Tredje söndagen efter Trettondedagen, Jesus skapar tro
Text: Matt 8:5-12
När Jesus gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: "Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.« Jesus sade: »Skall då jag komma och bota honom?« Officeren svarade: »Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.« Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: »Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.« Och till officeren sade Jesus: »Gå. Du trodde och det skall ske.« Och i det ögonblicket blev pojken frisk.
Ibland tycker människor att det är konstigt att jag tror på Gud. Tänk, säger de, om jag också kunde tro! Och jag tycker det är konstigt när jag läser om officeren som hade sådan stark tro! Tänk om jag kunde vara som han! Jag tror att vi ibland tänker på tro som något som är svårt, något vi inte alltid känner igen oss i. Men tänk ändå, så mycket vi faktiskt tror! Varje dag tror vi massor av saker. Jag tror att bilen stannar vid rött så att jag kan gå över när det är grön gubbe. Jag tror att mitt hem kommer att se likadan ut när jag vaknar som den gjorde när jag somnade. Jag tror att datum-märkningen på mjölken stämmer. Jag vet inte – men jag tror.
Det finns tusen små saker i vår vardag som vi tror och litar på, utan att vi egentligen vet säkert. Det är inget vi tänker på, och inget vi behöver anstränga oss för att göra – vi bara gör det. Och egentligen tror jag inte att det är så annorlunda med vår tro på Gud.
Vi litar på alla dessa saker därför att vi har en erfarenhet av att de fungerar. Bilarna brukar stanna vid rött, ett hem brukar inte bli märkvärt förändrad under natten och mjölken brukar vara god om vi följer datum-stämpeln. Det är inte så att vi själva har bestämt oss för att nu ska vi tro så här.
Tilliten har vi för att något först har getts åt oss – vi har fått en god erfarenhet som gjort att vi vågar lita på.
Precis så tror jag det är med tro på Gud också, och med tro på livet och det goda. Vi kan aldrig bestämma oss för att vi ska tro, eller anstränga oss så mycket att vi börjar tro. Tro är något vi får. Jag tror att längst in i varje människas hjärta har Gud lagt ett litet, litet frö av tro. Det finns där, hos alla människor. Först är det kanske så litet att vi knappt kan se det eller känna det. Men så händer något, och fröet börjar växa. Och det som får trons och tillitens frö att växa, det tror jag är goda erfarenheter. Upplevelser av det som är gott och bra och levande, det är som vatten och solsken för fröet inom oss.
Kanske kan vi se Gud som vår trädgårdsmästare. För Gud planterar inte bara fröet. Gud vill vattna och ta hand om fröet och få det att växa, och därför låter Gud sådant som är gott komma till oss. När det känns som om döden överskuggar allt, då regnar Gud livstecken över oss – nya knoppar som slår ut, eller nyfödda barn eller någon som tröstar när vi är ledsna. När det känns som om mörkret har makten i livet, då låter Gud solljus lysa över oss – nya livsmöjligheter, eller en solig dag mitt i gråvintern eller någon som vill vara nära oss. Allt för att trons och tillitens frö ska kunna växa.
För det är av tillit som vi lever. Goda relationer bygger på tillit till varandra, och utan relationer så går vi människor under. Jag tror det är det som Jesus menar när han talar om att kastas ut i mörkret och gråta och skära tänder. Inte att Gud vill det, eller att Gud tänker kasta ut någon – men att det är så ett liv utan tillit och relationer kan vara. Det tror jag att vi alla har erfarenhet av då och då. Hur vi kan känna oss ensamma och oälskade. De dagarna är det tungt att leva, utkastade i mörker och relationslöshet. Jag tror att det blir så när vi inte vågar ta emot.
För även om vi aldrig kan prestera tro, eller själva tvinga fröet att växa, så tror jag att vi kan skärma av vattnet och solljuset och näringen från fröet, så att det istället för att växa skrumpnar ihop. Det är minsann lätt att känna sig som ett skrumpet frö ibland, som någon som inte duger, inte är smart nog eller duktig nog eller snygg nog. Det krävs faktiskt mod att våga stå emot det och våga öppna för näringen när Gud vill säga oss att vi är älskade, dyrbara och värdefulla precis som vi är.
Redan när vi är små, byggs tilliten i oss upp. Vi lär oss att lita på de människor och händer som gör det vi inte själva kan – som ger oss mat, och ser till att vi är rena, som klär på oss och ser till att vi har det bra. Och det här gäller inte bara tron på människor – det gäller tron på Gud också. Från första stund bombarderar Gud oss med kärlek, så att vårt frö kan växa. Och när det är svårt, när vårt frö liksom stannar i växten och vill skrumpna för att det är så svårt att tro och att våga lita på – då finns det en sak som vi får minnas; Gud tror på oss, och litar på oss. Hur stort och märkligt det än låter att tro på Gud, hur främmande och svårt det än kan kännas, så är det där allt börjar. Fröet finns där, planterat längst in i våra hjärtan, och Gud vattnar och lyser solsken över det utan att tröttna, tills en dag när vi vågar ta emot vattnet och ljuset – och fröet långsamt börjar växa. Och har det väl börjat växa, så vet ingen hur stort det kan bli.
/Linda Isberg, präst