"De gamla orden bär"

BISKOPENS JULKRÖNIKA | Denna advent har några strofer ur Py Bäckmans text till Koppången sjungit i mig:  ”… jag bär dom gamla orden i mitt hjärta som förut. Och jag sjunger för himlen, kanske någon mer hör på – Hosianna i höjden … Jag vill tro att han föddes och finns med oss här i tiden…”

I dessa underliga tider när vi mer än någonsin påminns om livets skörhet behöver vi de gamla orden. Sådana ord finner vi bland annat i Jesajas profetior om barnet som skulle födas, skrivna 700 år före Kristus: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’… Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram… Ty ett barn har fötts… (ur Jes.7 och 9).

Det ger ett extra djup åt julens budskap att inse att barnet som är Gud ”och finns med oss här i tiden”, är något som Gud genom seklerna burit i sitt hjärta som en kärleksfull plan för sin mänsklighet. Några texter ur nya testamentet ger ytterligare djup åt detta.
Paulus skriver i första Korinthierbrevet: Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet.
Och evangelisten Johannes skriver filosofiskt: I begynnelsen fanns Ordet … och Ordet var Gud … I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det … Och Ordet blev människa och bodde bland oss.

Det finns ett ljus som lyser i mörkret och barnet som föds den första julnatten är Gud med oss här i tiden.

Det är nog så att när vi möter livets gränser, tillvarons mörker och sorg, då bär de gamla orden om tro, hopp och kärlek på ett annat sätt än när allt är som vanligt. När tillvarons materiella ytlighet krackelerar, när vi tvingas möta bråddjupen inom oss, då behöver vi tro på och bäras av de gamla orden om ljus och hopp.

Det är nog så att när vi möter livets gränser, tillvarons mörker och sorg, då bär de gamla orden om tro, hopp och kärlek på ett annat sätt än när allt är som vanligt.

Men om dess ord skall få en djupare mening som bär i allt vi möter behöver vi påminna oss om att den första julnatten inte var någon idyll. Snarare tvärtom. Ett barn föds i nattens mörker när hans fattiga föräldrar sökt skydd i ett stall. Framför dem väntar år av flykt undan maktmissbruk och död. De första som den natten hör änglasången och löftet om frid är några fattiga arbetare.

De som lever bekvämt i kungens palats en bit därifrån varken ser eller tror på den första julens budskap. Skymdes änglasången och stjärnans ljus av det trygga slottslivet och de många ljusen på det överfulla middagsbordet? I mörkret på herdarnas äng och från kamelryggen i öknen märktes ljuset desto klarare.

Meningen med julen är inte mat och fester, glitter och girlanger. Julen är en påminnelse om vårt behov av att släppa ut smärta och rädsla för att ge plats för ljus och hopp i vårt inre. Därför behöver vi de gamla orden. Ett sådant ord är Hosianna, ett uråldrigt hebreiskt bönerop som betyder ungefär: ”Kom med hjälp, rädda oss”.

Så låt oss denna jul sjunga ut vårt Hosianna för både himmel och jord och ge plats i hjärtat för hoppet om och tron på att julens ljus är starkare än tillvarons mörker, ja ”att han föddes och finns med oss här i tiden”. Detta hopp, denna tro som är en kärleksfull sanning som levt i Guds hjärta sedan tidernas begynnelse, lever nu mitt ibland oss här i vår tid och väntar denna jul på att få födas och leva i våra hjärtan. Hosianna Davids son, välsignad vare han som kommer i herrens namn, Hosianna i höjden.

Med bön om fridfull och välsignad julhelg med Kristus i våra hjärtan

Eva Nordung Byström,
biskop, Härnösands stift


Fotnot: I en del inspelningar av Koppången används inte den fullständiga texten.