans barn. Herre förbarma Dig.

Du oss välsignar, all Din nåd Du ger oss. Lär oss, Gud, att dela med oss. Hjälp att vår nattvard inte blir förgäves, men förnyar våra hjärtan. Herre förbarma Dig. Tag ej bort Din Ande, låt den bo mitt ibland oss, skapa enhet, tro. Låt Din kyrka få bli genomströmmad av Ditt liv. Herre förbarma Dig.

 

SvPs 400:-

 

femte söndagen i fastan: anita rudvall

Försonaren handlar texterna om den Femte söndagen i Fastan.

Allt handlar om kärlek, Guds kärlek till oss människor. Äkta kärlek är inte en fråga om vad jag kan få utan vad jag kan ge. Äkta kärlek är inte vad jag kan få ut av den här relationen utan vad jag kan ge ut till den andre.

Vi människor har svårt att nå hela vägen till detta. I tredje årgångens evangelietext står bibelstället som vi brukar kalla Lilla Bibeln.

Så älskade Gud världen att han gav den sin egen Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Det är ingen egoistisk kärlek utan Guds kärlek är en självutgivande kärlek. En kärlek som ger utan att vänta sig att få något tillbaka.

I bibelordet ser vi att tron kommer in i bilden. Var och en som tror.

Gud gav oss sin Son som blev människa och fick dela våra villkor med allt vad det innebär av glädje och sorg, lidande och sjukdomar och allt som vi kan tänkas att gå igenom. Jesus blev en av oss. Jesus kallar sig själv Människosonen för att betona detta. Jesus kom ner till oss för att det är lättare att tro på någon som är på samma nivå som vi. Inte någon abstrakt som Gud i sin himmel kan framstå.

Detta handlar ytterst om att Gud söker oss människor som har gått vilse. När vi gått bort från Gud och kanske fastnat i synd och ondska. Gud söker oss genom sin Son och vill ha försoning med oss.

Försoning kräver att båda parter vill detta, det är en ömsesidig process.

Om två människor har hamnat i en konflikt kan man antingen vända ryggen åt alltihop eller försöka att försonas med varandra. Båda måste vilja det hjälper inte att den ene vill. Precis på samma sätt som när två länder hamnar i krig. Det hjälper inte att det ena landet skriver på ett fredsavtal. Det kan vara en part som tar första steget men den andre måste svara och visa vilja till detta.

Här har Gud tagit initiativet genom Jesus.

Han kom till oss, delade våra villkor och han gjorde det av kärlek till oss.

Jesus dog på korset av kärlek för oss människor, han sonade våra synder. Han gav sitt liv för att han älskade oss så mycket.

I öknen blev kopparormen som Mose gjorde på Guds uppdrag och upphöjde den på en stång.

Och människor blev friska efter ormbetten när de såg på den.

Jesus blev upphöjd på korset och han hjälper oss att bli friska, att bli fria från synd och skam.

Kopparormen har blivit en apotekssymbol. På apoteken kan vi köpa läkemedel som kan göra oss friska från många olika sjukdomar.

Kristus är också läkemedlet för oss, men ett läkemedel som inte går att köpa på apoteket, utan något som bara Gud kan erbjuda oss.

För att det ska bli försoning mellan två parter måste båda två vilja detta. Gud har tagit första steget. Men vi måste svara, svara i tro. Den som tro på honom ska inte gå under utan ha evigt liv.

Medicin mot syndens gift, död och ondska är det som erbjuds oss när vi säger jag till Gud.

jungfru marie bebådelsedag: martin bergman

Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna. Ja, folket skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött. Då skall de som är kvar av Hans bröder återvända till Israels folk. Han skall träda fram som herde med Herrens kraft i Herrens, sin Guds, höga namn, och folket skall bo i trygghet, nu då Han blir ärad över hela jorden.

Mika 5:2-4

Nio månader till jul. Nio månader till ett barn liggande i krubban. Inte väntade någon sig det som följde; en ensam Son förändrande allt. En överraskning? Tja, det kan man väl säga, men då hade man inte lyssnat så noga. När Jesus på påskdagens eftermiddag vandrade med de två lärjungarna på väg till Emmaus ledde deras bristande förståelse av de senaste dagarnas händelser till Jesu reaktion: ˮDå sade han: ʼFörstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?ʼ Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade Han för dem vad som står om Honom överallt i skrifterna.ˮ (Lk 24:25-27)

ʼÖverallt i skrifternaʼ ­ som hos Mika. Mika som talar om ett barn som ska födas, på samma sätt som Jesaja får säga: ˮDen unga kvinnan är havande och skall föda en sonˮ. (Jes 7:14). Så enkelt, så praktiskt. så underbart. Ett barn ska födas. Ett barn som sedan ska växa och betyda något för alla, för allt, för hela universum. Ändå, i praktiken en upplevelse som många delar när barn föds i vår tid.

Får vi tro Mika så föddes Jesus på en plats utan betydelse. Betlehem hade varit betydelsefull, staden som kung David kom från, men för Mika var den snarare en liten by. Och mamma Maria, hur ska hon klara detta? En troligen ung tjej, trolovad, ännu inte gift, med en betydligt äldre man. Sannolikt skulle hon därför vara ifrågasatt av mycket av omgivningen, men vad betydde det då de snart var på flykt från soldater som letade efter barnet som enligt order skulle dödas?

Jesus var också föraktad. Han hånades av soldater och folkmassa på vägen till och på korset, vilket tyvärr är en vanlig reaktion, man ville så bevisa för sig själva att det var rätt att döda Honom. Dock, en bit av ett samtal i stora rådet visar att föraktet hade fler och tidigare rötter: ˮNikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ˮInte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?ˮ De svarade: ˮÄr kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.ˮ (Jh 7:50-52)

Så delar Betlehem, Maria och Jesus obetydligheten i världens ögon. Sådan var Guds plan. Allt som blivit felvänt genom synd och ondska ska vändas rätt igen och det görs genom någon som är precis motsatt världens förväntan: ˮTalet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.ˮ (1 Kor 1:18) Så kommer Frälsaren till oss som obetydlig och dör som utstött för att när Han besegrat döden, synden och djävulen uppstå och stiga upp till himmelen för att snart komma åter i härlighet.

Som alla söndagar handlar denna dag om Jesus Kristus, Guds Son, vår och hela världens Frälsare, men i dag finns någon annan också i fokus, Hans mor Maria.

Röster har ibland hörts i kyrkans historia om att förstå Maria som något mer än en vanlig människa, nästan som en feminin sida av gudomen. Så är det inte, hon är en människa, en tjej bland andra, men utvald av Gud till den allra mest betydande uppgiften och hon svarar på den kallelsen med sitt ʼJaʼ, även om hon formulerar det lite längre: ˮJag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.ˮ (Lk 1:38)

Hon svarade, hon valde ett liv som hon inte kände till. Hon födde ett barn vars fiender tvingade henne att fly sitt land, som hon verkligen försökte förstå men inte alltid lyckades begripa och som i döendets och plågans förfärliga stund gav henne en ny relation. Jesus överlämnade Maria till aposteln Johannes som mor och honom till henne som son. Enligt traditionen följde Maria efter en tid i urförsamlingen Johannes till Efesos.

Också vi, långt senare, förstår Marias uppdrag och hennes val, att hon bejakade sitt uppdrag, som grundläggande. Sedan kan detta utvecklas med ord som trohet, lydnad, moderskap och mängder av andra, men grunden lades där i Nasaret, nio månader innan en födelse i Betlehem. Och snart skulle hon själv utbrista: ˮFrån denna stund skall alla släkten prisa mig saligˮ. (Lk 1:48) Precis så är det. Denna söndag stannar vi till i Nasaret och om nio månader går vi till Betlehem och beskådar barnet i krubban och den vårdande modern alldeles bredvid.

Ytterligare ett bibelord, lite udda formulerat på hebreiska och därför något många funderat på, får vara ett som vi kan tänka oss handlar om Maria och det moderskap vars allra första början vi i dag firar: ˮHerren skapar något nytt på jorden: kvinnan skall värna mannen.ˮ (Jer 31:22) Många bibelord talar om det som skulle ske, men Mika hör vi ta ett helhetsgrepp, när hon fött börjar befrielsen. Hurra!

Var hälsad, Herrens moder, o Maria! Högtlovade på Jorden, o Maria! Träd fram, o Kerubim, och sjung, o Serafim, sjung med henne Herrens lov! Salig, salig, salig, Maria!

Du goda Jesu moder, o Maria! I nödens stund Den trogna, o Maria! Träd fram, o Kerubim, och sjung, o Serafim, sjung med henne Herrens lov! Salig, salig, salig, Maria!

Du födde Ljuset i vårt liv, o Maria! Din lydnad är vår förebild, o Maria! Träd fram, o Kerubim, och sjung, o Serafim, sjung med henne Herrens lov! Salig, salig, salig, Maria!

SvPs 480:-

andra söndagen i fastan: anita rudvall

Att kämpa med och för sin tro är nog inte något främmande för de flesta av oss. Några ofta och några sällan. Men jag tror att vi alla någon gång hamnar i den situationen.

Det händer saker i livet som gör att vi ifrågasätter saker som händer och undrar och tvivlar. Vi letar bevis för att Gud finns och hittar inga konkreta bevis för detta. Att tro är ju att tro inte att med saker bevisa något som vi gör i rättegångar och liknande.

Inte minst när vi hör om alla vansinnesdåd och dödsskjutningar som vi hör varje dag i nyheterna.

Att Jesus var inblandad i många debatter och diskussioner med fariseer och andra, det vet vi. Och skicklig som han var gick han oftast segrande ur dessa diskussioner och lämnade kvar motståndarna ganska svarslösa.

Man kan väl inte heller anklaga Jesus för att göra det lätt för sig. Han bröt sociala och tillåtna gränser.

Kvinnan som tvättade Jesu fötter var synderska och det var kanske inte så konstigt att han blev ifrågasatt. Men det var inte bara Jesus som sprängde de här gränserna. Det gjorde också kvinna i texten.

Hon visar initiativförmåga, hon utmanar de sociala spelreglerna och skäms inte för det kroppsliga.

Och hon gråter. Hon sörjer det som blivit fel och Jesus förlåter henne.

Det var säkert inte så lätt för kvinnan att ta beslutet att göra detta för Jesus, det kan jag tänka mig. Det krävdes kanske en del kämpande med sin tro för att våga göra det. Men hon gör ändå så och blir rikligt belönad. Hon får sina synder förlåtna.

Förmodligen är det så att kvinnan har blivit förlåten av Jesus tidigare och kommit för att visa sin tillgivenhet och tacksamhet.

Och det var ju många som trodde och litade på Jesus det kan vi ju se när det räknas upp en del av dem som följde honom.

För några år sedan läste jag i en bok något som i alla fall jag inte hört eller läst förut.

En sång som de flesta inte har kunnat undgå att höra någon gång. En sång som Lill Lindfors har sjungit och som heter Du är den ende.

Många år efter att Lill Lindfors sjungit in denna sång berättade Bo Setterlind som skrivit texten att den var riktad till Jesus.

Man kan nog föreställa sig hur kvinnan som tvättar Jesu fötter stämmer in tillsammans med Bo Setterlind.

Du är den ende som hemligen ser mig. Fast ingen har talat, du vet, vad jag ber dig. Min längtan är bara du. Blott du mig ger ett enda litet ord, är jag din.

De är den enda jag aldrig kan glömma, din mun, dina ögon, din lugnande stämma. Och därför jag ber dig nu: Blott du mig ger ett enda litet ord, är jag din.

De är den ende som får mig att drömma, den ende som anar vad tårarna gömma. Min längtan är bara du. Om blott du ger ett enda litet ord är jag din.

Det får bli vår bön i en värld där det ibland är svårt att tro, där det händer svåra och hemska saker. Men där vi ändå får lita på att Gud går bredvid oss och på något sätt bär oss igenom också när vi kämpar med vår tro.

första söndagen i fastan: anita rudvall

Det är klart att Petrus blir upprörd när Jesus säger som han gör. Och naturligtvis vill han och de andra lärjungarna försöka skydda Jesus som betyder så mycket för dem, på alla sätt som de bara kan.

Men Jesus själv vet att det inte går och ser detta som en frestelse han blir utsatt för.

En frestelse som ska få honom att avstå från detta lidande och död, något som skulle få en katastrofal effekt för alla människor. Eftersom vi som har facit i hand vet att han dog för att rädda oss från döden.

Jesus själv visste ju vilket öde som väntade honom, alla människor som skulle håna och plåga honom och till slut döda honom. Ändå måste han göra detta. Han var tvungen att göra det för att vi skulle få leva.

Petrus sa ju inte som han gjorde för att vara elak, han sa det av godhet och omtanke, av kärlek till sin Mästare.

Det är nog så med ganska många frestelser, det är kanske sällan vi lockas av dessa av ont uppsåt. Det som vi frestas av är till synes gott och det är det som gör det hela så svårt och krångligt.

Hade vi sett att det varit något ont och dåligt hade det ju varit enklare och mer naturligt att avstå från det som vi ska avstå ifrån.

Ibland är det rent av två onda ting vi måste välja och försöka se vilket som ändå är det bästa av dessa.  Någonting kan se ut att vara väldigt bra på kort sikt men är det inte på lång sikt.

Petrus ville så väl och ändå blev det fel.

Prövningar och frestelser är något som vi alla har blivit och blir utsatt för. Så dagens rubrik som är Prövningens stund, har vi alla någon gång varit i.

Men prövning och frestelse är ju två olika saker även om dessa har samma ord på grekiska, periasmos. Frestelser är ju någonting som vi blir utsatta för men kan säga nej till. Prövningar kommer till oss i livets olika skeden på olika sätt. Det kan vara sjukdomar, jobbiga situationer och mycket mer som vi på något vis måste ta oss igenom.

Ett ställe där jag tycker detta blir ganska tydligt är den bön vi ber i varje gudstjänst. Herrens egen bön, Fader Vår eller som i den nya översättningen Vår Fader.

I den äldre översättningen ber vi att vi inte ska bli utsatta för frestelser medan vi i den nyare ber om att inte utsättas för prövningar.

Jag tror att vi måste bli utsatt för prövningar men att vi istället ska be om kraft och vishet att klara dessa prövningar. För ibland tycker vi ju själva att det inte finns någon ände på det som vi blir utsatta för.

Jag tror att vi behöver ett visst motstånd för att växa som människor.

För den skull ska vi nog inte heller be Gud att utsätta oss för prövningar för det kan ju te sig ganska övermodigt och ge uttryck för högmod. Vi ska kanske istället be om att bli utsatta för de prövningar som Gud vet att vi har kapacitet att klara. För det är ju så att även om vi själva inte tror att vi ska klara mycket av det som händer oss under livet. Så gör vi ändå det. Och Gud vet ju faktiskt bättre än vi själva vad det är som just jag klarar av. Och han hjälper mig att klara av det också.

Och om man fortsätter att tänka en bit så är det kanske helt enkelt så att när vi ber att slippa bli utsatt för prövningar så är det ett uttryck för min egen litenhet och svaghet i förhållande till Guds kraft.

En insikt att vi inte klarar oss på egen hand. Vi är inga supermänniskor och vi räcker inte alltid till utan vi misslyckas ibland.

Men där vi inte räcker till går Jesus in och räcker till i vårt ställe.

Vi talar ju om Jesus som dog en ställföreträdande död. Han dog i vårt ställe. Men Jesus gjorde så mycket mer än dog för oss. Han blev frestad och prövad och där vi lider nederlag segrar han. Han gjorde det för oss, när vi som Petrus faller i både prövningar och frestelser så finns det alltid en väg tillbaka, till honom som aldrig föll.

fastlagssöndagen: håkan perniel

Den här helgen som kommer verkar helt och hållet handla om kärlek, Fastlagssöndagen handlar ju om kärlekens väg.  

  Det verkar alltså som att den här söndagen handlar det om att njuta av det goda, av fastlagsbullar och annat gott, och Paulus skriver i en av epistlarna, Kärlekens höga visa från 1 Korintierbrevet, om kärleken, som vi också i förkortad och som romantiskt inslag läser vid vigslar. Visst får vi och ska vi lyfta fram det goda i livet i fastlagen och vi kan se det som en tacksamhetsfest för allt det goda Gud gör och ger. Gud har skapat livet till glädje för människan och allt gott i livet ska vi ta till oss och tacka Gud för.  

  Temat på fastlagssöndagen är alltså kärlekens väg. Men vad menas egentligen med kärlekens väg? Ja, det handlar kanske om att låta hjärtat vara med i allt jag gör och i alla mina val i livet och i hela livet. Men kärlekens väg handlar inte bara om lust och fest. När jag gifte mig så lovade jag inte bara att ställa upp för min fru så länge jag hade lust utan även när det är nöd, i nöd och lust. Annars är det inte kärlek. Och att jag älskar min fru med hjärtat. Ja, alla jag träffar och allt jag gör ska jag träffa och göra helhjärtat. Att jag ger de människor jag möter tid och att vi känner att det blir ett verkligt möte.  Annars blir jag kanske som det står i Kärlekens höga visa ”bara ekande brons, en skrällande cymbal”, även ”om jag talar både människors och änglars språk”.  

  Det är kanske inte så ofta det talas om den uthålliga kärleken. Den kärlek som är tålmodig och god, som inte är stridslysten, skrytsam eller uppblåst, eller utmanande, självisk eller brusar upp. Den som inte vill någon något ont. För det är ju så kärlek egentligen är. Den bär allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Älskar du verkligen din vän, din medmänniska, så ställer du upp för honom eller henne oavsett. Så gjorde Jesus för oss alla. Han som gick upp till Jerusalem för att lida och dö gjorde det för kärlekens skull. Han gjorde det för att befria oss alla till ett nytt liv, till ett kärlekens liv.

  Bibeltexterna den här söndagen påminner om att hela våra liv i själva verket handlar om kärlek; kärlekens väg, kärlekens pris och allas vår kallelse att bevara det kärleksfulla, det mänskliga, inuti oss själva och i världen. Vi är alla kallade att gå kärlekens väg. Att leva efter Guds vilja är att gå kärlekens väg. Ibland är den full av njutning och fest, men ibland är den full av nöd och lidande eller åtminstone att man bara måste göra det som är tvunget och då gäller det att inte ge upp. Det finns en glädje i att man har gjort allt man kunnat för en kompis även om det är jobbigt. Och det var svårt för Jesus, men det fanns nog en glädje hos Jesus också att han gjorde allt han kunde för att rädda mänskligheten från mörkret i tillvaron.

  Jesus blev utlämnad åt hedningarna och blev hånad och skymfad och spottad på och pryglad och korsfäst men kom tillbaka igen för att livet skulle kunna återvända till oss och i oss och vi skulle kunna bli en ny kärlekens skapelse. Vi kan se på hur Jesus levde för att få en bild av hur vi också kan leva på ett sådant utgivande sätt. Kärleken innebär att ge av sig själv till en annan och aldrig ge upp. Kärlek är både glädje och fest men också att stanna kvar när det är nöd och lidande och någon behöver min hjälp. Amen.

sexagesima/Reformationsdagen: anita rudvall

Idag är det sexagesima eller Reformationsdagen som den också kallas. Under åren 1807-1983 firades varje år fyra rörliga böndagar som påbjöds genom det kungliga så kallade böndagsplakatet. Det var reformationsdagen, botdagen, missionsdagen och tacksägelsedagen. I och med införandet av 1983 års evangeliebok fick dessa böndagar fasta placeringar under kyrkoåret. Reformationsdagen knöts till ordets söndag, sexagesima. Botmotivet knöts till askonsdagen. Missionsmotivet till helige Trefaldighetsdag. Bara tacksägelsedagen kom att finnas kvar som egen högtidsdag.

Sexagesima är latin och betyder den sextionde, eftersom det är sextio dagar kvar till påsk.

Temat för den här dagen är det levande ordet. Guds ord är precis lika levande hos oss idag som hos de första kristna.

Och visst är ordet levande, annars skulle vi ju inte vara här idag. Vi läser Guds ord, samma ord som lästs i flera tusen år.

Vid varje dop läser vi evangeliet om Jesus och barnen.

Till varje barn och vuxen som döps säger vi: Jesus kallar dig att vara hans lärjunge.

Vi får bli Jesu lärjungar allesammans och fortsätta att föra ordet vidare. När jag har konfirmander brukar jag säga åt dem att jag vill att de ska lära sig en enda sak utantill.

Jag tycker att det inte är viktigast att lära sig allt utantill. Men det här är en sådan sak som jag vill att de ska kunna och komma ihåg.

Jesus sa: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför  ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens  och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Det är det levande ordet, det sa Jesus när han skickade ut lärjungarna och det säger han till oss idag.

Redan Adam och Eva gömde sig för Gud när de ätit av frukten på Kunskapens träd av ont och gott. De vågade inte möta Gud när han sökte dem, men han visste redan var de fanns.

Vi behöver inte gömma oss, vi behöver inte vara rädda. Gud ser visserligen det som vi gör även om det inte är bra saker. Men han ser också alla goda saker vi gör, saker som vi själva inte ser.

För själva ser vi en så begränsad del av både oss själva och andra.

Vår förståelse är så begränsad och vi vill veta och kunna allt. Vi tror oss också ganska ofta veta allra bäst. Inte kan det finnas en Gud, Inte kan det finnas en fortsättning efter livet här på jorden. Inte kan det väl vara så eller så eller så eller så. Men varför skulle det INTE kunna vara så.

Vi behöver inte bli förminskade inför Gud bara för att han vet allt om oss eller för att det bara är han som har den fullständiga överblicken. Gud är ingen gud som vill förminska utan istället lyfta oss och hjälpa oss.

I  1Johannes 3:19-20 står det: Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud.

Vi pratar så mycket om att vi måste tänka nytt och göra nya saker. Men vi får aldrig glömma bort grunden. Grunden som vi och vår kyrka står på. Inte stengrunden utan just den som grundlades när Jesus skickade ut lärjungarna med uppgiften att föra ordet vidare.

septuagesima: anita rudvall

Den här söndagen heter Septuagesima och det innebär att det är sjuttio dagar till påsk.

Men nu börjar säkert någon att räkna och kommer fram till att det bara är sextiofyra. Men då är det så lurigt att man inte får räkna söndagarna.

Idag är rubriken på texterna nåd och tjänst, en kombination som inte kan tyckas enkel kanske.

Är det en nåd att tjäna eller kan man få nåd genom att tjäna.

Ja frågar man någon som varit arbetslös länge så är det nog en stor nåd. Men jag tror inte riktigt att det är det som texten vill tala om för oss.

Ibland är det inte så lätt att förstå vad Jesus menar när han beskriver händelser och liknelser. Jag för min del är till och med ganska osams med Jesus ibland när jag läser texter som jag ska skriva predikningar om. Och det är kanske just det som är meningen, att jag ska få tänka till ordentligt

Nåd och tjänst kan tyckas vara två helt olika saker, Nåd är någonting man får gratis men tjänst är något som vi arbetar oss till och kan ibland sammanfalla, som vi sa tidigare att det kan vara en nåd att få arbeta. Men också i Guds rike kan dessa sammanfalla. Att vi får tjäna Gud är i sig självt en nåd. Men om själva tjänsten är nåd, vad är då nåd och vad är då tjänst?

Vi ska inte ha några baktankar när vi gör goda handlingar för då kan tjänsten bli en börda. Vi ska för den skull inte sluta att göra gott, vi ska bara ha andra motiv. Vi ska inte tjäna Gud för att han ska börja att älska oss utan just därför att han gör just det. Älskar oss. Om vi låter våra tjänster bli ett svar på hans nåd och kärlek blir det med glädje som vi utför vår tjänst.

Det finns ett uttryck där man säger: Det bästa i livet är gratis. Då tror jag ofta att vi tänker på enkla saker i livet. Träffa en  vän, gå en skogspromenad eller något annat. Men här kommer verkligen den rätta betydelsen fram. Guds nåd är gratis. Vi behöver inte prestera ett enda dugg för att få Guds nåd bara förstå att han älskar oss.

Men måste jag då ändra mitt liv helt och hållet för att kunna tjäna Gud. Det går nog att svara både ja och nej på den frågan.

Vi kan nog göra samma sak till det yttre men ha en ny inre drivkraft. Allt vi gör får vi göra för Guds skull. När vi skottar snö, kör barn till skolan eller jobbar får vi göra det i Guds tjänst. Vi behöver inte göra det för att vinna Guds välvilja, för den har vi redan. Våra handlingar får då också ett högre syfte. Att ge våra vardagliga handlingar till Gud som förvandlar dem till ett sakrament. Då blir tjänsten en nåd som vi utför av kärlek. Inte något som vi gör för att få något annat i utbyte. Nåden är gratis och det är den som vi helt får förlita oss på.

kyndelsmässodagen - uppenbarelsens ljus: håkan perniel

Vi kan inte se Gud. Samtidigt ligger en del av Guds stora plan i detta, att människan behöver ett tecken för att kunna tro, ett ansikte att fokusera blicken på. Det var det som hände den första julen då ett litet barn föddes i Betlehem. I människan Jesus kan vi se Gud och förstå vem han är!

  Den här söndagen har två namn, Jungfru Marie kyrkogångsdag och Kyndelsmässodagen. Den firas till minne av Maria som enligt judisk lag och sed bär fram sin förstfödde i templet för att helga honom åt Gud. Det bästa vi har sätter vi på bordet och barnen är det bästa vi har och dem bär vi oftast fram inför Gud. De flesta av oss låter fortfarande döpa sina barn. De lyfter upp sina barn i Guds famn. Vi behöver en konkret handling för att förstå att vi tillhör Gud. Men för Josef och Maria var det också en ljusets handling. Därför kallas den här dagen också för Kyndelsmässodagen. Att den heter så kommer av seden att dela ut ljus då och är en bild av Jesus Kristus som är världens ljus. Han som vill lysa upp våra liv och lysa i vårt mörker.

  Hela kapitel två i Lukas, från julevangeliet och den här söndagen, handlar om att se Gud och om ljuset i världen. Det ljus som vi kanske innerst inne söker och längtar efter. Det handlar om en förklaring till det oförklarliga, efter svar på våra frågor. Efter en medveten eller omedveten längtan efter Gud.

  Den gamle Symeon, som var vid templet och väntade på Israels tröst, hade hela sitt liv väntat på denna stund, en tålmodig väntan, djupt rotad i tryggheten om Guds löfte. Han visste att han en dag skulle få se Messias, tröstaren som kom med närhet, förståelse, ljus och kärlek. Han kom till den väntande Symeon och han kommer till dig och mig. Kommer för att stanna hos oss.

  Vi får leva i vissheten om att Gud finns hos oss, att rädslan inte tar över, även när ovissheten är stor. Det finns en trygghet som bär när vi egentligen inte orkar ta ett steg till. Gud finns med i allt som sker, även när dagarna är grå och jag inte ser eller förstår det som händer.

  Gud/Jesus är med och för mig är det trösterikt. Lina Sandells psalmer handlar ofta om detta. Hon hade det ofta mörkt i sitt eget liv, men någonstans såg hon ändå ljuset. Det kommer kanske tydligast fram i några rader i psalmen Blott en dag: ”Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd...”

  Ja, precis så får vi leva, blott en dag, ett ögonblick i sänder och vara burna av honom som bär allt, var särskild tid med särskild nåd. Och då behöver vi inte känna någon rädsla för han är med och då är ljuset med oss i våra inre. Amen.

fjärde söndagen efter trettondedagen: anita rudvall

Hopp handlar texterna om, ibland säger vi att hoppet är det sista som överger oss. Och så är det nog i olika situationer. De senaste dagarna har jag sett på två handbollsmatcher och där kan man nog säga att jag trodde nog hoppet var ute i matchen mot Norge. Men innan jag hann gå och lägga mig så hade Sverige kommit ifatt. Och sen var jag ju tvungen att sitta kvar.

Fast det finns nog annat hopp som är viktigare än detta, även om också handbollsmatcher tycks vara på liv och död ibland.

