Till skillnad mot många andra länders kyrkor som etablerade fristående missionsorganisationer utanför själva kyrkan, valde Svenska kyrkan att både Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen skulle vara en integrerade del av vår kyrkliga identitet och nationella organisation.
Arbetet i södra Afrika påbörjades 1876, i Sydafrika, med uppbyggandet av missionsstationen Oscarsberg i Roarke’s Drift.
Några årtionden senare undersöks möjligheterna att etablera ett missionsområde i dåvarande Rhodesia, norr om Zambezifloden; människorna där skulle tala ndebele hade de hört vilket är likt zulu som de svenska missionärerna redan talade (sedan var det Karanga, en dialekt av majoritetsspråket shona man talade där men det är en annan historia och missionärerna löste det med).
Redan före sekelskiftet 1900 fanns planer på en rekognoseringsresa men bland annat så kom Boerkriget emellan. 1903 var det så dags två missionärsfamiljer, Liljestrand, redan en flerbarnsfamilj, och Hellden, nygifta med litet barn, reste från Sydafrika för att utforska möjligheterna. Tyvärr fick malaria och flera dödsfall etableringen att stanna av; delar av familjerna återvände till Sverige medan de båda männen återvände till Sydafrika.
I juni några år senare, 1908, görs ett nytt försök då Axel Liljestrand – utan familjen - återvänder tillsammans med några kollegor och nu köps Mnene Farm och där etablerar man en missionsstation. Tyvärr dör Axel Liljestrand efter några månader, endast 38 år gammal, och ligger begraven i Mnene med texten ”Mgwari Rudo”, Gud är kärlek på gravstenen.
Sakta men säkert utvidgas verksamheten och nya missionsstationer byggs. Själva definitionen av missionsstation och därmed antalet verkar variera litet men här följer 6 missionsstationer som kom till mellan 1908-1949 och flera av namnen är säkert mer än bekanta för många av er:
- 1908 – Mnene Mission
- 1920 – Masase Mission
- 1932 – Musume Mission
- 1932 – Zezani Mission
- 1938 – Manama Mission – och här bröt man nu mark litet längre västerut.
- 1949 – Chegato Mission
De fyra stationerna som börjar på M har alla någon form av sjukhus som fortfarande är i drift.
Det var många missionssällskap som under seklets tidiga årtionden konkurrerade med varandra och inte sällan gjordes det upp; man kom helt enkelt överens om att en aktör skulle arbeta i ett visst område och de andra skulle då inte konkurrera utan satsa på andra områden.
Områdena runt Gwanda och Mberengwa var länge SKMs kärnområde för etableringen och det är även till stor del ännu idag i dessa områden som våra ELCZ och även våra andra partner har sin verksamhet.
Vad var det då för verksamhet som bedrevs på dessa missionsstationer och av missionärerna:
Jo, klassisk missionsverksamhet som till stor del bedrivs än i dag på dessa platser:
- Grundskolor
- Hälsovårdskliniker
- Sjukhus
- Evangelistutbildning, Bibelskolor och högre teologisk utbildning (det sistnämnda litet senare och med en missionär som lärare på en ekumenisk institution)
- Sjuksköterskeutbildning
- Men redan på denna tid stod även jordbruk och matproduktion och matsäkerhet på agenda
På den här tiden var de olika missionsfälten till stor del självbestämmande och de första 30 åren sågs arbetet i Zimbabwe som en del av SKMs arbete i Sydafrika men 1934 blev Zimbabwe ett eget arbetsområde men sin egna missionsstyrelse på plats i Zimbabwe. Detta innebär tex att en hel del av dokumentation kring verksamheten fanns lokalt och idag tyvärr är borta, även om naturligtvis en hel del också finns Svenska kyrkans arkiv.
Efter att ha blivit ett eget missionsområde fram till att det blev en egen kyrka, de ca 30 åren mellan 1934 och 1963 ökade antalet medlemmar i kyrkan och en mängd olika steg togs i riktning mot en självständig kyrka. Den förste zimbabwiska prästen hette JB Hove och prästvigdes 1937 efter avslutade studier i SA.
Det fanns en del hinder på vägen för en självständig kyrka och ett zimbabwiska prästerskapet som motsvarade viljan/potentialen och behovet; det var många som ville läsa till präst och lokalt utbildade präster behövdes för den växande kyrkan men man behövde ta hänsyn till SKMs regelverk (som sa att prästerna skulle få sin lön lokalt från församlingarna) såväl som lagar och förordningar i Rhodesia och så fanns det såklart olika åsikter om hur saker och ting skulle göras.
