Andra söndagen efter Trettondedagen ” Livets källa”
Text: Joh 2:1-11
På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.” Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.” Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.
Jag gillar berättelsen om bröllopet i Kana. Den är så full av fest och värme och mänsklighet och överflöd. Vinundret brukar kallas Jesus första under. Det är första gången han gör något sådär utöver det vanliga och mänskliga, första tecknet som pekar på att han inte bara är människa – utan också Gud.
Och jag tycker det är ett så sympatiskt under att börja med. För även om det är något utöver det vanliga, något som varken du eller jag skulle kunna göra, så är det ändå i någon mening ”vanligt”. Det är inte något livsavgörande, som att bota någon som är dödligt sjuk, eller uppväcka någon från döden. Det är till och med så att de flesta av gästerna inte ens märker något. För dem har det inte skett något underligt alls, utom möjligen att det godare vinet kommer efter det sämre. Konstigt och okonventionellt kanske – men knappast mirakulöst.
Och så här tror jag att Gud ofta gör. Gud delar våra liv liksom lite i smyg, tyst och försiktigt så att vi ibland kanske inte märker det själva. Gud ger oss det som är gott, säkert på många fler sätt än jag lägger märke till. Mycket av Guds goda tar jag nog för givet, som naturliga delar av mitt vanliga liv. Precis som gästerna på bröllopet inte ens märkte att de liksom blev överösta med Guds godhet och välvilja. Jag tror att bröllopsfesten berättar för oss att det är i det goda vi känner igen Gud. I små goda saker som vi knappt tänker på, i stora saker som fyller oss med glädje.
Nu vet vi att våra liv inte alltid flödar över i godhet, det är mycket som är svårt och som vill trycka ner oss och få oss att känna oss små. Ibland kanske vi inte alls kan se något gott i våra liv. Men den här berättelsen berättar för oss att det inte är Gud. Gud vill ge det goda i överflöd.
För brudparet var vinundret mycket tydligare. Det är lätt för oss att titta på berättelsen och säga ”äsch, det där är väl inget större problem, det viktigaste på ett bröllop är väl inte om man dricker vatten eller vin?” Därför tycker jag det är så skönt att se att Gud inte säger ”äsch!” Gud går in i brudparets situation och ser att det inte var en fråga om vatten eller vin, utan en fråga om att förlora ansiktet, att behöva skämmas inför de andra gästerna. Jag tror det är därför Jesus gör den här vattenförvandlingen. För Gud vill befria oss från skam, och från allt som vill trycka ner oss. Vår vardag, det som är vanligt för oss, är stort nog för Gud. Gud tänker inte ”äsch”, som vi människor ibland kan tänka. Utan det är just mitt i livet, i små och stora händelser Gud finns, delar våra villkor och känner med oss. Ingens liv är för litet för att tas på allvar, ingen fråga är bara vatten eller vin. Gud känner hela oss.
När Jesus gör vatten till vin är det en handling som flödar över av värme och kärlek och medkänsla – sexhundra liter vin – eller sexhundra liter medkänsla. Och vi får minnas att samma överflöd av godhet och värme vill Gud ösa över oss, mitt i våra liv. Vi är inte ensamma. Vi lever våra liv med en ständig följeslagare vid vår sida, någon som känner med oss och delar det som händer och överöser oss med godhet – ibland försiktigt så det knappt märks – och ibland får vi känna det fullständiga överflödet - sexhundra liter medkänsla.
/Linda Isberg, präst