Foto: Angelica Windolf

»I slutet av dagen är det bara Jesus som gäller«

Nyhet Publicerad

Artikel om präst Martin Reberg. Ur Kyrkobladet nr 5 2020

Martin Reberg, 43, är prästen som lade motorsågen på hyllan och bytte tallen mot predikstolen. Sedan barnsben har både skogen och Gud varit hans tillflykt. Som präst vill han nu få andra människor att känna sig viktiga och sedda.

VARJE ARLA MORGON VID sex-snåret kliver han ut ur huset med pilgrimsvandrarstaven i handen. Ett par kilometer senare når han sitt mål, utsiktsberget, där han står en stund för att få perspektiv på tillvaron. Och för att be. Skogsbönepromenaden började som en ryggrehabilite­ring men har nu blivit oundviklig. En rutin.

Berättelsen om Vårdinge församlings nya präst Martin Reberg tar sin början på 1970-talet i en statarlänga på Nådhammar gård i Vårdinge där han växte upp som mellanbarn av tre syskon. Med gårdens alla djur, och kollektivbarnen som också bodde där, sprang han omkring i en till synes oändlig Bullerbytillvaro. Föräldrarna Reberg inspirerades av de andra familjernas antroposofiska leverne och placerade barnen i Walldorfskola. Bilarna körde skytteltra­fik till Örjanskolan i Ytterjärna.

– Jag hann egentligen inte med skolan. Den var mest ett nödvändigt ont. Så mycket annat fanns att göra, säger Martin och berättar om den egenbyggda smedjan där han smidde ljusstakar och knivar.

MITT I IDYLLEN FANNS DOCK ett stän­digt närvarande mörker. Pappa Arne hade blivit diagnostiserad med hjärntumör och fått ytterst kort tid kvar att leva. Det överhängande döds­hotet la sig som ett tungt täcke över hemmet. För Martin blev det ständigt skarpa läget i famil­jen ett ok han tidigt fick bära tillsammans med den Gud han som ung pojke hade lärt känna.

– När oron tog över knäppte jag mina händer. Gud var många gånger den enda jag kunde prata med. Oron var en ständig kamp som jag fick hantera själv då våra föräldrar inte hann prata om sådant med oss barn.

HUR KOM DÅ GUD IN I BILDEN? Någon religiös uppväxt hade inte Martin, men mamma Amis bad Gud som haver vid sängkanten och mormor Inga lyssnade på radiogudstjänsten hemma vid köksbordet. Ett frö av tro började tidigt gro, och på kvällarna satt Martin vid sängkanten för att be om ett helandets under för sin far.

Familjen flyttade så småningom till andra sidan sjön där skogen blev hans andra hem. Alltid fanns något att pyssla med. Lillebror Isak fick följa med för att ta hand om grisarna, och på somrarna tjänade de pengar genom att sälja fångad fisk till grannarna. Dagarna upptogs av skapande och entreprenörskap istället för att hänga vid gatukiosken med klasskamraterna.

– Jag tyckte det var sånt slöseri med tid att hänga där, säger Martin och skrattar.

Som fjortonåring följde han med på konfir­mation i Kristet Samfund. Tiden i Kristofferuskyrkan i Järna beskriver han som äkta och inner­lig och präglad av ”att sitta på golvet hemma hos prästen och lyssna på Bibeln”.

 

 

Efter några år av ”hårt liv i ungdomen” som Martin själv beskriver det, började han vid 20-års ålder följa med sin far för att lyssna till sam­talen med före detta biskop Martin Lönnebo*.

– Samtalen med Lönnebo blev min ingång till det andliga livet med Gud. Han utstrålade en så­dan fromhet och kom att bli en stor förebild för mig, säger Martin.

Beröringspunk­terna var många då Lönnebo är en skogens son från Storkågeträsk och Martin har jobbat som skogsarbetare i Lyck­sele. Samtalen om såväl tro som norrlandsskogen gav mersmak. Martin började längta efter något mer i livet än festande och drickande som hade erbjudits under åren på skogsbruksgymnasiet i Nyköping.

SÄRSKILT FANNS EN person som väckte stor nyfikenhet. När Martin Lön­nebo berättade om Jesus föll allt på plats.

– Jag kände direkt: ’wow Jesus vill jag lära känna mer.’ Som den impulsiva person jag är ville jag direkt gå all in och bli präst. Det räckte inte med att bara vara troende, säger han leende.

Ord blev till handling omedelbart. Mar­tin slog upp telefonkatalogen, bläddrare efter kyrkan, ringde ett telefonsamtal och hamnade hos Stockholms stift. När receptionisten svarade sa han ”jag vill bli präst” och hänvisades till en person som satte en konfirmandbok i handen på honom: ”Läs den här och kom tillbaka om ett år". Sedan gick det fort. Tolv månader senare hade han läst Bibeln flera gånger, pratat med olika präster och försökt lära sig så mycket han kunde på egen hand. Konfirmationen gjordes om i Svenska kyrkans ordning och ansökan skickades till Svenska kyrkans grundkurs på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö.

VISSA MÄNNISKOR kan peka på en särskild händelse när livet plötsligt får skarpa färger och blir mer levande; då allt klarnar och känns verkligt. För Martin hände det vid mötet med Gud i en ikon i folkhögskolans kapell, som han ofta besökte för att be om tecken på Guds när­varo. En kväll fick han syn på en ikon vars ögon genomborrade honom fullständigt.

