Undertecknad är en annan av deltagarna, och liksom Karin räknar jag mig till ”periodstickarna”, alltså vi som då och då får inspiration att sticka ganska mycket och sedan tappar intresset och inte rör stickorna på många veckor, eller till och med år. Vi tillhör därmed de minst erfarna stickarna i skaran men inte de yngsta, tvärtom. I särklass yngst är istället Lisa Eliasson som fortfarande går i gymnasiet men kanske ändå matchar oss periodstickare i stickkunskap. Fast i jämförelse med oss rookies finns också några verkliga veteraner, en av dem är Margareta Andersson från Molkom. Hon visar upp avundsvärt jämnstickade mönstrade stumpor som exempel på vad som stickas i ett av de andra stickcaféerna hon deltar i.
– Nu var jag lite nyfiken på detta med att lyfta maskor i olika mönster, säger hon och genom henne lär jag mig bland annat att mången proffsig stickare nuförtiden har bytt både strumpstickor och vanliga stickor mot en rundsticka.
Ämnet är alltså inte stickning i största allmänhet utan den specifika tekniken att genom att lyfta maskor olika i olika varv få fram olika mönster. Det tar mödosamt långt praktiserande innan jag fattar principen, jag skyller på att jag stickat mycket mönster med olika färger och därför glömmer bort att samma färg stickas två varv i taget.
Vi utgår från boken Sticka flerfärgsstickning med lyfta maskor av Madelaine Jansson och Lotta Bengtsson som kursledare Charlotte Moberg, församlingspedagog, hittat.
– Jag tyckte att det var lagom omfattande och kunde intressera både vana och ovana stickare, säger Charlotte som stickat upp ett antal provlappar vi kan studera.
För studera behöver vi. Även vi stickar endast provlappar, men det blir åtminstone för mig en hel del upprepningar – i betydelsen att repa upp det jag redan stickat. Varje nytt mönster blir en tålamodsprövande process innan mönstret börjar träda fram, då blir det genast lättare att jobba vidare.
Coviden har tvingat isär oss men tvåmetersavståndet hindrar inte gruppens samtal, snarare kanske det blir bättre eftersom alla kan höra vad alla säger där vi placerat oss runt en stor fyrkant med bord. Och samtalet lyfter.
– Å hjälp, nu måste jag sluta sticka för nu blev det så intressant! utbrister Karin då vi kommer in på meningen med handarbete. Det är Maja Floberg som sitter inne med faktakunskap eftersom hon skrivit examensuppsats om kyrkliga syföreningar och vi pratar en del om handarbetets låga status.
– Jag ville egentligen gå en kurs att snida med kniv men det fanns ingen så det blev det här istället, erkänner Maja Floberg som till vardags är pastor och dessutom en överdängare i stickning eftersom hon kan gå och sticka samtidigt...
Nåja, vi stretar på med våra provlappar med mönster som heter till exempel hålkrus, stjärntweed och prickstege för på söndagen får vi medverka vid gudstjänsten där våra alster visas och citat från våra tankar om vad handarbetet ger oss läses upp. Psalmerna har vi fått välja också och det hela blir en helhet där vi känner sambandet mellan hantverk och själ.
Och vad gäller kyrklig handarbetsverksamhet vill jag inte undanhålla er ett citat från Rita Tornborg i Svenska Dagbladet 2006:
”Ett storföretag som under sin 160-åriga verksamhet inte släppt ut så mycket som en enda giftig rökpuff, inte lämnat en enda handfull miljöfarligt avfall eller förorenat ett enda vattendrag, och som ändå kan redovisa miljardvinster, finns det ett sådant underverk? Ja, det finns och har funnits sedan tyskfödda Emilie Petersen år 1844 startade den första ’fruntimmersarbetsföreningen’, ett otympligt namn på en smidig och informell organisation.”
Med det i ryggraden stickar vi vidare även om jag ibland drabbas av tanken: ”Varför? Varför gör jag det här?” Det självklara svaret är ”Jag gör det för att det är roligt”.
Text: Cecilia af Jochnick