Johannes evangelium berättar om sju tecken som Jesus gjorde, och detta är ett av dem som är beskrivet i dagens text. När Jesus botar mannen som hade varit sjuk i inte mindre än 38 år. Detta skedde vid Betesda dammen, en damm som ansågs vara undergörande.

Genom en underjordisk källa kom enligt traditionen då och då vattnet i rörelse. Det ansågs att den sjuke som först hann ner i vattnet skulle genom ett under eller genom det bubblande vattnets kraft bli fri från sin sjukdom.

Men mannen i texten hade ingen som kunde hjälpa honom ner i vattnet när det började svalla.

Jesus botade inte mannen direkt utan han frågade honom om han ville bli frisk. Det kan nästan tyckas oförskämt, visst vill väl alla bli friska. Eller vill vi det? Kan sjukdomar vara bra att skylla på när vi inte vill att andra ska begära något av oss. Den sjuke kan vara bortskämd och styra omgivningen genom sin sjukdom. Men de allra flesta vill nog bli friska. Men Jesus trängde sig inte på mannen utan han fick ett val.

För det hoppet som vi pratar om idag är inte ett hopp vilket som helst utan just det att Jesus är vårt hopp.

Och visst är det fantastiskt att mannen blir frisk. Men det går ju aldrig att göra alla nöjda, Jesus botar mannen på sabbaten, och det går ju inte för sig. Att göra under på vilodagen. Vilken synd.

Dessutom sa Jesus till mannen att han skulle ta sin säng och gå, vilket i sin tur ledde till att också mannen som blivit botad syndade enligt judarna.

De talade om för mannen att så här gör man minsann inte, någon ordning får det ju vara.

Under eller inte, här är det lag och ordning som ska gälla. Vad betyder det att undret gör den sen många år sjuke mannen frisk, det måste ju vara våra regler och lagar som gäller.

Så frisk får man väl inte vara, så glad och så fri.

Men tänk så fantastisk rubriken för texterna är Jesus är vårt hopp. Vi behöver inte lita till vårt eget hopp eller leta efter något hopp. Vi behöver bara vända oss till Jesus. Eller är det bara, ibland verkar det vara såååå svårt. Trots att han är den som finns allra närmast oss. Vi behöver inte förlita oss på några bredband eller routrar. Inte vara rädda att vi ska bli utkastade från zoom eller teams. Vi behöver bara säga det eller rent av bara tänka det, så hör Jesus.

Men det hjälper inte alltid ändå, ibland när vi ser oss om i världen känns det verkligen som om det inte finns något hopp.  Det verkar vara mission impossible. Men då är vi nog där vi så ofta är, att vi tror att vi ska och måste göra allting själva.

Vi får istället öva oss i att vila i Jesu ord när han säger: Var inte rädd. Närheten till honom får släcka det värsta hos oss, rädslan. Komma ihåg den här mannen som hade väntat i så många år, men han blev hjälpt.

Vi kanske inte har samma problem som mannen vid dammen, men det finns så många andra saker som gör att vi kanske blir förlamade och inte kan göra det som vi vill och är menade att göra. Vi har ett hopp, och det hoppet heter Jesus. Han säger samma sak till oss än idag. Stig upp, ta din säng och gå.

tredje söndagen efter trettondedagen: martin bergman

Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö.

Gal 2:16-21

 

I vår kyrka kallar vi oss lutheraner, en benämning Martin Luther nog skulle ha avskytt. Mycket av hans teologi är dock fortfarande av stor betydelse för vår kyrka som åter och åter återupptäckt Luther och därmed väsentliga och alltför lätt bortglömda teologiska sanningar.

Tydligast genom ställen i Romarbrevet, Galaterbrevet (som det ovan) och Psaltaren återupptäckte Luther tanken på rättfärdiggörelse endast genom tron och därmed avvisandet av varje gärningsrättfärdighet.

När Martin Luther kommenterar Galaterbrevet är huvudsaken han framhåller att när det gäller rättfärdiggörelse och frälsning har vi inget att komma med. Försöker vi komma med något så ställer vi oss under lagen och som Paulus säger är den vägen stängd. Vi kan inte frälsas genom lagen. Lagens viktiga roll är att få oss att förstå att vi behöver en frälsare.

För Luther var detta väldigt personligt. Det berättas från hans tid som munk att synden plågade honom så att han gick ofta till bikt och att hans bekännelser tog lång tid. Det berättas att han vid ett tillfälle när han som präst celebrerade mässan vid altaret, mitt i detta, vinkade till sig sin biktfader och kompletterade sin bikt. Han ska själv ha sagt att han tröttade ut biktfäderna. Denna ångest över att inte fullgöra biktens plikt och så i allt bli förlåten kan vi nog förstå som en variant på den av Luther sedan så hatade gärningsrättfärdigheten. Bekännelsen blir till en gärning och därmed egentligen viktigare än svaret - Guds gåva - förlåtelsen, vunnen och betald av Sonen Jesus Kristus.

Ängeln kom med glädjebudet till herdarna och fåren som representanter för hela skapelsen: ˮVar inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ˮ (Lk 2:10-12)

Jesu verk, frälsningen, påbörjades i Betlehem och det fullbordades i det ögonblick när Jesus sade ˮDet är fullbordat.ˮ Han har burit lagens krav, de krav lagen riktat mot oss. Paulus skriver: ˮOch ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus.ˮ (Kol 2:13-15)

Personlig är inte bara bekännelsen utan också avlösningen. Problemet kan vara och det verkar ha varit så för Luther att sitter man fast under lagen och kraven så blir ˮjag måste,ˮ ˮjag borde,ˮ frälsningsvägen och då har man svårt att ta till sig avlösningen, förlåtelseorden, som exempelvis kan låta så här: ˮPå Jesu Kristi uppdrag säger jag Dig, Dina synder är Dig förlåtna. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.ˮ Oavsett formulering är budskapet tydligt – den förlåtelsen Jesus vunnit landar nu tydligt hos den person som tilltalas.

Avlösningen är förvisso viktig – tilltalet som hjälper oss att ta till oss evangeliet, befrielsen. Än viktigare är dock dopet. I dopet infogas vi Jesus Kristus. Vi döps till Hans befriande död där lagen blir oskadliggjord. Vi döps till ett nytt liv med och i Honom, ett liv bortom all död och bortom alla lagens krav som frälsningsväg.

Så, befriade från lagens tyranni och älskade av Gud kan vi då bete oss hur som helst? Tanken att vi kan göra vad som helst är feltänkt, men har tyvärr då och då tänkts under kristendomens historia. Lyckligtvis har det inte någonsin varit en dominerande tankeväg. Olyckligtvis har ibland och i vissa miljöer en och annan gärningslära, gärningar som krav för frälsning varit väldigt starka. Därför behöver vi ständigt återupptäcka det orimliga evangeliet. I en värld av betalningar, krav och kamp är Guds gåvor och nåd mycket svårbegripliga. Mot alla felaktiga tolkningar, mot alla medvetna villoläror, står bilden av frälsaren som sade: ˮEtt nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.ˮ (Jh 13:34-35) Lagens bud ersätts av kärlekens milda bud. Vägen till himlen står öppen trots våra misslyckanden och trots vår brist på kärlek, men visst vore det trevligt om nu Jesus ger oss så många gåvor om vi kunde visa Honom en smula av det Han vill ha?

 

Nämn mig Jesus, Han är livet, Han är min rättfärdighet. Han sitt liv för mig har givit, mig förvärvat salighet.

Egen fromhet intet gäller inför den som hjärtat ser, mänsklig visdom icke heller tröst och frid åt själen ger.

Intet annat än allena Jesu nåd, förtjänst och blod kan från all min synd mig rena, göra saken för mig god.

Milde Jesus, nådens källa, Du mitt liv, min salighet, låt i domen för mig gälla Din förtjänst och helighet.

Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av Dig; och när tiden är förliden, i Ditt domslut fria mig.

SvPs 356

Andra söndagen efter trettondedagen: martin bergman

ˮJag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.ˮ Och Anden och bruden säger: ˮKom!ˮ Och den som hör det skall säga: ˮKom!ˮ Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

 

Upp 22:16-17

 

Ständigt detta "kom". Jesus säger gärna "kom" eller "följ mig" – och det är ungefär samma sak. Men, vart ska vi komma?

En del bara vandrar. En del tror att de kommer närmast Gud, eller kanske det andliga, i naturen. En del går pilgrimsvandringar, alltså vandringar till ett bestämt mål som av någon anledning, martyrgrav, dopkälla eller vad det vara månde, upplevs som en plats där Gud särskilt verkat och verkar. Och så har vi kyrkorna, även de som inte står vid ett pilgrimsmål. Det går också bra att vandra till dem, upptäcka dem och det som händer i dem.

Men vad är det som händer i kyrkorna? Händer något överhuvudtaget i de här stora husen eller är de övergivna? Så kan många tänka. Visst händer det väl lite i många kyrkor, men något händer.

Faktiskt är det så att i kyrkorna möter vi Jesus. Det sker också på andra ställen och Han har lovat att alltid vara med oss, men kyrkobyggnaderna har blivit kyrkans särskilda mötesplats med Honom. De försöker vi att pryda så att de illustrerar berättelserna om Honom. Och därför fylls de av praktiska föremål för att underlätta mötena med Honom, som dopfuntar, altaren och altarringar.

Visst möter vi Jesus på andra sätt som i Bibeln och bönen, men inga möten är så nära som dopets och nattvardens. Det låter som en bild, men det är något mycket mer reellt när vi i dopet infogas i Jesus. Vi är en del av kyrkan och kyrkan är Hans kropp där Han är huvudet. Mystiskt, förvisso, och Paulus kallar det för en hemlighet, ett mysterium. I denna gemenskap får vi också del av den seger, den frälsning Han vunnit. I dopet dör vi med Honom och uppstår med Honom. Nattvarden fortsätter och utvecklar dopet. I nattvarden ger Han oss sin kropp och sitt blod. Här är kyrkan mycket tydlig med att det är reellt. Vi må tro att det är bröd på patenen. Det är Hans kropp. Vi må uppfatta drycken i kalken som vin. Det är Hans blod. Hur går det till? Flera förklaringsmodeller finns, men något ligger i den klassiska lutherska positionen att helt enkelt ta emot och tro Jesu ord och inte försöka förklara mysteriet vidare. Däremot bör naturligtvis Hans ord lydas så att vi med vördnad äter och dricker och inte låter Hans kropp och Hans blod förfaras.

ˮHansˮ. Ja, Jesus är en i högsta grad levande person som vi hör tala: ˮJag, Jesusˮ. Så säger Han. En person, på sätt och vis som människa som var och en av oss, på sätt och vis, som Gud helt annorlunda och obegränsad. När Jesus föddes och vandrade runt på jorden så höll Han sig till mänskliga begränsningar. Nu behöver Han inte göra det. Dock, Han är förankrad i jorden och den mänskliga historien – Han hör till människans släkte och mer specifikt till Davids släkte, en ung kille från Betlehem som ändrade mycket för många. Han kallar också sig själv strålande morgonstjärna. Det låter gudomligt. När Jesus visar sin gudomlighet strålar Hans ansikte som solen. Samtidigt läser vi i Andra Petribrevet: ˮNu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.ˮ (2 Petr 1:19). Det låter mer som ett Guds verktyg eller gåva än Gud själv. En sådan dubbelhet är dock inte så långt bort i texterna om Jesus. Johannesevangeliet börjar: ˮI begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.ˮ (Jh 1:1). Resonemanget fortsätter och kommer så småningom till: ˮOch Ordet blev människaˮ (Jh 1:14). 1917 års översättning var detta ord än tydligare: ˮOch Ordet vart köttˮ (Jh 1:14) Petri ord visar oss dock på att mötena med Jesus, hur långtråkigt det än kan kännas i kyrkan, kan förändra oss.

Ska vi tala om ett möte ska vi inte bara tala om den ena sidan. Den här texten handlar om Jesus och vår relation till Honom, men också om oss. Vi hörde att den som törstar ska komma, men blir vi inte alla törstiga? Alla människor blir törstiga, men den törst som det handlar om här, den inre törsten efter något annat, efter svaren på frågorna, frågorna om liv och död, och kanske ett svar på den svåraste av alla frågor: Varför? Den törsten försöker många hålla ner, eller också söker man svaret på mer svåråtkomliga och krångliga platser – det kan väl inte vara så svaret finns bakom den öppna dörren till den lilla tråkiga kyrkan nästgårds och att det svaret inte kostar något?

Orden må låta överväldigande och stora, men Gud verkar här på precis det motsatta sättet – lite vatten och några ord, några andra ord och lite bröd och vin. Det behöver inte kosta något för Han har betalt allt.

 

En vanlig dag när inget särskilt händer kan ge mig det som jag behöver mest. En dag som syns mig grå och utan mening kan himmelrikets Herre bli min gäst.

 

En vanlig dag satt tiggaren vid vägen, en dag som tusen dagar var förut, och någon stod där, rörde vid hans ögon och han som varit blind såg världens ljus.

 

En vanlig dag gick synderskan till brunnen, drack vatten ur en evig källas djup. En vanlig dag då kan det största hända, ty allt blir möjligt när vi tror på Gud.

 

En vanlig dag går Gud omkring på gatan. Han stannar där de andra går förbi. Ett ord, en blick och den som varit utstött blir löst från rädslan, reser sig, är fri.

 

En vanlig dag när ingenting vi väntar kan Mänskosonen säga till oss så: det är Din dag och en av Mina dagar och genom Mig till andra skall Du nå.

 

SvPs 352

Första söndagen efter trettondedagen: anita rudvall

Jesu dop, Jesus döptes av Johannes Döparen där i floden Jordan. Evangelietexten som vi har läst är bara några få verser och handlar just om dopögonblicket.

Men dopet började egentligen långt innan det verkligen ägde rum. Som allt annat som gäller Jesus och hans liv hade profeten redan förutsagt det som skulle hända. Och Jesu dop är inget undantag. Och Johannes visste mycket väl vad som var hans uppgift. Han var den budbäraren som skulle komma före Jesus och bereda vägen för honom.

Johannes döparen var nog inte den person som vi normalt tycker att människorna skulle vilja följa. Hans klädsel fick vi beskriven i texten och han levde ett ensamt och mycket spartanskt liv i ensamhet. Vi skulle förmodligen kalla honom ett original, en mycket udda person. Men en mycket viktig person vet vi idag med facit i hand.

Trots detta följde människorna honom, de kom till honom där vid Jordan, bekände sina synder och blev döpta av honom. Många trodde också att det var Messias som hade kommit. Den som de väntat så på, skulle komma. Johannes själv var väl medveten om att han var som han själv uttryckte det en som gick före och att den som skulle komma var någon helt annan.

Hade vi läst ur Matteus hade vi kunnat höra hur Johannes ville hindra Jesus och menade att det var Jesus som skulle döpa honom.  Men han döpte ändå Jesus eftersom det var så det skulle ske. Och där i floden Jordan bland alla andra människor som kommit blev Jesus döpt. Ingen gräddfil eller förtur utan en bland alla andra. Ingen av de andra människorna trodde nog inte heller att det var något särskilt med just den mannen. Förmodligen trodde de nog inte heller att det var den mannen som Johannes talade om som skulle komma. Och så döptes Jesus och då hände det. Det som ingen hade kunnat ana. Anden som sänkte sig ner och rösten som förkunnade: Du är min älskade son, min utvalde.

Jesus blev inte bara döpt med vatten av Johannes han blev också döpt av helig Ande från ovan. När folket hörde rösten från himlen så kunde de tänka på den andra psalmen i psaltaren, där Gud tilltalar Messias med orden: Du är min Son. De kunde tänka på vad Jesaja skriver om Herrens lidande tjänare: Det är vid sitt dop som Jesus blir insatt i sitt ämbete, här börjar hans offentliga verksamhet.

Idag, så många år senare, döper vi också i vatten och med helig Ande. Vi får döpa i Faderns Sonens och den helige Andes namn.

Älskad och utvald. Det var de orden som Fadern tilltalade Sonen med. ”Du är

min älskade Son, du är min utvalde.” Älskad och utvald, de orden är inte bara

giltiga för Jesus utan även för oss. Till varje barn, eller vuxen, som döps, säger Gud: ”Du är mitt älskade barn, dig har jag utvalt.”

annandag jul: martin bergman

När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig Ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ˮJag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.ˮ Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ˮHerre Jesus, ta emot min ande.ˮ Han föll på knä och ropade högt: ˮHerre, ställ dem inte till svars för denna synd.ˮ Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde. Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. Det blev stor glädje i den staden.

Apg 7:55-8:8

 

Martyr är inte ett ämbete eller ett uppdrag i kyrkan, men martyriet har ändå följt med kyrkan hela tiden från Stefanos. Saul vi hör här om, senare Paulus, kom själv att bli martyr. Men vad är det att vara martyr? Ordet betyder egentligen vittne och en martyr är den som i och genom sitt lidande och död vittnar om frälsaren Jesus Kristus, även om ordet allt mer har börjat användas i en vidare betydelse.

 Gud vill inte martyriet. Gud vill inte någons död. Gud vill allas omvändelse och liv, men Han vet att i denna tillvaro så kan det lätt bli så att den som bekänner Kristus får dela Hans väg av lidande och död.

I fornkyrkan var en viktig tanke inte minst framförd av Klemens av Alexandria att det är en synd att söka martyriet. Man ska inte ta initiativet till sitt eget martyrium, men samtidigt inte undvika det.

En som förvisso inte undvek det var Ignatius av Antiokia. På väg från Antiokia till martyrdöden i Rom skrev han sju brev till olika församlingar där han tog upp många olika frågor, men till romarna skrev han bland annat: ˮJag skriver till alla församlingar och inskärper hos alla, att jag frivilligt dör för Guds skull, om I nu icke hindren det. Jag förmanar eder att inte visa en för mig oläglig välvilja. Låten mig bliva ett byte för rovdjur, genom vilka det går att nå Gud. Guds vete är jag, och mellan vilddjurens tänder skall jag malas för att befinnas vara ett rent Kristi bröd.ˮ (Ign Rom 4:1) Knappast visste Ignatius med säkerhet att det var genom rovdjur han skulle dödas, men om vi bortser från det så är hans ord ett tydligt, nästan extremistiskt, inskärpande av hållningen att inte undvika martyriet.

Vi ska dock inte tro att alla har varit som Ignatius. Vi är alla olika, vi är alla vanliga människor och vi vet inte hur vi skulle fungera i en sådan situation, men även om vi inte står emot de prövningar eller frestelser vi möter så finns förlåtelsen hos Herren. Det var ju för att bära våra synder, försona dem och bereda förlåtelsen Jesus led och dog.

Denna text är också det första vi hör om Paulus. Den ivrige förföljaren blev drabbad av kallelsen på vägen till Damaskus, själv apostel och kyrkogrundare på många håll. Till martyriet skulle han gå, men innan dess var han kluven: ˮTy för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron.ˮ (Fil 1:21-25) Så gäller förlåtelsen och kallelsen alla.

Martyrerna har varit viktiga i kyrkans historia. Det sägs ibland att martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde. Deras hållning och öde har varit en symbol både för de som redan är kristna och för andra att detta är ju faktiskt allvar och för i alla fall vissa livsviktigt. ˮKanske då också för mig?ˮ

Vi hörde också om hur evangeliet började spridas. Att församlingen i Jerusalem förföljdes var antagligen den direkta startpunkten för att apostlarna började resa ut i världen och sprida evangeliet så långt bort som Armenien, Etiopien, Spanien och Indien.

Bekännelsen retar. De skar tänder innan de släpade ut Stefanos. Tanken på att Gud söker oss och att vi inte själva konstruerar våra frälsningsvägar retar. Men Gud ger oss den enda hållbara vägen. Ja, Han ger oss allt genom Sonen. Jesus Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Han segrade för att vi ska vara befriade och Han säger: ˮJag är vägen och sanningen och livet.ˮ (Jh 14:6)

För alla helgon, som i kamp för tron stått fast mot världen och nått himlaron, till Dig, o Jesus, höjes livets ton. Halleluja! Halleluja!

Du var i världen deras fasta hus. Din röst dem ledde fram i stridens brus, och genom ödsligt mörker sken Ditt ljus. Halleluja! Halleluja!

Vi kämpa må med troget, tappert mod som förr en gång Din helga skara god, tills den bekrönt i segerns boning stod. Halleluja! Halleluja!

O höga samfund, helgon av vår släkt! Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt. Men alla livas av Hans Andes fläkt. Halleluja! Halleluja!

Blir dagen tung och själens möda lång, tyst, hör! I fjärran tonar segersång, och tro och vilja stärkes än en gång! Halleluja! Halleluja!

SvPs 171

Juldagen: martin bergman

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin Son, den förstfödde. Hon lindade Honom och lade Honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ˮVar inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ˮ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ˮÄra i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.ˮ

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ˮLåt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.ˮ De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Lk 2:1-20

 

Snart kommer de vise männen, men de bestämmer sig för en omväg. Först går de till Jerusalem – för var ska man leta det märkliga kungabarnet som har fötts annat än i landets ojämförligt största stad där makten residerar?

Berättelsen om julen, evangeliet om barnet i krubban ger oss ett tema av svaghet och förnedring. En krubba bland djuren i stallen. Ingen annan plats fanns. Vi vet inte hur de hamnade där. I julspel är Maria och Josef ofta hänvisade dit av en grumsande värdshusvärd, men vi vet inte. Kanske smög de in där utan tillstånd?

Och så herdarna, de som fick se en syn kanske inga andra i tiden skådat – den enorma himmelska kören prisande Gud. Herdar hade en gång i tiden, på patriarkernas tid, varit centrala i folkets ekonomi. Så var det inte längre. Rikedomen var nu snarare säden samlade i ladorna. Herdarna fick stå ut med både kalla nätter och kampen mot vargar och ändå var de utanför.

Jesus går in i förnedringen för vår skull. Hans väg ska gå till utsatthet och lidande för vår skull. Men Hans väg går också till seger och härlighet. Man kan säga att Han dolde sin härlighet. I krubban och senare såg man mest människan, Marias Son, medan den Gud, Faderns Son, hon, gudaföderskan, också födde var mer fördold. Egentligen skulle det bara bli på förklaringsberget Han för ett ögonblick i tiden innan påskdagen helt lämnade förnedringen och uppenbarade sig också som den härlige.

Men änglarna visste. De bekände Honom som Herren, deras Herre, skapelsens Herre och vår Herre. De bekände Honom också som Frälsaren, fastän de inte behövde någon Frälsare, men det behöver människorna och hela skapelsen, förslavade genom människors fall.

Änglakören lär oss människor och hela skapelsen en sång, en lovsång till Herren. Den handlar om hur vi alla tillsammans ska prisa och lovsjunga Honom. Begränsad till människorna talar Paulus om samma tillbedjan: ˮalla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära.ˮ (Fil 2:10-11)

Sången och tillbedjan här är en förövning för den stora lovsången i himlen, men julen handlar framför allt om barnet i krubban. Barnet är fött! Frälsaren är kommen! Ondskan fasar och vet att dess tid är kort.

De första som kommer var herdarna. Om de sjöng vet vi inte, men de berättade om budskapet och alla som hörde dem häpnade. Tänk har detta hänt i vår lilla ort. Visst, för tusen år sedan hade den varit viktig, men inte nu. Barnet föddes i Betlehem för att markera att nu skulle många löften uppfyllas knutna till arvet efter David. Enligt Matteus ropade folkmassan när Jesus red in i Jerusalem: ˮHosianna Davids Sonˮ. (Mt 21:9) Den nye David kom till den huvudstad den förste David grundade, men han föddes i den ort där David en gång föddes. Så får frälsningshistorien en nystart knuten till många andra löften.

Betlehem är en ort, men namnet Betlehem är också viktigt. Bet betyder hus och lehem bröd. Brödhuset. I julens tid går vi till mässan, till nattvarden och möter Honom, Han som sade: ˮJag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.ˮ (Jh 6:48-51)

En del hade svårt för vad Jesus sade särskilt när Han sade sådant som avslöjade vem Han är. Låt oss lämna alla våra svårigheter och i glädje och med jubel gå och möta vår Frälsare.

Mitt i vintern var det, stormen svepte hård, land och hav låg frusna, snö kring by och gård. Snö föll över världen tusen vintrar än. Mitt i vintern var det, längesen.

Fruktar Gud allsmäktig snö och köld och blåst? Mitt i vintern var det, allt var stängt och låst. Men ett stall stod öppet, och med all sin brist räckte det för Herren Jesus Krist.

Du som alla änglar lovar med sin psalm log vid modersbröstet, sov i krubbans halm. Du som alla änglar prisar högst och störst – åsnan och kamelen såg Dig först.

Ingen välkomstgåva kan jag bära fram. Om jag var en herde gav jag Dig ett lamm. Om jag ägde skatter skänkte jag dem visst. Nu får Du mitt hjärta, Herre Krist.

SvPs 428

tredje söndgen i advent: anita rudvall

Hur gör vi när vi vill nå så många människor som möjligt? Vi vill ha ut ett budskap, men hur gör vi detta snabbast och smartast?

Internet. En blogg. TV reklam. Men när Johannes Döparen levde så var det väl knappast något av detta som var möjligt. Det var nog i så fall den så kallade djungeltelegrafen som vi väl alla vet vad det är. Men vad gjorde Johannes. Gick han till torget eller till marknaden där det på ett naturligt vis fanns många människor. Men ändå fick han människor att lyssna på det han ville säga. Människorna följde efter och med honom när han drog sig undan. Han försökte inte imponera på någon och han hade nog definitivt inte deltagit i någon charmkurs.

 

Det går nog inte precis att kalla Johannes för finkänslig i sin framtoning, men ärlig. Han sa det som behövde sägas och han sa det på ett sätt som knappast kunde missförstås. Han talade på ett tydligt sätt om för människorna det som de behövde höra och det var nog då precis som för oss idag inte alltid det som vi vill höra. Men trots att den här mannen sa obekväma sanningar stannade ändå människorna kvar, de drogs tvärtom till honom istället för att springa därifrån.

Varför? Borde de inte vänt åt andra hållet istället för att bli utsatta för detta?

De skyllde inte heller ifrån sig när Johannes konfronterade dem med verkligheten. Det han sa träffade dem så rakt i hjärtat att de helt enkelt bara tog det till sig utan att hitta förklaringar eller ursäkter.

Och jag tror att det är på samma sätt med oss som lever idag som de som levde då. Ibland behöver vi hjälp utifrån för att kunna se sanningen och att se det som är rätt. Ibland måste nog också detta ske på ett som vi själva tycker burdust och kanske elakt sätt. För visst gör det ont när en del sanningar blir klara för oss när vi invaggat oss i en säker trygghet om en annan sanning som känns bättre för oss själva.

Vi behöver hjälp för vi blir helt enkelt väldigt lätt och fort hemmablinda och det kan vara svårt att ta sig ur gamla hjulspår på egen hand. Vi kan behöva en Johannes till hjälp ibland.

 

Vi kan reagera på olika sätt när obekväma sanningar blir uppenbara för oss.

Gud använder sig av olika sätt för att väcka oss ur vår sömn, ibland genom människor och ibland på något annat sätt.

Och hur lätt är det då inte att skjuta allt ifrån sig med motiveringen att det här gäller ju faktiskt inte mig. Så illa ställt är det då verkligen inte med mig.

Men vi ska inte springa när Johannes börjar tala om huggormsyngel, som han gör i evangelietexten hos Lukas, utan ta det som en hjälp. En hjälp att komma till insikt med att inte allt står rätt till och se det som en hjälp till omvändelse. Att låta orden verka i oss och se det som en hjälp till omvändelse och en hjälp att lämna illusionen om hur förträffliga vi är.

Det som är kännetecknande för en oomvänd människa är just självupptagenhet. Man är insnärjd i sig själv och ser inte andras behov. Det allra första steget är att kunna och våga lyfta blicken. Till andra och till Gud. Herren kommer snart, frälsningen är nära. Som dagens rubrik säger. Bana väg för Herren.

