Text: Luk 2:42-52, Hebr 3:1-6
Det är bara en och en halv vecka sedan Jesus låg i krubban som ett nyfött barn, och vi firade att Gud blir människa här på jorden. Och idag är Jesus redan på tröskeln till att bli tonåring – en ung pojke som går sin egen väg och som inte riktigt förstår föräldrarnas oro när han inte är där de tror att han ska vara.
Det lilla nyfödda barnet visar oss att Gud vill vara nära oss, vill finnas mitt i våra liv. Och den tolvårige Jesus visar oss på ett sätt samma sak – fast tvärtom. Jesus visar på hur vi kan närma oss och vilja finnas och leva nära Gud. Det är så självklart för honom att den naturliga platsen att finnas på – det är där han kan lära känna Gud bättre. Han sitter bland lärarna, läser vi, och lyssnar och ställer frågor. Och det råder liksom inget tvivel för honom att det var hit han skulle gå – till Guds hus.
I det här fallet råkade att gå till Guds hus innebära att Jesus gick till templet, det som för Jesus och hans familj var en synlig symbol för Guds närvaro – liksom kyrkobyggnaden är det för oss. Vi kommer också till kyrkan för att söka Gud, för att lära känna Gud. Men vi vet lika väl som Jesus och hans familj att det är just en symbol, eller en bild. Det är ju inte så att Gud på ett bokstavligt sätt bor i ett hus med väggar och tak och fönster – och bara där. Kanske mera tvärtom. Av våra liv tillbringar vi kanske en timme då och då i kyrkan – men den stora delen av våra liv händer ju på andra platser. Hemma, i skolan, på jobbet, i mataffären, på fotbollsplanen, på gatan – överallt. Och där finns Gud. Allt är Guds hus, hörde vi nyss.
Och vi hörde det fullkomligt obegripliga – men väldigt underbara – att Guds hus är vi. Gud bor i oss. Livskraften som bär hela universum, som rymmer oändliga djup, som vi inte ens kan förstå en bråkdel av – den kraften, Gud, finns inom oss.
Jag tror att det är vår djupaste instinkt och hör till vårt innersta väsen att söka Gud. Att lära känna Gud bättre, att leva närmare livskraften. Liksom Jesus när han är 12 ser det som det självklaraste i världen att det är det han ska ägna sig åt. Och om vi är Guds hus, platsen för Guds närvaro – då är det kanske i oss själva vi får börja att närma oss Gud. Kanske får vi våga tro att vi bär på oanade djup, att vi kan gå på upptäcktsresa i vårt inre – och att vi kan fortsätta hela livet att upptäcka nya saker.
Jag tror nämligen att om vi är som hus – då är vi inte som mitt hus därhemma. Det är visserligen ett lagom stort hus, med två våningar– men det är ändå ett hus där jag kan gå ner i källaren och se att det finns en botten, man kommer inte längre ner, och jag kan gå upp på taket och se att huset tar slut där. Jag vet att det finns väggar – jag kan liksom se var huset börjar och slutar.
Nej, jag tror att vi är som ett annat hus, ett hus som jag har läst om i böcker av en författare som heter CS Lewis. I sina böcker om landet Narnia skrev han om några barn som fick åka och bo en tid i ett hus. Ett stort hus, men ändå så att man kunde se var det började och slutade – ungefär som med mitt hus. Trodde man i alla fall. MEN i ett av rummen fanns en garderob. Och om man klev in i den och krånglade sig förbi de tunga vinterpälsarna den var fylld med – då öppnade sig en hel värld på andra sidan. Inte ett extra rum, eller en lönngång eller något – utan en hel värld. Man hade aldrig trott det om man bara tittade utanpå huset.
Så tror jag det är med oss. Vi kanske inte alltid tror det när vi ser på oss själva och på varandra – men i varje människa finns en öppning till en hel värld – där Gud bor. Tillstånd att testa och undersöka. Känslor att utforska och uppleva. Egenskaper och talanger att prova och låta blomstra. Och allt kan lära oss något – om oss själva, om varandra och om Gud.
Kanske är det ibland som i det där huset i sagan, att vi måste ta oss förbi tunga pälsar innan vi kan se något. Bilder och föreställningar som andra gett oss av Gud och oss själva som kanske inte stämmer. Kanske har vi lärt oss att vara rädda för Gud. Eller fått höra att sådant som gör ont i oss kommer från Gud. Eller har vi fått höra att vi själva är dåliga eller fega eller inte duger någonting till. Eller vad det nu är. Det är så lätt att ta över bilder och föreställningar utan att ifrågasätta dem, att kanske stanna inför de tunga pälsarna – det syns ju ändå inget bakom dem. Det krävs ibland mod, men också nyfikenhet och vilja att hitta nya vägar för att vi inte ska missa dessa fantastiska djup av gudomlighet och kraft och möjligheter som tillvaron och vi är fulla av.
Och jag tror att något händer när vi ser varje människa som en varelse som bär oändliga djup av Gud inom sig. Det påverkar både hur vi ser oss själva och hur vi ser och behandlar varandra. Idag uppmanas vi att behålla vår frimodighet och vår stolthet. Och jag tror att med just frimodighet och stolthet vågar vi ta oss förbi de tunga pälsarna och nyfiket utforska världen som öppnar sig inom oss. Ju mer vi upptäcker desto mer blir vi oss själva, de vi är tänkta att vara. Som att komma hem – till Guds hus, och till oss själva.
/Linda Isberg, präst
Luk 2:42-52
När Jesus var tolv år gammal gick han och hans föräldrar upp till Jerusalem som seden var vid högtiden. Då festen var över och de skulle hem igen, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det. De gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Föräldrarna blev bestörta när de såg honom, och hans mor sade till honom: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.” Han svarade: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Men de förstod inte vad han menade med sina ord. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.
Heb 3:1-6
Ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus. Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus, men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss.