Nu är det jul igen, ja nu är det jul igen, och julen varar väl till Påska. Men det var inte sant, men det var inte sant, för där emellan kommer fasta.
Denna sång brukar sjungas till julen och säger kanske något om den tid som väntar efter juldagarna. Men först så kommer förstås trettondagen, nyårsdagen och tjugondags Knut, varefter semlornas inmundigande närmar sig.
När det gäller jultomten så finns det mycket att säga. Här finns flera traditioner vilka går i varandra. Tilläggas kan följande lilla berättelse: S:t Nicholaus, eller Nikolaus av Myra, c:a 280 – 344, är ytterligare en av de som bidragit till berättelserna om jultomten. Det finns många berättelser om Nikolaus som inte går att verifiera, utan som snarare är av mytisk karaktär. Han var född i Lykien i ett kristet hem, vilket inte var helt enkelt då kristna i olika grad förföljdes av Rom fram till att Kejsare Konstantin under trehundratalet upphävde förföljelserna. Det berättas att Nikolaus redan som liten uppvisade ytterst fromma helgonlika drag och som spädbarn vägrade han att dia vissa dagar i veckan. Han prästvigs i vuxen ålder och begav sig till den heliga staden Jerusalem för att leva i avskildhet och kontemplation. Efter en tid återvänder han till sin hemstad där han blev ärkebiskop. På grund av förföljelserna sätts han i fängelse fram till att kejsare Konstantin den store kom till makten och frigav honom.
Nikolaus medverkade under första konciliet i Nicaea, där Kristi natur ivrigt debatterades, där han försvarar kristologin att Jesus Kristus är fullt ut sann människa och samtidigt fullt ut Gud själv. Fadern och Sonen är ett och samma. Nikolaus är känd för sin stora givmildhet där han hemlighöll sig själv som givaren. Han skall ha skänkt bort hela sitt arv till de fattiga och det berättas att han kastade in en säck med guld till en man vars döttrar riskerade att bli prostituerade på grund av mannens skuld. Härav kommer S:t Nikolaus att bli en av förebilderna för Santa Clas eller jultomten
Vi firar i Sverige Juldagen och annandags jul men förr i världen firade man också tredjedags jul och fjärdedagsjul. Trettondagen föregicks dessutom av tolftedagen. Julens mellandagar fram till nyårsafton och nyårsdagen var tillfällen där man kunde dra ut på julfirandet. Framför allt var dessa dagar kyrkliga högtider.
Annandagen, den 26 december var Staffansdagen, där helgonet S:t Stefanos uppmärksammas. I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur Stefanos stenas ihjäl på grund av sin kristna tro. Då sjöngs det Staffansvisor, ja ni vet, ”Staffan var en stalledräng” och de unga gossarna begav sig ut bland gårdarna och stojade med förhoppning att bli bjudna på dryckjom så festen kunde fortgå.
Tredjedagsjul var ett begrepp som användes åtminstone fram till 1772 då helgdagsreformen genomfördes. Kyrkligt firades aposteln Johannes. Så firades också fjärdedagsjul eller 28 december som också länge kallades för ”Menlösa barns dag”. Menlös betyder oskuldsfull. Idag benämns dagen ”värnlösa barns dag”, vilket mer har betydelsen ”försvarslös”. Här finns också hänvisningen till alla de barn som kejsare Herodes enligt berättelserna mördade, vilket vi kan läsa om i Matteusevangeliets andra kapitel.
I den kristna kyrkan firas helgdagar knutna till kyrkoåret. Adventstiden inleder kyrkoåret med fyra söndagar där första advent infinner sig fyra söndagar innan juldagen. Teman för de söndagarna är: Ett nådens år, Guds rike är nära, Bana väg för Herren och Herrens moder. Så infinner sig julen där julnattsmässa firas natten mellan julafton och juldagen och det förkunnas om ”Den heliga natten” vilken följs av juldagens ”Julotta” som berättar om inkarnationen, om Jesu födelse.
Annandag jul eller den helige Stefanos dag firas till åminnelse av martyrerna och söndag efter jul firas med temat Guds barn. Nyårsdagens gudstjänst firas med rubriken i Jesu namn och söndagen efter nyår firas med temat Guds hus.