Johannes är alltså ingen glädjedödare så här på Tredje Advent. Tvärtom. Omvändelsens är glädjens förutsättning. En självupptagen människa är sällan glad och lycklig. En äkta glädje kan vi bara få erfara om vi lyfter blicken för att se andra. Glädjen är följeslagare till sanningen, sanningen om sig själv och om sitt behov av en frälsare. Glädje är bevis på att man lever i sanningen.

Men det är inte lätt, vår maktlöshet är många gånger större än vad vi tror. Därför måste Johannes komma före Jesus. Johannes budskap förbereder oss på att ta emot Kristus. Vi måste genom hans ord inse att vi behöver frälsaren. Tycker vi att vi själva är bra nog behövs ju inte Jesus för oss.

Den här tredje söndagen i advent vill Johannes att vi lyfter blicken. Lyfter den bort ifrån oss själva och vår självupptagenhet och ser fram mot Messias som är på väg till oss.

3 söndagen i advent: martin bergman

Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av Helig Ande har människor talat ord från Gud.

2 Petr 1:19-21

Denna dag är en Johannes döparens dag. Medan hans födelsedag, exakt ett halvår innan Jesu talar om personen talar denna dag om uppdraget, om föregångaren och profeten. Gärna brukar Johannes beskrivas som det gamla förbundets siste profet, även om Jesus beskriver honom som ˮen som är mer än en profetˮ (Mt 11:9).

Johannes, profeten, är den som lever i en relation till Jesus hela sitt liv och som hela tiden pekar på Jesus. När Maria, Jesu mor, besöker sin släkting Elisabet, Johannes mor så hände detta: "När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av Helig Ande. Hon ropade med hög röst: ˮVälsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.ˮ (Lk 1:41-45)

Och när den fängslade och snart halshuggne Johannes strax innan det Jesus kallar honom ˮen som är mer än en profetˮ sänt sina lärjungar att fråga Jesus: ˮÄr Du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?ˮ (Mt 11:3) så kan man undra om Johannes drabbats av tvivel, men vi kan också förstå det så att Johannes anade det som skulle ske och ville att de sista av hans lärjungar nu, då de snart inte hade honom kvar, skulle gå över till den de borde följa, den Johannes ständigt pekat på. Så ifrån innan sin födelse till strax innan hans död pekade Johannes på Jesus som när han till några av sina lärjungar som sedan följde Jesus sade ˮSe Guds lamm som tar bort världens synd.ˮ (Jh 1:29)

Ja, Jesus är Guds lamm och i varje mässa citerar vi Johannes döparen och tillber med honom strax innan kommunionen. Men Jesus är inte bara lammet. Kyrkan bekänner Honom utifrån bibelns ord som fungerande i tre ämbeten, som profet, överstepräst och konung. Jesus är profet genom sin förkunnelse och även om Han i detta är ojämförlig är Han inte den ende profeten i det nya förbundet.

Paulus skriver ˮI sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal.ˮ (1Kor 12:28) Bland de andra Andes gåvor fanns alltså också profetian – att Gud ger någon i uppdrag att tala direkt in den nutida situationen I fornkyrkan förekom det att förutom biskop eller präst också en och annan profet förkunnade i mässan. Sannolikt har detta blivit allt mer ovanligt, ja, okänt, på grund av dels en allt mer genomorganiserad kyrka där profetian har svårare att rymmas och dels en erfarenhet liksom i gammaltestamentlig tid att falska profeter är vanliga. Därför har vi var och en, som kyrka, vårt ansvar att pröva den förkunnelse vi möter. Pröva den mot bibel och bekännelse så att den är Gud ord och inte mänskliga påfund.

Både för den som har profetians gåva och för alla andra gäller det att lyssna till den Helige Ande och i våra dagar då vi har bibeln som Guds gåva till oss (i den tidiga kristenheten höll det nya testamentet på först att skrivas och sedan samlas ihop) gäller det då att låta Anden hjälpa oss att förstå bibelns ord och där höra Guds tilltal. Men vad ska vi lyssna efter? Guds viktigaste budskap till oss handlar om frälsningen och om frälsaren Jesus Kristus. Rimligen den mest fantastiska predikan som någonting hörts hörde bara två, de två lärjungarna på väg till Emmaus. De fick höra Jesus predika: ˮOch med början hos Mose och alla profeterna förklarade Han för dem vad som står om Honom överallt i skrifterna.ˮ (Lk 24:27) Bibeln talar om Jesus och i denna predikan avslöjade Jesus en mängd sådana ställen. Vi får tänka på detta i bibelläsning och förkunnelse, att Guds ord talar om Jesus, vår Frälsare.

När man beskriver det så här så är det lätt att man tror att det handlar om kunskap som den Helige Ande omvandlar till bekännelse och tro. Visst är det viktigt, men lyssnar vi till Petrus finns där också ett annat perspektiv, lampan ska lysa i mörkret och morgonstjärnan ska gå upp i våra hjärtan. Det handlar om en förändring av oss, som i bibeln ofta beskrivs som en vandring. När Jesus kallade lärjungar handlade det om att följa Honom i Hans vandrande verksamhet och på vägen göra upptäckter och själv förändras: ˮFölj mig!ˮ (Lk 5:27, Jh 1:43) ˮFölj med och se!ˮ (Jh 1:39, 46)

Vi ska följa Honom, gå i Hans fotspår, likna Honom, lära oss allt mer av Honom, bli upplyfta när vi faller och när vi inte orkar mer så blir vi burna. En del beskriver efterföljelse som ett moraliskt begrepp, vad man gör, men Jesus beskriver det som närheten till Honom. Det kan förvisso som för Honom leda till martyriets lidande och död, men detta är då en hållplats på vägen till att bortom allt mörker dagen gryr.

Som torra marken dricker regn, som jorden tar emot sin sådd och gömmer den, Herre, låt oss ta emot Ditt ord.

Som späda barnet dricker mjölk, som fågeln tar emot ett frö, för livets skull, Herre, låt oss ta emot Ditt ord.

Som natt mot gryning sträcker sig, som blomman vecklar ut sin kalk i soluppgång, Herre, låt oss ta emot Ditt ord.

 

Som fången mot sin frihet går, som vännen tar emot sin vän med öppen famn, Herre, låt oss ta emot Ditt ord.

 

O Gud, nu väntar vi på Dig. Ditt ljus, Din sanning söker vi för livets skull. Herre, låt oss ta emot Ditt ord.

SvPs 67

Andra söndagen i advent: martin bergman

Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: ˮFatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.ˮ Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. Förbränt land skall bli till sjö, törstande mark till källsprång. Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa. Där skall gå en banad väg, den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den. Där finns inga lejon, där kommer inga rovdjur. Men de återlösta vandrar där, de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr.

 

Jes 35:1-10

 

Allt befrias! Allt förfärligt byts i härlighet. Intet ont finns där mer, bara glädje och jubel. Profetians ord använder mycket vi känner till. De delar av landet där växtlighetens frodas gör bara det delar av året, men öknen inte ens då. Dock, även öknen, det allra torraste ska blomma.

Bilderna är många och glädjen stor, men några ord kan förbrylla i sammanhanget, hämnd och vedergällning. Vi kan förstå frälsningsverket, befrielsen, på olika sätt och ett viktigt sådant är segern. Det finns en ondska att besegra och den blir besegrad. Den tanken hjälper oss att förstå användningen av hämnden och vedergällningen. Antingen kan vi tänka oss den på något sätt bokstavligt. Eller också kan vi tänka oss att för den makt, alltså djävulen och hans anhang, för vilka makten och att ständigt visa den egentligen är allt så blir evig maktlöshet något förfärligt. Hur vi än tänker oss det så finns framsidan där – befrielsen!

Är detta bara en poetisk fantasi, en dröm om hur det skulle kunna bli? Nej! Segern är vunnen och befrielsen är påbörjad! Jesus är segraren! Vi hör om Honom och Hans apostlar – om hur delar av profetian genomfördes. Jesus sade till Johannes lärjungar: ˮGå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.ˮ (Mt 11:4-5) Men hur var det med stumheten och hoppandet? Evangelierna och de andra nytestamentliga skrifterna beskriver inte allt. Evangelisten Johannes kommenterar varför hans bok, och andras, inte är längre: ˮJesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.ˮ (Jh 21:25) Men visst kan vi hitta stumheten och hoppandet! Snart efter Jesu ord till Johannes lärjungar läser vi: ˮSedan förde man till Honom en besatt som var blind och stum. Och Han botade honom, så att den stumme kunde tala och se.ˮ (Mt 12:22) Och kyrkan agerar på Jesu uppdrag. Vi hör om hur Petrus och Johannes besökte templet: ˮMen Petrus sade:ʼSilver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!ʼ Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud.ˮ (Apg 3:6-8)

Så profetian har börjat förverkligats, men resten då? Alla andra sjuka och skadade? De blomstrande öknarna? Glädjen och gemenskapen? Befrielsen har börjat. Jesus gav dåtiden och oss tecken på vem Han är och vad Han gjorde. Kyrkans främsta uppgifter är att förkunna Hans verk och seger och Hans återkomst. När kommer Han? Det traditionella svaret är snart, alltså vi ska vara beredda. Samtidigt är det lika viktigt att tänka på att vi inte vet. Kunskapen om när är ytterst begränsad. Jesus säger: ˮDagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.ˮ (Mk 13:32)

Så vi lever i väntan och i bön om att undren vi hör om ska inträffa också nu. Och det gör de, men de är sällsynta. Vår väntan är längtan över att den vunna segern ska förverkligas överallt.

Det finns en väg, en väg vi kommer att få gå, en jämn och fin väg och inte finns där några hinder. Den lutar nog uppåt mot Herrens berg, men inte blir vi trötta. Inte hindrar oss några snart bortglömda sjukdomar eller skador. Den heliga processionen sjunger, skuttar, jublar. Vi är oavsett ålder som det lilla barnet på födelsedagen och vi är på väg in i en dag som inte tar slut. Glädje övergår i glädje och växterna, stenarna, vattnet och djuren sjunger med.

 

Gud, när Du andas över vår jord förnyas den, dess ansikte lyser. Då gläder sig alla markens djur och källorna rinner opp bland bergen. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

 

Nåden och rätten kom till vår jord i Jesus Kristus, vandrande bland oss. Han kom till sitt eget, en av oss, vår broder, Guds Son, som älskar världen. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

 

Från himlen faller tungor av eld, som bärs av Andens vind över världen. De blinda får syn, de döda liv, de stumma får röst och ord och sånger. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

 

SvPs 476

Första söndagen i advent: anita rudvall

Ett nådens år

Jesus och hans lärjungar var på väg till Jerusalem när Jesus skickade iväg några av sina lärjungar för att hämta en åsna. I evangeliet står det också att han gjorde det för att profetens ord skulle gå i uppfyllelse. Men en liten åsna till en stor kung, hur går detta ihop?

Skulle inte Jesus som den väntande kungen komma in i Jerusalem med ståt och prakt? Med trummor och trumpeter och ett stort följe av säkerhetsvakter och andra människor och inte bara tillsammans med sina lärjungar och till på köpet ridande på en åsna.

Hur är det när vår kung eller andra statschefer kommer på besök i olika delar av vårt land eller i andra länder? Ja inte kommer de anonymt och enkelt utan det märks när de kommer. Och om det kommer en berömd artist så går det inte heller obemärkt förbi. Tänk så många som köar i flera dagar för att få biljetter till konserter av olika slag. Man till och med övernattar utanför biljettförsäljningen för att få en bra biljett. Men trots att Jesus kom i all ringhet och att det inte fanns stora affischer uppsatta så fanns det många människor som väntade på honom.

Men det var någon alldeles speciell som fick uppdraget att bära Jesus den där dagen. Gud kallade och lät hämta henne för den stora uppgiften. Bara en åsna säger vi kanske, men ändå var det hon som fick den finaste uppgiften som gick att få. Hon fick bära Jesus. Envis som en åsna säger vi ibland, men det är inte bara negativt att vara envis. Ibland är det helt nödvändigt för att klara sig. I vår kyrka idag får vi alla vara lite åsnor för att föra ut budskapet som Gud har bett oss att göra, Det finns många som vill motarbeta oss och använda den kristna tron och kyrkan till andra saker än det som är meningen.

Maria var också den viktiga, hon fick liksom åsnan ett uppdrag från Gud. Hon fick också ett uppdrag från Gud. Hon bar också Jesus för att han skulle födas och bli människa här på jorden bland oss.

Vi får också hjälpas åt att bära, inte bära fram Jesus på det sättet som Maria och åsnan, men vi får bära ut Guds budskap till andra. Vi får hjälpa och stötta varandra när det behövs. Nu är det vår tur att bära. Vi får bära adventets och julens budskap om barnet, Kristus, genom att gå i kyrkan, läsa texterna, sjunga psalmerna och be. Vi bär fram Kristus genom att tända ljusen, i varje fönster lyser adventsljusstakar och adventsstjärnor som fördriver mörkret med ljus.

Så kan det också vara – symboliskt – i våra liv, när själva livet känns mörkt och dystert.

Traditionerna bär oss, barnet Jesus bär oss. Han som lovade att förkunna  befrielse för fångna, syn för blinda, frihet för förtryckta och glädje till betryckta.

 

Om vi bara lugnar ner oss lite grann kan vi kanske på djupet känna det som kallas lugn och ro. Känslor av mål och mening med tillvaron, en förståelse för det som gör dig och mig unika.

Så vi borde ta tillfället i akt här i adventstiden och boka in ett möte med oss själva. Nersjunkna i favoritfåtöljen med en mugg glögg och en chokladpralin från en smygöppnad chokladask kanske jag hinner prata med mig själv en stund. Och prata med Gud. Hinna stanna upp och lyssna på vad Gud svarar och vad han vill med dig och mig. Eller en stund i kyrkan – där vi både får bära Guds budskap och samtidigt blir burna.

Bär vi barnet i vårt hjärta

blir vi bot för världens plåga.

Gud är hos oss, ljus i natten

för att hjälpa oss att våga.

Ljuset bär oss, Gud är nära

i ett litet barn som ser oss.

Domsöndagen: anita rudvall

När kommer Jesus frågar vi väl oss många gånger, och det kan vi inte hitta något svar på.

Det har ju gått nästan tvåtusen år sen han lovade att komma tillbaka men han har inte kommit ännu.

Det är kanske så att han inte är färdig. Hans uppdrag är inte slutfört ännu.

Jesus första uppdrag gällde skapelsen. Han var Guds ord i skapelsens ögonblick, han är den förste och den siste.

Hans uppdrag var att frälsa mänskligheten. Och det var det som Jesus gjorde på korset, när han dog och uppstod för vår skull. Där besegrades det onda, döden och synden, som hade gjort intrång i Guds skapelse.

Men när vi då ser oss omkring kan man ju fråga sig hur Jesus lyckades med detta. Eller om han rent av misslyckades rejält.

Men nej det var intet misslyckande, han blev bara inte klar. Hans gärning är inte avslutad.

Vad är det då vi väntar på? Det spekuleras mycket över jordens undergång. Det märks också i många filmer där jordens undergång gestaltas på många olika sätt. Många av dem när jordbävningar som utplånar större delen av mänskligheten och ritar om världskartan.

Många av dessa filmer har hämtat sin inspiration från Bibeln. Och i dagens epistel står det om himlakropparna som ska upplösas i eld och jorden förgås.

Men när man läser Bibeln är det viktigt att skilja på vad som är bildligt menat och vad som ska förstås bokstavligt.

Helst hade vi nog velat ta bort den uppdelningen som det står om i evangeliet. Uppdelningen mellan höger och vänster för att minimera risken att vi ska hamna på fel sida.

Men det är ju inte möjligt, det talar Jesus tydligt om. Däremot har vår egen valmöjlighet inte försvunnit. Vi kan välja var vi vill hamna. Jesus vill att vi väljer honom men det står oss fritt att välja och det finns ingen som tvingar oss.

Och den som ska döma oss är ju den som offrat sig själv för att alla skulle bli frälsta.

Något som vi kan tänka på är ju av vem vi skulle vilja bli dömda.

AV en okänd person, en domare som står oåtkomligt högt ovanför dig i rang?

En domare som visserligen dömer efter lagboken men inte ägnar dig en tanke utöver det.

Eller en domare som själv levt samma liv som du? Som har gått igenom samma svårigheter och varit utsatt för samma frestelser. En domare som så gärna vill att du ska bli frikänd sp att han själv har tagit straffet i ditt ställe.

Det är därför det är Jesus som är domaren och inte Fadern.

När man ser på de båda grupperna i evangelietexterna så finns det ändå det som gör att det finns likheter mellan dessa.

Både de som stod till höger och de som stod till vänster stod som frågetecken när Jesus sa: Jag var hungrig och ni gav mig att äta eller jag var hungrig och ni gav mig inte att äta.

Båda grupperna förstod inte vad han menade.

De som var i den högra gruppen hade gjort det goda utan att förstå eller tänka på det.

Vi måste ha fokus på Kristus, då är det inte för egen skull utan enbart för den andres skull som vi hjälper. Vi kanske inte ens förstår vad det betyder för den andre. Då kan vi stå där på domens dag som levande frågetecken när Kristus räknar upp våra förtjänster och bli erbjudna det rike som väntat oss sen världens skapelse.

Jesus är inte färdig. Han är inte färdig med befrielsen av världens skapelse, han är inte färdig med befrielsen av oss. Frälsningen som påbörjades på Golgata är ännu inte slutförd. Vi behöver därför inte vara rädda för framtiden, en dag ska Gud göra upp med all ondska. Det som väntar oss är nya himlar och en ny jord där rättfärdigheten bor.

söndagen före domsöndagen - vaksamhet och väntan: Anita Rudvall

När kommer Guds rike? När är det här? När händer det egentligen? Kommer det verkligen att hända?

Det finns oändligt många frågor som vi kan ställa oss men det finns inget facit. Vi kan bara vänta och se.

Guds rike är här hos oss men ändå inte. Jesus sa att Guds rike kan vi inte se det finns inom oss.

En liten jämförelse kan vara att när vi reser utomlands så vänjer vi oss ganska snabbt vid den nya miljön. Det tar oftast bara några dagar innan vi börjar vänja oss vid landet, språket och kulturen. Men sen kommer den dagen vi ska åka hem och sitter där på planet, kanske ett svenskt SAS plan. Kanske träffar vi andra svenskar, det ligger svenska tidningar och broschyrer. Och vips är vi redan hemma i Sverige trots att vi befinner oss någon helt annanstans.

Lite så är det också med Guds rike. Ännu har inte Guds rike kommit till oss helt och hållet. Men himlen börjar på jorden, den börjar här och nu, precis som Sverige började redan i flygplanet trots att det kanske stod kvar i New York eller Warszawa.

Vaksamhet och väntan är temat för den här helgens texter. Det kan vara mycket som kräver vaksamhet och väntan.

Det finns människor som försöker lura oss och vi försöker ibland också lura oss själva.

Det finns så mycket som vi har att göra och som vi gömmer oss bakom att vi kanske helt enkelt inte ser tecknen.

Att det blir som i texten på Noas tid. Människorna köpte och sålde, byggde och planterade utan att de märkte vad som var på gång. Och sen blev de tagna med överraskning, floden kom över dem när de minst anade det. Och Gud hade varnat dem men de hade inte brytt sig om tecknen och varningarna.

Längtan efter att Jesus ska komma innebär ju också en risk eftersom det kan innebära att självutnämnda profeter kan locka människor med sig. Vilket kan innebära att vi rusar fram och tillbaka utan riktigt mål och mening. Spring inte dit de pekar säger Jesus. Rusa inte efter dem.

Man kan kanske säga att vi lever i en slags provisorisk värld där alla våra lösningar på olika problem är provisoriska. Det enda vi kan lita på och veta är att vi får lämna allt till Gud för Guds rike är det bara Gud själv som kan förverkliga.

Det ska inte heller råda någon tvekan när Guds rike verkligen kommer. Det är alltså inte något som vi behöver bekymra oss om här och nu. Det vi behöver göra är att ha resväskan packad och uppdaterad så att vi är redo när den dagen kommer.

söndagen före domsöndagen-himmelriket: håkan perniel

För Jesus var barn väldigt viktiga. Ibland verkar det som att de är viktigare för honom än vuxna. När han ska förklara vad himmelriket är för något så tar han fram ett barn och säger att om ni inte blir som barnen så kommer ni aldrig in i himmelriket. I alla fall när han ska tala om vem som är störst i himmelriket. Himmelriket är något viktigt för Jesus.

Han och Paulus beskriver himmelriket som ett ställe där vi får komma som vi är, där Gud och Jesus lever idag. Det är också som Paulus säger vårt hemland och vårt hemland är viktigt för oss för där känner vi oss hemma, där talar vi samma språk oftast. Där har vi rättigheter att få det vi behöver för att kunna leva och hamnar vi i svårigheter eller blir sjuka så kan vi få hjälp åtminstone i ett gott och bra och demokratiskt samhälle. Förhoppningsvis kan vi också få den utbildning vi behöver. Fast det är många som idag inte kan leva i sitt hemland men då behöver man tillflyktsorter i andra länder.

Jesus beskriver himmelriket som det hemland vi alla kan leva i både en gång men som också kan påverka våra ställningstaganden i det här livet så att vi påverkar så att vårt samhälle blir lite likt det himmelska rike Jesus talar om. Jesus beskriver också himmelriket som en stor fest, en bröllopsfest, där vinet flödar och alla får äta sig mätta. Att komma till himmelriket är så stort och så härligt så att det inte går att beskriva det på annat sätt än som en stor fest.

Han beskriver det på det sättet även i den förlorade sonen. När sonen äntligen kommer hem efter flera år i främmande land, där han t o m har varit tvungen att vakta svin, det sämsta jobbet enligt judarna, så säger pappan till sin son: ”Äntligen kommer du hem. Jag trodde du var död, men du kom. Nu ställer vi till med fest”. Det är så Jesus beskriver Gud, som en äkta och verklig pappa som bryr sig. Bryr sig om sina barn.

Visst försökte sonen med att säga: ”Jag är inte värdig att kallas din son, jag vill bli en timanställd hos dig istället. Men pappan viftar undan det och säger bara att nu festar vi. Man kan egentligen säga en modern pappa. Och det passar väl att tala om en sådan pappa på pappornas dag, fars dag, som det är idag. Våra pappor är också väldigt viktiga för utan dem hade inte du och inte jag funnits.

Därför får vi också tacka för våra pappor. Och även de män som är som pappor för oss, för man behöver inte ha satt barn till världen för att kunna vara som en pappa. Man kan leva ihop med en mamma som har barn och bli en bonuspappa eller plastpappa eller bonusmorfar/farfar. Det enda som är viktigt är att finnas för de barn som man är pappa/bonuspappa till och ge sina barn trygghet i början av livet. Det är viktigt.

Och på något sätt handlar himmelriket också om tryggheten i livet, alltifrån att vi är små och kommer med i himmelriket genom dopet till vi är vuxna och har egna barn och när vi ska lämna det här livet och få gå hem till vår himmelska pappa i himmelriket. Pappan i liknelsen om den förlorade sonen gav egentligen båda sina barn den tryggheten de behövde även om den ene inte riktigt fattade vad han hade förrän han hade haft det svårt i ett främmande land. Att komma hem är det som Jesus menar när han talar om himmelriket och så enkelt och så svårt är det att komma hem till sin himmelska pappa, men den tryggheten har vi med Gud i livet.

Alla helgons dag: anita rudvall

Helgonen

Den härhelgen när vi samlas i kyrkor och på kyrkogårdar för att minnas våra älskade som lämnat oss blir det extra påtagligt.

Hur ska vi orka gå vidare i livet. Hur ska vi ens orka ta till oss det som Jesus säger i evangelietexten,  att vi är jordens salt och att vi är världens ljus.

När man mister någon som betyder så mycket för en upphör liksom allt annat. Livet blir som ett vacuum och det är svårt att förstå någonting över huvud taget. Och egentligen är det omöjligt att klara av för en människa att mista någon, men på något sätt klarar vi ändå detta.

Livet stannar inte trots att vi tycker att det borde göra det. Vardagen fortsätter och efter hand orkar vi glädjas åt alla minnen vi har kvar. Och vi förstår inte själva. Men det måste få ta tid.

Idag på Alla Helgons dag tänder vi ljus. Egentligen borde vi göra det i morgon, på alla själars dag. Men här använder vi båda dagarna för minnesgudstjänster. Vi tänder ljus och minns och får tro på det som Jesus gjorde för oss när han dog och uppstod för vår skull.För att vi skulle få evigt liv, inte i den här världen, men i en annan.Vi får tro på Jesus som säger att vi är världens salt och verkligen vara det. Att vi är världens ljus och inte dölja ljusskenet utan låta det lysa för alla och överallt.

När jag var liten sjöng jag i barnkören i Virserum och där använde vi ofta den här lilla röda boken som med åren blivit ganska sliten. Och så får vi också sjunga inför Herrens tron en gång. Fast vi kanske tycker att vi inte kan sjunga, finns många slags sånger och många sätt att sjunga på. Vi får fira  minnesgudstjänster tillsammans med dem som gått före oss. Se på altarringen där vi är den halvan som vi ser och de som vi tänker på är den halvan som vi inte ser, men som fortsätter in i evigheten.

Jag har många gånger på begravningar sagt att jag tror att när man är död slipper man göra det som är tråkigt. Och jag tror faktiskt det är så fast vi kan se det på olika sätt. Vi slipper alla tjatiga vardagsbekymmer och det kan kanske vara en lättnad att tänka på. Men framför allt slipper vi sjukdomar och bekymmer som drabbar oss i det här livet.

Gud, i höstmörkret tänder vi ljus på våra anhörigas gravar. Vi minns dem och tackar dig för vad de betytt för oss.

Gud, vi vilar i tryggheten att ingen kan falla ur ditt minne och att vår egen död inte ändrar på detta. Hjälp oss att leva i tilliten, att vare sig vi lever eller är döda så har vi vårt hem och vår förankring i dig.

Gud, ljusen på gravarna  på påminner också om alla som varit ljus på vår livsväg. Tack för deras vägledning och uppmuntran. Forma också oss efter din Sons förebild, så att också vi får vara ljus för andra.

Anita Rudvall

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet: anita rudvall

Tema. Samhällsansvar

 

Vi pratar ganska ofta om att ta ansvar, att ta ansvar för vårt samhälle, vår värld, vår miljö och för oss själva.

Men frågan är om vi verkligen gör det, eller är det bara fina ord på en massa dokument eller prat för att döva vårt eget samvete.

Tog Jesus ett samhällsansvar? Han höll inte alltid med de rättrogna människorna om vi får tro dem. Han gjorde ibland saker som kanske inte ansågs, för att använda ett ord från idag, politiskt korrekta.

Men för Jesus var det kärleken till Gud och kärleken till sin medmänniska som stod i centrum. Som det står i episteltexten för idag. Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

Så enkelt är det, eller kanske så svårt, för även om det kan tyckas lätt så finns det många fällor att ramla i.

 

Men det finns något i den här meningen som vi inte får missa. Det står inte att du ska älska din nästa mer än dig själv, utan som dig själv. Alltså är det också ett ansvar att vi tar hand om oss själva. Mår vi inte bra kan vi inte hjälpa någon annan. Kör vi helt slut på oss själva utan att få någon som helst vila och ”påfyllning” så orkar vi inte ens ta hand om oss själva och ännu mindre göra något för våra medmänniskor.

 

Jag brukar tänka på hur det är när vi har satt oss på ett flygplan för att resa någonstans. Då går personalen ombord igenom säkerheten ombord på planet. Säkerhetsbälten, nödutgångar, syrgasmasker och så vidare. Men det är en sak som de alltid säger. Om ni reser med barn och lampan tänds att ni ska sätta på er syrgasmaskerna. Sätt dem på er själva innan ni hjälper era barn. Det tycker jag är en väldigt bra bild av bibelordet att älska sin nästa som sig själv.

Det är att ta ett samhällsansvar, att ta hand om mig så att jag får kraften att ge vidare till mina medmänniskor.

