Text: Luk 2:22-40
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: »Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.«
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria:
»Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.«
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen.
Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.
När Maria och Josef bär Jesusbarnet till templet, så som seden var, så får vi en föraning om hur mycket Jesus ska komma att betyda för så många människor. Vi möter Symeon och Hanna. Symeon som får sitt löfte infriat, han som har väntat och längtat efter att få se Messias, gudasonen som skulle komma. Nu får han se honom, nu får han frid. Och så Hanna, hon som ser det förunderliga i barnet, och berättar för alla runtomkring vem han är.
Något av det som förundrar mig i den här berättelsen är att Symeon och Hanna känner igen Jesus. Jag menar, än så länge är Jesus ett litet spädbarn bland alla andra barn som bärs till templet. Han kan inte göra någonting för att berätta vem han är. Han kan inte gå fram till någon som behöver hjälp. Han kan inte tala och predika. Han kan inte bli arg och röja i templet. Han kan bara ligga i någons famn, och kanske skrika lite om han är hungrig eller behöver bli bytt på.
Ändå vet både Symeon och Hanna att det här är Guds son, det här är den de väntat på. Det är märkligt, tycker jag. Och jag tänker att kanske kan Symeon och Hanna vara förebilder för oss. Kanske kan de lära oss att inte missa Gud i allt det som sker i våra liv, kanske kan de lära oss att se det ovanliga i det vanliga.
För jag tror att vi människor ofta missar att se Gud i våra liv. Åtminstone gör jag det. Kanske har det att göra med att vi gärna höjer Gud till skyarna, vi betonar att Gud är oändlig och annorlunda och står över hela universum. Det är ju sant i och för sig, men det gör att vi placerar Gud långt borta, Gud blir onåbar.
Det står i berättelsen att Symeon tog Jesus i sin famn. Och kanske är det hemligheten. För Gud är inte bara upphöjd och väldig. Gud är också liten och sårbar. Gud finns nära oss, precis där vi är. Och kanske är det lättare att känna igen Gud, om vi tittar i vår famn.
Om vi tittar här, nära, intill oss. I människorna vi möter varje dag. I fågeln som sjunger för oss, eller blomman som sprider sin doft till oss. Kanske får också vi bära Gud i vår famn. Kanske får vi känna hur Guds ande andas i våra liv, hur Gud är nära intill oss, som ett varmt spädbarnshjärta, som pickar mot vår egen kropp.
Det är något att be om och att tänka på. Att minnas Symeon och Hanna, som såg det de andra inte såg. Som kände igen Gud, och tog Gud i sin famn. En av mina favoritpsalmer får avsluta dessa tankar.
Högt i stjärnehimlen / kan vi dig ej finna,
men i mänskovimlet / är du bland oss, Gud.
Inte bortom havet, / där är inte svaret,
men i ordet, talat / här till oss i dag.
Barnet, blomman, vinden / hand som smeker kinden,
lika nära finns du, / fast vi dig ej ser.
Du ur nöd och plåga / ser på oss och frågar:
Säg mig vill du vara / med mig också där?
Ja, jag vill. Där du är / finns det ljus och mening,
där är varje mänska / älskad och förstådd.
Sv.ps. 25
/Linda Isberg, präst