Text: Matt 2:13-23
Guds barn är temat för söndagen efter jul. Jag kan fundera över den där bilden av oss människor som just Guds barn. För inte vet jag om det var så himmelskt att vara barn. Vissa saker var underbara. Men jag kan också minnas frustration över att inte få bestämma själv, och längtan efter att bli lite äldre så jag fick göra andra saker. Och även när vi som barn är omgivna av kärlek och omsorg så är barndomen till sin natur ett tillstånd där vi är utlämnade åt andra. Så måste det vara, och så ska det vara, annars skulle vi inte klara oss som barn. Men det ligger ändå en maktlöshet i det. Skulle jag välja idag, så föredrar jag ändå att vara vuxen.
Men kanske är det något annat när vi talar om att vara Guds barn. Kanske handlar det om att hålla kvar det goda som finns i barndomen, att ha barns rättigheter – inte gentemot varandra, utan gentemot Gud.
När jag funderade på vad som är speciellt med barndomen, och vilka rättigheter vi ger barn, så kom jag på en massa småsaker – och alla gick på något vis ut på att vara barn är något annat än att vara vuxen – barn har rätt att vara just inte vuxna.
På barn ställer vi till exempel inte samma krav som vi gör på vuxna. Vi vet att vi inte kan förvänta samma mått av logiskt tänkande och förutseende av ett litet barn som av en vuxen människa. Alltså blir små felsteg och obetänksamheter, sådant vi blir irriterade över hos vuxna, tillåtna för barn. Vi kan naturligtvis inte tillåta oss att bete oss hur som helst, också på barn ställer vi krav – men vi ställer krav som motsvarar förmågan, vi ställer rimliga krav. Och som Guds barn, så kunde vi nog ha lite mer överseende med oss själva än vad vi för det mesta har. Vi kanske kan tillåta oss själva lite utrymme för att saker kan bli fel, att vi kan göra fel. Kanske kan vi ge oss själva lite större förståelse och förlåtelse, och komma ihåg att Gud betraktar oss med den förståelse och förlåtelse vi betraktar ett barn.
En annan sak vi brukar säga är att barn har rätt till trygghet. Och liksom ett barn blir omhändertaget och omskött av trygga händer och armar får vi vila hos Gud. Det finns någon som tar emot oss när vi faller och någon som tar vid när vi inte kan själva längre. Det här är svårt! Det finns så mycket omkring oss som pekar på att vi INTE blir mottagna när vi faller. Vårt samhälle bygger mycket på att det är vi själva som ska klara allt, vi ska inte be om hjälp, inte ställa till besvär utan vara självgående och enkla att ha att göra med. Det ska ibland rätt mycket till för att vi ska säga ”det här klarar inte jag” eller ”nu behöver jag hjälp med det här”. Men jag har faktiskt upptäckt en sak. När jag säger nej eller ber om hjälp eller inte kan – vet ni vad som händer då? Världen står kvar. Den går inte under. Saker och ting kanske blir annorlunda än jag tänkte mig eller ville – men världen står kvar. Och det är inte alltid det blir sämre, det kan faktiskt bli bättre också. Kanske kan vi ändå våga tro att det är som Gud lovat: att någon faktiskt tar vid när vi inte räcker till, att någon tar emot oss. Den tryggheten kan få oss att våga lämna det vi inte orkar till Gud – och jag tror att den till och med kan få oss att våga prova sådant vi kanske annars inte skulle ge oss in på – det finns någon annan som bär.
I FNs barnkonvention så handlar faktiskt en av artiklarna om rätten att leka. Jag tycker det är underbart. Det kan tyckas så smått där det står bland rätten att inte bära vapen, eller rätten till utbildning. Men jag tror att lek är viktigare än vi ibland tänker. Jag har tyvärr tappat leklusten lite efterhand som jag har vuxit upp, det är sällan jag får spontan lust att leka med mina vänner, eller med mina barn. Ibland hamnar jag däremot i situationer där jag förväntas leka – och det kan vara så befriande. Att få kasta sig in i en lek, där vi inte behöver tänka på vilken fasad vi visar upp, vilka konsekvenser våra handlingar just då kan få i våra liv. Att till och med få göra bort sig, utan att det gör något. De gånger jag faktiskt leker brukar jag ha fullständigt meningslöst jätteroligt, och jag kan ibland önska att vi vågade närma oss livet på samma sätt: vågade kasta oss in i livet utan förbehåll och rädsla för att göra bort oss, vågade skapa en öppen gemenskap där vi kan bara vara tillsammans, utan nödvändigtvis en särskild, meningsfylld uppgift.
Att få lov att vara inte vuxen – det är på många sätt att få lov att vara friare. Som Guds barn har vi frihet att vara oss själva, och frihet att lita på att vi är omhändertagna och älskade av Gud – kanske är det bland annat det Jesus själv tänker på när han, på olika sätt, säger att vi som barn kan få del av himmelriket. Jag tror att det är i den tryggheten vi får leva och växa. Jag tror att den tryggheten kan få oss att så småningom ta ansvar, efter förmåga, få oss att våga leva så att Guds himmelrike kan nå fler och fler människor. Att vara barn hos Gud är inte att vara utlämnad – det är att få lämna sig själv i trygga händer, och bli buren.