Ett samhällsansvar behöver ju inte betyda att göra stora revolutionerande saker. Det kan också vara något som vi själva kanske rent av tycker är meningslöst litet men ändå betyder så mycket för en annan människa.

 

Anita Rudvall

Tjugonde söndagen efter trefaldighet: Anita rudvall

Att Leva Tillsammans

Att leva tillsammans det är det som vi människor ska försöka göra här på jorden. Vi ska försöka leva tillsammans och i samklang med vår skapelse, och det är inte alltid så lätt.

Vi blir ganska lätt ifrågasatta i olika situationer och vi kan också själva ha lätt att ifrågasätta andra människor. Det tisslades och tasslades nog ganska mycket om Jesus där han var.

Visst skulle det kunna vara här hos oss idag. Titta är det inte han/hon. Är det inte han som är släkt med den eller den. Hur kan hon veta allt det är, eller hur kan han klara att göra detta.

Och visst måste det vara en utmaning också för Jesus att komma till sin hemstad för att predika, han som ”bara” vara snickaren Josefs son i människornas ögon.

Det kan ibland räcka med vilket efternamn vi har för att man ska etiketteras. Men oftare är det kanske annat som gör att vi stänger människor utanför gemenskapen – eller sätter varandra i fack; kön, religion, ålder, könsöverskridande uttryck, funktionsvariation, etnicitet, sexuell läggning – ni vet det vi kallar för diskrimineringsgrunder.

Jesus själv blev inte överraskad över att han blev misstrodd och ifrågasatt. Han konstaterade istället att ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem. Och det uttrycker har vi som är lite äldre här säkert hört många gånger. Just det att man inte blir profet i sin egen hembygd.

För nog kan vi väl rannsaka oss själva lite, hur tänker jag när någon som jag känt hela livet plötsligt kommer i en annan roll. Har jag förutfattade meningar om hur han eller hon är. Ibland så tänker i alla fall jag att jag är ju en människa som inte har fördomar. Och så plötsligt dyker det upp en situation när jag inser att jag är fruktansvärt fördomsfull och det kan vara en smärtsam och pinsam upptäckt många gånger.

I en församling lever vi också tillsammans. Vi måste ta tillvara på varandra istället för att titta snett eller kanske avundsjukt. Vi måste inse och förstå att alla våra egenskaper, talanger och kunskaper är precis lika viktiga för att allt ska fungera.

Vi är inte lika. För tänk om alla vore som jag, då vore det inte roligt att vara i den här församlingen.

Fattas det en bit haltar hela enheten som gör att vi faktiskt kan leva tillsammans. Fast vi ska leva tillsammans och jag kanske tycker att ett visst sätt att vara är det rätta eller att vissa åsikter är just de rätta är det viktigt att komma ihåg att i vår kyrka måste alla få vara en del.

Vi behöver inte rangordna eller sätta så många etiketter utan bara respektera varandra för det som vi är och står för.

Tänk om vi kunde se bortom allt som vi tycker skiljer oss – och se till människan. Att vi är skapade till Guds avbild allesammans oavsett vem vi är. Jag tror vi skulle bli rikare, upptäcka mer om vilka vi själva är. Upptäcka mer av varandra. Upptäcka mer av livet. Livet tillsammans! Så blir min bön denna vecka: Gud hjälp oss att se varandra och bry oss om varandra. Att inte ta varandra för givna. Hjälp oss att leva – tillsammans! Amen.

20 e tref: martin bergman

Då sade Boas till Rut: ˮHör på, min dotter! Gå inte bort och plocka ax på någon annan åker, utan stanna kvar och håll dig till kvinnorna här. Du ser var de skördar, följ efter dem! Jag har sagt till karlarna att inte röra dig, och blir du törstig, så gå bara till krukorna och drick av vad de har öst upp.ˮ Då föll hon ner med ansiktet mot marken och sade: ˮHur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling?ˮ Boas svarade: ˮJag har hört talas om allt vad du har gjort för din svärmor sedan din make dog, och hur du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut. Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja, må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.ˮ

Rut 2:8-12

 

Ruts bok kan vi se som en liten kärleksnovell som resulterar i Boas och Rut, som här möts för första gången gifter sig och blir föräldrar. Visst är den lite annorlunda än hur vi brukar tänka oss. Ett stycke land vid Betlehem som tillhört Ruts döde mans döde far spelar en roll som vi knappast väntar oss i dag. Men visst är det en kärleksnovell där Rut på sin svärmor Noomis förslag ger Boas en kraftig antydan om att det nog borde bli de två och Boas så snart han kan skyndar sig för att undanröja det hinder som finns. Beskriver man det så låter det väl ganska romantiskt?

Men det var nog inte som kärleksnovell denna lilla bok togs upp i Bibeln. Till slut avslöjas det vad som skulle hända i fortsättningen. Rut kom nämligen att bli Davids farfarsmor. David som var Guds utvalde konung och genom sina fälttåg skapade en mindre stormakt. Han var också en psalmdiktare, vars namn står vid 73 av psaltarens 150 psalmer. Och till David knöts förhoppningen om ett evigt rike enligt profeten Natans ord till David: ˮDitt hus och ditt kungavälde skall bestå inför mig i all framtid, och din tron skall aldrig vackla.ˮ (2 Sam 6:16) Och i evangelierna hör vi hur rop till Jesus ibland innehöll orden ʼDavids Sonʼ. Så är Ruts bok en del av frälsningshistorien.

Frälsningshistorien tillförs också något centralt här. Det är väldigt tydligt i Bibeln att det finns en tvåstegslösning. Först verkar Gud med sitt utvalda folk och sedan med oss alla. I den här berättelsen får vi dock veta att David, just David, den inom folket så upphöjde, hade en farfarsmors från ett annat folk, moabiterna.

Rut, främlingen, försöker att komma in i ett främmande land, med sin främmande kultur. Vi vet, eller vi kan föreställa oss hur svårt det kan vara. Boas säger till Rut att inte gå till någon annan åker. Vi får nog tänka oss att detta är en varning. Det fanns andra som inte var lika kärleksfulla och inte lika laglydiga. Ja, Boas var laglydig och, anar vi så småningom, kärleksfull. Laglydig i det att han rörande säden följde ett av Herrens bud rörande vindruvor: ˮDu skall inte göra någon efterskörd i din vingård, inte heller plocka upp nerfallna druvor. Du skall lämna kvar det åt den fattige och åt invandraren. Jag är Herren, er Gud.ˮ (3 Mos 19:10)

Detta är inte ett isolerat påbud. Exempelvis säger Herren: ˮSamma lag skall gälla för den infödde och för invandraren.ˮ (2 Mos 12:49) och ˮInvandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.ˮ (3 Mos 19:34)

Herren låter här lite som nutidens lagstiftare. Ser man ett problem så försöker man lösa det med någon reaktion, ofta en ny lag. Men Guds lag är inte sådan. Av evighet känner Gud både sig själv och oss, vet vad skillnaden är och ger oss lagen för olika ändamål, men framför allt för att få oss att inse att det bara finns en frälsningsväg, Jesus Kristus och Hans försoning och förlåtelse.

Dock är det påfallande att Gud i lagen gärna säger ifrån mot det som vi i dag ofta kallar främlingsfientlighet. Det har varit vanligt i mänsklighetens historia att man bemött med fruktan eller hat de som avviker i språk, social bakgrund, utseende eller något annat, som helt enkelt att man kommer från ett annan plats. Sådana tankar hör till de som vi som kyrka är kallade att avvisa.

Dock, framför allt är detta en berättelse om hur en man och en kvinna möts och detta resulterar i ett äktenskap med dess förutsättningar. Redan i paradiset säger Adam: ˮDet är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.ˮ (1Mos 2:24) Jesus och Paulus citerar och utlägger detta. Man kan säga att här hittar vi äktenskapets instiftelseord. Det ger oss åtskilliga aspekter, men utifrån Rut, främlingen, låt oss se det som ett ord om en gemenskap, välsignad av Herren, oavsett av vilka man är och varifrån man kommer.

 

Som klaraste vattuflöden ur öknarnas hårda sten, som örter och gräs ur mullen och blom ur den kala gren så brast ur en kvinnas sköte Guds väsens återsken.

O Kristus Du föddes av kvinna, välsigna kvinna och man och lär oss alltid tjäna och troget älska varann! Och ge åt vår kärleks låga den eld som är hel och sann.

Ja, led oss i storm och fara med ljus av Din sannings ljus. Låt arbetsdagarna fyllas av levande sångers brus. Och gör våra ringa kroppar, o Gud till Ditt tempelhus.

När öden och tider väller som strömmande vattendrag, Du binder släkte till släkte så stilla som dag till dag. Ack, låt oss få ge och skapa, o Gud, efter Ditt behag.

Som lågan slår upp ur veden och vetekornet får gro, så låt ur vår kärlek stiga en ärlig och kristen tro, och låt oss i Dina gårdar en gång tillsammans bo.

SvPs 85

8 e tref: Martin bergman

Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.

1 Jh 4:1-6

Jesus sände apostlarna och de fick många gånger möta villoläror bara enligt det vi i Apostlagärningarna hör om Petri och Pauli verksamhet. Villolärorna som funnits genom kyrkans historia har i centrum, mest betydelsefulla och med de värsta konsekvenserna haft de som på något sätt förnekat Jesu Kristi person. Det är grunden. Hans verk är grundlagt i vem Han är.

Jesus är Faderns Son och Marias Son. Han är i en odelbar person Gud och människa, helt och hållet människa och helt och hållet Gud. Genom att Han är den Han är så kan Han vara medlaren mellan Gud och människa och alltså vår Frälsare. Och ifrågasätts något i Jesu person så ifrågasätts hela frälsningsverket. Samtidigt så har vi både mer generellt i olika rörelser och individuellt igenom kyrkans historia haft svårt att hålla balansen. Har man betonat enheten eller personerna? Har man betonat Gud eller människa? I vår oförmåga är sådan obalans ofrånkomlig. Bara när den närmar sig förnekelse är den ett riktigt problem.

Man kan undra varför villolärarna så ofta verkar i kyrkan i stället för att starta eget när de verkar tycka att de minsann vet bäst? Bibeln ger oss lite olika svar och hos Mika får vi några: ˮSå säger Herren om profeterna som leder mitt folk vilse: De lovar fred och lycka bara de får något att tugga men förklarar krig mot alla som inte stoppar något i gapet på dem.ˮ (Mik 3:5) ˮStadens ledare tar mutor när de dömer, prästerna säljer sina råd för pengar, profeterna spår mot betalning. De stöder sig på Herren och säger: ʼHerren finns ju ibland oss, inget ont kan drabba oss.ʼˮ (Mik 3:11) De arbetar gärna med positiva budskap och vill gärna ha positiv feedback, i dessa Herrens ord framför allt betalning, men också helt enkelt det att människor lyssnar på dem. Och villoläror passar ofta väl in i mångas förväntningar. De är rationella och blir därför ofta populära. Och tar man sig själv mer på allvar än kyrkans Herre så varför inte ta tillfället i akt och utnyttja den samling människor som är kyrkan?

Kan då inte en falsk profet utnyttja den rena läran för sina egna syften? Ett troligt exempel på att det kan ske är hur Frans den 4:e av Frankrike lyckades få tempelherrarna stämplade som avgudadyrkare i syfte att lägga beslag på deras egendomar för att förbättra Frankrikes ekonomi.

Ja, de falska profeterna är rationella, men det är inte evangeliet om Frälsaren Jesus: ˮTy eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.ˮ(1 Kor 1:21-25)

Samtidigt som vi som kyrka behöver vara vaksamma mot villoläror och andra missförhållanden så ska vi också med glädje ta emot och sprida evangeliet om Frälsaren Jesus Kristus. Gud är så mycket större än allt mänskligt. Men stämmer det riktigt? Gud älskar människorna. Gud har i Frälsaren Jesus själv förenat sig med mänsklig gestalt för att frälsa oss. Så är mänskligheten särskilt helgad. I ortodox tradition kallas helgelse gärna för gudomliggörelse – betyder det att vi skulle kunna bli gudar? Nej, nej, nej! Men vi ska följa Jesus, vi ska allt mer bli Honom lika.

Inte kan vi det, men det kan den helige Ande. Den helige Ande verkar i oss som kyrka, verkar i oss som individer, vi som i dopet fått Anden, vi som är tempel till den helige Ande. Låt oss lyssna på Honom när Han lär oss vem Jesus är och hjälper oss att stappla i efterföljelse. Låt oss lyssna, när Han visar vilka vägar vi inte ska följa, hur vackra de än må verka. Låt oss finna glädjen i bekännelsen av vår Frälsare Jesus Kristus.

Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren. Hon är Hans egen byggnad, den nya skapelsen. I världen som Han löste från mörkret med sitt blod blev hon den brud Han krönte med evangelii ord.

Fast spridd i många länder är kyrkan endast en och har en enda Herre och en bekännelse. Av vatten född och Ande till en och samma kropp hon går till löfteslandet med samma resekost.

Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.

När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens syndafall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.

Guds kyrka är gemenskap med Fadern och Hans Son, det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd. Guds helgon och martyrer betygar det med blod. Omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor:

SvPs 57

kristi förklarings dag: Martin bergman

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ˮHerre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.ˮ

Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ˮDetta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.ˮ När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ˮStig upp och var inte rädda.ˮ De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.

 

Matt 17:1-8

 

Den kanske mest kända predikan över denna text har antagligen ganska få i våra dagar läst, men desto fler har hört talas om den. I Bo Giertz roman Stengrunden hamnar en präst vid namn Fridfeldt i sådana bekymmer att han inte har någon predikan färdig till gudstjänsten på Kristi Förklaringsdag. I sin förtvivlan grabbar han tag i en liten predikosamling av Henric Schartau och läser predikan därur. Både Fridfeldt och andra blev mycket påverkade av den predikan där Schartau börjar i (och även fortsätter med) de sista orden i evangeliet – på hans tid lydde de: ˮMen då de upplyfte sina ögon, sågo de ingen utan Jesum allena.ˮ

ˮIngen utom Jesus.ˮ Det är sant och centralt. Evangeliets frukter är avsedda för oss, men vinträdet det växer på heter Jesus. På förklaringsberget är det tydligt att evangeliet handlar om Honom, inte om oss.

Också i en annan roman finns ett avsnitt där Jesus är central och framför allt Hans namn. I Ingvar Laxviks Pappersprästen berättas om en midnattsmässa där väldigt få ord, inte ens instiftelseorden, sades utom ˮJesus!ˮ, som ofta dessutom ropades med full kraft. Laxvik skildrar detta som en väldigt positiv erfarenhet inspirerad av den karismatiska väckelsen.

Inte kan mässan firas utan åtminstone instiftelseord, ens i det värsta nödläge, men visst borde vi tala mer, mycket mer, om Jesus.

De båda litterära exemplen visar också på problem i vår tillvaro. Fridfeldt får problem med den del av väckelserörelsen som lutar åt baptismen när han blir mer kyrklig. I Pappersprästen blir den berättande kyrkoherden ifrågasatt som kristen och frälst när han ska lämna bänken. Men de problemet är våra och inte Guds. Man kan se det så att ju närmare vi kommer Jesus dess närmare kommer vi också varandra. Man kan också tänka så, förutom att det vore bra om vi var teologiskt överens, att det är utmärkt med kyrkor och gudstjänster av olika stilar så att människor kan gå dit där de känner sig hemma.

Åter till förklaringsberget, så ser vi där ett möte mellan tid och evighet, skapelse och himmel, inte minst i förslaget om att bygga tre hyddor. Här visas det tydligt vem Jesus är. Han är Gud och visar sig i sin förhärligade gestalt, men Han är också människa och för de skräckslagna lärjungarna var den välbekanta handen och rösten säkert lugnande och tröstande.

Man kan fråga sig om det inte hade räckt med Sonen Jesus och Faderns stolta röst från himlen? Vad gör Mose och Elia där? Vi hör att de samtalade, men om vad? Lukas ger oss svaret: ˮde talade om Hans uttåg ur världen som Han skulle fullborda i Jerusalem.ˮ (Lk 9:31) Det är därför Sonen blev människa, det är därför Gud och människa i Honom är oupplösligt förenade. Inte skulle Han lämna världen, men Han skulle ta vår vanliga utgång, döden, och förvandla den till en plats av hopp och tillförsikt.

Men Mose och Elia då? De står för lagen och profeterna och i Lukas 24 har Jesus något att säga till Emmauslärjungarna: ˮFörstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?ˮ Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. (Lk 24:25-27)

Hela bibeln talar om Jesus, berättar om Frälsaren. Ser vi det inte? Vi kan stöta på ett och annat mitt i de avsnitt som till synes handlar om något helt annat, men vi måste också vara beredda på att budskapet kan vara så väl dolt att vi får förstå det först i himlen eller att det just nu är avsett för andra, kanske i en annan kultur med andra frågor.

Faderns röst säger till oss att lyssna på Sonen. och Jesus säger: ˮStig upp och var inte rädda.ˮ Det är värt för oss alla att ta till oss. Stig upp från backen dit vi fallit. Stig upp från bojorna som hållit oss fångna. Med Honom som besegrat döden och allt annat ont på vår sida – vad finns det att vara rädda för?

ˮIngen utom Jesus.ˮ Vi ska inte se någon annan än Jesus, men Han ser på oss med kärlek.

 

Sorlet har dött från väg och dammigt vimmel. Ovanför oron och närmare Din himmel, i rymder klara, är oss gott att vara med Dig allena.

Du som Dig dolde, klädd i stoft och pina, se såsom ljuset Dina kläder skina. Omkring Din panna solens eldar stanna såsom en krona.

O att en gång få skåda det vi trodde, glans som i stoft och ringhet bland oss bodde, makt över vågor, altaret i lågor, himmelen öppen.

Hyddor vi ville här åt himlen bygga, fasthålla synen, ägande och trygga. Ett är nödvändigt nu och för beständigt: Jesus allena.

Ära ske Fadern som ser i djupet neder, Sonen som med oss i tåredalen beder, Anden som bådar dag då ögat skådar himlen för evigt.

 

SvPs 166

6 e tref: Martin Bergman

Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.

Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.

 

Mt 5:20-26

 

Hur ska vi lyssna till Jesus i bergspredikan? Det finns förvisso flera svar. Vissa har trott att Han där i första hand talar etik – hur man ska bete sig. Visst kan det läsas så, men varför skulle Frälsaren Jesus tala så? Funnes det en möjlighet att av egen kraft överträffa fariseerna och dåtidens skriftlärda, ja, då vore man verkligen fantastisk. Ställer Jesus oss inför ett omöjligt uppdrag, när Han här och på andra ställen, inte minst i bergspredikan, skärper kraven och utvidgar buden? Nej, visst inte!

Han talar om straff och betalning för brott och annat ont. Straffet ska utkrävas. Betalning ska ske. Och det fullgjorde Han själv. Därför restes ett kors och Han naglades fast där. ˮHan har offrat sig själv för oss, för att friköpa oss från alla synder och göra oss rena, så att vi blir hans eget folk, uppfyllt av iver att göra vad som är gott.ˮ (Tit 2:14)

Så får vi läsa de hårda orden som pekande på frälsningen genom Jesus Kristus. Alla verkar inte vilja se detta utan bara se kravet. Lyssna inte på dem!

Dock, det finns andra sätt att läsa fel i bibeln. Ja, vi är frälsta genom Jesu verk som vi får del av genom dopet och som vi tar emot med tro och bekännelse. Och, ja, vi är därmed befriade från lagen och dess krav. Men vid flera tillfällen i kyrkans historia har man fortsatt detta tänkande till tanken att är man frälst så kan man göra vad som helst. Det finns ju ingen synd. Det finns ju ingen dom.

Dock brukar detta sätt att tänka ställa till mycket elände. Kanske genom det att man bryter mot regler som är till för att skydda andra, så att man skadar eller dödar dem, medvetet eller omedvetet, eller så att man skadar andra genom att de kommer för nära en för dem farlig frestelse eller drabbas av teologisk osäkerhet och kanske villolära. Om det skriver Paulus: ˮSe bara till att den frihet ni kan ta er inte blir till skada för de osäkra.ˮ (1 Kor 8:9)

Samtidigt är det oerhört viktigt att vi inte blir mjäkiga så att vi inte vågar provocera när det behövs. Jesus är här, som i allt, vår förebild: ˮI templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ʼBort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.ʼˮ (Jh 2:14-16)

Jesus markerade rejält här att detta beteende, handelsverksamhet i templet, inte var acceptabelt. Kan man kalla detta hänsynsfullt? Ja, faktiskt. Skulle vi göra det skulle vi kunna kalla det hänsyn både till andra och till den som älskar oss. Vi hör inte att Jesus skadade någon – det ska inte vi heller. Men villoläror och annat som är farligt och behöver stoppas ska om möjligt stoppas och så ska det visas för dem som ägnar sig åt sådan varför reaktionen kommer, som Jesus gjorde. Och Gud vill inte se ondska eller frestelser. Han vill rädda människor och de behöver därför ofta veta att de behöver frälsningen. Detta är lagens andra och viktigaste bruk, att visa att vi uppfyller lagen, därför är dömda och behöver Frälsaren och Hans frälsande verk.

Men, ska vi bara höra bergspredikan och alla dessa förmaningar, även runt om i nya testamentet, så? Nej, om än lag och evangelium ska ha helt olika roller i våra liv och hållas helt åtskilda så har även lagen, särskilt om man som Jesus läser den utifrån ett kärlekens och omtankens perspektiv, något att säga oss.

Goda gärningar gör man för andras skull, förvisso, för dem som möter dem och för Gud som vill att vi ska gå efterföljelsen väg, låta Kristuslivet i oss leva och hålla den gamla människan med sina synder korsfäst. Men det behöver inte vara tråkigt, tvärtom. Visst faller vi ofta och visst är ett vanligt fall att frestas till stolthet över oss själva, Men kanske kan vi ibland vara glada med psalmisten: ˮJag gläds åt att följa dina lagbud, så som man gläder sig åt rikedom.ˮ (Ps 119:14) En ganska sällan, i alla fall i vår kyrka, utvecklad teologisk tanke är att goda gärningar är att öva tro och att bekänna tro. Nej, vi ska inte spegla oss i lagen, för att se något annat än att vi är i akut behov av en frälsare, men kanske kan den, märkligt nog, hjälpa både andra och oss till lite glädje i denna världen?

 

 

Mer helighet giv mig, mer sorg över synden, mer lust för Ditt bud, mer tjänande kärlek som ej söker lön, mer tro på min Jesus, mer kraft i min bön.

Mer tacksamhet giv mig, mer saktmodigt sinn, mer iver att söka Din ära, ej min, mer smärta med Jesus, mer fröjd av Hans tröst, mer styrka att lida, mer frid vid Hans bröst.

Mer tålamod giv mig, mer salighetshopp, att frigjord från världen mot målet se opp. Mer uthållig gör mig, på frukter mer rik, mer redo för himlen, mer Jesus, Dig lik.

 

SvPs 281

 

 

 

apostladagen: Martin Bergman

En gång när han stod vid Gennesaretsjön och folket trängde på för att höra Guds ord fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sade han till Simon: ˮRo ut på djupt vatten och lägg ut näten där.ˮ Simon svarade: ˮMästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.ˮ Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ˮLämna mig, herre, jag är en syndare.ˮ Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat – likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: ˮVar inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.ˮ Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

 

Lk 5:1-11

 

Herren och Hans änglar säger ofta ʼvar inte räddʼ och så också Sonen Jesus. Här ger Han Simon, senare kallad Petrus, först en tröst i känslan av att ha mött den förfärande heligheten och därefter ett uppdrag.

Att känna sin egen svaghet i mötet med Herren och Hans uppdrag är normalt. Jesaja trodde han skulle dö. Jeremia menade sig vara alldeles för ung. Paulus mer eller mindre kollapsade och skrev sedan till korintierna: ˮBröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.ˮ (1 Kor 1:26-29)

Visst kan Gud kalla visa och mäktiga och förnäma, men då kallas de snarare trots detta än tack vare det. Ett extremt exempel på en reaktion på detta är Franciskus som kom från rikedom och symboliskt avklädde sig allt, till och med kläderna. Han ville inte äga något.

Det uppdrag som ges först till apostlarna och sedan till kyrkan är både stort och starkt. Petrus skulle fånga människor och på pingstdagen ledde hans predikan till bortåt 3000 döpta. Budskapet, evangeliet är så mäktigt! Det behöver vi ofta påminna oss när vi ser glesa kyrkor. Herren kan göra något åt det!

Till Jeremia sade Herren: ˮJag lägger mina ord i din mun. I dag ger jag dig makt över folk och riken. Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera.ˮ (Jer 1:9-10)

 

Här kommer åter frågan om makt, vilket inte är så konstigt när man går den Allsmäktiges ärenden.

Alltför lätt så ses kyrkans ämbete som vore det något annat än det är. Kyrkans ämbete handlar om bekännelsen och dess följder som den allmänna gudstjänsten, förkunnelsen, kyrkans böner och sånger, ja, allt där bekännelsen formuleras. I detta har biskopar, präster och diakoner ett särskilt uppdrag och ansvar.

En känslig och svår fråga är om detta ansvar skall omvandlas till makt. I svenska kyrkan är svaret nuförtiden otvetydigt nej. Biskoparna, som rimligen borde ha mest att säga till om, har i vår kyrka oerhört liten makt. Egentligen kan man säga att det enda beslut en biskop ensam kan ta är att vägra att viga någon till präst eller diakon. Dock är det trots detta ofta åtskilliga som lyssnar allvarligt på en biskop.

Vilket man ska, för förkunnelsen grundad på Guds Ord kan vara stark och som Jeremia fick höra ha omvälvande konsekvenser i det stora likaväl som i det personliga. Som kyrka bör den tidiga kyrkan lära oss att det inte är fel att stå kritisk och i konflikt med makten.

Ibland, vid vissa beslut av makthavare, kan man undra om inte biskopar och präster skulle någon gång ha hoppat av och bildat en kyrka där utanför. Så har faktiskt också hänt. Det finns ett modernt exempel.

Det var i Norge vid påsken 1942 som de 7 biskoparna och sedan 797 av 858 innehavare av prästtjänster avgick, men om de inte var fängslade fortsatte de med sin egentliga tjänst. Historikern Olav Njølstad har skrivit (min översättning) om läget efter det att nazitrogna anställts som präster:

ˮNS-prästerna blev i stort sett bojkottade av församlingarna. Högmässan firades ofta för tomma bänkrader. Samtidigt genomfördes dop, konfirmation, brölllop, nattvard och begravning utanför NS-kyrkan, ibland i kyrkans egna lokaler.

Situationen var därmed den att statskyrkan bestod som en folktom, nazifierad institution, medan det mesta av folkkyrkan levde vidare utanför kyrkans byggnader.ˮ

Frågan aktualiseras –är kyrkan samhällsbyggande eller samhällsomstörtande? Svaret är både och. Den är samhällsbyggande i det att den vill skapa trygghet för alla. Den är samhällsomstörtande i det att den lever i en ständig opposition mot makten när den motsätter sig evangeliet och begår övergrepp.

Men oavsett hur den förstås så är kyrkans viktigaste uppgift att i apostlarnas efterföljd fiska upp människor, lära dem om tron och leda dem på vägen till salighet och himmel. Det är inte för inte som vår viktigaste trosbekännelse kallas. apostolicum.

 

Räds ej bekänna Kristi namn, om världen än det skyr. Det är ett fäste och en hamn, när allting annat flyr.

Blygs ej för Kristi ord, ty vet att i det ordet bor Guds kraft till frid och salighet för var och en som tror.

Vik ej från Kristi kors. Det är för världen dårskap blott, men Herrens trogna finner där en oförgänglig lott.

Bevara som Din högsta skatt vad Kristi kärlek gav. I livets dag, i dödens natt Han är Ditt ljus, Din stav.

