Det är en tung dag i dag, men det är en viktig dag. Förintelsens minnesdag är en sådan där dag som vi behöver återvända till, stanna upp på, utsätta oss för. Vi gör det för deras skull som drabbades av döden, för dem som överlevde – inte sällan med döden inpräglad i sina själar – och för våra barns skull.
För många år sedan besökte jag Yad Vashem, förintelsens minnesplats, i Jerusalem. Minnena därifrån är så starka att jag nästan trettio år senare har svårt att ens tala om det utan att gråta.
I en av de stora salarna – så var det då i varje fall – speglas ett ensamt ljus i mängder av speglar så att det ser ut som om miljoner ljus lyser i salen. Det är barnens sal. Namn på offren läses upp, med ålder och ursprungsland. En efter en stiger de ur kollektivet och blir för några sekunder åter människor, personer, individer.
Förintelsen är en del av den historia som inte får upprepas. Det handlar om ett folks rätt att leva, hoppas, blomstra och glädjas åt framtiden. Det handlar också om andra gruppers rätt att få plats och leva sina liv i fred och frihet; romer och homosexuella är några av dem som också förföljdes.
Samtidigt handlar detta också om enskilda människor, människor med historia, föräldrar, barn, vänner, minnen – och grusade hopp. Förintelsens minnesdag lyfter inte fram en princip. Den handlar om det judiska folkets, och andra gruppers, rätt att leva och blomstra, och den handlar om enskilda människors rätt till trygghet och lycka.
Vi som är här nu var inte med då, men vi är med nu, och ansvar i historien är alltid en budkavle som skickas framåt.
I förintelsen finns frågor om minne, sorg och mycket annat. Där finns också frågan om ansvar. Av många har ansvar utkrävts. Av många borde ansvar ha utkrävts, men de är borta. Men det finns också de tystas ansvar, de – eller vi, om jag får tala som kyrkoledare – som inte talade tillräckligt högt, inte ville se, inte ville förstå.
Emerich Roth, en av dem som faktiskt var med, och som vigt sitt liv åt att sprida kunskap sa i Dagens Nyheter i söndags: Med facit i hand vet vi nu, att om människor hade reagerat och protesterat, vilket inte var omöjligt, hade Förintelsen inte kunnat äga rum (DN 2021-01-24).
Vi som är här nu var inte med då, men vi är med nu, och ansvar i historien är alltid en budkavle som skickas framåt. Och en budkavle innehåller alltid ett budskap: läs om detta, ta det till dig, våga utsätta dig på djupet för vad detta faktiskt handlar om. Och lär dig att läsa tidens tecken, för det får inte hända igen.
Frågan om ansvar måste leva vidare och bäras av nya generationer ledare och framför allt av nya generationer medborgare. Det är tillsammans vi skapar det sätt att leva, tala, möta varandra som bygger en god värld, en bättre värld än den här, där faktiskt ekot av trettio- och fyrtiotalens sätt att resonera och tänka fortfarande hörs. Århundradenas antisemitism finns ännu mitt ibland oss.
Som någon skrev: antisemitismen kastades efter andra världskriget på historiens sophög, och där fick den ligga, lätt att plocka upp för vem som helst som går förbi.
Hur bär man minnet av avskyvärdheter vidare utan hat? Det som hänt väcker så starka känslor, men hatet är på något sätt förövarnas utsträckta seger, det är en förlängning av brottet in i oändligheten. Minnet av ondskan måste leva vidare, men själva ondskan, den som förövarna planterade in i världen, får vi inte låta leva vidare.
Vi behöver ständigt föra samtalen om vad vi tillåter oss att göra mot våra medmänniskor, vad vi tillåter oss att säga om våra medmänniskor, vad vi tillåter oss att tänka om våra medmänniskor. Människans värde och värdighet måste leva för våra yttre och inre ögon i vardagen.
I boken ”Att leva i bön”, skriven av den ortodoxe teologen Anthony Bloom, fann jag för några år sedan en bön, skriven av en judisk fånge i ett koncentrationsläger. Den blev upphittad efter andra världskrigets slut.
Bönen börjar: Frid över alla människor av ond vilja! Den innehåller bland annat orden:
Och må vi förbliva i våra fienders minne icke som deras offer, icke som en mardröm, icke som jagande gengångare, utan som medhjälpare i en strävan att tillintetgöra galenskapen i deras brottsliga lidelser.
Sådana ord kan förstås bara uttalas, bedjas, ropas av någon som var med. Vi andra har inte mandat att säga detta, men vi kan lyssna och ödmjukt lära. En vädjan från offren att stå nära dem som skulle kunna bli förövare ”som medhjälpare i en strävan att tillintetgöra galenskapen i deras brottsliga lidelser”. Kärlek övervinner hat, sägs det. Ibland får man vränga ut och in på sig själv för att tro det, men jag kan inte se någon bättre väg för att ”tillintetgöra galenskapen”.
Detta är en sorgens minnesdag, kanske mer än kampens dag. Vi stannar upp och ställer oss öga mot öga med det som hände, så långt vi förmår och orkar.
Må sorgen väcka vår medkänsla, må medkänslan väcka vår vilja, må medkänslan väcka vår insikt i att vi alla är människor på en och samma jord och under en och samma himmel. Och må sammanhållningen väcka vårt hopp.