– Jag kände mig totalt genomlyst, som om jag fick ögonkontakt med Gud själv. Han såg mig i ögonen genom den där ikonen. Han såg allt i mitt liv, det fanns liksom ingenting mer att tvivla på.

Prästutbildningen påbörjade han 2003 på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala, samma år som han gifte sig med sin Anna. Skolan blev en gigantisk kulturkrock då studen­terna kom ”direkt från bönehusen i Norrland”, till skillnad från Martin som fortfarande var nybörjare inom tron. Efter ett år hoppade han av och bytte till teologiutbildningen på Uppsala universitet.

Från åren i skolan fick han med sig ett kri­tiskt tänkande, men först efter prästvig­ningen upplevde han prästyrket på riktigt.

– På utbildningen matades man med teologi, men kunde gå en stor del av utbildningen utan att komma i kontakt med bön och församlingsliv. Sådant fick man ordna på egen hand. För många kan det bli en chock att komma ut i arbets­livet. Att arbeta som präst är jordnära. Folk ställer inte så många tunga teologiska frågor utan mer frågor som rör vardagslivet.

ÄNDA SEDAN DE DÄR FÖRSTA trevande samtalen med biskop Lönnebo har Jesus varit den som Martin velat lära känna och förmedla till andra. Något han menar inte är helt självklart inom Svenska kyrkan där han tycker att politiska frågor ofta får mer uppmärksamhet. Kyrkopoli­tiken beskriver han som ”ett problem som funnits sen Gustav Vasas tid”.

– Kyrkan vill vara aktuell och gör allt för att inte verka verklighetsfrämmande. Att försöka vara relevant i ett av världens mest sekulariserade länder är inte enkelt. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Budskapet som Jesus kom med är under­bart men verkligen inte lättsålt.

Som nybliven präst funderade Martin ofta över varför många präster pratade så lite om Jesus. En äldre präst svarade: ”Du kan inte nämna Jesus oftare än att det sker naturligt. Det kan inte ske mekaniskt, det måste komma inifrån”.

– För mig är det självklart att prata om Jesus och det han sa för 2 000 år sedan. Folk måste få höra vad det är vi tror på som kristna – att vi har en Gud som lever mitt ibland oss. Att det finns ett hopp. Att Jesus är vägen, sanningen och livet. Om inte kyrkan säger det – vem ska då göra det?

För Martin handlar det om att möta människor där de befinner sig. För någon kan det vara tillräckligt stort att ens sitta ned och tala med en präst. Det kan räcka med att prata om traktorer och trädfäll­ning. Martin är dock aldrig blyg inför tan­ken att tala om Jesus när läget känns rätt.

– En präst kan inte gömma sig och vara en helt annan person i predikstolen än den hon eller han vanligen är. Man måste vara sig själv. Nästa dag kan man träffa på varandra i brädgården eller i mataffären.

Vad betyder Jesus för dig?

– Han betyder samma sak för mig som för alla andra människor. Det är det som är själva poängen! Gud är alltid densam­ma oavsett vad vi tror eller inte tror.

Martin betonar att tron inte är något abstrakt utan snarare något högst konkret.

– Det räcker inte att uppleva tröst som en förnimmelse av Gud, i vinden, på skogspromenaden eller i sin katt. I slutet av dagen är det bara Jesus som gäller.

EFTER MER ÄN TIO ÅR som präst vågar Martin nu helt stå upp för prästyr­ket, tron och kyrkan. Yrket och privatlivet flyter ihop, så att ha telefonen avstängd utanför arbetstid är inget han förespråkar.

– Folk ska inte behöva mötas av en tele­fonsvarare. Tillgängligheten är viktig. Så här på landet är prästen en del av bygden. Man kan inte bara gömma sig.

Att vara präst i sin hembygd är något han kämpat emot i alla år då han velat värna om sin integritet. Men Gud ville annat. Under pingstdagen i våras fick han en djup förnimmelse av att vara kallad till Vårdinge kyrka, ett stenkast från sitt eget hem. En stor fördel ser han med att han redan känner ”halva byn” genom sitt arbete som arborist – yrket som blev en reträtt under några år då han funderade över sin framtid.

För tre år sedan sade han nämli­gen upp sig från prästtjänsten i Salems församling och startade aktiebolaget Vårdinge Trädfällning AB. Under ett par år hade han då redan varvat kyrkliga handlingar med trädfällning. Efter en gudstjänst kunde han köra direkt till en kund för att klättra upp i ett träd med motorsågen.

– Jag har stannat längs med vägarna många gånger och bytt från prästskjorta och finskor till huggarblus och gummi­stövlar, säger han och skrattar åt minnena.

FLER OCH FLER KUNDER ville ha träd fällda så omsättningen ökade med 200 procent på två år. Samtidigt blev hemmakvällarna med familjen allt färre och de fem barnen såg sin pappa bara en kort stund på kvällen innan sovdags.

Så kom den där pingstdagen då allting ställdes på sin spets. Gud manade Martin att ta på sig prästkragen igen, och ingen­ting kunde kännas mer naturligt.

Vad är det viktigaste för dig i ditt arbete nu?

– Att hjälpa folk att få kontakt med Gud och att få människor att känna sig viktiga och sedda. När någon söker sig till kyrkan vill man inte möta en sökare – utan en finnare. Så sa biskop Caroline Krook vid min prästvigning och det kommer jag alltid att bära med mig. Det vi förmedlar i kyrkan är annorlunda! Den dagen då folk inte tycker att det är något speciellt med en präst så har vi ingen uppgift längre.

Foto: Angelica Windolf