 

SvPs 88

 

Midsommardagen: Martin Bergman

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

 

Jh 1:1-5

 

I sin bok Hymn till glädjen skriver Gunnar Rosendal: ˮJag har alltid saknat en skönhetens teologi, Vi har det rättas teologi, det är vår etik. Vi har det sannas teologi, det är vår dogmatik. Men var är det skönas teologi? Och dock är Gud all skönhets källa likaväl som Han är all sannings källa och all rättfärdighets ursprung.ˮ

ˮOch Gud såg att allt som Han hade gjort var mycket gott.ˮ (1 Mos 1:31) Inte nämns här skönheten som Rosendal framhåller, men nog kan vi ana att Gud också såg en vacker skapelse. I mycket tycker vi nog att naturen innehåller mycket skönhet och en god tanke man kan höra ibland är: ˮMänniskor är vackra.ˮ Ja, Gud har ju skapat oss.

Samtidigt lever vi i syndafallets värld och vi bär följderna i våra kroppar – förgängelse, sönderfall, död. Vi har svårt att tänka oss någon fullkomlighet när vi så småningom på ett eller annat bär på motsatsen. Ibland har tanken tänkts att det lilla barnet bär på fullkomligheten – men, i så fall, när upphör den? Eftersom vi är födda med syndafallets arv hävdar kyrkan att dopet bör ske utan dröjsmål.

Men varför dopet, vad gör det för skillnad? ˮÄr ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus.ˮ (Gal 3:27) Han är Gud. Han är Ordet, skapelseordet, förlåtelseordet, helandeordet. Orden verkar med oss och orden är så vackra. Iklädda Honom är vi iklädda Hans rättfärdighet. Som den rentvättade och omsorgsfullt hanterande dopdräkten åtgärdar Jesu rättfärdighet vår orättfärdighet och våra synder. Hur? Det är frågan, men bibelns svar är många. En del talar om tvätt, andra om döljande, om nyskapelse och fler alternativfinns: ˮDu förbarmar Dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.ˮ (Mik 7:19) I havens djup – ingen kan återfinna dem. Hur Gud gör spelar ingen roll – det handlar om att synden inte längre har makten utan att Gud älskat bort dess makt. Öppna Herre vår hjärtan för den kunskapen!

Ordet talade, talade liv och ljus. Ändå har vi en värld fylld med mörker och död. In i den gick vår Frälsare. Jesus Kristus gick in i lidandet, gick in i motsatsen till den himmelska skönheten för vår befrielses skull. Förnedringen började i Betlehem. Visst sjöng den himmelska hären av änglar, men en bra bit från krubban. På det följde en tillvaro efter mänsklighetens vanliga villkor. Så gick Han allt mer in lidandet. Under sina predikovandringar svarade Han en som ville följa Honom hem: ˮRävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.ˮ (Lk 9:58) Så kom lidandets natt och dag. Om detta skriver Jesaja: ˮMånga förfärades över Honom, så vanställt var Hans yttre, så föga mänskligt Hans utseende.ˮ (Jes 52:14) Den väg Han gick var förfärlig och de som såg Honom förfärades säkert över Hans blodiga och smärtfyllda utseende. Länge ville kyrkan inte heller se bilden av den lidande Frälsaren – Han är ju den uppståndne segraren! En förändring har dock skett och den korsfäste avbildas ofta – Han är ju vårt hopp och vår tröst! Den kärleken bortom konstens förskönande ser bara vacker ut i ett öga som älskar. Låt oss be om att bli älskande!

Gud har inte lämnat sin skapelse. Tvärtom – Han har verkat i den och skapelse och frälsning hör ihop. Frälsningen kan beskrivas som nyskapelse. Han har besegrat ondskan och för att tänka med Rosendal har Han också fört skönheten till seger. Dock, inte som en skönhetstävling där vissa segrar och andra förlorar. Genom Jesu Kristi seger är alla segrare. Så får vi förstå en lite mystisk passage om himmelen i Uppenbarelseboken: ˮOch de skall vara kungar i evigheters evighet.ˮ (Upp 22:5). Utifrån nutiden kan man undra om det är någon mening med att vara kung om det inte finns några undersåtar, men i Guds värld är vi alla segrare, förstapristagare, kungar och regerande drottningar.

ˮMänniskor är vackra.ˮ Inte bara så att Gud gjort oss fina. Han överväldigas av vår skönhet. Kärleksdikten, dialogen i Höga Visan läser kyrkan som en dialog mellan Herren och kyrkan eller, läst mer personligt, den kristna. Tänk när Han säger: ˮVad Du är skön, min älskade, vad Du är skön!ˮ och hon, vi, Du svarar: ˮVad Du är skön, min vän, ja, Du är ljuvlig!ˮ (H V: 1:15-16)

 

När dagen fylls av fågelsång, nät äng och hagar blommar, när markens rikedom förkunnar Nordens sommar. Då spelar skaparen och vi är toner i Hans symfoni av ljud och ljus och färger.

När vi i tvivel frågar oss om vi är rena toner. Då svarar Gud: Han lovar oss att Jesus allt försonar: I vattnets tecken blir Du ren, som sommarsolens klara sken i himmelrikets sommar.

Så sänd till oss Din Ande, Gud, som dag från dag oss renar, som små och spridda toners ljud till något stort förenar. Från ton till ton Din lovsång når och klingar som ett skönt ackord bland himmelrikets vindar.

Guds kärlek är frisk och stark fast år och stundeer vänder. Hans Ande genomsyrar allt, vi vilar i Hans händer. Då spelar skaparen och vi är toner i Hans symfoni av ljud och ljus och färger.

 

Verbums och EFS:s tillägg 754

 

Johannes döparens dag : Martin Bergman

Paulus sade: ˮJohannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.ˮ

 

Apg 19:4

 

Situationen när Paulus sade detta var att han i Efesos träffade tolv lärjungar som inte hade mottagit eller hade någon kunskap om den helige Ande. De var döpta inte med det dop som Jesus gav oss utan med Johannesdopet. Paulus döpte dem och den helige Ande gav dem andliga gåvor som tungomålstalande och profeterande.

Av vissa ställen i evangelierna kan man få intrycket att människor kom till Johannes, hörde hans förkunnelse, påverkades och döptes för att sedan gå vidare. Av andra att Johannes hade en samling lärjungar som stannade hos honom även sedan han fängslats. Det är mycket möjligt att männen i Efesos aldrig träffat Johannes utan hört en version av hans förkunnelse och sedan döpts. Den andliga situationen under de första århundradena var mycket mer komplicerad än den vi kan förstå av första anblicken av nya testamentet. Det berättar om Jesus och om de som trodde på och höll sig till Honom. Annat förekommer ibland i korta notiser och mycket nämns inte alls.

Sannolikt liknade verkligheten i nya testamentets tid och inte minst i storstaden Efesos vår tid, mängder med grupper och både inom och utom dem individer med självständiga tankar. Vi får verka i miljöer liknande apostlarnas. Paulus skriver till församlingen i den stora, men mindre än Efesos, staden Korinth: ˮVad jag menar är att ni alla säger: ˮJag hör till Paulusˮ, eller ˮJag hör till Apollosˮ, eller ˮJag hör till Kefasˮ, eller ˮJag hör till Kristusˮ. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?ˮ (1 Kor 1:12-13)

Men vad betydde mina ord om de som hörde Johannes till att de ʼhört en version av hans förkunnelseʼ? Kanske hade de bara hört om Johannes ofta dömande förkunnelse och sett kravens uppfyllande som en frälsningsväg. Johannes framhöll inte sig själv. Han talade om Honom som skulle komma. När hans lärjungar talade om hur många som följde Jesus svarade han: ˮNi kan själva vittna om att jag sade: ʼJag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom.ʼ Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.ˮ (Jh 3:28-30) Till hans förkunnelse hörde enligt nya testamentet utpekandet och bekännelsen av Jesus. Sedan ungefär 1000 år har vi i varje mässa sjungit eller ropat med Johannes: ˮDär är Guds lamm som tar bort världens synd.ˮ (Jh 1:29)

När Johannes fick frågan vem han var avvisade han flera tänkbara identifikationer, bland dem Messias innan han slutligen svarade: ˮJag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt.ˮ (Jh 1:23) En anonym röst. Så såg Johannes på sig själv. En röst som visade på Honom som skulle komma och förbereda vägen. Johannes uttalande har inspirerat många andra förkunnande. Långt ifrån unik bara i Sverige, men kanske mest känd, är Lars Levi Læstadii tidskrift ˮEns ropandes röst i öknenˮ. I Jesu ögon var dock inte Johannes anonym. Han sökte upp Johannes och fick en protesterande Johannes att döpa Honom. Vilka synder bekände den syndfrie? Våra. Jesu egen beskrivning av Johannes är: ˮSannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.ˮ (Mt 11:11) Inte ifrågasatte Jesus storheten hos Johannes och kyrkan har fortsatt med att beskriva honom som den störste bland profeterna, men Jesus passade på att beskriva hur stor skillnaden är mellan jordelivet och himlen.

Johannes var också kronologiskt Jesu föregångare. Enligt traditionen föddes han exakt sex månader före Jesus. De olika festdagarna, den 25:e december och den 24:e juni, ger ett avstånd på exakt sex månader om vi på romerskt sätt räknar från månadens slut.

ʼJohannes döparenʼ kallas han och mest förknippas han med att han döpte människor i Jordan. Johannesdopet är inte ett dop som det vi är vana vid. Johannesdopet var som Paulus sade ett omvändelsedop. Människor kom till Johannes, hörde hans förkunnelse om omvändelse, bekände sina synder och som ett tecken på förändringen i deras liv döpte Johannes dem. Lite vanvördigt kan man kalla johannesdopet ett nyårslöfte – ʼNu ska mitt liv förändras!ʼ

Johannes var både i liv och förkunnelse en lite kärv person så man kan anta att det inte var så konstigt för honom att förkunna omvändelse och bot. Man kan säga att han förkunnade lagen för att förbereda för det evangelium som Jesus kom med och är. Varför behöver vi möta lagen och räcker det inte med den? Människan känner sig ofta mer bekväma med lag och krav, men tänker vanligen att det gör inte så mycket om jag misslyckas lite här och där. När man ställs inför lagens totala krav och ser sitt eget totala misslyckande och förstår att denna väg inte existerar då kan man förhoppningsvis snart se den andra, den smala men säkra, vägen som är Jesus Kristus. Upplevelserna kan se olika ut, men det är kyrkans själavårdserfarenhet att så här ser ett viktigt vägavsnitt för mången kristen ut, ett som man kan passera många gånger. och där står Johannes som en vägvisare och han visar både på lagen och på Jesus Kristus som säger ˮJag är vägen och sanningen och livet.ˮ (Jh 14:6)

 

 

Vittnesbörd Johannes bar, halleluja, om det ljus som gryr i dag. Halleluja. Ära vare Dig, o Gud. Halleluja. Lov ske Dig, Guds ende Son: Halleluja.

Hit från himlen nåd blev sänkt, halleluja, fast vår dörr var låst och stängd. Halleluja. Ära vare Dig, o Gud. Halleluja. Lov ske Dig, Guds ende Son: Halleluja.

Nu Guds kärlek tag emot! Halleluja. Den ger kraft till tro och bot. Halleluja. Ära vare Dig, o Gud. Halleluja. Lov ske Dig, Guds ende Son: Halleluja.

 

SvPs 331:3-5

3 e tref: Martin Bergman

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom Hans blod skall vi av Honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med Honom genom Hans Sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom Hans Sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.

 

Rm 5:6-11

 

ˮGud är kärlekˮ (1 Jh 4:8). Så är en grundläggande sanning sagd. Genom hela teologihistorien har det dock diskuterats vad den betyder. Anders Nygren, professor och biskop i Lund, skrev mycket om Guds kärlek och i sin Romarbrevskommentar utvecklade han hur vi inte kan förstå Guds kärlek och skriver bland annat: ˮDet lönar sig icke att här rationalisera och söka göra den gudomliga kärleken mera förståelig genom att hänvisa till mänskliga paralleller –några sådana finnas överhuvudtaget icke. Om man likväl försöker det, blir resultatet ofelbart förvanskning av den gudomliga kärleken.ˮ Så kan vi då inte förstå något och säga något om Guds kärlek? Jo, Nygren fortsätter med att utifrån Pauli ord om att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare säga att Gud själv uppenbarat den och ˮI konkret gärning har Gud bevisat oss sin kärlek.ˮ

I konkret gärning – det är ingen saga. Jesus föddes i ett stall och hela Hans liv pekade fram mot två stunder, korset och uppståndelsen – den förfärliga stunden av seger och befrielse och den underbara stunden av segerns proklamerande. ˮIngen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, Han har förklarat Honom för oss.ˮ (Jh 1:18)

Gud blev människa. Människor har sett Gud. I himlen ska människor se Gud. Och i Sonen Jesus Kristus uppenbaras vem Gud egentligen är. Vissa teologer har tänkt sig treenighetens inre relationer som varande kärlek mellan personerna. I detta blir människorna indragna genom Guds vilja att älska oss.

Anders Nygren säger att vi inte ska hänvisa till mänskliga paralleller. Förvisso, men vad gör vi när Gud själv gör så? Guds kärleksord framstår på flera ställen i Bibeln som mannens till kvinnan och så har kyrkan fortsatt att läsa dem.

I Hoseas bok läser vi: ˮDärför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta. Där lovar jag att återge henne vingårdarna, jag gör Akors dal till en hoppets port. Där skall hon svara mig som i sin ungdom, som när hon drog ut ur Egypten. Den dagen, säger Herren, skall du kalla mig ʼmin manʼ och inte längre ʼmin Baalʼ.ˮ (Hos 2:14-16) och ˮJag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.ˮ (Hos 2:19-20).

Höga visan är full av ord av kärlek. Ett enda exempel av Hans ord är ˮDu har fångat mitt hjärta, min syster och brud, med en enda blick har du fångat mitt hjärta, med en enda länk av din halskedja.ˮ (H v 4:9)

Detta är bara några exempel av så många. Gud älskar. Gud är kär! Gud vill göra allt för den Han älskar! Han älskar alla människor, Han älskar Dig! Men som Paulus skriver – Han dog inte för någon god, för det är ingen av oss. Nej, vi var Guds fiender, förrän vi i dopet blev rentvättade. Inte vore det konstigt om vi såg oss själva ovärdiga Guds kärlek och tyvärr kommer då ofta de tankar vi som försonade och i Herren genom korset och dopet frälsta borde släppa poppande upp: ʼVad ska jag göra? Vad ska jag prestera för att förtjäna frälsningen?ʼ Svaren behöver vi ta till oss gång på gång: Ingenting! Gud älskar! Vi vare sig kan eller behöver göra något. Allt ges av nåd, bara av nåd och kärlek.

Dock, en tanke som inte har med förtjänst att göra. Korset restes för mig. Korset restes för Dig. Där betalar Jesus Kristus priset, straffet, för alla våra brott, med törnekrona, gissel, spikar och en förvriden kropp. Om vi ser på krucifixen, som de vi har i kyrkorna, med eftertänksamhet kan vi fundera – vill vi bemöta vår räddare så? Vill vi inte försöka besvara kärleken med kärlek? Oavsett vad vi tänker eller gör – korset bevisar och bevittnar Hans kärlek!

 

Upp min tunga, att lovsjunga hjälten som på korsets stam för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm. Han ur griften, efter Skriften, nu i ära träder fram.

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Vi förlossas; ormen krossas, avgrundens och dödens makt nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt. Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.

Gamla, unga må lovsjunga Faderns makt och härlighet och hembära Sonen ära för så stor barmhärtighet, prisa Anden som vid handen leder oss till salighet.

 

SvPs 147

2 e tref. MArtin Bergman

Lovsång tillkommer Dig, o Gud, på Sion.

Vi infriar våra löften till Dig, Du som hör bön.

Till Dig kommer alla människor för att bekänna sina synder.

När vår skuld blir oss för tung förlåter Du oss.

Lycklig den utvalde som får komma Dig nära och vara på Dina förgårdar.

Vi mättas av det goda i Ditt hus, av det heliga i Ditt tempel.

 

Ps 65:2-5

 

Undervisningsstrategi har varierat genom historien. Exempelvis så fanns det inom konfirmandundervisningen för några decennier sedan en trend att man skulle börja med ungdomens problem och frågor och då blev resultatet ofta att man inte undersökte utan svarade på de frågor man trodde brukade ställas. Så vad händer om vi ställer denna text i konflikt med sådana tänkbara frågor från oss alla?

Vad har den här psalmen, rena glädjesången, med vår vardag att göra? Visst finns sådan glädje, men inte så sällan finns här i världen i stället smärta och död och den ständiga och obesvarade frågan om meningen med livet. Det svar vi kan ge är att vi har en Gud som på många sätt, inte minst genom korsets spikar, delar vår verklighet. Han har gjort det för att öppna vägen för oss till något annat, bortom förgängelse, smärta och död. Hebreerbrevets författare uttrycker hoppet så här: ˮTy här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma.ˮ (Hebr 13:14) Vill man bortom allvaret ha lite roligt kring denna fråga kan man läsa Douglas Adams fem böcker börjande med ˮLiftarens guide till galaxenˮ där superintelligenta varelser, som på jorden framträder som möss, bygger världens starkaste dator som ska ge svaret på frågan om livet, universum och allting. Datorn sade att svaret skulle ta sju och en halv miljoner år och när det kommer är det ˮ42ˮ. Därefter får frågarna veta att de behöver veta den egentliga frågan, och för den behövs en ännu bättre dator – Jorden. Vi har det lite lättare. Vi ställer mängder av frågor och förvånansvärt många av de svåra har ett svar – Gud.

Vi sjunger med hela jorden om Sion, om templet – sången har spritts från Jerusalem och blivit vår sång. Visst kan vi säga att lovsång och glädje hör kristenlivet till, och att vi är på väg till himlen som ibland beskrivs som ständig lovsång och glädjen att alltid skåda Gud. Dock, flyr vi då från världens elände, som vi ska, till kyrkan i alla dess former så finner vi ofta tråkigheten i kristenlivet, i bibelläsning, i gudstjänst, i bön – hur kan det vara så? Ska det vara så?

Svaren kan vara många, men ett centralt är vårt växande. De flesta av oss gillar kakor eller godis eller glass, eller alltihopa. När ett barn gör sådana upptäckter försöker de flesta föräldrar av en eller annan anledning att införa ransonering. Så gör också vår himmelske förälder. Ett sätt att se på detta är jämförelsen med en bergsbestigning. Vägen är jobbig och växterna och vägalternativen blir färre, men utsikten mer och mer fantastisk och målet allt närmare. Den första upplevelsen av kyrkan är så mångfacetterad. Kanske blir man attraherad av någon på andra sidan mittgången, kanske är det musiken eller konsten. Man behöver ledas mot centrum, mot Guds gåvor som Ordet och sakramenten och så mot Gud själv. Och på vägen har vi en vägvisare, den helige Ande, som alltid är oss nära. Låt oss lyssna på Honom!

Tråkigheten är dock inte utan pauser. Vandringen har rastplatser, beredda av vägvisaren, där utsikten öppnar upp sig. Plötsligt får en bön ett förbluffande svar, ett bibelord talar tydligt och personligt och en gudstjänst blir något som bär länge – som en mässa där väderförhållandena är så usla att bara en handfull kommit och av dem är de sångkunniga förkylda och plötsligt känns det ändå bara perfekt och underbart. Vi får lära oss att hålla ut och precis som det lilla barnet vänta in lördagsgodiset och uppleva den glädje Gud ger. För tråkigheten ska inte avskräcka oss utan föra oss djupare in i kontakten med Herren. Vi behöver var och en ett andligt djup.

Ligger tron för ytligt, utan rot, är faran nära. Tron ska omfamna oss helt och vi ska lära av en plågad kristenhet vad som håller i orkanens vindar. Tråkighet och kamp och ändå glädje och evighet. Intressant och viktigt är att se skillnaden mot hur frestaren gör. I hans verk känns det gärna fantastiskt tills vi sitter fast och har svårt att ta oss loss. Då kommer upptäckten – allt är bara tomhet.

Tomhet – det är definitivt inte Guds förlåtelse. Tvärtom är det centralt i Guds frälsningsverk. Innan Jesus botade den lame mannen sade Han: ˮMitt barn, Dina synder är förlåtna.ˮ (Mk 2:5) Förlåtelsen har Han vunnit för oss och den är Hans gåva till oss. ˮJag, jag är den som utplånar dina brott för min egen skull, jag minns inte mer dina synder.ˮ (Jes 43:25) Ordet för förlåta i psalmen kan förstås som täcka över eller tvätta bort. De förlåtna synderna är borta och Herren gör det för sin egen skull. Hans kärlek, Hans frälsningsverk, kräver det. Vi människor har så lätt att lägga till villkor, som en viss nivå av ånger. Visst ska vi ta både synden och förlåtelsen på allvar, men vi ska också ta Guds kärlek på allvar. Bekännelsen möts av förlåtelsen. I liknelsen om den förlorade sonen blir han både omfamnad och kysst av Fadern innan han hinner komma med någon syndabekännelse.

Vägen kan vara besvärlig, men målet är lovsång, lycka och Honom som är svaret på alla våra frågor!

 

O människa gläd Dig och prisa Din Gud som Dig med sin Ande hugsvalar, och var ej en träl under bokstav och bud, när nåden från himmelen talar. I ordet och bönen Din hugnad Du får och mod i Ditt hjärta, om vägen ock går igenom de mörkaste dalar.

Ack, mildaste Jesus, Din Ande oss sänd att väcka vårt domnande sinne, och giv att Din sanning må bliva bekänd och gömd uti hjärta och minne. Försmäktar vår själ under ångest och strid, låt komma Din Ande med strömmar av frid, där vi vår hugsvalelse finne.

 

SvPs 475:4-5

1 e tref. Martin Bergman

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

 

Rm 6:3-11

 

På sätt och vis handlar den här texten om något som vi tillsammans fruktar nästan mer än allt annat – barnadödlighet. Barn som drunknar i Medelhavet, barn som dödas av bomber i Gaza, barn som svensk vård inte kan rädda till livet. Det låter förfärligt, men kan det vara det Paulus talar om?

Inte exakt, men han talar om barns död och liv. Först talar han om Jesu Kristi död. Barnet fött i stallet har blivit vuxen och Hans mamma Maria är närvarande när Han dog på korset. Och i himlen ser Fadern sin älskade Son lida förfärligt och dö – hur kan Han, som lätt kunde stoppa detta, tillåta det?

På det har vi två svar. Det ena är kärleken till oss. Gud älskar oss och korset visar det och på det vinner Jesus vår frälsning och allt den innefattar. ˮMen Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rm 5:8) Gud inte bara är kärlek. Han älskar oss alla. Därför led och dog och uppstod Jesus. För att Han älskar Dig och vill ge Dig sin kärleks gåva. Det andra svaret är att vi inte vet. För oss låter det absurt att Gud inte ändrar reglerna, även om det är sådana Han själv satt upp. Räddar sig själv från det förfärliga och ändå räddar oss. Som så mycket annat med Gud vet vi inte, men vi vet att Han älskar och vill rädda oss. Balanserar barnet på klippkanten behöver det räddas. Det är vad Gud sysslar med.

Tolv gånger använder Paulus, om jag räknat rätt, olika böjningar av dö och död. Och till det kommer begrava och korsfästa. Ändå är det en text full av liv och hopp! Barn kan dö. Det får inte ske! Därför går Jesus den väg Han gå och när vi tar emot Hans seger i dopet får vi dela barnaskapet med Honom. I dopet blir vi Guds barn. ˮVilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.ˮ (1 Jh 3:1)

Tre gånger lite vatten i en eller två händer och några ord. Så är det oftast. Kan det betyda så mycket? Ja, det är inte ord vilka som helst. Det är de ord Jesus befallt oss: ˮI Faderns och Sonens och den helige Andes namn.ˮ Och när Gud verkar då sker stora ting. Martin Luther svarar i Lilla Katekesen på frågan: ˮVad nytta medför dopet?ˮ och svarar: ˮDopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar ifrån döden och djävulen och giver evig salighet åt alla dem som sätta tro till Guds ord och löften.ˮ Vad behöver vi mer egentligen, ur ett evighetsperspektiv? Men så finns det den där enerverande frågan i bakhuvudet – tro, tror jag tillräckligt? Det är alltför lätt för oss att se tron som en prestation. Det är den inte. Tron är snarare förtvivlans nödrop och glädjens lovsång. Vår kyrkas senaste officiella lärobok i kristen tro är 1878 års utveckling av Martin Luthers Lilla Katekes och där står det i fråga ett: ˮVarför kallas Du kristen? Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner Honom som min Frälsare och Saliggörare.ˮ Vi döps på kyrkans tro och bekännelse. Få av oss kan vid doptillfället självständigt formulera en bekännelse som går längre än längtan efter en trygg famn. Det behövs inte då och det behövs inte senare. Vi delar den tro vi ärvt. Det är inte för inte som den bekännelse som används vid dop och också ofta annars kallas den apostoliska.

Jesus säger: ˮOm någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.ˮ (Mt 16:24) Lite förvånande är nog tanken att Jesus här talar om dopet, men dopet innebär att vi infogas i Kristus. Hans död och uppståndelse blir vår. Så också Hans kors. Det behöver inte betyda martyrdöden, men att vi i dopet vid sidan om barnaskapet står i kampen och segern mot det onda. Paulus säger att vi inte längre är slavar. Det behöver vi ständigt övertyga oss själva om och kämpa för att lyda och följa Jesus och inte ondskan. Men ständigt får vi leva med Honom i förlåtelsen och uppståndelsehoppet.

Långa böcker kan skrivas om dopet och om Pauli ord om det, men nu ska bara sägas det viktigaste som är både lätt och svårt: Lev i Ditt dop och upptäck det!

 

Jag tror på Gud som med sitt ord allt liv på jorden tänder. Jag tror på Jesus Krist, Guds Son, som död till seger vänder. Jag tror att Anden, nära mig, med kraft och råd skall lära mig att möta vad som händer.

Och den som döps till Kristi död med Honom äger livet. Så möt mig, Fader. Låt mitt namn i livets bok bli skrivet. I Kristus allt blir skapat nytt, vår bundenhet i frihet bytt och barnaskapet givet.

 

SvPs 68

HELIGA TREFALDIGHETS DAG: hÅKAN pERNIEL

Heliga trefaldighets dag Gud – Fader, Son och Ande

  I evangelietexten för Heliga Trefaldighets dag säger Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.”

  Detta är trons allra enklaste, och samtidigt svåraste, sanning: att mysteriet hålls dolt för de lärda och de kloka, att sanningen om Gud är ett mysterium som vi aldrig kommer kunna få svaret på genom logikens och rationalitetens genomlysta språk. Därför är sanningen enkel, för det handlar först och främst inte om att förstå. Och därför är sanningen svår, för det handlar först och främst om att inte förstå men att ta emot. Att tro är att inte förstå.

  Kanske kan det handla om att leva just som ett barn? Barnet som inte förstår men tar emot. Det nyfödda barnet förstår inte vad som händer runt omkring det, logikens lagar har ännu inte hunnit sätta sina spår, men det tar emot. Barnet tar emot kärlek och ömhet från sina föräldrar som inte vill något annat än sitt barns bästa. Barnet lever öppet. Öppet för sin omvärld och sina nära, öppet för leken, öppet för miraklet och öppet för det heliga, för ännu har inga dörrar stängts i barnets värld.

  Men så växer barnet upp och dörrarna stängs, en efter en. Vi kallar det för naturlig utveckling, att rätta sig efter hur livet i verkligheten är. Gränser sätts upp mellan logiskt och ologiskt, mellan rationellt och irrationellt. Nya gränser som aldrig funnits uppstår mellan magiskt och verkligt, mellan himmelskt och världsligt, mellan Gud och världen.

  I filmen ”Sömnlös i Seattle” säger Tom Hanks son vid ett tillfälle till sin pappa: Barn står mycket närmare det magiska, men att du som vuxen har glömt bort det, för det har hans nya grannkompis snackat om. Och Tom Hanks svarar sin son: Jag hoppas att du aldrig gifter dig med henne.