Trettondagen den 6 januari eller Epifania – Herrens uppenbarelse firas med rubriken: Guds härlighet i Kristus. Den första söndagen efter trettondagen firar kyrkan Jesu dop och den andra söndagen efter trettondagen berättar om Livets källa.
I vissa av Östkyrkorna är kyrkoåret relaterat till den julianska kalendern, vilken går ett antal dagar före. Julianska kalendern tar hänsyn till skottår och räknar solåret till 365,25 dagar. Detta stämmer nästan, då solåret är 365,25 dagar minus några decimaler. Nu blir det riktigt krångligt då den julianska julen idag infinner sig ungefär när trettondagen infinner sig i den gregorianska kalendern, alltså den kalender som vi i Västvärlden följer. Julklappar eller presenter delas ofta ut bland kristna i ortodoxa kyrkor just kring trettondagen, då dels julens placering befinner sig vid trettondagen i den julianska kalendern samt att berättelsen om stjärntydarna som kommer till det nyfödda barnet under, som man enligt vissa traditioner, anländer under trettondagen, under ”heliga tre konungarnas dag”. Trettondagens traditioner i kyrkan vittnar om att kyrkohistorien är mångfacetterad.
Gnostikerna förnekade Jesus Kristus mänsklig natur. Skapelsen var om inte ond så var den en sämre kopia av ett antal emanationer. I den tidiga kyrkan trevade man sig fram för att försöka förstå vad Jesus Kristus betydde för kyrkan och församlingen. Här fans också församlingar vilka påverkades av gnosticismen, vilket var en eller flera läror starkt influerad av grekisk filosofi. Dessa läror beskrev Jesus som ett andligt och övernaturligt väsen, som nästan var Gud. Jesus, enligt dessa läror, var inte människa. Gnosticismens idéer bygger i någon mån på Platons dualistiska idévärld. Man tänkte sig att skapelsen var ett resultat av en rad av ifrån början gudomliga avbilder, som med tiden avvikit allt mer från den från början utkorade gudomliga iden. Varje ny emanation blev en sämre version än den föregående. Kristus i detta lärosystem var en projektion av den förandligade ursprungliga idén, vilket innebar att Jesus inte var människa utan ett väsen av gudomlig art, utkorat ur Fadern. Jesus ser bara ut att ha blivit människa, vilket brukar benämnas med Doketism.
Den tidiga Västkyrkan bestämde datumet för Jesu födelse till den 25 december under senare delen av 100-talet. Den 6 januari firades epifania, doppfesten eller synligblivande uppenbarelsen. För gnostikerna var detta dagen då Jesus emaneras av Gud till livet här på jorden. Jesu födelse som av Västkyrkan daterades till 25 december stod under tid i konflikt med Östkyrkor. Oavsett om kyrkor under 100-talet förhöll sig till gnostisk lära eller om den uttryckte Jesus som Guds Son i enlighet med att Han är fullt ut sann människa och fullt ut sann Gud, så rådde oenighet eller förvirring kring datum för Jesu födelse. Den 6 januari kom dock snart att berätta om Jesu barndom, Hans dop och Andens utkorelse.
I Uppsalamissalet från år 1513 kan vi läsa: Kyrkan firar denna dag på grund av en trefaldig uppenbarelse, varför den ock har ett trefaldigt namn. Den kallas först epifania, på grund av uppenbarelsen genom stjärnan för de tre konungarna. För det andra kallas den theofania, emedan vid Jesu dop på denna dag i Jordan hela Trefaldigheten manifesterade sig. För det tredje kallas den bethfania av beth, som betyder hus, emedan Jesus i bröllopshuset i Kana genom att förvandla vatten till vin visade sig vara Gud.
På Nyårsafton gäller det att hålla sig vaken till tolvslaget, då det gamla året går över i det nya. Det skålas i bubbel, äts kanske hummer och skjuts fyrverkerier för att en gång för alla begrava det gamla året och glädjas över att livet ständigt förnyas, så också dagarna och åren. Nyårsnattens placering under året bestämdes i Romarriket år 46 före Kristus när den julianska kalendern infördes. Under år 46 före Kristus bestämdes nyåret efter när första nymånen infann sig efter vintersolståndet och just det året infann sig den första nymånen efter vintersolståndet den dag som kom att bli 1 januari. Vid årets nyår har det följaktligen passerat 2067 år sedan nyårets placering bestämdes. Fram till femhundratalet när munken Dionysius försökte tidsbestämma det år som Jesus föddes, utgick han från den tidräkning som då gällde i Rom. Åren bestämdes efter kejsarnas regeringsperioder som till exempel Diokletianska eran som varade mellan år 284-305 e.Kr och utgick från myten om Roms bildande år 753 f.Kr.
