Men kanske är det trots allt så att evigheten är viktig, även för oss i tiden. Kristen tro är rätt upptagen av just tid. Kyrkan lever liksom i det förflutna, i det närvarande och i framtiden. Det är i det sammanhanget som himlen kommer till sin rätt. Predikan av Mattias Winblad von Walter, musik och sång av Marta Bäckman och Emmeli Karlsson Lundmark.
Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och deras viktiga internationella arbete.
När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv på platser där handtvätt och social distansering överhuvudtaget inte är möjliga. Tillsammans sprider vi hopp!
Ge en gåva via Swish 9001223, Bankgiro 900-1223 eller Plusgiro 90 01 22-3
Välkomna till gudstjänst i Ersmarks kyrka. I dag är det den Söndagen efter alla helgons dag är Vårt evighetshopp.
Vi får lyssna till, och sjunga med om vi vill i, Psalm 303 Det finns en väg och 322 Jag är en gäst och främling.
Dagens evangelium är hämtad från Lukasevangeliet kapitel 20, vers 37-38
Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'.
Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”
PSALTARPSALM
Jag älskar Herren, ty han har hört
min bön om förskoning.
Han lyssnade till mig
när jag ropade.
Dödens snaror omgav mig,
dödsrikets fasor nådde mig,
jag var i nöd och förtvivlan.
Jag åkallade Herren:
Herre, rädda mitt liv!
Herren är nådig och rättfärdig,
vår Gud är barmhärtig.
Herren bevarar de oskyldiga,
jag var hjälplös, och han räddade mig.
Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.
Han räddade mig från döden,
mitt öga från tårar,
min fot från att snava.
Jag får vandra inför Herren
i de levandes länder.
Predikan
När man har med andra människor att göra är det väldigt bra att ha tålamod. Det blir inte minst tydligt för den som är förälder. Barnen ska vallas genom frukost, tandborstning, ytterkläder, skola, mellanmål, läxor, aktiviteter och bums i säng. När tålamodet finns, kan man lyssna in barnet: ”vad behöver du”, berätta ”vad vill jag”, hur kan vi mötas, och så trixar man sig fram.
När tålamodet tar slut återstår hot, muta och belöning. Dessa tre och sötast av dem är belöningen – ”den som sköter sig får glass senare”.
Talet om himmel och evigt liv kan nog uppfattas lite som det senare. Det är en belöning till de som gnor på, kammar sig, och avstår allt roligt. Belöningen kommer sen. Då riskerar himlen bli andlig fiktion, och lite svårt att ta till sig.
För här i vår tillvaro är döden så mycket mer verklig. Saknaden efter en nära anhörig är på riktigt. Denna Allhelgona helg minns vi de som stått oss nära, men lämnat oss.
Men kanske är det trots allt så att evigheten är viktig, även för oss i tiden. Kristen tro är rätt upptagen av just tid. Kyrkan lever liksom i det förflutna, i det närvarande och i framtiden. Det är i det sammanhanget som himlen kommer till sin rätt.
I det förflutna ligger hur Gud har gett sig till känna, inte minst i Jesu liv, död och uppståndelse. Det är nyckeln till att förstå tillvaron. I framtiden ligger det vi kallar himlen, eller evigt liv. Bibelns bilder är kryptiska och vaga. Den bästa är kanske ”Gud ska själv vara bland dem, och han skall själv torka alla tårar från deras ögon” (Upp 21:3b-4)
När Hebreerbrevets författare vill uppmuntra alla oss som lever i den här tillvaron, i det närvarande, så tittar han bakåt, och framåt.
Vad är det som burit tidigare generationer genom livets brokiga blandning av glädje och prövningar? Löftet om att Gud ska föra allt så, att livet vinner, att det goda segrar. Det är verkligt, om än inte alltid synligt. ”De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar här på jorden” (Heb 11:13). Himlen var deras hemland.
De här har varit till tröst för många. Inte så att smärtan blir mindre verklig efter att någon älskad har dött. Men kanske så att det eviga på något sätt kan hjälpa oss att hantera förluster, tragedier, att kunna se att det finns ett större perspektiv än min smärta.
Det handlar inte så mycket om min ork, som om Guds förmåga att skapa vägar genom det omöjliga.
Gud har gjort sig närvarande i det förflutna, inte minst i Jesus Kristus. Vi väntar på att Guds närvaro ska bli fullt ut synlig i framtiden. Men det sker också i det närvarande.
Guds osynliga men verkliga närvaro är det kyrkans uppgift att påminna om och visa.
Gud är så mycket mer än världens mest tålmodiga förälder, som alltid bemöter sina barn på rätt sätt (sådana finns nog bara i vår tanke). Ändå tänker jag mig Gud som den där tålmodige som lyssnar in, som kommunicerar med oss – genom allt det goda Gud gör. Det eviga bryter in i tiden, så att den kärlek vi lever knyter an till och påminner om Guds kärlek.
Och när jag längtar efter den Gud som ska torka alla tårar. Så är himlen kanske inte så mycket en ”belöning” som den naturliga fortsättningen på det goda och meningsfulla liv Gud vill inbjuda oss till redan här i tiden. Älska varandra, angå varandra, ta ansvar för varandra. Även när det är svårt.
Så att ha ”himlens som hemland”, att se det i fjärran, hänger ihop med det Jesus gjort i det förgångna. Att helt fräckt bara uppstå från de döda. Men också att redan nu i tiden få upptäcka att våra liv är insatta i Guds stora sammanhang. Himlen är Guds barmhärtiga svar på sorg och smärta i våra liv. Gud ska torka alla tårar.
/ Mattias Winblad von Walter, präst i Umeå stadsförsamling