  Vi glömmer ofta bort den enkla sanningen att det uppenbarade inte alltid finns i det som är uppenbart. Vi glömmer bort att vi lever i en värld som är genomborrad av hål, av öppningar mot evigheten, en värld genomlyst av helighet. Det finns mycket mer än vi nånsin förstår både i den här världen och nästa.

Annandag pingst: Martin Bergman

ˮHan gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.ˮ

Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord. De omvända judar som hade följt med Petrus häpnade över att den heliga andens gåva blev utgjuten också över hedningarna; de hörde hur dessa talade med tungor och prisade Gud. Då frågade Petrus: ˮVem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?ˮ Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.

 

Apg 10:42-48

 

Petrus hade tidigare berättat om Jesu Kristi död och uppståndelse och om tiden före himmelsfärden då lärjungarna fick umgås med Jesus. Nu handlar det om att budskapet ska spridas och plötsligt får Petrus och dem med honom ett klart budskap från den helige Ande.

Det var som pingstdagen igen, men med en stor skillnad. På pingstdagen talade lärjungarna olika språk så att alla närvarande kunde förstå det, men här förstod man troligen inte vad de sade, utan det var det som kom att kallas tungomålstalande. I en del väckelser och fromhetsriktningar har detta varit viktigt även efter biblisk tid, för de flesta har det varit okänt utom bibeltexterna och man har i sitt ointresse tänkt på Pauli bedömning av det som en god Herrens gåva men opraktisk: ˮvad hjälper det er om jag kommer till er och talar med tungor men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning?ˮ (1 Kor 14:6)

En annan för många okänd tanke har en bland några rötter i denna text. Den brukar kallas för andedop och betyder en från dopet skild upplevelse i stil med denna och pingstens. Anden verkar då tydligt i en människa och tungotalet brukar anses vara det tydligaste tecknet på det som kallas andedop.

För de flesta i kyrkan, också i vår kyrka, är detta, liksom tungotalet, något ganska okänt som i våra tider hör hemma framför allt i pingströrelsen och i karismatiska väckelser. Men ändå är Petrus mycket tydlig med att alla ska döpas. Hur de var med dem som tungor av eld träffade på pingstdagen? Döptes de i den stunden eller hörde de till den dagens döpta? Det vet vi inte, men vi vet att alla ska döpas. Visst sade Jesus alldeles innan sin himmelsfärd: ˮJohannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.ˮ (Apg 1:5), men kyrkan har inte sett den helige Andes givande som isolerat från dopet. Det enda undantaget är det som kallas blodsdopet, att martyrer som inte hunnit döpas innan de dödades anses vara döpta.

Vid pingsten lyssnar judar från många länder på budskapet. Att det där talas om ˮbåde judar och proselyterˮ (Apg 2:11) från Rom kan vi förstå på olika sätt, men utifrån häpnaden ovan när sådana som inte konverterat utan fortfarande räknades som hedningar demonsterade Andens gåvor är det rimligt att pingstens församling helt bestod av judar, av vilka vissa med annan bakgrund.

Att nu hedningar döptes och blev en del av kyrkan betyder att förkunnelsen från denna tid riktades till alla. Jesus säger: ˮSå älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom Honom.ˮ (Jh 3:16-17) ˮVärldenˮ – ingen är utesluten. Alla söks. Men varför denna uppdelning? Varför var Herren Gud först Israels Gud? Några svar. Det första svaret är att detta är Guds beslut. Det andra svaret kan vara modernt – i Coronatider vaccineras grupp efter grupp – men om Gud tänker så, finns leveransproblem med nåden? Knappast, men det kan finnas någon annan anledning till Hans steg för steg agerande. Det tredje svaret är det att världen, att alla, är målgruppen. Hur går det då för de som dött utan att höra eller ta till sig evangeliet? Här är också svaret att det är Guds sak, men vi har en tröst i tanken omnämnd i några bibeltexter och som vi bekänner i Apostolicum ˮnederstigen till dödsriketˮ – tanken att Kristus, segraren, kommer till evigheten, till dödsriket och där förkunnar och verkställer befrielsen.

Befrielse är också hela bibelns budskap, ˮalla profeternaˮ säger Petrus. Centrum för detta är befriaren, alltets centrum, alltets Frälsare, Jesus Kristus. I Honom och i Hans verk infogas vi genom dopet.

Så talar Petrus om förlåtelsen och tron. Förlåtelsen har sin grund i Jesu Kristi försoning. Allt är försonat. Så kan allt förlåtas. Förlåtelsen är okomplicerad – det gäller bara att vara beredd att ta emot den. Och där har vi egentligen tron. Det är så lätt att sätta villkor, att definiera tro på ett kravfyllt sätt. Låt oss i stället tänka på en fråga med god svenskkyrklig tradition: Bekänner Du med församlingen Jesus Kristus som Din Herre och Frälsare? Visst kan vi utveckla diskussionen om tron, men i grunden ser vi detta – bekännelsen: Jesus är min Frälsare. Och denna vill den helige Ande ge oss.

 

 

Gud, när Du andas över vår jord förnyas den, dess ansikte lyser. Då gläder sig alla markens djur och källorna rinner upp bland bergen. O Gud Du andas över vår jord. Djupt i vår inre skälver ljuset, skapandets Ande.

Nåden och rätten kom till vår jord i Jesus Kristus, vandrande bland oss. Han kom till sitt eget, en av oss, vår broder, Guds Son, som älskar världen. O Gud Du andas över vår jord. Djupt i vår inre skälver ljuset, skapandets Ande.

Från himlen faller tungor av eld, som bärs av Andens vind över världen. De blinda får syn, de döda liv, de stumma får röst och ord och sånger. O Gud Du andas över vår jord. Djupt i vår inre skälver ljuset, skapandets Ande.

 

SvPs 476

Pingstdagen: Martin Bergman

 

 

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.

I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de:ˮMen är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.ˮ

 

Apg 2:1-11

 

Gilbert Keith Chesterton skrev drygt femtio noveller om en man vars förnamn aldrig avslöjas utan han kallas bara fader Brown. I deckarhistorierna finns också en hel del teologi. När Browns vän Hercule Flambeau, tidigare mästertjuv och senare privatdetektiv ger sig ut på semesterresa på Englands kanalen i en liten båt packade han bara det nödvändiga, sardinburkar när han skulle äta, revolvrar om han skulle i strid, en konjaksflaska om han skulle svimma och en präst om han skulle dö. Rationellt eller hur? Tyvärr har vår kyrka inte tillräckligt många präster för att alla ska kunna stoppa in en i garderoben (och det skulle det nog vara tråkigt både utanför och inom garderoben).

Vad är nödvändigt? Vad är viktigt? Hur vi än gör svarar vi på de frågorna.

Som Flambeau bör vi ta med oss det nödvändigaste på resan och en nödvändighet som vi förvisso inte kan lämna hemma, men som så ofta talas för lite om, ja, nästan verkar bortglömd, är den helige Ande.

Den helige Ande, den tredje personen i gudomen, är undflyende och diskret. I de trosbekännelser vi använder går vi snabbt över till kyrkan och det som händer där. Det goda som händer i kyrkan är ju Andens verk. Anden överraskar i sitt arbete. Glömd, föraktade eller till synes misslyckade personer blir efter sin död förebilder och samlar stora skaror. Paulus lär oss: ˮVarken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, Han som ger växten.ˮ (1 Kor 3:7) En under långa tider tom kyrka fylls. Varje väckelse är en överraskning. Vi ska arbeta på det sätt vi tror kan hjälpa, men i slutändan kan vi bara förbereda och be.

Så var det på pingstdagen. Lärjungarna bad och Anden dånade och dagen slutade med att 3000 hade döpts och var en del av församlingen. I pingsten och den helige Andes verkan finns ett dubbelt perspektiv – nära och globalt.

Frågan ställs till oss – vilken roll har den helige Ande i vårt liv? Vi kan på vårt vanliga sätt se detta som en rannsakande fråga, men från Gud är det också en uppmuntrande fråga. Profeterna trotsade till synes omöjliga situationer. Petrus och Johannes stod inför alla maktens män som dessutom såg att apostlarna var ˮenkla och olärda mänˮ, men de svarade ändå: ˮVi kan inte tiga med vad vi sett och hört.ˮ (Apg 4:13, 20) Den helige Ande har ända sedan pingsten lärt de kristna att tala, och ibland att tiga. Låt oss be om nåden att lyssna när Han talar i evangeliet och i Bibeln.

Orden kommer inte långt ifrån. Den helige Ande är närvarande i kyrkan och i oss. I dopet ges den helige Ande åt oss. Paulus säger oss: ˮer kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gudˮ. (1 Kor 6:19). Måtte vi lära oss att våra liv ska vara gudstjänster, inte av tvång utan av nåd och glädje, och med bönen ständigt närvarande. ˮGör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.ˮ (Fil 4:6) Gång på gång i Bibeln kopplas den helige Ande till bönen. Han vädjar för oss, Han lär oss att be, Han hjälper oss med orden och styrkan. Den helige Ande bor i oss döpta. Låt oss ta det på allvar och låt oss göra allt för att alla ska döpas och få alla dopets gåvor.

Men hur kunde galileer, i världens ögon något i stil med bondlurkar, tala så många språk och varför gjorde de det? Redan här visar den helige Ande det globala perspektivet – Jesus dog och uppstod för alla, evangeliet ska höras överallt.

Från det lilla landet vid Medelhavets östkust så hör vi en beskrivning ungefär av den kända världen. Våra trakter och mycket mer var okänt. Man nästan hör hur långt borta Rom låg. Men den helige Ande visste, Gud visste, men kyrkan fick sitt uppdrag. Och människor har lyssnat. Den helige Ande har öppnat deras öron, låt oss be att Han ska än mer göra så vår tid.

Glöm aldrig att den helige Ande bor i Dig och vill leda Dig på Dina vägar! ˮHan har gett oss sin Ande, och därför vet vi att vi förblir i Honom och Han i oss.ˮ (1 Jh 4:13)

 

Helige Ande, låt nu ske undret som väcker oss alla. Låt Guds församling än få se eld i från himmelen falla. Oss och ett styng i hjärtat giv, stynget som blir vår själ till liv.

Helige Ande hör oss.

Sanningens Ande, röj den nöd som vi i hemlighet bära: människan ej lever blott av bröd, henne Guds ord måste nära. Sänd oss en hunger runt kring jord efter att höra Herrens ord. Sanningens Ande, väck oss.

Helige Ande, låt Din röst högt om guds gärningar tala. Vittna för tron om korsets tröst, krossade hjärtan hugsvala. Visa oss Guds rättfärdighet, låt oss få se Hans salighet. Helige Ande, fräls oss.

Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra. Styr våra steg i Jesu spår, lär oss att bedja Fader Vår. Kärlekens Ande, led oss.

 

SvPs 161

Hjälparen kommer, Söndagen före pingst: Håkan perniel

Den heliga Anden kallas av Jesus för hjälparen eller advokaten, kan man också säga. Anden är en advokat som ska hjälpa oss när vi berättar om vår tro men också livet i övrigt. Den heliga Anden hjälper oss att se att vi är Guds barn och att vi har del av Gud själv. Den heliga Anden är sanningens ande, som ska hjälpa oss att leva i sanningen, fyllda av tro och ödmjuka inför Gud och livet. Jesus var själv uppfylld av den heliga Anden och därför kunde han utföra det uppdrag Gud hade gett honom att rädda människor. 

Det är vår uppgift också i Jesus efterföljd. Att låta oss fyllas av Guds Ande och leva kärleksfullt och sant och barmhärtigt i våra hjärtan och rädda människor. Den kristna tron är en hjärtats tro och därför behöver vi Gud i våra hjärtan, inifrån, för att hans liv ska kunna levas ut genom oss. Vad våra hjärtan är fulla av det visar sig i våra liv. Ett kärl fyllt till brädden rinner över med vad det innehåller: från ett själviskt liv sipprar själviskheten fram, den kärleksfulle sprider kärlek omkring sig, den likgiltige förmedlar likgiltighet, obekymrad om andras känslor, behov och problem. 

Men om mitt livs utflöde är gott, hjälpande och vänligt då är mitt liv nära Guds eget liv, nära hans hjärta. Jag får be om att det som strömmar ur mitt inre ska tala om Gud och Jesus och inte om mig själv. Det är endast det som finns inom mig som kan välla fram. Inga trollkonster kan åstadkomma att en kopp vatten ger mjölk. Och inga aldrig så fromma fraser och bibelcitat kan ge ett flöde och välsignelse och glädje om hjärtat är fyllt av sin egen godhet och inte av Guds.

Vi får be: ”Kom, heliga Ande, med din stormvind. Överraska oss i det trygga och invanda livet. Kom, heliga Ande, med din kärleksbris. Blås bort orons och misstrons tankar. Kom, heliga Ande, med din energi. Väck i oss en hunger efter sanning och rättfärdighet. Fyll mig, Herre, med din Ande, så att jag har nog för mig själv och kan ge ett överflöd av din kärlek till andra, mod, tro och kraft. Amen!

Kristi himmelsfärds dag: Martin bergman

En av de största dagarna i världshistorien – den vi bekänner ˮuppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sidaˮ. Den allsmäktige Sonen, Jesus Kristus, intar sin tron. En dag av jubel!

Ändå finns där, som så ofta, lärjungar som gör bort sig. Frågan om återupprättandet av Israel som kungarike visar att man inte fattat mycket av påskens stora seger. Det är som om vi är åter vid palmsöndagens konungsliga inträde i huvudstaden. Davids rike, den mindre stormakten, ska återupprättas. Åtminstone verkar den tanken ligga i ett rop bara Markus sparat: ˮVälsignat vår fader Davids rike som nu kommer!ˮ (Mk 11:10) Men har det inte blivit tydligt, både genom det hänt och genom Jesu undervisning efter sin uppståndelse att verkligheten ser helt annorlunda ut – att det inte bara är Israels Herre utan hela världens de står bredvid?

Eller tänk på Petrus förnekaren eller Paulus förföljaren – inga bakgrunder att vara stolta över. Liknande exempel, både ur bibeln och kyrkans historia, överflödar. Men så är det, vi människor, även då vi är kristna är människor med synder och brister och vi, just vi, formar kyrkan. Inte undra på att kyrkan så ofta gör fel och ännu värre än så. Inte undra på att vi i historien gång på gång ser hur kyrkan varit nära att gå under, men bara varit nära. För kyrkan har ett huvud, en Herre, Jesus Kristus och Han har bevarat henne.

Påfallande är hur ungefär samma sak ofta hänt när kyrkan varit illa ute. Först tränger villoläror in, ofta ifrågasättande Guds orimlighet i mänskliga ögon, ofta ifrågasättande något centralt i tron som Kristi person, frälsningen eller förlåtelsen. Ibland hör man nästan ormen: ˮHar Gud verkligen sagt...?ˮ (1 Mos 3:1) Kyrkan förändras och är på väg att falla, men så händer något, vi kan kalla det väckelse, uppryckning, eller något annat, men det är Herren Jesus som ingripit genom den helige Ande. Och förändring och bevarande får en bättre balans. Visst kan Gud förnya – varje väckelse ser annorlunda ut än den föregående, men vår uppgift som kyrka är att bevara och bruka de heliga gåvor vi fått, och främst av dem står bekännelsen, evangeliet, bibeln och sakramenten.

Så ser den kollektiva kyrkohistorien ut, men för oss, var och en, finns det ett ord – förlåtelse, en av Jesu viktigaste gåvor, för våra avfall. Också den har hanterats olika genom kyrkans historia. Grundläggande är att vi alla behöver den, men vi har mottagit den på olika sätt. I en miljö hade den tankegången utvecklats att man förvisso trodde att alla var förlåtna för Kristi skull, men hade väldigt svårt att tänka tanken: ˮJag, just jag är förlåten.ˮ I en annan nämnde den som upplevde sin syndighet det, liksom en syndabekännelse, och de andra som hörde detta förkunnade förlåtelsen. Förkunnade eller avlöste? Spelar nog inte så stor roll för mången, verkligheten är den att förlåtelsen flödar över oss och vi behöver bara erkänna för Herren att vi behöver den och att den ges. Så får vi den.

Varför skriva så mycket om synd och förlåtelse? Därför att denna tid, mellan Jesu himmelsfärd och Hans återkomst i mycket präglas av det Han säger om den helige Ande som ska komma: ˮMen jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.ˮ (Jh 16:7-11)

Herren Jesus steg upp till himlen. Inte gäller banaliteter som gravitationen Honom. Han är den allsmäktige på väg till sin tron. Han är borta, men samtidigt är Han, som Han lovat, alltid nära.

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.”

De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

Apg 1:1-11

Din spira, Jesus sträckes ut, så långt som dagen hinner. Ditt rike står till tidens slut, det står då allt försvinner. Ditt namn bekänns med himmelskt mod, och för Ditt kors, Din segerstod, nedfaller folk och kungar.

Det barn som föds till Dig man bär. Till Dig man flyr i döden. Om Du i lyckan bortglömd är man söker Dig i nöden. Där friden bryts, där orätt rår, på plågans bädd, i sorgens år Din tröst allena gäller.

Kom, Jesus, var i ve och väl, i liv och död oss nära och gjut i var förkrossad själ Din Ande och Din lära. Oss styrka giv till helig strid och samla oss i evig frid då Du all världen dömer.

SvPs 35

Bönsöndagen: Håkan perniel

Det var en präst som var med på ett syföreningsmöte. När han blev bjuden på kaffe så satt han länge och tittade på kaffet. Till slut sade han: ”Ja, här hjälper inte tro, här hjälper bara bönor”. 

Egentligen skulle vi inte behöva tala om att be. Det skulle vara naturligt för en kristen att be, att meditera. När vi hör talas om muslimer, och vad de gör i moskén, så är det att de ber med pannan mot golvet. Men de ber, det hör naturligt till en muslims tro. Och det borde det vara för oss kristna också.

Fast inte ens lärjungarna var säkra på hur man skulle be. När Jesus hade bett till Gud bad de honom lära dem att be. De hade sett Johannes döparen lära sina lärjungar att be så de ville att Jesus skulle göra det samma. Och han lärde dem den bön som vi ber mest av alla i kyrkan: ”Vår fader...” Vi behöver också ha någon som för oss in i ett böneliv. 

Vad innebär det då att be? Ja, kanske inte att vi får starkare kaffe om vi tror och ber, till det behövs det verkligen mer kaffebönor, men det finns mycket att be för.

En sak som händer när vi ber är egentligen att vi överlämnar oss i Guds händer och att vi öppnar oss för Gud. Men också för att det är naturligt för en människa att be. Vi går ofta och funderar och ibland tänker högt på vad som rör sig i huvudet. Och det kan vi låta bli en bön. Bönen är liksom en meditation över livet, det vardagliga livet, där vi befinner oss för det mesta, att hitta djupet i tillvaron, hitta Gud själv och att han är vår himmelske pappa som vill att hans barn ska snacka med honom, att ha en relation till honom, en tillit till honom som är det innersta i tillvaron. Han vill vara en vän som vi kan dela allt med.

Jesus visade att Gud är med oss mitt i vardagen och det kan vara skönt att veta att vi inte är utlämnade till ett oblitt öde i världen, i vardagen. Han är verkligen med i allt. Det finns inte något som jag som människa är med om som inte berör Gud därför kan jag tala med Gud om allt som berör mig. Jesus visade också på att vi skulle be envist och påträngande. Att den som ber ska få det han vill. Fast det kan vara svårt att förstå. Vi får verkligen inte som vi vill alltid, men kanske kan vi se det som att det svar vi får inte kanske alltid ändrar på det som hänt, men att det svar vi får är ett svar som gör att framtiden föds på nytt så att vi kan gå vidare. Och då kan vi tacka för det svaret trots allt. 

Varför ber jag då? Jo, för att bevara mitt hopp, för att få hjälp, för att tacka för att jag fått hjälp även om det inte alltid är som jag själv tänkt det. Att be är att ta sin tillflykt till Gud, att tala med honom. Ibland säger jag att när vi inte känner för att be så kan vi snacka med Gud om det. Bön är att snacka med Gud om det som berör oss mest och vad är det som berör oss mest än det som finns i vår vardag. Och det är där Gud vill vara med oss, mitt i vardagen. Om inte Gud är med oss i vardagen var är han då närvarande någonstans?! 

Bön är hjärtats samtal med Gud och i Jesus Kristus har Gud fått ett ansikte för oss och därför får vi också  överlämna oss till honom på nytt och på nytt igen och ständigt komma till honom i bön.

5 söndagen i påsktiden: Martin bergman

Ung och därmed gammal. Son och därmed Fader. Så tänker vi gärna utifrån teologi, bibel och, till en betydande del, samhället både förr och nu.

ʼDagens ungdomʼ har det sagts genom tiderna, liksom ʼde begriper inget av hur det är nu för tidenʼ. Hur ska vi då se på Gud? Om Honom läser vi: ˮTusen är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar.ˮ (Ps 90:4) Och ˮJesus Kristus är den samme i går, idag och i evighet.ˮ (Hebr 13:8) När vi lovprisar Honom kan vi göra det med orden ˮÄra vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet, Amen.ˮ Evigheten, bortom tiden, är helt obegriplig för oss som lever i ett nu, och om någon sekund i ett nytt nu, åter och åter. Vi har en Herre som verkar i denna tid, vilken Han skapat och därmed inte är beroende av, men som kallar oss ut ur den. Kommer vi att sakna tiden? Antagligen inte. Alla himmelsbilder talar om hur fantastiskt det kommer att vara där och till tiden som vi känner den hör förgängelsen och sorgen i dess många former. Många förändringar är goda, men många har också baksidor; något gott tar slut. Så, att se Gud som gammal är ganska meningslöst. Han är inte av tiden, nej både evighet och tid är Hans skapelser.

Vissa tycker beskrivningen av två av treenighetens personer som Fader och Son är problematisk – man tänker det då som maskulina ord och en och annan har för att hitta en könsmässig balans i Gudomen börjat beskriva den helige Ande som kvinna. Men sådan är inte Gud. Jesus säger själv: ˮGud är andeˮ. (Jh 4:) Och visst ska de som har dött kroppsligen uppstå och så möta Jesus, men Paulus talar om ˮhimmelska kropparˮ och ˮen kropp med andeˮ. (1 Kor 15:40, 44) Och till några saddukeer som inte trodde på uppståndelsen och som ville sätta dit Jesus med frågan om äktenskapet i himlen för kvinnan som blev änka gång på gång och slutligen äktat sju bröder sade Jesus: ˮVid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen.ˮ (Mt 22:30) Så, låt oss inte försöka könsbestämma Gud!

Dock, dessa två exempel visar på problem, av vilka det huvudsakligen beroende på vår relation till dem finns av två typer, de verkliga och de vi tillverkar. Visst finns det för individer verkliga problem som ska tas på stort allvar, men förhoppningsvis kan de med några funderingar lösas. Exempelvis kan den för vilka alla ord som antyder maskulinitet är problematiska med Lars Levi Læstadius säga: ʼden himmelske Föräldernʼ. Fungerar inte det får vi leta vidare. Lösningar kan vara svårhittade, men står att finna.

Texten vi läste talar dock om de problem vi tillverkar. Profetian relaterar tillbaka till befrielsen ur Egypten, grunden till påskens stora glädjefest, men redan under vandringen genom öknen övertalade folket Aron att göra en gudabild, en tjurkalv. Historien fortsatte, som vi såg, med baalsgudar och beläten. Vår Herre är obegriplig och evangeliet är en dårskap för mänsklig vishet – att den allsmäktige skulle låta sig dödas för att befria oss som verkar söka alla vägar att dyrka något annat som vi kan bestämma över. Vare sig det är fråga om egenkonstruerade religioner eller om något annat, som till exempel rikedom är det människans försök att hitta något eget i stället för den som redan är här.

Som med allt annat möter Herren våra försök att smita med kärlek. Det sägs att detta är den äldsta texten om Gud som älskar. Föräldern som håller barnet i sin famn, matar det, lär det att gå och alltid är närvarande med förlåtelse och tröst. Det behöver vi. Små barn som nyligen börjat gå älskar ofta vattenpölar, oavsett reultatet. Kanske är det så att vi ibland medvetet faller. Kanske undrar vi om famnen finns där, men den finns där. Vi är älskade. Vi förstår inte Gud och ändå är detta med Hans kärlek nog det allra svåraste – men, vi är älskade!

Ut ur Egypten. Ut ur slaveriet. Därför firades påsken. Vi firar påsk för att fira Jesu seger och vår befrielse. Varje söndag är en påskdag. Var och en av oss är genom Jesu seger befriade från konsekvenserna av vår ondska och allt det förfärliga vi gör. Vi är befriade och kallade till himlen. Visst kan vi konstruera undanflykter och egna gudomar, men kallelsen står kvar och påskens evangelium: ˮSå älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv.ˮ (Jh 3:16)

När Israel var ung fick jag honom kär,

och från Egypten kallade jag min son.

Men ju mer jag kallar på dem,

desto mer går de bort från mig.

De offrar åt baalsgudarna

och tänder offereld åt belätena.

Ändå var det jag som lärde Efraim gå

och jag som tog dem i mina armar,

men de förstod inte att jag botade dem.

Med trofasthetens band drog jag dem,

med kärlekens rep.

Jag var som den

som lyfter upp ett barn till kinden.

Jag böjde mig ner och gav dem att äta.

Hos 11:1-4

Världen som nu föds på nytt pånyttföder glädjen. Här på jorden vandrar nu den uppståndne Herren. Öst och väst och syd och nord, eld och vatten, luft och jord sjunger påskens psalmer.

Hör hur fågelropen höjs! Hav och strand sig gläder. Se hur mark och träd tar på sig sina sommarkläder. Genom tjäle, köld och död tränger solens eld och glöd. Det är påsk på jorden.

Ur ett outtömligt djup skaparkraften flödar. Liv ger liv och skörd ger sådd, sådden nya skördar. Döden fråntogs all sin makt. Kristi kropp i graven lagd uppstår och förvandlas.

Vi i Honom återfår allt som gick förlorat. Paradiset nu för oss öppnar sina portar. Inget svärd! Från död till liv kallas vi att leva i alla somrars sommar.

 

SvPs 517

4 söndagen i påsktiden - vägen till livet: Håkan Perniel

Chansen – livet går inte i repris 

Annika hade just avlidit och stod arg som ett bi inför Guds gyllene tron. De flesta människor brukar närma sig Gud med hänförd vördnad, men inte Annika.

”Var det inte mer än så här?” fräste hon och slog irriterat ut med armarna. 

Gud tittade frågande på henne. ”Vad då mer?” undrade han. ”Du har ju fått allt!”

”Åja, åja”, suckade Annika, högt och ljudligt. ”Det liv du gav mig var verkligen inget annat än en lång och tråkig transportsträcka. Alldeles för fort gick det också!”

”Men 83 år är väl inte ett kort liv!” protesterade Gud.

”Nej, kanske inte. Men 83 meningslösa år som bara rann iväg – är det något att tacka för, kanske? Aldrig lät du mig få vara med om något spännande. Aldrig fick jag lyckas med något. En tråkig medelmåtta, det var vad jag blev!” Annika suckade.

”Tycker du?” sa Gud förvånat. ”Du är ju min ögonsten. Det bästa jag gjort!”

”Äh, så där säger du åt alla”, muttrade Annika, men hon rodnade lite grand.

”Javisst”, sa Gud, ”det säger jag till alla, men det är ju inte mindre sant för det.”

”Men jag har alltid väntat på att du skulle låta mig vara med om något viktigt. Istället rann dagarna bara iväg.”

”Minns du mannen som du pratade med i affären den 15 november 1963?” undrade Gud.

”Nej, hur skulle jag kunna göra det?” fnös Annika.