Två svenskar har tjänat som biskopar i den lutherska kyrkan i Zimbabwe; 1959-1963 Arvid Albrektsson och efter hans tidiga död Sigfrid Strandvik som utsågs av den lutherska kyrkan och inte SKM. Sigfrid Strandvik pensionerades 1975. Båda dessa hade arbetat länge i landet och talade flera lokala språk.
Erik Sundgren brukar också nämnas som biskop före dessa två men han var rent tekniskt sett Biskop i SA men besökte Zimbabwe.
Befrielsekriget under 1970-talet innebar att många av ELCZ verksamheter fick stängas ned och SKM beslutade ta hem alla missionärer 1976. Efter kriget och Zimbabwes tillblivelse 1980, skickades det dock på nytt missionärer till Zimbabwe men inte i samma omfattning som tidigare.
Zimbabwe är ett av de äldsta och mest klassiska missionsländer vi har i Svenska kyrkan och under årens lopp har det funnits många missionärer har arbetat i landet och bidragit till att bygga upp kyrkan och dess verksamhet. Inte sällan gick engagemanget och arbetet till och med i arv.
Flera gånger har vi kontaktats av zimbabwier som söker släktingar till svenska missionärer som betytt mycket för deras föräldrar eller en far-eller morförälder som fick stöttning under evangelist- eller sjuksköterskeutbildning tex.
Det finns oerhört starka band mellan våra kyrkor och även mellan våra länder. Människor talar fortfarande om att de ”go to Church of Sweden” – minnet är levande av att SKM en gång var med och lade grunden för ELCZ.
Idag är ELCZ en kyrka med ca 200 000 (enligt hemsidan) medlemmar (drygt 300 000 enligt ELCZ organisationsrapport för 2019 men de skriver då själva att många har flyttat och lämnat församlingen och/eller inte av olika skäl längre engagerade).
Huvudkontoret ligger i Bulawayo. Kyrkan har fortfarande sitt starka fäste i de södra delarna där man en gång började men genom att människor har flyttat så har även de lutherska församlingarna spridit sig och idag finns ELCZ över hela landet och rent organisatoriskt är den sedan ca 15 år indelad i tre stift:
Eastern – Harare, Biskop Chemist Faindi
Western – Bulawayo, Biskop Michael Dube
Central – Zvishavane, Biskop Kenneth Sibanda
Kyrkan har samma typ av uppbyggnad som vi med de olika administrativa nivåerna församlingar, pastorat och stift.
Kyrkan må inte ha så många medlemmar i jämförelse med många andra kyrkor men då den funnits länge och genom sina institutioner bedriver en sådan omfattande utbildnings- och hälso- och sjukvård, är den lutherska kyrkan vida känd och en mycket viktig samhällsaktör på de platser där de verkar. De har också många projekt som vetter både inåt kyrkan själv men även utåtriktade projekt. På många håll kämpar kyrkan med stor konkurrens från mer karismatiska rörelser men som vi alla vet så sker det också en tillströmning av medlemmar och i centrala Bulawayo byggs tex en ny stor kyrka.
ELCZ är naturligtvis medlem i LVF och denna organisation leddes också under hela 16 år av en ELCZ-medlem under många år, Ishmael Noko.
När det gäller andra kyrkorelationer så är det förutom Svenska kyrkan Evangelical Lutheran Church in America, ELCA, som är den andra kyrkorelationspartnern till ELCZ.
ELCZ har under de senaste åren sett över sin verksamhet och sitt sätt att arbeta och förra hösten gjordes en genomlysning som resulterade i ett antal rekommendationer. Man har tittat på många olika saker som ekonomisk hållbarhet, organisationsstruktur men även sådant som liturgi. Hur implementeringen går vet vi inte riktigt men det är väl troligt att Corona-pandemin inneburit förseningar.
Det är en oerhört svår situationen i Zimbabwe för väldigt många människor. En viktig gestaltning av den världsvida kyrkan och gemenskapen ägde rum i mars i år när en solidaritetsresa gjordes till Zimbabwe. Resan leddes av LVF och både ELCA och Svenska kyrkan var inbjudna att delta och Mats Thurfjell representerade oss. Vid besöket träffade delegationen representanter för den lutherska kyrkan men även det kristna rådet och andra trosbaserade organisationer med anknytning till ELCZ.
/Oktober 2020