Romarriket styrdes av ett antal prominenta släkter, vilka inte sällan låg i luven på varandra. Ordet Kejsare kommer från kejsare Augustus styvfar Gaius Julius Caesar (100-44 f.Kr), där Caesar blev en hederstitel likt engelskans ”Emperor”, eller härskare.
Julius Caesar var politiker, militär och sedermera diktator, men först hans adoptivson Augustus född 63 f.Kr utsågs till kejsare år 27 f.Kr fram till sin död år 14 e.Kr. Han inledde den Juliskt-Claudiska ätten som regerade fram till år 68 med sammanlagt fem olika kejsare. Därefter tar den Flaviska dynastin över med sex kejsare fram till år 96.
Dessa olika dynastier, Claudiska dynastin, Flaviska dynastin, Antoninska dynastin, Severiska dynastin, var delar av den Romerska aristokratins upp och nedgångar. De kunde också ha ihjäl varandra inom dynastierna som till exempel Vitelius som mördades av sin efterträdare Vespasianus år 69.
När munken Dionysius under femhundratalet försökte tidsbestämma vilket år som Jesus föddes, så hade det passerat 48 kejsare innan den Diocletianska eran 284 – 305, vilken Dionysius utgick ifrån när han skulle tidsbestämma hur lång tid som passerat sedan Jesu födelse.
Kejsarna ville dock gärna beskriva sig själva som uppburna och viktiga i det Romerska rikets kejserliga dynasti. Frågan blir då i vilken utsträckning man faktiskt kan lita på tideräkningen som utgick från de olika kejserliga dynastierna. Att framställa sig själv som mer betydelsefull, mäktig och inflytelserik än sin föregångare var förstås inte otroligt.
Enligt legenden grundades staden Rom den 21 april 753 f.Kr. Det berättas att två bröder, Romulus och Remus blev uppfödda av en varghona. Den ena brodern Romulus sägs ha bildat staden Rom år 753 f.Kr. Den romerska tideräkningen har dels utgått från detta årtal, samtidigt som månkalendern med 355 dagar per år med tillagda skottdagar användes fram till den julianska kalenderns införande år 46 f.Kr. Tiden fram till år 525 när munken Dionysius bestämde tiden för Jesu födelse, så mättes dagarna enligt romersk standard. Under romersk tideräkning utgick man också från de kejserliga dynastierna. Som synes är historiskt tideräkningen knappast en exakt vetenskap.
Ja, nu får vi dock acceptera tideräkningen så som den är. Denna nyårsafton lämnar vi 2020 bakom oss och går in i ett nytt 2021. Så är det bara. 2020 var året som vi levde med Covid 19 och tyvärr kommer vi nog få leva med denna pandemi en bra bit in under 2021. Under trettondagen 2021 sker oroande händelser i USA, när en mobb tränger sig in i Capitolium i Washington. Frågan är förstås vad som händer med världens största demokrati.
USA:s demokrati är som tur var större än han som suttit och twittrat i Vita huset. Detta sker samtidigt som kommunistdiktaturen Kina är på god väg att bli världens största ekonomi. Varje år, decennium och era har sina utmaningar. Klimatfrågan är central, samtidigt som världskartan håller på att ritas om och vi står mitt upp i en pandemi. Människan har dock genom historien visat sig vara fenomenal på att lösa svåra problem och utmaningar. I Kristus får vi kraft, mod och kärlek att möta livets utmaningar och svårigheter. Han tar inte bort de problem som vi står inför utan han ger oss styrka, mod och kraft att hantera dem.
Julens budskap, den tiden som vi nu under kyrkoåret lever i, är hoppets budskap. Gud blir människa, likt ett litet barn på ett jordgolv. Genom att Gud gör sig sårbar och mindre så blir Han större och odödlig. I vår postmoderna tid där inget är beständigt, kan vi lita till Jesus Kristus, denna klippa som inte ändras eller eroderar med tidens flyktighet. Sanningen i Kristus är universell, ty Han är vägen, sanningen och livet.