”Ni råkade hamna i samma kö och du började småprata om vädret. Sedan fick ni sällskap en bit, och du bjöd honom på fika för du tyckte att han såg ensam och ledsen ut. Vet du om att han var på väg att ta livet av sig? Efter ert samtal och dina kanelbullar fick han ny livsglädje och tog tag i sina problem. Du sa något i stil med att man alltid har fler vänner än man tror.”

”Ja, det är sådant man slänger ur sig”, sa Annika, som nu började minnas den där händelsen.

”För den mannen blev det vändningen”, förklarade Gud. Han gick hem och ringde sin kusin, och de redde upp en del saker. Kommer du förresten ihåg julkortet till Ingela 1984?”

Annika började skratta. Hon förstod vart Gud ville komma. Hon hade alltid gått och drömt om att få vara med om något stort, att få uträtta något för världen, men nu förstod hon att livets mening fanns mitt i det lilla vanliga. Det hon gjort och sagt hade fått större konsekvenser än hon kunnat ana.

Annika tittade upp på Gud och nu var hon inte arg längre. ”Jag har tyckt att mina 83 år bara rann iväg till ingen nytta”, sa hon. ”Jag har alltid drömt om att få vara någon annan och någon annanstans. Men allt det jag drömde om fanns ju egentligen i mitt liv varenda dag. Jag såg aldrig att jag redan hade det jag längtade efter. Tänk att jag skulle behöva dö för att förstå att hemligheten med att leva på jorden är att kunna se livet ur himlens perspektiv.”

Att förstå vägen till livet är kanske inte så lätt alla gånger. Ibland kan livet verka som för Annika, men hon fick komma fram till livets hemlighet genom samtalet med Gud. Jesus säger också i evangelietexten att vi många gånger får vara med om svåra saker, som när en kvinna ska föda barn då har hon det svårt men när hon väl har fött då känner hon istället glädje över att en ny människa fötts till världen.

Eller ibland sörjer vi en människa och livet känns hopplöst och orättvist och svårt när vi är i dödsskuggans dal. Livet består av prövningar och orkar vi gå igenom dem så finner vi när vi kommer ut på andra sidan att vi mognat och att vi funnit ett nytt liv och kanske en ny glädje, trots allt, som gör att vi kan gå vidare i livet.

Men vi har en som går före oss, som banar väg för oss även när det inte finns någon väg. Låt oss hålla oss till honom, till de tecken på hans närvaro som han har gett oss för att hjälpa oss att hitta rätt i ödemarken.

Vi ber: Herre, led oss på vår väg genom livet till det stora Livet med dig. Ge oss tecken på din närvaro så att vi orkar gå hela vägen. Amen.

3:e söndagen i påsktiden: Martin BergmAN

På Abrahams tid var herdar något normalt. Hushållet vandrade runt med hjordarna. Mose och David började som herdar Julens herdar utanför Betlehem var betydligt mer udda i en ekonomi där odlingarna spelade en mycket större roll. I dag har kanske en svensk sett en herde och fårhjorden tidigt en morgon från turisthotellets fönster i närheten av Medelhavet. Visst finns det många andra möjligheter också, men många, många, i vår miljö har aldrig sett en herde i verkligheten, men herden för fåren är en vanlig biblisk bild. Herde kan som här vara Herren själv, men också den Han gett ett sådant uppdrag, som David eller Petrus

Herdens uppdrag är relaterad till sin flock, nästan alltid beskriven som får. Dessa har man omsorg om på alla sätt – som skydd mot det onda, hjälp till de svaga, finnande av mat och lämpliga lägerplatser och letande efter de bortsprungna.

Av dessa uppdrag som Jesus känner väl till talar Han här speciellt om herden som skyddar från faror. Herdens yttersta uppdrag uttrycker Jesus alldeles efter evangeliet ovan: ˮJag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.ˮ (Jh 10:11) Så indikerar Jesus vem Han är. ʼJag ärʼ är Guds namn, avslöjat för Mose i öknen. Ja, Han är Gud, men också människa och därför ett till synes rimlig byte för döden. Tänk så fel man kan ha! Så grusas ondskans planer och vargen blir lurad och fåren räddning för evigt vunnen. Ja, vargens frestelser kan vara många, men Herdens seger är en. Mitt i förnedring och ensamhet kämpade Jesus den viktigaste kampen av alla. Som Han kämpade! Som Han segrade!

Herdeuppdraget fortsätter i kyrkan: ˮSå gjorde Han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare.ˮ (Ef 4:11) I kyrkans tid har martyriet, att i lidandet och döden följa Jesus, varit och är på åtskilliga platser en verklighet. Dock är det bara den yttersta konsekvensen av herdeuppdragets centrala del i kyrkans tid – att bevara bekännelsen och tron och bekämpa villolärorna som lockande smyger sig på för att röva bort oss.

I texten ovan talar Jesus mer om fåren än om Herden. Så låt oss komplettera med fårens, vårt, perspektiv.

Mitt i herdeuppdragets allvar finns glädjen både för Herden och fåren. ˮOm någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna.ˮ (Lk 15:4-5) ˮSom en herde vallar Han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, Han driver tackorna varligt.ˮ (Jes 40:11) Omsorgen och glädjen över det borttappade och återfunna är stor och ingen är för liten eller för bråkig för omsorg och kärlek. Det är Guds inställning – blive den också vår. Förstå att Gud älskar Dig och vill hålla Dig, Hans älskade lamm, i sin famn.

Ja, låt oss i dumdristighet och nyfikenhet, eller hur vi nu är skapade, vara glada får, skuttande runt, upptäckande Guds alla gåvor och ropande vårt ʼBäääh!!!ʼ eller för att inte tala fårspråk: ʼHurra!!!ʼ ʼHalleluja!!!ʼ

”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.

Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

Jh 10:1-10

Jag vill sjunga om min vän, Herden, Han som själv är vägen. Fåren känner Han igen, vet var källan är belägen. Herre Jesus Krist, Guds Son, Dig jag får all kraft ifrån.

Jag vill sjunga om min vän, Mästaren. Jag tveklöst följer Honom, som är sanningen, för vars blick sig intet döljer. Herre Jesus Krist, Guds Son, Dig jag får allt ljus ifrån.

Jag vill sjunga om min vän, Frälsaren, som själv är livet. I Hans död är slutligen dödens onda helt fördrivet. Herre Jesus Krist, Guds Son, Dig jag väntar nåd ifrån.

SvPs 472

2 söndagen i påsktiden: Håkan perniel

Påskens vittnen

Skärtorsdagen slutade med att Petrus förnekat vänskapen med Jesus och att de övriga lärjungarna flydde. De vågade inte stå för sin vänskap med Jesus längre. Inte så konstigt egentligen – de riskerade ju sina liv. Egentligen var det detta som de bar med sig över långfredagen och fram till påskdagen, och de skämdes kanske någonstans också. Undra då på att de inte kunde tro på Maria Magdalena när hon berättade att hon träffat Jesus och att han sagt till henne att berätta om att han levde.

De gick naturligtvis tillbaka till de jobb de hade innan Jesus för de såg ingen annan utväg. Då var det väl inget mer med Jesus, tyckte de. Och de hade varit ute hela natten och fiskat, berättar Johannes om. Men det hade inte blivit något, kanske var de ute och fiskade på sitt eget livs sjö och inte fått upp något som de kunde leva på och för. Men när de i morgondiset började närma sig stranden såg de en man stå på stranden som de först inte kände igen. Inte ens hans röst röjde honom.

Först när de hade gått ut på sjön igen och fiskat efter hans direktiv förstod de vem han var. Undret med den tunga fångsten avslöjade honom. Det var som att de började hitta tillbaka till Jesus då och det han stod för. Petrus t o m kastade sig i sjön för att simma före de andra till Jesus när han förstod vem det var som stod på stranden. Våt och andfådd kravlade Petrus sig upp på stranden. Med våt mantel mötte han Jesus, även om han i sitt inre stod avklädd och naken med sin skam för förnekelsen. Ingen förskönande och överskylande mantel skulle kunna dölja det han gjort.

Petrus kände också lukten av rök. Det stack i hans näsa och sved i bröstet ju närmare han kom glödhögen. Han såg fisk som låg på den och bröd. Det kändes som ett svärdshugg rakt in i Petrus hjärta för han påmindes om glödhögen på översteprästens gård och vad som hänt där. Glödhögen hade alltså ett budskap till Petrus: ”Kommer du ihåg hur du förnekade din vänskap med Jesus på översteprästens gård?” Jodå, Petrus kom ihåg.

Vi har också glödhögar i våra liv, både platser eller människor eller situationer som påmint oss om smärtsamma nederlag eller att vi gjort människor illa genom det vi sagt eller gjort och det har hettat till i oss som en glödhög. Vi kan försöka förtränga det smärtsamma och pinsamma och försöka tänka på annat. Men ändå går det inte på det sättet. Då blir vi aldrig kvitt glödhögens hetta.

Men det var inte bara Petrus skam som fanns i glödhögen. Det fanns också något gott att äta, nygrillad fisk och nybakat bröd. Vi kan också ställa oss frågan om det kan finnas något gott i våra livs glödhögar? Jo, faktiskt. När vi inte förtränger minnet av vår skuld, utan låter glödens hetta bränna så att kinderna rodnar av skam, finner jag där, mitt i hettan, fisk och bröd. Jesus har lagt något gott, ätbart i glödhögen, och han säger: ”Kom och ät.” Det är inte utan att man kan komma att tänka på nattvarden där det sägs: ”Varsågoda, allt är tillrett. Kom fram och ät”.

Fisken är ju också symbolen för Jesus själv – Ichtys, Jesus Kristus, Guds son, Frälsaren. Vi får ta för oss av det goda och äta in förlåtelse i vårt andliga liv. Och vi får äta brödet som är det levande brödet, och liksom dela det med dem som vi sårat och förolämpat. Vi får välsigna dem och önska dem allt gott, om vi kan. Det är inte alltid det går.

Vi behöver inte frukta glödhögens hetta eller fly ifrån den genom att förtränga minnet av händelser som vi helst önskade ogjorda. Vi behöver inte söka upp dem på nytt, men när vi ställs inför sådana minnen som gör ont får vi stanna till och äta in förlåtelse och frid.

Man kan ana av evangelietexten att Petrus hade mycket i sitt inre som han skulle vilja tala med Jesus om. Men det blev först senare som samtalet kom till stånd, och då var det Jesus som tog initiativet till det. Nu på stranden säger Jesus: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Petrus som säkert var andfådd och ansträngd efter simturen mot land, fylldes av kraft vid åsynen av Jesus. Han tänkte nog: ”När Jesus är här finns det inga gränser för vad jag förmår.” 

Nätet som var överfyllt med fisk och som det fordrades kraft att dra upp på land, det drog han ensam upp. Ja, så är det. När man mött Jesus och sett honom göra omsorgsunder i ens eget liv förnyas kraften och man tänker: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” Amen! 

Annandag påsk: martin bergman

En uråldrig präst stödd på två något yngre män på väg från altarringen talande högt, så att hela den stora kyrkan hör, om hur han ser himlen öppen. Sådant kan man få uppleva i nutidens svenska kyrka. Går vi tillbaka till Rom omkring år 600 berättas det att påven Gregorius I celebrerande mässan när vid kommunionen en kvinna skrattade och sade att detta bröd som hon själv bakat, inte kunde det vara Kristi kropp? Så hände det sig att brödet såg ut som ett blödande finger. Berättelserna om märkliga händelser vid mässan och särskilt vid konsekrationen eller kommunionen är många genom kyrkans historia, men berättelsen från Emmaus är den tidigaste. Jesus gjorde som Han gjort några kvällar innan när Han instiftade nattvarden, tog, tackade, bröt och gav brödet. Var det en mässa? Troligen inte, vi hör inte om vare sig vin eller kommunion. Vi vet inte, men vi vet hur det påverkade de två lärjungarna. De kände igen Honom!

De två lärjungarna var inte några av apostlarna, men som dem och många andra hade de uppenbarligen inte lyssnat ordentligt på allt Jesus sade. Enligt de tre synoptikerna hade Han åtminstone tre gånger, och inte bara begränsat till de tolv, talat om sitt utlämnande, sitt lidande, sin död, men också om att Han på tredje dagen skulle uppstå. De hade bara hört det som gick att förena med deras vision, om ett land befriat från romersk ockupation. Deras tro var liksom begränsad till denna jord och de regler de här följde och upplevde, men nu sprängdes reglerna. En avrättad kan inte uppstå. Visst hade de hört talas om spöken, men direkt efter dagens text slutar berättas det om hur Jesus just då kommer, låter dem alla se och känna på Honom och så äter Han en bit stekt fisk. Sådant gör inte spöken. Så de förstod: Jesus lever!

Och Jesus verkar. I dagens text får vi höra om en predikan vi nog alla skulle velat höra. ˮVad som står om Honom överallt i skrifterna.ˮ Tänk att det är så, att även i de tråkigaste bibelböckerna finns profetiorna om Frälsaren Jesus Kristus, om Hans kors och Hans uppståndelse. Måtte vi var och en hitta någon sådan profetia!

I dag verkar Han dock framför allt genom den helige Ande som leder människor till tro och bevarar dem i Hans närhet. Som hos lärjungarna kan våra ögon vara förblindade. Det kan vara så mycket. Å ena sidan, och nog vanligare, är att denna tillvaro med dess bestyr, bekymmer och planer växer sig så stor att den döljer Guds rike och evangeliets omvälvande sprängkraft. Å andra sidan finns det att det andliga och Guds verk förvisso är en realitet, men man bestämmer själv vilka ord man lyssnar till, vilken ordning man följer. På sätt och vis kan ingen av oss undvika att ragla mellan dessa två diken och ramla ner i än det ena och än det andra. Egentligen är det också samma dike. ʼJag vet.ʼ Men Gud överraskar oss alltid – vare sig vi strävar efter att bevara de traditioner vi finner trygghet i eller vill använda nya och aktuella former överraskar Gud oss. Vill då Gud neka oss trygghet och fantasi? Inte alls, men bönesvaren ser ofta inte ut som vi föreställde oss dem och varje väckelse är annorlunda än den tidigare. Allt hände i Jerusalem, så i Emmaus borde det väl ha varit lugnt? Icke så – Jesus ger oss den mest fantastiska överraskningen med sin uppståndelse. Glad påsk!

 

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen Honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade Han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, Han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick Honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att Han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte Hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att Han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade Han för dem vad som står om Honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och Han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar Honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde Han med in och stannade hos dem. När Han sedan låg till bords med dem tog Han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen Honom, men Han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när Han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och Han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur Han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Lk 24:13-35

Herren lever, våga tro det, lämna den tid som gått. Hoppet är framtid, nu är livet, vår möjlighet.

Herren lever, hindren sprängda, hoppet får kraft igen. Kärleken segrar, fyller dagen och nattens sömn.

Herren lever, orden når oss: Se, jag gör allting nytt. Framtiden väntar, res Dig, gläd Dig som människa.

Herren lever mitt ibland oss, dödar och lider här, uppstår och ger oss gränslös kärlek. Halleluja.

SvPs 155

Långfredagen: Martin Bergman

Inga änglar syns till på långfredagen. Vid alla andra viktiga tillfällen för Sonen finns änglarna där, jublande hos herdarna, betjänande vid frestelsen, tröstande i Getsemane, troligen fnittrande i den tomma graven. På långfredagen är Jesus helt ensam.

De tolv hade sprungit sin väg, senast Petrus. Även om aposteln Johannes och några kvinnor, bland dem Maria Jesu mor, kommit till Golgata och var närvarande när Han dog så var Jesus ensam, och inte bara det. Han var avvisad och förnedrad. Att medlemmar av stora rådet valde att spotta på Honom och söka en anledning att döda Honom är det yttersta syndafallet – inte bara vara olydiga utan söka att döda Gud, alltets Herre.

Jesus gick in i avvisande, förakt och svek och sedan i tortyr och död. Och Han var ensam och väldigt tyst. Han sade inte mycket till stora rådet eller Pilatus och inför Herodes Antipas var Han helt tyst. Ett fåtal yttranden hör vi från korset, mer orkade nog inte kroppen. Herren som själv är Ordet och som verkade så mycket genom sina ord var tyst, som profeten sagt.

Det fanns dock en anledning till att Jesus som hur lätt som helst kunnat stoppa detta lät det ske. Han fullgjorde den plan som Treenigheten av evigheten berett. Han gick denna väg helt frivilligt av kärlek till oss. Av kärlek till människorna förenade sig Sonen med det mänskliga, nu och i evighet. Han är Gud och människa – helt och fullt Gud och helt och fullt människa, men ändock en och odelbar.

Men varför detta lidande, varför denna död? Jesus är Gud och människa, för att vara medlaren mellan Gud och människa. Människorna hade genom syndafallet brutit med Gud. Hos profeten beskrivs det som om Han bar allas skuld, men också alla syndafallets konsekvenser, som sjukdomar. Genom synden och skulden har mänskligheten förlorat kontakten med Gud, livets och nådens källa. Att vi då lever är en anomali – så borde det inte vara. Bortovaron från Gud borde också, eftersom Gud uppehåller våra liv, vara bortovaron från livet, men genom Guds nåd får vi en nådetid i väntan på Frälsaren och frälsningen.

Guds svar på att människan är förlorad utom genom Hans ingripande är Jesus och Hans lidande, död och uppståndelse. Korset och alla aspekter på lidandet som vi hör om i profetian är centralt i det kristna evangeliet och samtidigt är det obegripligt. Hur kan någon utsätta sig för det? Paulus svarar: ˮMedan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rom 5:6-8) Av kärlek även till de hatande, likgiltiga och föraktande går Jesus den svåra vägen. Han är syndabocken som bär domen och straffet för alla andra. Han vinner frälsning och försoning för oss och ger oss sin rättfärdighet. Han är Frälsaren – Din Frälsare. På denna mörkrets och sorgens dag – var glad över det Han gjort för Dig och Hans kärlek till Dig.

Vissa vill tona ner det juridiska perspektivet och se långfredagen och påskdagen mer som en kamp där Jesus är segraren. Skulle man luta däråt, och även annars, så är det viktigt att komma ihåg att redan på långfredagen är Jesus segraren över djävul, synd och död. Döden kan inte hålla Honom – Han som är livet. När vi bekänner ˮnederstigen till dödsriketˮ är det inte en död som transporteras dit. Nej, det är en segrare som kommer dit för att förkunna sin seger och befrielsen från döden och allt annat ont. Paulus skriver: ˮNär jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.ˮ (1 Kor 2:1-2) Det är inte undra på att våra kyrkor så ofta är smyckade med krucifix. Jesus, den korsfäste, är den levande Herren och Frälsaren.

Vem av oss trodde på det vi hörde,

för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss,

som ett rotskott ur torr mark.

Han hade inget ståtligt yttre

som drog våra blickar till sig,

inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla,

en plågad man, van vid sjukdom,

en som man vänder sig bort ifrån.

Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,

våra plågor han led,

när vi trodde att han blev straffad,

slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott,

sargad för våra synder,

han tuktades för att vi skulle helas,

hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får,

var och en tog sin egen väg,

men Herren lät vår skuld drabba honom.

Han fann sig i lidandet,

han öppnade inte sin mun.

Han var som lammet som leds till slakt

eller tackan som är tyst när hon klipps,

han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort,

men vem ägnade hans öde en tanke?

Han blev utestängd från de levandes land,

straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa,

fick vila bland ogärningsmän,

fastän han aldrig hade gjort något orätt,

aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den han sargat,

botade den som gjort sig till ett skuldoffer.

Han skall få ättlingar och ett långt liv,

och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.

När hans elände är över skall han se ljuset

och bli mättad av insikt.

Min tjänare, den rättfärdige,

ger rättfärdighet åt många

och bär deras skuld.

Jag skall ge honom hans andel bland de stora,

låta honom dela byte med de mäktiga,

för att han var beredd att dö

och blev räknad som syndare,

när han bar de mångas skuld

och bad för syndarna.

Jes 53

 

Guds rena lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän Du var föraktad, vår synd på Dig Du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss Din frid, o Jesus.

Sv Ps 143

Skärtorsdagen; det nya förbundet - matens hemlighet: Håkan Perniel

Om nattvarden

Vem vill ha en riktig ovän på besök? Det är inget man längtar efter. Vänner däremot bjuder man gärna hem på middag eller går och tar en fika med. I kompisgänget skickar man runt godispåsen och grannen bjuder man in på en kopp kaffe. Att äta tillsammans är något mer än att bara bli mätta ihop. Det är en gest som betyder att man trivs bra tillsammans och att man vill fortsätta att vara vänner. Man bjuder ju inte hem sin värsta ovän på en trerättersmiddag. Men om man ändå skulle få för sig att göra just det, skulle nog det märkliga ske att man efteråt inte skulle vara ovänner längre. De som äter tillsammans bygger vänskapsband.

Det visste säkert Jesus när han hittade på nattvarden. Han ville ge lärjungarna något konkret som skulle påminna dem om deras gemenskap tillsammans.

Kanske hade tankarna först gått till någon sak som de kunde spara. En vacker souvenir från Galiléen t ex. Den hade lärjungarna kunnat plocka fram på sina träffar och minnas tiden tillsammans med Jesus. Men om Jesus hade gett dem en sak så skulle det ha blivit problem så snart kyrkan växte. Var skulle souveniren förvaras och vilka skulle få se den? Den skulle dessutom bli ett attraktivt objekt för tjuvar. Tänk att stjäla kristendomens heligaste sak – Jesussouveniren.

Jesus tänkte vidare. Vad skulle han lämna åt lärjungarna? Kanske skulle han ha kunnat skriva en egen bok med kloka tankar och föreskrifter. Men det han hela tiden velat förmedla var ju en livsstil, livet tillsammans med Gud. Det ryms aldrig i några föreskrifter. 

Kyrkan har inte en enda sak bevarad från Jesus själv. Det enda han lämnade efter sig till sina lärjungar var en måltid. En måltid som är ständigt ny. Varje gång hans lärjungar samlas och firar den måltiden är den lika aktuell och verklig som den var den gången då han gav den till dem.

Det var Jesus smarta tanke med nattvarden. När brödet och vinet delas kan varje människa som känner till matgemenskapens hemlighet förstå innebörden. Gud vill vara med oss. Han bjuder oss till sin fest. Han vill ha oss till sina vänner, även om man inte var det tidigare. Därför har nattvarden alltid varit kännetecknet på Kyrkan. Den fanns med från allra första början. 

Det som är tecknet, hälsningen från Jesus genom alla tider, är måltiden. När nattvarden firas, i en jättekatedral med tusentals människor eller i en liten landsortskyrka med bara några få deltagare, visar det att Jesus plan lyckades. Den ständigt nya måltiden förenar oss med varandra och med Gud. Det är tecknet som ingen tjuv kan stjäla, men varje människa kan bli en del av. Det är också det vi längtar efter när pandemin är över, gemenskapen runt bordet och med varandra fullt ut. 

Palmsöndagen: Martin Bergman

Palmsöndag – inte talas det om palmer i evangeliet, men vi kan tänka oss att de bidrog med löv. Dadelpalmer gav mycket mat och var en viktig del av ekonomin. Geografin är också tydlig – vägen till Jerusalem kommer österifrån, från Jeriko, förbi Betania, nedför Olivberget och så uppför branten mot templet. Berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem är ordentligt parkerad på jorden. Det är ingen saga.

Det är inte heller något nytt egentligen som händer. I psalm 118 finns orden som ropades ut: välkomstsången för den som kommer till templet, kanske konungen vid ett högtidligt tillfälle. Från Sakarja 9 kommer profetian om fridens konung som kommer ridande på en åsna. Ett högtidligt intåg i Jerusalem under psalmer och lovsånger beskrivs i 1:a Mackabéerboken 13. Där följdes intåget av en bortstädning av allt som hörde till avgudadyrkan ur staden. Men enligt Markus och Johannes rensar Jesus inte templet samma dag. Enligt Markus gick Han till templet, såg allt och övernattade sedan i Betania för att nästa dag driva ut köpenskap och annat som inte hörde templet till. Detta visar oss på Guds tålamod. Gud verkar, men ibland inte så snart som vi önskar och ber.

På midfastosöndagen hörde vi om hur Jesus flydde för dem som ville installera Honom som jordisk kung – men här verkar Han acceptera deras jubel. Varför? Snart ska det efterlängtade och fruktade hända – frälsningshistoriens centrala drama. I denna stund behövs det markeras vem Han är, Konungen som kommer till sin huvudstad för att först avvisas, så segra i det som ser ut som undergång, och så bekännas, som Tomas utbrast: ”Min Herre och min Gud.” (Jh 20:28)

Ropen hördes i nedförsbacken från Olivberget och backen upp mot templet. Ofta sjunger också vi ”Hosianna” och ordets dubbla betydelse av ursprungligen ʼhjälpʼ och sedan ʼHurra!ʼ är väldigt relevant i denna tid. Vi gläds över vår Frälsare, men i denna tid är ropet på hjälp väldigt aktuellt, i passionstidens dubbla fokus på Honom som försonar våra synder och på vårt behov av förlåtelse. Tänk! – Förlåtelse för Jesu Kristi skull är beredd. Låt oss ofta vända oss till Honom och ta emot den!

Vägen gick mot templet. Dess centrala position i dåtidens judendom kunde knappast ifrågasättas, men snart skulle det ske. Jesus skulle anklagas för det oerhörda brottet att talat om templets förestående undergång, när Han i själva verket talat om sin egen död och uppståndelse. Och när Han gav upp andan brast förhänget som avgränsade det allra heligaste. Några decennier senare, år 70, kom templet att förstöras. Församlingen i Jerusalem, centrum för den nu försvunna judekristendomen fortsatte dock att ha en relation till templet; man gick dit. Till och med Paulus som i praktiken kom att forma mycket av vår hednakristendom offrade i templet när han kom till Jerusalem.

Templet var platsen där vår Herre skulle residera i det allra heligaste bakom förhänget. Förhänget kom att brista. Gud är nära oss var och en. Som Paulus skriver: ”Vet Ni inte att Er kropp är ett tempel för den helige Ande, som Ni har inom Er och som Ni har fått från Gud?” (1 Kor 6:19) Templet är inte längre centrum. Det behövs inte. I himlen finns heller inget tempel – Herren ska där vara vårt tempel och Hans härlighet vårt ljus. En del drar av detta slutsatsen att vi inte behöver kyrka och gudstjänst. Det är fel – vi behöver sakrament, förkunnelse, lovsång och gemensam bön och det är oftast väldigt praktiskt att ha ett kyrkorum som också med dess dekorationer och stämning hjälper oss till andakt.

Templet var i mycket Jerusalems centrum, synligt och glänsande på långt håll för dem som var på väg dit. Man kan undra över hur våra kyrkor, ofta också de dominerande sin ort, i mångas ögon verkar osynliga. Var kommer ögonbindlarna från? Ibland verkar kyrka och gudstjänst vara något som man inte ska tala om. Tanken på religion som en privatsak verkar ha brett ut sig. Så tänker inte kyrkan – bekännelsen, evangeliet, ska föras fram. En gång i tiden, faktiskt inte så länge sedan, hörde processioner och andra kyrkliga manifestationer till det normala i offentligheten. Försök har gjorts att göra sådant också i vår tid, men vi behöver mer. Som kyrka behöver vi mer frimodighet!

När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Mk 11:1-11

 Dig, vi lovsjunger, ärar, Jesus de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång. Du är väntad av alla, Du är vår Herre och broder, ingen varit och är älskad, välsignad som Du.

Där Du rider på gatan, lägger man kläder, strör palmer. Runtomkring Dig hörs rop, stadens och gatornas sång. Träden, stenarna sjunger, jorden och himlen Dig prisar. Änglar sjunger med oss: Du är vår glädje och frid.

Går mot lidandet, döden, går mot uppståndelsen, ljuset, hem till Gud, och hos Gud beder Du alltid för oss. Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång.

SvPs 443

Guds mäktiga verk - jungfru marie bebådelsedag: Håkan perniel

Uppmärksamhet och förväntan är två nyckelord för en livsattityd som är öppen för det oväntade och oförutsägbara. Somliga har fått denna livshållning som gåva, men för de flesta av oss handlar det om att vinna och återvinna ett ständigt öppet förhållningssätt.

