Välkomna till gudstjänst i Röbäcks kyrka. I dag är det trettondedags jul och temat är Guds härlighet i Kristus.
Vi får lyssna till, och sjunga med om vi vill till Gläns över sjö och strand, När det lider mot jul och Stilla natt.
Musik av Richard Öberg och sång av Daniel Blomquist och Johanna Stenman.
Dagens Evangelium är hämtad från Matteusevangeliet kapitel 2, vers 1-12
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem
och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom.
Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas.De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 'Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.'”
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig.
Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.”
Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var.
När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje.
De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.
I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Predikan
Jag tvekar lite när jag står där, utanför dörren där det hänger ballonger i glada färger. Funderar på innehållet i presenten som ligger i väskan.
Minns hur svårt det var att köpa rätt present. Som alltid fick jag en lång önskelista, men blev den verkligen bra tillslut, presenten jag slog in i vackert papper?
Finns det egentligen något som är så fint att det visar hur mycket hen betyder för mig? Kan en materiell sak berätta om värme och förundran över att få vara en del i någons liv?
Jag ringer på dörrklockan och där kommer födelsedagsbarnet med glada skutt.
Jag ger presenten och säger ”vi ses på andra sidan huset.”
Det är år 2020 och dags för Coronasäkert utomhuskalas.
Idag får vi träffa stjärntydarna och följa med dem på deras stora resa. De som lämnat allt de känner till, familj, jobb vardag, allt det trygga och hemkära, för att följa tecknet på himlen.
Stjärntydare jobbar natt, deras uppgift är att vaka när alla andra sover. Timme efter timme med blicken fäst på himlen spanar de efter nya tecken. Jag tror att de vet hur långa nätter känns i kroppen. Vargtimmarna som, trots att man har förberett sig väl ger en förlamande trötthet och gör ögonlocken tunga. De flesta nätter händer nog inte så mycket, de flesta konstellationer har de sätt många gånger tidigare och de kan tack vare sin långa erfarenhet, enkelt tolka vad det kan betyda. Troget fortsätter de att leta efter minsta förändring, ständigt beredda att agera.
Plötsligt händer det de har väntat på.
Hur tror du att det kändes? Om du hade varit där, hur skulle den där natten varit för dig? Det där vanliga nattpasset. Som plötsligt blir allt annat än vanligt när hela himlen lyser upp.
Hur kändes det att upptäcka den där stjärnan som var något alldeles speciellt?
Hur skulle det vara om du följde med stjärntydarna på deras väg fram till krubban?
Vi har många spännande saker att fundera på idag!
Vi följer med stjärntydarna när de nu reser från sitt hem mot Herodes palats. Stjärntydarna kände inte varandra innan de möttes vid palatset. De kom från olika håll med samma mål. Samma erfarenhet. Vilket mod de måste ha haft! Modet att tro på tecknet, att våga ge sig iväg på en resa mot ett okänt mål. De möttes med sina olika livserfarenheter, med allt det som är glatt i livet, med allt det svåra som värker i själen.
Hur hade det varit för dig att ensam se ett tecken och våga tro på att det är på riktigt och lämna ditt vardagsliv?
När vi går tillsammans med stjärntydarna fram till krubban, kommer vi dit med det som är våra liv. Kanske har vi mycket att prata om medan vi går. Kanske delar vi våra erfarenheter med varandra. Hur kändes det att se stjärnan? Hur blir det när vi kommer fram till krubban?
Vi bär väldigt olika erfarenheter av livet, vår relation till Gud ser olika ut, men vi har mycket gemensamt.
Hur ser din väg fram till krubban ut?
Färdas du med ivrigt hjärta eller är du lite försiktig och avvaktande, osäker på om du ska våga?
Min väg till det lilla barnet är inte din väg, ändå möts vi där.
Så står vi där. Utanför stallet. Vi är framme. Stjärntydarna knackar på dörren. Jag föreställer mig att vi står där bredvid, du och jag. Jag tror att de öppnar dörren lite försiktigt. Sakta gläntar de på dörren och tittar in. Jag kan nästan höra hur de funderar: Ska jag verkligen våga? Ska jag få gå fram till Guds barn? Får jag komma in som jag är, med det som är mitt liv?
Väl inne i stallet möts vi av en liten familj som, i brist på annat, skapat ett förlossningsrum, en trygg plats, nästan som ett hem långt hem ifrån. Det verkar så vanligt. Och samtidigt… Så vet vi att det vi får bevittna är ett under, något gudomligt. Undret i att Gud väljer att utsätta sig för ett liv som människa med samma livsvillkor som dig och mig.
Vad känner du när du går fram till barnet i krubban? Vad upptäcker du om du möter hans blick?
Jag vill gå dit och luta mig fram. Möta den klara blicken som ser mig precis som den jag är. Blicken som berättar att jag är älskad och att jag och det här barnet, Jesus, hör ihop och att världen rymmer så mycket mer än jag kan förstå.
Vad upplever du?
Men hur gör vi nu? Jag tog ju inte med mig någon present. Vad har du med dig? Stjärntydarna börjar överräcka de finaste gåvor man kan tänka sig. Men jag fick inte med mig något när vi gav oss iväg.
Men om vi ser in i Jesu ögon kan vi kanske upptäcka att de tomma händerna och det öppna hjärtat är de finaste gåvorna vi kan ge. Vi kommer med vår närvaro för att kunna ta emot allt Jesus har att ge.
Också i den tid vi lever i nu, när väldigt lite är som det brukar, står vi tillsammans vid krubban. Våra vägar dit ser olika ut, men vi har mycket gemensamt och vi möter samma barn, samma Gud.
/ Sanna Bergamark, präst i Tegs församling och Emma Mushi
.jpg?DoProcessing=&w=1680)