Luk 2:1-20
Kanske är Gud aldrig så djärv som i julnattens berättelse. Att låta sig födas som mänskobarn är att helt och totalt ta avstånd från sin makt – att göra sig själv maktlös. Ett spädbarn är fullkomligt utlämnat till mänskorna runt omkring. Det är helt beroende av att andra ser till att hålla det varmt, och ser till att det får näring i sig. En av våra psalmförfattare skrev en psalm till millennieskiftet, där hon uttrycker det: ”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv. Du fryser om vi inte griper in.” Jag tycker det är en fantastisk gudsbild!
Enda chansen för barnet att överleva är att människorna runtomkring gör någonting. Och barnet kan aldrig tvinga fram den handlingen – bara be och vädja. Gud lämnar sig själv i våra händer, sårbar, maktlös och fullständigt beroende av att vi gör någonting. Att vi ger barnet mat och värme – men också ömhet och kärlek. För vi vet att utan kärlek överlever inte små barn.
Jag tror att Gud fortfarande kommer till oss på det här sättet, gång på gång. I varje människa som ber och vädjar, och behöver vår kärlek. Julen handlar om kärlek, och det avspeglar sig i våra julbestyr. Vi tänder ljus för att ge värme. Vi vill visa varandra vår välvilja med julhälsningar och julklappar. Vi talar till och med om att vi ska äta pepparkakor så att vi blir snälla.
Vi vet att för många är julen en svår tid, med mycket ensamhet och stora krav. Jag tror att det delvis kan bero på att vi gjort en förskjutning av julens innebörd. Julen har blivit en tid då alla förväntas vara glada. Tänker vi efter i två sekunder så inser vi att det är ganska självklart att alla inte är glada – och tvång och krav på att vara glad när man inte är det, det är svårt att utsättas för och leva upp till.
Kanske skulle det kunna var annorlunda om vi lät oss mer komma ihåg kärleken, än det där att vi tvunget ska vara glada. Den där första julnatten i Betlehem – den var nog inte så enkel. Långt hemifrån, i ett fattigt stall, utan någon som hjälpte till vid födseln. Jag kan bara undra hur de gjorde med vatten och lindor, jag kan inte ens föreställa mig osäkerheten och rädslan hos de två förstagångsföräldrarna som själva fick ta hand om förlossningen. Ser vi lite längre fram i tiden så får de inte ens återvända hem, utan blir landsflyktingar. Inte är det en ensidig glädjeberättelse!
Däremot är det en kärleksberättelse! Mitt i natten, och mitt i svårigheterna och rädslan finns Gud. Barnet som ber om kärlek, och som älskar utan förbehåll. Och inför miraklet när ett nytt barn föds i världen tror jag att vi alla känner glädje och förundran. Jag tror att vi får hjälpa Gud att bli människa. Kanske kan vi hjälpa varandra att göra julen till en god tid, trots allt, om vi verkligen visar varandra omsorg, istället för att kräva av varandra att vi ska vara glada. Liksom Gud vill finnas mitt i vårt mörker och våra svårigheter, så kan vi också finnas för varandra i mörker och svårigheter. Jag tror, att vi lättare kan se glädjeämnena i livet om det som är svårt också får lov att finnas med. Och när någon ber om ömhet och värme, som barnet, så får vi svara med vår omsorg.
För det är det Gud säger i denna fantastiska bild, där Gud blir ett hjälplöst barn som ligger på ett jordgolv. ”Jag vill vara där ni är” säger Gud. ”Jag behöver er – och jag tror, att ni behöver mig.”