 Maria är kanske urtypen för denna öppenhet, och hon fick förverkliga den i sin gudsrelation. Föreställningen att hon skulle ha varit undergiven och självutplånande är direkt felaktig. Maria levde lyhörd och mottagande mot Gud, men socialt sett var hon ofattbart stark, när hon tog emot ett barn som inte tillkommit inom äktenskapet. Kombinationen av beredvillighet inför Gud och fasthet inför människor är Marias signum. När Maria säger Jag är Herrens tjänarinna avsäger hon sig alla andra underordningsrelationer.

 Det är detta vi måste uppmärksamma och vi kan också förvänta oss att vi, att jag, i hennes efterföljd kan låta mig bli uppfylld av Guds ande så att jag får bära tro, hopp och kärlek till människor idag, att jag kan föda dessa till människor idag. Det både kan jag och får jag låta mig användas till av Gud i mitt liv här och nu. Liksom Maria lät Gud använda hennes mänsklighet och allt det som var henne vill Gud använda allt det som är jag för att hans vilja och kärlek ska kunna ske och födas in i världen idag också. Att Jesus ska kunna födas in i vår värld idag också, att allt det han var och stod för ska kunna födas in i världen idag.

 Det är genom tron vi blir starka personligheter som inte räds någon precis som Maria. Vi behöver dessa personligheter i bibeln för att se hurdana vi kan bli som människor. Människorna i bibeln är inte några veka och svaga personer utan starka människor som vågar vara sig själva även om de ibland har svårt för att tro och göra det Gud vill. Maria är snarare en människa som vågar direkt säga ja till Gud. Mose invände först när Gud talade till honom i den brinnande busken. Det var först när han blev övertygad som han sade ja, fast ändå med viss tvekan, till Gud att rädda israeliterna från Egypten.

 Maria var redan som ung kvinna en stark kvinna. Och det är ju egentligen det som jungfru betyder. Ung kvinna. Kanske var det därför som hon blev utvald av Gud att på sitt sätt föda Jesus in i världen. Hur det egentligen gick till står inte, men att hon accepterade att Gud hade en plan för hennes liv i sin kärlek, det var det hon sade ja till. Att det finns så många berättelser om Jesus och även om Maria, hans mamma, beror, tror jag, på att man ville visa på att Jesus var sänd av Gud redan från början i livet. Att Guds ande fanns med i hans liv redan när han blev till därför var han också speciell och unik. Vi är alla speciella och unika och har något att tillföra i världen, men Jesus ville hjälpa oss att se Gud och hans kärlek till oss människor och att han är den som kan rädda oss från mörkret i världen och i oss själva.

Midfastosöndagen: Martin Bergman

Jh 6:1-15

Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid.

När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.” En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?” Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner.” Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.” De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.

Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Jesus tog, tackade och delade ut bröden. Visst låter det bekant? Dock något saknas. Hos de tre andra evangelisterna och hos Paulus i första Korintierbrevet 11 finns ungefär samma ord, men också ordet ’bröt’ efter tackade i nattvardens instiftelseord. Detta fyrledade handlande i mässan är en viktig lärdom av en betydande del av 1900-talets liturgiska forskning och i vår kyrka har detta tydligt återkommit genom mässordningarna i den alternativa Gudstjänstordning 1976 och Kyrkohandboken 1986. Resten av Johannesevangeliets sjätte kapitel innehåller många spännande och provocerande uttalanden av Jesus som vers 51: ”Jag är det levande brödet, som kommit ned från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” Så handlar detta kapitel om nattvarden? Teologihistorien har varit delad – en del säger ja och andra nej. Visst kan man med goda skäl komma till båda slutsatserna, men hur som helst så var och är det som hände på berget vid sjön av stor betydelse och man kan knappast förneka att nattvard och mässa åtminstone är antydda här.

Det var ett verkligt under. Hungriga människor blev mätta. Jesus gjorde som vid bröllopet i Kana ett överväldigande under, ett tecken på vem Han är. För många var detta det viktigaste som hände, även om de inte förstått det verkligt viktigaste – det ingen då verkar ha förstått ännu – vem Jesus är. Till alla gavs bröd och fisk, en konkret, mättande och välkänd realitet. De hänvisades inte till något annat, som något andligt. Skapelsens Gud tar inte avstånd från sin skapelse utan brukar den. Och mycket praktisk och nutida tänkvärd är dubbelheten av överflöd och att inget ska förfaras. Allt ska ätas, om än inte direkt då alla blivit mätta. Gick kanske de många tusen, män, kvinnor och barn, förbi korgarna och tog med sig färdkost innan de gick hem?

Låt oss återgå till nattvarden, kyrkans oftast firade sakrament och troligen det kring vilket kontroverserna varit flest. Åtminstone sedan 500-talet har kyrkan plågats av en rädsla för heligheten och människor har därför avstått från kommunion eller sett kritiskt på mässan. Visst har kloka präster har förkunnat att ska det nu absolut, vilket det inte ska, stå en till synes uteslutande skylt vid en altarring så ska den säga ”Endast för syndare”, men det tar ofta tid innan det hjälper – innan rädslan släpper.

I vår tid kanske också det konkreta har börjat ses som en fara. Vi lever i en civilisation där ord och tanke blivit viktigare och kroppskontakt redan före coronan hade blivit lite suspekt. Bibeln och inte minst Jesus ifrågasätter detta. Paulus kompletterar Jesu ord ovan när han skriver: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:16-17) och: ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.” (1 Kor 12:27). Så lyfts närheten fram och på många andra sätt har närheten lyfts fram i bibeln och kyrkans historia. Kanske har vår tid svårare än de flesta att förstå detta. I forskningen beskrivs ibland en skillnad mellan det tidigmoderna samhället, ungefär 1500-1800, och det moderna samhället, som nu, där det moderna samhället förstår friheten som frihet från kontroll vilket kan leda till ensamhet och isolering medan det tidigmoderna samhället snarare förstod friheten som frihet till relationer som exempelvis frihet till att gifta sig istället för frihet till att låta bli. Gud är alltså inte modern, trots att man kan undra om någon kan vara friare än den allsmäktige? Gud använder sin frihet till att gå in i en oupplöslig relation – personen Jesus Kristus, Gud och människa. Människorna då var något på spåret, men nu har vi lärt oss, nu vet vi, även om vi inte helt förstår – utan bekänner: Jesus är Herre!

Det helga bröd på altarbordet vilar som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärtas lovsång ilar till Golgata, all nåds Jerusalem.

Här krubban är – jag faller ned, tillbeder. Här källan är, vars flöden frälsning ger. O, sakrament, som oss i nåd bereder att Gud, den evige, på jorden se.

SvPs 392

Kampen mot ondskan - 3 i fastan: Håkan Perniel

Dietrich Bonhoeffer skrev en gång: Jag tror att Gud i varje nödläge vill ge oss så mycket motståndskraft, som vi behöver. Men han ger den inte i förväg, för att vi inte ska förlita oss på oss själva. Med en sådan tro måste all rädsla för framtiden övervinnas. 

Dietrich Bonhoeffer kände sig nödd och tvungen att kämpa mot sin tids ondska i form av nazismen i Tyskland utifrån sin kristna tro. Det ledde till att han inte överlevde krigsslutet, men han hade hittat en djupare kraft, ett djupare mål, som var mycket viktigare för honom än att klara sig.

Idag har vi dem som kämpar mot vår tids ondska som Aleksej Navalnyj i Ryssland. Han har också hittat sin motståndskraft så att han t.o.m. vågar och orkar sitta av ett fängelsestraff p.g.a. att han vågat utmana sin tids makthavare som inte vill ha ett nytt och demokratiskt Ryssland och trots att han dessutom blivit förgiftad. För att inte tala om Martin Luther King i USA, som kämpade mot sin tids orättfärdiga makthavare. Och även Martin Luther som reste sig mot en kyrka som inte levde upp till evangeliet om Guds kärlek genom Jesus Kristus. 

Många har vågat resa sig mot sin tids ondska genom olika tider för att kunna ge människor en tro och ett hopp om en ny väg och värld där Guds godhet och sanning och kärlek råder. Utan honom kommer mörkret råda, men nu finns hans ljus mitt i världen framför allt genom att hans son kommit till oss i världen. Jesus är vårt stora föredöme och den som själv räddar oss från ondskan. Han som verkligen gått i närkamp med mörkret på allvar därför kan vi också i vår tid kämpa för det som är rätt och rättfärdigt och göra det vi kan för en bättre framtid så att Guds rike kan bli mera synligt.

Gud vill inte status quo – att allt ska förbli som det alltid varit, utan han går själv in i vår kamp på jorden genom sin son Jesus, som det står i psalm 358 i psalmboken:

”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du och han älskade dig över allt.

Han gick in i din sorg och längtan. Gud tog plats i din egen gestalt. Han grät med din gråt. Han blev ledsen som du och han älskade dig över allt.

Han gick in i din nöd och smärta. Gud tog plats i din egen gestalt. Han bar på ditt kors. Han var plågad som du och han älskade dig över allt.

Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du och han älskade dig över allt.

Därför kan han vara ljuset i världen mitt i våra liv så låt det brinna och ge oss kraft.

2:a söndagen i fastan: Martin Bergman

Ps 130 

En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till Dig, Herre.

Herre, hör mitt rop,

lyssna när jag bönfaller dig!

Om Du lade synder på minnet,

Herre, vem kunde då bestå?

Men hos Dig finns förlåtelse,

och därför fruktar man Dig.

Jag väntar på Herren,

jag längtar,

jag hoppas få höra Hans ord.

Jag längtar efter Herren

mer än väktarna efter morgonen,

än väktarna efter morgonen.

Hoppas på Herren, Israel,

ty hos Herren finns nåd

och makten att befria.

Han skall befria Israel

från alla synder.

Upphör inte med Ditt verk!

 

En underbar sång med rikt innehåll, men för att förstå den helt behöver vi några ord som inte används så ofta nu – ord som gudsfruktan och förtröstan.

Visst finns det i gamla testamentet ställen där Gud framställs som farlig, ja som livsfarlig så att avstånd till Honom behöver hållas, men ofta är det på annat sätt. Gud eller Hans sändebud börjar ofta sin uppenbarelse med att säga ”Var inte rädd.” Och ordet i psalmen om hur människor fruktar därför att Gud förlåter är ett av de som brukar framhållas som ett bra exempel på en annan betydelse av fruktan, det vi på svenska brukar kalla för gudsfruktan.

Gudsfruktan handlar alltså inte om att vara rädd. Ord som ofta används för att definiera gudsfruktan är vörda, lyda och älska. Eller ska vi vara moderna och säga respektera? Vi kan kanske också börja i vem Gud är – obegriplig och ofattbar och oändlig på alla tänkbara sätt och några till. Samtidigt är Han nära, närmare än vi kan förstå. Johannes skriver i sitt första brev: ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Jh 3:20). C. S. Lewis har i sina Narniaböcker, vilka rekommenderas, i sagans form beskrivit mycket av kristen teologi. Där finns Aslan – lejonet som är en Guds- och Frälsargestalt som både är rytande och skrämmande och krambar. Sådan är Gud – famnen står öppen även när vi för våra ögon ser alltets härskare, konungen, på sin tron.

Förtröstan och tillit är två närmast synonymer som passar väl till den här psalmen. Det är liksom grundtonen i den. Herren lyssnar. Herren ska göra något. Honom kan vi lita på mer än allt annat, mer än någon annan. Detta betyder dock inte att allt i den här tillvaron går väl – tvärtom, kan man nästan säga. Jesus säger: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Mt 16:24) Vi ska följa Jesus – och Hans väg, i alla fall den sista biten upp till Jerusalem, är inte rolig. Han våndas över det som ska hända för han vet. Vi vet inte vad som ska hända oss. Vi kan få det lugnt, men vi bör vara beredda både som människor och som kristna på att liksom för Jesus kan något förskräckligt hända – som förakt och lidande. Bortom allt sådant finns dock förtröstan. En gång, nej snart, kommer Jesus tillbaka. Han kommer för att ställa allt till rätta. Djävul, synd och död är besegrad sedan Han korsfästes och då, när Han kommer, är den totala befrielsens stund. Då går vägen på lätta ben mot himlens nya obeskrivligt vackra land.

Befrielse sker dock även nu. Visst kan osannolika bönesvar komma, ofta något vi inte väntat oss, visst kan under ske, men oftast handlar det för oss, liksom i denna psalm, om förlåtelse. Psalmisten ger oss bilden av en besvärlig vandring. ”Ur djupen” – kan det bli värre, kan man undra? Inledningsorden till denna psalm har gärna setts som ett nödens rop ur det allra värsta. En nöd som kan bestå av vad som helst, och Herren hör oss och vill bära oss genom det förfärliga, men inte minst talar psalmen om synd och förlåtelse och det viktigaste ordet är då ”hos Dig finns förlåtelse”. Ja, hos Honom finns förlåtelse. Förlåtelse för alla våra synder. Förlåtelse som kraft mot ondskan. Förlåtelse som kraft att ge oss styrka och resa oss upp.

Förlåtelsens grund är försoningen. Mot slutet av psalmen finns en i den svenska översättningen inte särskilt tydlig hänvisning till den. Ordet som Bibel 2000 här översätter som ”befria” brukar ofta av hebreiskkunniga och i andra bibelöversättningar förstås som återlösa eller friköpa (1917 års översättning använde dock förlossa), nästan som att betala lösensumman till kidnapparna. Det hebreiska ordet är mycket sällsynt i gamla testamentet och det enda andra stället där det säkert finns är på flera sätt ett parallellställe till den 130:de psalmen: ”Han befriade sitt folk, slöt för evigt sitt förbund. Heligt är Hans namn och värt att frukta. Att frukta Herren är vishetens begynnelse, insikt vinner de som gör Hans vilja. För alltid ljuder Hans lov.” (Ps 111:9-10) I det nya förbundet är vi försonade igenom Jesu blod och offer. Honom ska vi frukta inte av rädsla utan i kärlek och lovprisning. Vi ropar ur djupen och får svar. Allt är berett, även himlen, vi behöver bara stå ut och vänta. Låt oss lära oss att be med psalmerna och låt oss med psalmisterna uttrycka allt vi behöver säga av förtvivlan, längtan och glädje till den stund då Han kommer.

 

Vi är ett folk på vandring. När vägen blir tröttsam och lång, vi söker en äng och en källa, en rastplats för bön och sång, en rastplats för bön och sång.

Vi är ett folk på vandring. I oro, bekymmer och nöd behöver vi styrka och stillhet. Vi samlas vid vin och bröd, vi samlas kring vin och bröd.

Vi är ett folk på vandring. I tro kan vi skymta ibland ett hem för var sökande pilgrim, det saliga livets land, det saliga livets land.

SvPs 617

1 söndagen i fastan - prövningens stund: Håkan Perniel

    Ska vägarna vara raka eller krokiga?

    En röst ropar i öknen: ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka”. 

    Det är Johannes döparen som ropar. Han är en av rösterna i öknen. Det är honom Gud har kallat att bereda väg och förbereda människorna inför mötet med Guds son. Men det finns en annan röst där ute i öknen också... Bäraren av den andra rösten dök upp på eget bevåg. Och om nu någon fått i uppdrag att göra Herrens krokiga vägar raka, så är detta någon som tagit på sig uppgiften att göra de raka vägarna krokiga igen. 

    Jag kan tycka att Gud bara hade kunnat sopa honom av banan, som en del av förberedelseplanen, men så enkelt var det inte. Ondskan finns där, och Jesus behöver tydligen ställas inför detta möte. Det som står på spel är frågan om hur Jesus ska använda Andens kraft. Det är faktiskt Anden själv som driver ut Jesus i öknen där djävulen får en chans att presentera sin vision om hur Jesus skulle kunna använda den kraft han fått. 

    Djävulens förslag går ut på att Jesus ska använda makten för egen vinning, gärna i samarbete med honom själv. När Jesus blir hungrig kan han till exempel förvandla stenar till bröd. Om någon tvivlar på att Jesus är Guds son kan han frivilligt kasta sig ner ifrån tempelmuren och låta änglarna fånga upp honom. Djävulen kommer också med det generösa erbjudandet att Jesus kan få alla världens riken om han bara faller ner och tillber djävulen lite. 

    Men Jesus är inte intresserad av att skaffa sig egen makt och vinning. Kanske är det mötet med ondskan där ute i öknen som hans egen vision klarnar och han förstår vad som är hans uppdrag. Som den första längre predikan efter Jesus möte med ondskan återger Matteus bergspredikan som börjar med saligprisningarna. Djävulen tyckte att Jesus skulle använda sin kraft till att mätta sig själv. I saligprisningarna får vi veta att Jesus tänker mätta de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Visst hade Jesus kunnat använda sin kraft till att bevisa att han är Guds son. Men Jesus vill hellre att vi ska förstå att alla de som håller fred ska kallas Guds söner och döttrar. I stället för att härska över alla riken vill han låta de ödmjuka ärva landet.

    Djävulen lyckades inte med sitt försök att göra Guds raka vägar krokiga igen. Inte den gången i alla fall. Så hur är det med oss? Har vi en vägröjare på ena axeln som ropar ”Bana väg för Herren” och en apa på andra axeln som viskar ”ta det lugnt! Herrens vägar är inte så viktiga. Förverkliga dig själv i stället”. I så fall känns det bra att veta att Jesus är beredd att ta kampen med den där apan om vi ber honom, så att vi i stället kan lyssna in vad som är Guds vision för våra liv och den här världen. 

Askonsdagen: Martin Bergman

Ps 32:1b-5

 

Lycklig den vars brott har förlåtits

och vars synd har plånats ut!

Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren

och vars sinne är utan svek!

Så länge jag teg tynade jag bort.

Jag jämrade mig dagen lång,

dag och natt låg Din hand tung på mig,

jag blev som en åker i sommarens torka.

Då erkände jag min synd för Dig,

jag dolde inte min skuld.

Jag sade: Jag vill bekänna

mina brott för Herren.

Och Du förlät min synd och skuld.

 

 

Förlåtelse är ett teologiskt huvudord som i många andra sammanhang verkar vara bortglömt eller upplevs som irrelevant. Det man gjort, den man varit, glöms sällan bort. Ansvaret och dess konsekvenser lever vidare. Gud står för motsatsen – en förlåtelse där allt förlåtes, glöms och försvinner.

Förlåtelse förutsätter att man bär på något som behöver förlåtas. David räknar upp brott, synd, skuld och svek och vi kan säkert tyvärr fortsätta listan. Visst kan alla skurkaktigheter riktas mot andra, men i grunden riktas de också mot Gud, som i lagen sätter upp helighetens mönster som vi alla misslyckas med att uppfylla.

Så, vad göra? Gud har redan gjort något. Vi lever i perioden mellan jul och påsk, inte så långt från mitten av den. Julen och påsken talar båda om Frälsaren Jesus och Hans verk som är förlåtelsens grund. Guds Son bestämde sig för att bli människa och blev människa född av Maria. I Jerusalem, i det händelseförlopp vi nu i fastan ska förbereda oss på, utlämnas han till allehanda plågor och till sist döden, men så visar Han sin seger – Han uppstår och i detta har Han besegrat ondskan – djävul, synd och död. Han, den ende syndfrie, har betalat för vår synd, lidit alla straff. I Hebreerbrevet 9:22 läser vi: ”Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” Försoningen och förlåtelsen är förberedd. Gåvan är paketerad. Den är bara att ta emot.

Och förlåtelsen är total. Våra synder är utplånade. De är borttvättade med Jesu blod. I Mika 7:19 finns en passande bild: ”Du förbarmar Dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.” I havens djup var i det gamla Juda där Mika verkade ett farligt och oåtkomligt ställe. Vi kan tänka på hur de av Jesu lärjungar, som i omgivningens ögon var oerhört dumdristiga då de var fiskare, var livrädda då stormen kom över Galileiska sjön. Nej, det som kastas i havets djup det är borta, så också våra synder när Gud förlåter.

För Gud är saken klar, men hur är det för oss? Här kan några svårigheter dyka upp. Vi kan likna David och låta bli att bekänna och be om förlåtelse – tänka att: ”jag får stå ut. Så här är livet.” Eller tänka att ”Jag skäms så, det här vill jag inte tänka på och än mindre formulera.” Låt oss i så fall lyssna på Davids jubel. Förlåtelsen kan upplevas som en verklig befrielse. Så finns det dem som upplever sig inte kunna tro på sin personliga förlåtelse: ”Visst har Kristus försonat världen, men jag, jag, är en sådan förfärlig syndare att inget biter på mig” eller något sådant. Känner man så är det svårt men befrielsen är inte långt borta. Känner Du så – tala gärna med någon. Och tänk på alla de ovärdiga som blivit förlåtna. Tänk på Paulus, han som med stor iver förföljde de kristna och var med vid Stefanos stening. Honom kallade Jesus på vägen till Damaskus. Eller tänk på den rövare som korsfäst vid Jesu sida sade att detta var vad han förtjänade och Jesus svarar på hans bön med orden ”Sannerligen, redan i dag skall Du vara med mig i paradiset.” Det finns inget som inte Gud kan och vill förlåta. Alla är vi syndare och Gud vill förlåta oss alla. Visst kan det vara svårt att tro på sin förlåtelse, men låt oss följa Herrens exempel och kasta allt i glömskans hav.

Vad har dock detta med Askonsdagen och fastan som börjar denna dag att göra? Många har sett fastetiderna som städtider inför de stora festerna. Ur det perspektivet kan det också vara läge att försöka städa den bråte av synder som binder oss. Inte får vi bort särskilt mycket av egen kraft. Frestelserna och fallen återkommer. Något kan dock hända. Man ska inte prata om vad som händer i bikten, särskilt inte prästerna som har tystnadsplikt. Dock händer det att erfarenheter omtalas, som att människor som plågats av speciell synd, bekänt den i bikten många gånger och plötsligt verkade förlåtelsen också helgande på den. Den synden, den frestelsen, var bortblåst. Är då förlåtelsen i bikten kraftfullare än den vi exempelvis får del av i mässans inledning? Nej, men att gå till bikt kan vara mycket nyttigt. Man kan inte påstå att orden är riktade till någon annan och man får tillfälle att reflektera över sig själv.

Som kyrka är det vår uppgift att förkunna, distribuera och, det allra svåraste, respektera Guds förlåtelse. Som kyrka består vi av människor och vi får lyssna flitigt till Herren och sträva efter att bli befriade från dömandet – så enkelt att döma, så svårt att låta bli. Dock, vi ska följa och prisa förlåtelsens Herre!

 

Intet annat än allena Jesu nåd, förtjänst och blod kan från all min synd mig rena, göra saken för mig god.

Milde Jesus, nådens källa, Du mitt liv, min salighet, låt i domen för mig gälla Din förtjänst och helighet.

Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av Dig; och när tiden är förliden, i Ditt domslut fria mig.

SvPs 356:3-5

Fastlagssöndagen: Martin Bergman

Lk 18:31-43

 

Han samlade de tolv omkring sig och sade till dem: ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Jesus sade: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

 

 

Jesus talar om det som ska hända när de kommer till Jerusalem och apostlarna förstår inget. Så kommer de till Jeriko och utanför staden sitter den blinde Bartimaios (Markus ger oss namnet) och tigger och när han hör om att Jesus kommer ropar han på hjälp och blir botad från sin blindhet.

Hänger dessa två delar ihop egentligen? Kanske kan vi förstå dem som en enhet utifrån begreppet närhet.

Människor hjälpte Bartimaios till Jesus och när de var nära varandra frågade Jesus vad Bartimaios önskade och botade honom som svar på hans bön. Lärjungarna följde Jesus länge, troligen kring 3 år. De hade mycket att lära sig, men det viktigaste återstod. De skulle uppleva en uppskakande vecka i Jerusalem.

Bartimaios ropar. Han ber. Behöver vi stå nära Herren för att Han ska höra oss? Nej, Han lyssnar. Bartimaios hade nog hört om Jesus som undergörare och satte sitt hopp till Honom. Detta kallade Jesus för tro. Nödrop och överlåtelse är ett rimligt sätt att nalkas Herren. Ett mindre lyckat sätt hör vi om i Apostlagärningarnas 19:e kapitel. Några andeutdrivare använde Jesu namn som en besvärjelse med mindre lyckat resultat. Vi har inte makten över Jesus – alltets härskare.

Dock, ett sådant nödrop ska ha en fortsättning i närmare kontakt med Herren. Kyrkan upprepar gång på gång Bartimaios rop var gång vi firar mässan. Den första av de fyra traditionella sångerna i vår mässa är i huvudsak ett citat av hans rop när vi sjunger ”Herre förbarma Dig över oss, Kriste förbarma Dig över oss, Herre förbarma Dig över oss” eller någon variation på den texten, för ropen har historiskt inte så sällan använts som omkväde i en bön av nödrops- och förbönstyp. Det bruket är väldigt passande i alla tider även om mässor tyvärr är sällsynta nu med Covid-19 pandemin.

I sången uttrycks all världens problem, stora som små har sin plats här. Covid-19 och alla andra sjukdomar och farsoter, krig och våld, lidande i alla former, hungersnöd, död och sorg. Listan kan bli hur lång som helst och i den ingår varje människas problem och smärta, liksom kyrkans plåga att inte kunna fira mässa och gudstjänst som vi behöver. Allt sammanfattas i ropet, i sången.

Låt oss ropa!

Den gemensamma bönen uttrycker vår gemenskap med varandra och med Herren. Som för Bartimaios följs nödropet av undret och av lovsången. Undret i mässan är Kristi gåva, Hans kropp och blod – måltiden som är försmaken av himmelen.

Lärjungarna vandrade med Jesus. Gång på gång hände det att Han gjorde ett under som förändrade så mycket, oftast hela livet, för den, som Bartimaios, som fått hjälp. Vad Jesus gör är dock lika mycket, om inte än mer, tecken. Tecken på vem Han är.

För inte länge sedan firade vi jul och då lärde vi oss vem Jesus är – Marias Son och Guds Son. Ängeln sade: ”I dag har en frälsare fötts åt Er”. I Jesu förutsägelse, den tredje lärjungarna fick höra, berättade Han åter om utlämnande, tortyr, död och uppståndelse. Tillsammans med kunskapen om vem Han är uttrycker Jesus här det för frälsningen centrala. Jesu korta och kärva ord påminner inte så lite om en central passage i den bekännelse som vi döps till: ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”.

De apostlar som inget förstod lärde sig något av det som hände i Jerusalem och mötena med den Uppståndne. Även Paulus som senare av Jesus själv kallades till apostel lärde sig det centrala i tron och i det första brevet till korintierna bekänner han långfredagens och påskens huvudpunkter pregnant: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos Er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” (1 Kor 2:2) ”Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.” (1 Kor 15:20).

Låt oss bekänna!

I vår tid får vi lära oss vad som hände och vad det betyder för oss. Dock, skulle inte närhet vara ett viktigt tema? Jo, kunskap är bra, men den är inte nog. Det finns en berättelse om en berömd ateist som mediterar över nya testamentet på grekiska utan att finna tron. Närheten till Gud, inte minst till den helige Ande som bor i oss är central. Tron och allt som hör till kontakten med Gud är gåvor vi får. Behöver vi göra något? Egentligen bara som Bartimaios och apostlarna vara öppna. Bartimaios tog emot synen, han knep inte ihop ögonen. Apostlarna förstod inte, men de mindes och så småningom förstod de allt mer.

Närheten och öppenheten får följder – kunskap och bön och bekännelse och lovsång hör ihop.

 

Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar Han sig, då Han på korset dör ock för mig.

O vilken kärlek, underbar, sann! Aldrig har någon älskat som Han. Frälst genom Honom, lycklig och fri, vill jag Hans egen evigt nu bli.

Tag mig då Herre, upp till Ditt barn, lös mig från alla frestarens garn. Lär mig att leva, leva för Dig, glad i Din kärlek, offrande mig.

SvPs 45